Nettelblad

skrivande, böcker, resor. och tre små barn.

Godisekonomin

Tre barn tätt i ålder går i solnedgången på asfaltsväg.

Varje fredagskväll får de en godisbit eller kaka var, och varje lördag får de två.
Man hade kunnat tro att den exakt fastslagna mängden och det låga antalet skulle stänga dörren för förhandlingar, debatter och variation. Men man skulle tro fel.

När jag iakttar barnen förstår jag varför det är så svårt att enas kring vad som är ett välfungerande samhällssystem. Vad är egentligen rättvisa och jämlikhet? Är det att alla får lika mycket eller att alla äter lika snabbt? Är det att alla får lika mycket och att ingen får spara och bygga lager eller är det sedan friheten i att göra vad man vill med det man en gång fick?
Är det att ha kakan, eller att äta den?

Att hantera sitt fredags-och-lördagsgodis är som att hantera sin ekonomi. Sura nappar och kardemummabullar blir barndomens valuta.
Det finns lite olika ekonomityper, som hanterar det där med pengar på olika sätt. De verkar finnas både bland vuxna och barn, för jag har fått tre helt olika.

Storasystern är typen som ser ekonomiska resurser som ett medel för ett tryggt och gott liv, inte ett mål i sig. I vuxen variant är det här en typ som vill ha inkomster och sparande för att trygga ett trivsamt boende i ett lugnt område där barnen kan trivas, och en buffert för att inte få panik om torktumlaren går sönder. Pengar som sådana är inte så intressanta, de saknar egenvärde.
I barnvarianten är det här typen som lägger lika mycket fokus på myset och relationerna omkring sig som på godisätandet. När Storasystern väljer godis görs det under ett ständigt konverserande med småsyskonen. Jaha gillar du nappar jag gillar också nappar men allra mest tror jag att jag är en klubbtjej, men du har alltid känts lite mer som en bullpojke tror du inte det?

Lilla Gubben är typen som ser ekonomiska resurser som något som kan investeras i liten skala nu för att ge riklig belöning senare. I vuxen variant sitter den här typen med kalkylatorer för ränta-på-ränta-effekt som visar hur ett litet investerat kapital idag kan bli ett stort kapital om 25 år och om man successivt ökar sin sparkvot enligt en förutbestämd mall kommer man att bli ekonomisk oberoende och pensionera sig vid 35 års ålder.
I barnvarianten är den här typen sådan att han frågar om han kan få spara alla sina godisar, så att han kan äta väldigt många vid ett senare tillfälle när andan faller på. Här finns tyvärr ingen ränta-på-ränta-effekt, vi har inte valt att införa någon form av godisbörs där man kan handla andelar i godis och räkna med en genomsnittlig värdeökning över tid.
Det som däremot finns är systrar som förbjuder en att spara, eftersom de anar uppseglande orättvisa. Vad händer den dagen ett barn sitter med tolv godisar och de andra med sedvanliga två? Är det verkligen en jämlik fördelning av resurser?
Men han äter dem sakta, en mästare i att njuta av uppskjuten belöning, medan Habanero bevakar honom med skarp blick och ibland väser äääät! när hon tycker att det går orättvist långsamt.

Habanero är en sol-och-vårare, daytrader, mångsysslare med stil. I vuxen variant kan den här personlighetstypen vara allt från influencer som försörjer sig på patreonbidrag till finanshaj som behöver slingra sig ur den senaste ekobrottshärvan. Kännetecknande för typen är att ekonomiska resurser är till för att njuta av, men också att ständigt skaffa mer av genom smarta snabba trick snarare än nåt tålmodigt segt väntande på vad ränta-på-ränta kan göra om tjugofem år.
I barnvarianten kan det innebära att “råka” slicka på syskons godisar för att man “glömde bort vilken som var min”, och se om det innebär att man får äta upp dem. Det kan vara att äta en halv kaka och sedan komma på att den inte var god och be att få “byta till en ny”. Det kan vara att stirra på sin bror när han fortfarande sitter och slickar njutningsfullt på kanten av sina sura colaflaska, en halvtimme efter att alla andra ätit upp sitt godis, och säga:
“Du måste dela med dig. Det är inte rätt att äta godis framför andra barn, när andra barn är utan.”
Oppurtunismkommunism, omfördelning när det passar en själv.
Och mycket verksamt, för sedan ser han ner på sin stora godis, och på hennes tomma fat, ler så skrattgropen djupnar.
Och låter henne smaka.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg!

 

Föregående

och nu, text

Nästa

Söndagsplock vecka 44 – NaNoWriMo-special

8 kommentarer

  1. Mikael Öhman

    Igen ett helt suveränt inlägg i denna kategori.

  2. En ren fröjd att läsa! Jag känner igen mig i både Storasystern och och Lilla Gubben. Jag är “ensambarn” så jag behövde aldrig slåss om “överblivna” godisar eller få någon godis slickad på men reglerna var lika strikta och det var absolut ingen idé att ifrågasätta regeringen. Fria val hade vi inte heller…

    • Överlag tveksam demokratisk process i just godisadministration till barn. Skulle inte hålla granskning från typ Amnesty. Tack för att du läser!

  3. Christina

    Åh. Jag är en hemsk människa. Jag blir så oerhört provocerad av Habanero :-). Hon kan vara mycket glad som har en fin mamma som du och inte en som jag, för jag hade tokexploderat. Sedan är inte mina tre barn några änglar, långt ifrån (och hej, ADHD…), men hjälp. Jag beundrar dig!

    • Nå, jag kan slita mitt hår ibland också förstås. Framförallt är det väl så att hon är ett ganska litet barn ännu (men med stora ord) och att det som kommer fram i den här typen av bloggtexter alltid är extremerna. Mycket mognad som ska ske och mycket lugn som sker mellan de dramatiska höjdpunkter som utgör den här sortens texter. Hjärtat är gott och tankeförmågan god men ibland tar det lite infernaliska över 🙂 Och nog tror jag alla mammor tokexploderar vid valda tillfällen – det har bara inte blivit så många blogginlägg om just det 🙂

  4. Jonatan

    När vi var små kom min bror på precis den där grejen med att spara sitt lördagsgodis för att kunna äta jättemycket godis på en gång. Han samlade på hög i någon byrålåda på sitt rum i flera veckor, kanske månader. Men så när han väl tog fram det så hade det blivit gammalt och oätligt så det fick slängas. Han valde helt klart fel ekonomisk strategi för den marknaden!

    Så berättas i alla fall historien i min familj. Jag minns det inte själv och jag är faktiskt lite skeptisk – kinder-ägg och ferraribilar blir väl inte oätligt riktigt? På sin höjd torrt eller hårt. Jag tror inte om mina föräldrar att ljuga ihop en sån historia från grunden, men den kanske har blivit överdriven för att betona någon sorts lärdom de tyckte var värd att förmedla till oss i tonåren.

    • klassiskt föräldrar att köra nåt slags “based on a true story” men sedan brodera ut det lite efter egna syften. och håller med, känns ju som att det krävs MYCKET för att godiset ska bli oätligt!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén