Sanningssägaren

Jag kan komma ihåg tre tillfällen i Lilla Gubbens liv då han medvetet farit med osanning.
Det första var sommaren 2019 och han lydde bara order.
Det andra var i höstas, han var hungrig och förbannad och doppade tårna i bedrägeriets vatten men drog snabbt tillbaka dem då det var så kallt och mörkt och blött.
Det tredje var den andra april, och det var helt enkelt ett väldigt lämpligt tillfälle.

Den första gången beordrades han av en storasystern, och när Storasystern ger order, då lyder man, eftersom Storasystern är den som vet. Vi var på en strand som man är om somrar, barnen lekte på lekplatsen runt hörnet, vuxna satt på filten och drack kaffe. Inga oegentligheter med arrangemanget uppdagades förrän efter middagen, som var pannnkakor. När Lilla Gubben ätit upp sin portion, reste han sig, rak i ryggen, harklade sig och meddelade:
”Vi fick chips av en främmande person på stranden och jag skulle inte berätta det för då skulle vi inte få pannkakorna till middag men nu har vi ätit pannkakorna så NU får jag berätta det.”
Systrarna såg på honom som om han begått krigsbrott och deras nation var jämnad med marken. Genom moderligt korsförhör uppdagades historien: ett barn hade kastat sand på Habanero. Eftersom Habanero ser möjligheter i varje motgång hade hon travat fram till barnets föräldrar och meddelat detta. Men, när hon såg vad som fanns i deras fikakorg, också lagt till:
”Men jag tycker ganska mycket om chips, faktiskt. Det gör min bror och min syster också.”
Hon var inte ens fyra år fyllda vid det här tillfället, men det hindrade henne förstås inte i förhandlingarna, det har aldrig hindrat henne. Alla syskon fick chips, alla var glada, tills Storasystern drabbades av tanken av vad mamma skulle säga och snabbt arrangerade damage control.
”Om hon får veta kommer vi ALDRIG att få pannkakorna till middag. Ni håller tyst, berättar ingenting.”
Och Lilla Gubben höll tyst, berättade ingenting, tills alla tallrikar var renskrapade.

Den andra gången var han hungrig, det var morgon. Han snäste åt mig för en småsak, och Lilla Gubben snäser bara för småsaker om magen är tom.
”Har du ätit frukost?”, sa jag, trots att jag (som också snäser för småsaker om magen är tom) vet hur frustrerande det är att få sin upprördhet avfärdad på det sättet.
Han var tyst. Jag kunde se i hans ansikte hur hjärnan arbetade, övervägde möjligheter: skulle han prova det där som systrarna ger sig in i ibland, att inte säga som det är?
”Ja”, sa han sedan.
”Jaha”, sa jag, ”vad åt du då?”
Slipad förhörsledare som man blir av att vara morsa, skulle kunna börja jobba för en säkerhetstjänst vilken dag som helst.
Paus. Han svalde.
”Det vanliga.”
”Jaha”, sa hans säkerhetstjänstförhörsledarmamma, ”och vad är ’det vanliga’ då?”
Då bröt försvaret samman.
”OKEJ DET ÄR INTE SANT JAG SKA GÅ OCH ÄTA GRÖT.”

Den tredje gången var den andra april, vi var i en lekpark, jag höll på att duka upp fikat på ett bord. Men var fanns Habaneros vantar, undrade Lilla Gubben mycket allvarligt. Jag morrade.
”De var ju här alldeles nyss!”, muttrade-frustade jag för mig själv, som vanligt fascinerad över hur föremål kan försvinna rakt framför en när man har barn, som om man går in i en annan dimension som suger upp allt som är nödvändigt.
Böjde mig ned och tittade under bordet.
”Men här är de ju. Hur hamnade de här? Det blåste ju inte ens!”
När jag lade dem på bordet igen började Lilla Gubben skratta, han har ett skratt som står i sådan skarp kontrast till hans noggranna allvar, ett kittlande bubblande hängivet ett.
”DÄR fick du dig ett riktigt lurendrejeri! April april!”
Både jag och Habanero såg chockade på honom, för det är väl så det är: att de som blir allra skickligast på att luras, är de som aldrig gör det, man tror på vartenda ord de säger och deras pokeransikten avslöjar ingenting.
”Det var första april igår”, sa Lilla Gubben, ”men då hittade jag inget lureri. Så NU tyckte jag att det var ett väldigt lämpligt tillfälle!”
Lutar sig tillbaka, tar en tugga av sin macka, lägger till:
”Och nu har jag ett helt år att komma på nästa lur.”
Och en livstid att hitta stora sanningar.

Läs mer:

• Alltings ordning. Huvudet ovanför vattnet, iaktta tillvaron i förunderlig vidunderlighet.

• Kunskapskällan. Hur skulle tyg och trådar kunna fånga in drömmar? (Och det är Jaffa som gäller på Åland.)

• Envisheten. En pojke på badrumsgolvet, ta ett täcke nästa gång.

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.