Nettelblad

skrivande, böcker, resor. och tre små barn.

en skrivdagbok i stormen

Café Viktor Mariehamn Åland

Hej, här kommer ett hej från mitt skrivliv. Att skriva till er känns avlägset, som att den plats den här bloggen utgör är fjärran som ett minne.

Äntligen har något lossnat i mitt bokprojekt som jag ägnar all fritid i november till. Som när smärtan över vaderna börjar lätta efter de första löppassen när man börjar springa igen efter ett uppehåll. Det är inte mödolöst att ta sig framåt men varje litet delmoment går inte trögt.

Instinkten att fylla på i texten har börjat sätta sig. Jag sätter mig och skriver vid köksbordet medan linssoppan kokar, ugnspannkakan gräddas, lasagnen står i ugnen. Jag skriver medan barnen är på simskola. Jag vaknar 06.30 en lördagsmorgon och skriver, jag skriver innan jag ska sova.

Det är hisnande och intensivt och jag blir påmind om varför jag inte skriver med den här intensiteten under alla årets månader. Rent utöver att det kan finnas annat man vill åstadkomma med sitt liv.
Att skriva såhär är att tillåta alla intryck att flöda fram. Jag har ett väldigt detaljerat minne och känsliga sinnen och normalt lägger jag kraft på att filtrera bort det. Jag kan inte låta en doft eller ett ljud överväldiga mig för att det påminner om en plats jag besökte för åtta år sedan och sedan uppleva känslan, tillvaron, ögonblicken i minsta detalj. Man måste existera i den här världen, då kan man inte existera i varenda del av sin livshistoria samtidigt.

Att skriva intensivt på det här sättet är att släppa filtren, vrida alla kranar på max, för trots att jag inte skriver om mig själv och mitt eget liv är det minnet av små detaljer som kan ingjuta stämningar man nästan kan ta på i scenerna. Det som annars blir en översvämning av intryck att kämpa emot kommer till sin plats i skrivandet.
Men att tillåta flödet skapar en hudlöshet. Ögonblicken får en oerhörd intensitet. November ut går utmärkt, men sedan ska jag dra ned på takten, bottna i den alldeles vanliga vardagligheten, försöka njuta av alltings alldaglighet.

Igår kände jag att något var på väg att lossna i texten, men inte riktigt än, som en tand som sitter lös men inte är riktigt redo att släppa. Då tog jag en paus och gjorde helt annat. Det kan släppa lös en text som är på gång precis som att bita i ett hårt äpple kan släppa lös tanden. 

Så jag gick till badhuset och doppade mig i havet. Man kan gå från den uppvärmda utepoolen längs en trägång, till en stege, och ned i gråsvart hav. Det låg stråk av snö längs trädäcket och i luften ven snöblandat regn. På en skylt när jag köpte biljett till badet hade jag läst att vattentemperaturen i havet var 7,8 grader.

I mitt hudlösa upplevande av varje ögonblick steg jag ned i 7,8-gradersvattnet och tillät mig att uppleva varje nyans av den stunden. Det är en egen berättelse, jag ska skriva om den någon gång.

Sedan simmade jag, och badade bubbelpool, och när jag kom hem sov jag som en gris.

Dagen efteråt när jag vaknade och skrev hade tanden lossnat, orden föll på plats, med samma kraft som stormen utanför flödade de fram.
Nu ska jag gå tillbaka till dem.

 

Föregående

Glimtar, november 2020

Nästa

Söndagsplock vecka 47: NaNoWriMo-special del 4

5 kommentarer

  1. Så fint inlägg. Och vilket minne du har!! Jag minns aldrig nånting.

  2. Fint skrivet Ulrika. Och skönt att det lossnade för dig i skrivandet. Jag badade också i havet igår. Var ute och sprang och bestämde mig spontant för att springa ner till havet och ta ett dopp. Det är visserligen inte vinter här nu, men kallt var det (ca 11 grader tror jag) och så otroligt uppfriskande! Har aldrig kallbadat förut men kände genast att jag behöver mer av det i mitt liv.

  3. Din blogg har kommit att bli en av mina favoriter. Jag sparar de olästa inläggen till stunder då jag har tid att sitta ner och läsa och låta orden eka och falla på plats. Tack för det.

  4. Låter ju helt underbart!! Längtar tills jag hamnar i samma stadie i mitt projekt!

  5. Wow, så fint, Ulrika! Och så otroligt inspirerande att du kommit så långt i ditt projekt! Tycker annars om att läsa om ditt skrivande här på bloggen 🙂 Ditt driv har smittat av sig och flera gånger har jag börjat skriva på mitt projekt efter att jag har läst din blogg. Så tack för det! 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén