Det är juni, det är Lilla Holmens brygga, det är att sitta och dingla med benen. Det är doften av hav och bruset av svallvågor från enstaka motorbåtar som kör förbi längre ut och fiskmåsars skrän och sommarmaten när den smakar som alla andra sommardagar. Och det är att läsa bort sina övertidstimmar ur kroppen, tvinga in hjärnan i andra spår än de stressade.

Jag läser Autisterna av kulturjournalisten Clara Törnvall, essäistiskt om den egna autismdiagnosen i vuxen ålder och kvinnor genom historien som kanske också skulle kunna uppfylla kriterierna för autism. Det personliga är det som stannar kvar i mig efter läsningen, när Törnvall skriver om det smärtsamma i missförstånden och oförmågan, om relationen som gått förlorad på grund av det.

Jag läser Ut ur ekorrhjulet: så blir du också ekonomiskt fri av Oskar Lindberg och Maribel Leander Lindberg, har lyssnat på den som ljudbok för flera år sedan, men vill läsa den med ett mer konkret intresse den här gången. Titta på budgeten som det här paret har (även om den har några år på nacken och inte är justerad efter den inflation som varit sedan dess).

Jag läser Jag vill inte bli frisk, jag vill bli smal av Malin Amethier, med ungdomars egna berättelser om ätstörningar, och den ger inblick som alla individuella berättelser gör och sedan spiller jag kaffe på den i min väska så jag måste köpa loss den från biblioteket och värst är förstås inte kostnaden utan skammen. När jag betalar räkningen tänker jag på hur jag en gång i tiden började skriva bokrecensioner för att kunna beställa recensionsexemplar så att jag skulle låna färre böcker på biblioteket, eftersom ingenting får mig att skämmas som biblioteksskulderna och de försvunna böckerna, ingenting får mig att drömma så mycket om att vara någon annan, någon som lånar en bok i taget och aldrig tappar bort en enda en.

Jag läser om Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson och tänker att om man kan få debutera så vilt och spretigt, kanske jag också skulle kunna det, att det kanske finns ett skrivande som skulle kunna vara vildvuxet och ofärdigt och ändå erbjuda en värld som ger något att få besöka.
Att det kanske finns en höst, en vinter, en vår då jag skulle kunna hitta ord igen.

Det är juli, det är färjeresor, det är bussar, det är tågresor. Till Helsingfors och till Sverige, upp genom skog och vatten till Umeå en tidig morgon då varje vagn är tyst och stilla när jag snubblar mot bistron för kaffet och mackan som ingår i min biljett. Det är nattåg och gryningsdoftande centralstation. Det är min väns balkong och minnen av en stad som jag tillhörde men som inte längre är min, det är att samla alla fragment av alt man varit och inse att det mesta av berättelsen om mitt liv skedde inuti och inte utanför.

Jag läser Gift av Tove Ditlevsen som skriver självbiografiskt om unga vuxenår och kalabalik i kulturkretsar i ett 40-tals-Danmark. Om äktenskap, om barn och om missbruket. Giftermålen och giftet, ruset och längtan efter det, hur längtan efter drogen kan ta över allt. Jag tänker på hur det självbiografiska kan skrivas med en sådan distans att man själv blir ett slags komisk karaktär, hur skoningslöst Ditlevsen skriver om sig själv, rakt och utan ursäkter. Det här är en text om ett liv som bara händer, där upplevelser av både ljus och mörker bara drabbar utan att berättarjaget tycks förmöget att själv styra dem, och jag känner igen den berättelsen från en del patienter jag träffat i mitt yrke, hur svårt det är när man tappar känslan av sammanhang, när livet hastigt och lustigt drar iväg en på äventyr och ner i mörka dalar och man själv bara tycks få hänga med i åkturen men aldrig bestämma vart färden ska gå.

Jag läser The beach av Alex Garland, 90-talsklassikern som är ett slags modern Flugornas herre om ett gäng backpackerungdomar som söker det orörda och autentiska bortom turiststråken och har byggt upp en tillvaro på en ö i ett naturreservat i Thailand. Det är en av mina favoritböcker, som det kan bli med vissa böcker när man träffar på dem vid rätt tillfälle i livet och sedan återvänder till dem. Jag har läst den många gånger. Den är oerhört välskriven. Dramaturgin är välbyggd, karaktärsteckningen skicklig, berättaren har sin egen röst och personlighet, och de psykologiska spänningarna och hur de utvecklar sig är för mig den stora behållningen. Hur huvudpersonen förändras och blir obehagligare och knäppare genom bokens gång, och hur vi får se det framförallt i hur andra reagerar på honom, är också så jäkla skickligt gjort.

Jag börjar läsa en massa böcker och läser inte ut dem, huvudet har inte ro.

Det är augusti, jag packar och städar, jag har huvudvärk. Hettan, och sedan åskan. Vi åker över havet och flyttar till Uppsala för ett år. Hyr ett möblerat hus, bara att flytta in, och hur skönt det än är förstärker det overklighetskänslan, det finns väl något med att packa upp massor i ett nytt hem, att man tar det i besittning möbel för möbel, låda för låda.

Jag sitter på uteplatsen i radhusträdgården i kvavt fuktigt solgass och lyssnar på ljudet av kvarterets alla lekande barn, jag sitter på stranden vid sjön istället för vid ett hav, jag halvligger i soffan en söndagskväll och dricker pepparmyntste och ingen annan är vaken.

Jag läser Flickvännen av Karolina Ramqvist, om flickvännen till en kriminell man som väntar och tänker i deras dyra hus medan han är ute på jobb. Den når mig på ett annat sätt än när jag läste den för åtta år sedan, det finns en annan spänning och laddning i texten för mig än då. För mig ligger det intressanta i många av Ramqvists romaner i skillnaden mellan idealen som råder kring en människa och vad hon sedan väljer att göra. Det är något med exaktheten, ögat för detaljer, som kan blotta motsägelser mellan ideal och praktik, ett slags kejsaren-är-naken-upplevelser.

Jag läser Tills alla dör av Diamant Salihu, en journalistisk berättelse om gängkonflikten i Järvaområdet mellan Dödspatrullen och Shottaz. Det är en omfattande genomgång men den känns ibland fragmentariskt, jag tappar tråden och får svårt att hänga med i vem som är arg på vem och varför. Efter att tag börjar jag tänka att det inte hade kunnat skrivas på något annat sätt, att det är en del av effekten och att totalt få uppleva och själv få en uppfattning om hur det ser ut. En berättelse som rakt upp och ned dokumenterar vad som skett blir spretig, kanske ibland obegriplig, för att det handlar om sådant som styrs av en logik jag inte delar, för att det är så tonårigt, för att det inte utgörs av tydliga sidor med klara mål och fasta hierarkier utan något godtyckligare, mer slumpartat. Jag tror formen är helt rätt för de här berättelserna, att en hårdare styrning av materialet hade gett en sämre inblick, en mer styrd och tendensiös berättelse som skulle legat längre från sanningen.

Jag simmar i sjön, någon av de sista varma dagarna, bland näckrosorna. Doppar huvudet under ytan. Letar efter kylan.
Jag flyter på rygg och stirrar upp i åskmulna himlar och jag tänker på orden, på språket, hur viktigt det alltid har varit, hur avlägset det har börjat kännas ibland, hur mitt skrivande kan kännas som om jag skulle formulera mig på ett annat språk, som om exaktheten i orden dragits undan. Som att känna världen med handskar på utan fingertoppskänslan kvar.

Hur jag undrar om det går att läsa sig tillbaka till ett skrivande.
Och om det kanske går att göra en berättelse av läsandet, hur böckerna och vad de gör med en skapar en historia i sig.

Och sedan faller regnen, och sommaren är över, och jag undrar vad jag ska läsa i höst.

Läs mer:

• Glimtar, juli 2022. This woman is broken, fast inte riktigt ändå.
• Böcker som inspirerat mitt skrivande: Maskrossång av Hilde Hagerup
• Böcker jag läste. maj 2022. 

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

Det blev juni, det blev juli, spelar det egentligen någon roll vad som hände i maj, finns det inte ett flyktigt fastklamrande i tiden i att försöka samla det förflutna i listor som blir försenade för att nuet tar så mycket tid och kraft?

Men jag tycker om symmetrin, jag tycker om att hålla strukturen för att slippa hålen som blir om man inte gör det, och jag tycker så mycket om böcker.

Så en dag i juli på ett café i Umeå efter att ha åkt tåg i fem timmar och läst Tove Dietlevsens Gift och lyssnat på min skrivspellista och undrat om jag inte skriver längre för att jag har hittat andra vägar för språket att få plats, en sådan dag sätter jag mig ned och skriver om böckerna jag läste i maj.

Bröd och mjölk av Karolina Ramqvist

Karolina Ramqvist skriver självbiografiskt om uppväxt och ensamhet, om utanförskap i närvaro av andra, om övergivenhet och om moderskap. Men den röda tråden är mat. Att äta maten, att absorberas av den, att tänka på den, att läsa kokböcker. Mat som kärlek, mat som främlingskap. Och mat som besatthet och beroende, som ångestdämpande när det slår över. Och om hetsätningar, även om det utgör en mycket mindre del av boken.

Det är en sinnlig bok, oerhört specifik i detaljerna. För mig blev det tydligt att jag och Ramqvist på många sätt upplever mat på samma sätt, minus hetsätningarna, men det där absorberande, att man liksom kan uppslukas av det på ett nästan hypnotiskt sätt. Och känna de små detaljerna, med sådan oerhörd närvaro och tydlighet.

För min del har det dock inte gjort maten till ett stort intresse, på ett sätt är det tvärtom; jag känner liksom inte att jag behöver jaga stora matupplevelser genom att köpa specialingredienser eller gå till vissa restauranger, jag vet att varje matupplevelse – högbudget som lågbudget, exotisk eller alldaglig – kommer att erbjuda en sensorisk rikedom som kommer att uppsluka och intressera mig.

Diskuterade boken i radio här. Tror överlag det är en bra bokklubbsbok!

The harsh cry of the heron av Lian Hearn

Hittade ingen bra bild på omslaget, så istället får ni en bild på undertecknad som gör den bästa sortens läsning: fönsterläsningen. (Läser Agota Kristof där, bilden är från den här resan till Linköping en gång för typ en miljon år sedan).

Uppmärksamma läsare känner igen Lian Hearns namn från böcker jag läste i april. Det är hon som skrev Över näktergalens-golv-böckerna – stämningsfull och finstämd fantasy som utspelar sig i något som liknar medeltida Japan. Då läste jag ursprungstrilogin, som är så fin och välkomponerad, ja ni  kan ju läsa själva vad jag skrev om den. Men The harsh cry of the heron (eller Vid hägerns skarpa skri) är en uppföljare som utspelar sig femton år efter den ursprungliga trilogin.

Jag tycker inte att den här boken är bra. Ändå läste jag den för tredje gången, har läst den när jag var både femton och tjugofem. Egentligen tänker jag att det kanske är det intressantaste att ta med sig från det här. Varför läser man en typ sjuhundra sidor bok tre gånger om man inte tycker den är bra?

Ja det gör ”man” kanske inte, men jag gör i alla fall det, av flera skäl. Dels tycker jag om att läsa böcker flera gånger med avstånd emellan, precis som jag tycker om att besöka samma platser på nytt. Det säger mig något om vem jag själv har blivit och vem jag brukade vara, vad som är på nytt i mig, vad som är sedan gammalt, vad som har skavts bort.

Det andra skälet är att jag är en skrivande människa, eller åtminstone brukade jag vara det, och att läsa om något jag tyckte var dåligt lär mig något om skrivandet. Jag kan förstå på ett helt annat sätt idag än när jag var femton varför den här boken inte lyfter (feldisponerad dramaturgi där fel delar av händelseförloppet får ta oproportionerligt stor del och det som verkligen hade kunnat bränna till och bli starka scener summariskt skyndas över, ytlig karaktärsteckning med bristande trovärdighet, hastigt och babbligt språk i skarp kontrast mot den svala sammanhållna tonen i ursprungstrilogin). En bok jag ogillat brukar dröja sig kvar i bakhuvudet medan jag funderar vad det är jag hade velat se annorlunda, och när jag återvänder till den får jag nya insikter.

Hem av Karin Erlandsson

”Kollektivroman om åländska kvinnor genom historien”, läste jag i beskrivningen av den här boken när den skulle ges ut, och blev genast uttråkad och lite irriterad. Det var något med det som lät både tråkigt och uttänkt i mitt huvud, den sortens idé som liksom är smart för att den är rätt i tiden (Åland fyller hundra år i år, så det har varit en massa saker kring det), stipendievänlig, konceptuell. Men min erfarenhet är att romaner med en god idé ofta blir just bara en idé. En pappersprodukt där det var hisspitchen som var själva grejen, genomförandet torrt och tråkigt.

Men sedan blev det ändå så att jag läste Hem, och vad glad jag är att jag gjorde det! Jag har läst flera av Karin Erlandssons böcker, som Pärlfiskaren,  de österbottniska deckare jag skrivit om här och boken om skrivande som jag läst och skrivit om många gånger, bland annat här. Men det här är på en helt ny nivå.

Hem är alltså en kollektivroman; det är ett slags novellsamling där alla novellerna förenas genom ett gemensamt tema (åländska kvinnor vid olika tidpunkter i historien). Det finns också ett föremål som förekommer i alla noveller, men texterna hänger annars inte ihop så att man egentligen måste läsa dem i ordning, eller i ett svep.

Det är otroligt hur så kompakta små texter kan rymma hela världar, det här är att vara sparsmakad med ord när det exakta skapar det överväldigande. De fina nyanserna när det gäller att skildra allmängiltiga känsloupplevelser gör texterna tidlösa, samtidigt som miljöer och händelser placerar dem i tid och rum. Det här är ett stort berättande i mikroformat!

Min största invändning är att den näst sista texten innehåller en scen med ett sexuellt övergrepp som även den var oerhört väl gestaltad, och just därför mycket obehaglig. Funderar fortfarande på om den verkligen tillförde tillräckligt mycket för att motivera sin plats i den texten, och är man det minsta känslig för sådant kan det vara klokt att hoppa över just den novellen. (Som jag annars tyckte mycket om, just för att den hade blandningen av ljus och mörker som genomsyrar de flesta verk jag verkligen älskar. Lycka och smärta och lättnad, tätt intill varandra, uppblandade, som jag upplever att livet är).

En bok att uppslukas av och ett skrivande att inspireras av.

Här pratade vi om boken i radiobokcirkeln.

Läs mer:

• Böcker jag läste. april 2022. Om att leva lokalt, Över näktergalens golv-böckerna, återhämtning.
• Böcker jag läste. mars 2022. Övervikt och Harry Potter, Babetta och Löpa varg, jobba som cykelbud.
• Böcker jag läste. februari 2022.  Skrivande, svartsjuka, Störst av allt, ofrivillig ensamhet.

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

Jag läste saker i april, jag hann inte skriva om dem förrän nu. Kanske anar ni redan ett tema, att jag inte hinner skriva om saker som jag brukar.  Så kan det vara ibland. Våren dundrar fram och livet dundrar fram och ibland vaknar jag i vargtimmen och det är redan gryning för det har hunnit bli ljusa maj och jag går ut på balkongen och drar in doften av fuktig gräsmatta och en försommarmorgon som ännu inte vaknat till liv innan jag går in igen och försöker somna om de sista timmarna innan en ny vardagsdag börjar. Och så börjar och slutar det och börjar om igen, och jag skriver inget.

Men jag läser i alla fall, och det är jag tacksam för. Så många gånger som livet har blivit fattigt för att jag helt tappat kontakten med ord.

Det här är vad jag läste i april.

Lev lokalt av Oskar Lindberg och Maribel Leander Lindberg

Oskar Lindberg eller ”Fantastiske Farbror Fri” gjorde en plan med sin fru om att sänka levnadskostnaderna, spara pengar och investera sig ut från att vara beroende av lönearbete. Idag kan de leva på avkastningen av sina investeringar och arbetar endast med sådant de tycker är roligt eller stimulerande. Men framförallt hittade de till en enklare livsstil som gav dem mer livskvalitet under åren när de prövade sig fram i hur lite man kan leva på. Om detta skrev de mycket i sin första bok Ut ur ekorrhjulet som kom ut för ett par år sedan.

I den här boken fokuserar de mer på en viss aspekt av den livsstil de hittat, nämligen hur man hittar en plats där vardagslivet har det mesta av det man behöver, hur man gör den plats på jorden där man befinner sig till sin. Istället för att ständigt drömma sig bort till det extrema som kräver långa ledigheter och resor, hur hittar man det som finns precis runt knuten? Eller hittar till en plats där ”runt knuten” är just rätt knut för en själv?

Mysig bok som jag läste på en kväll medan jag själv levde lokalt och upplevde livskvaliteten i en av alla lekparkerna jag brukar cykla till med barnen för att sitta och läsa medan de rör på sig och alla är nöjda. (I idealfallet, när ingen får ett utbrott och skriker hela vägen hem min mamma är en glädjedödare HON TVINGAR BARN som respons på att man inte fick stanna för alltid). Det är ju en hårfin gräns när man skriver sådana här böcker om den egna livsstilen att de blir… självgoda, typ. Men det tycker jag inte den här var. Framförallt var den systematisk och kärnfull med intressanta perspektiv. 95% av dem har jag dock glömt bort efteråt, men det var nog inte bokens fel. En feel-good-ig bok som gjorde mig inspirerad och glad.

Läs mer;

• 5 tips för att leva billigt och spara pengar.
• 5 tips för utflykter med barn. 
• Hela min kategori enklare liv som ofta rör liknande tankegångar.

Över näktergalens golv-serien av Lian Hearn: Across the nightingale floor, Grass for his pillow och Brilliance of the moon

Är det någon annan tidig 90-talist som också läste den här serien kanske? Jag minns att jag önskade mig första boken när jag sålde jultidningar, eftersom jag hoppades att mina föräldrar skulle köpa den från jultidningarna så att jag fick bättre försäljning. (Var en så otroligt dålig jultidningsförsäljare eftersom jag hatade att sälja, och prata, men jag älskade att få komma in och titta på människors hem. Hade gärna bara fått komma in och titta utan att behöva ägna mig åt det där försäljningsmomentet.)

I alla fall, upplägget är detta: fantasy i medeltida Japan-ish. (Författaren har tagit sig kreativa friheter och miljön är klart inspirerad av denna tid och plats men utan kraven på autenticitet som om det vore uttalat). En berättelse om att höra hemma överallt och ingenstans. (En av huvudpersonerna har tre blandade bakgrunder: han bär på både krigarblod och blod från den hemliga och mäktiga organisationen Släktet, med övernaturliga förmågor som går i arv, men är uppvuxen bland en förföljd religiös minoritet som anser att man inte bör döda, något som i övrigt är främmande i kulturen.). Berättelse om tonårskärlek, profetior, eleganta miljöer med vissa riter, ett land i inbördeskrigstumult.

De här tre böckerna har väldigt fint språk som passar stämningarna och miljöerna och väl utförd dramaturgi, både som enskilda böcker och som en helhet som en trilogi. Hantverket är på plats, helt enkelt, det känns genomarbetat. Sedan finns det saker jag stör mig på som vuxen, typ en av huvudpersonerna som alltid ska vara jättesnygg och jättesmart men som mitt i allt det blir lite… personlighetslös? Men fina böcker om man bara vill befinna sig någon helt annanstans en stund, och för den skrivande personen ett sätt att studera dramaturgi när det ska hålla både genom enskilda romaner och genom en serie.

Återhämtningsguiden av Niclas Almén

Nämen nämnde jag att jag varit lite trött och stressad eller? Den här boken handlar om just hur man kan förbättra sin motståndskraft i stressiga perioder genom att öka sin återhämtning och arbeta aktivt med den. Trösterikt när stressen kanske inte går att få bort. Jag läste den för ett år sedan när den kom ut. Då skrev jag om den i det här inlägget.
Men det var inför en recension, och det är alltid lite mer anspänning att läsa böckerna då tänker jag, jag behöver både uppleva dem och tänka på vad jag ska säga om dem egentligen.
Och är inte effekten med självhjälpsböcker ibland bara att man blir påmind om sådant man redan visste är bra men har slutat göra? Så var det med den här i alla fall, läste den en kväll och planerade sedan in små saker jag kunde strössla mina dagar med för att få samla energi.

Sådär. Det var vad jag läste i april. Sedan kom maj, och jag läste då också. Så himla mycket bra grejer faktiskt! Men det pratar vi om en annan dag.

P.S Ni var flera som skrev efter mitt förra inlägg att ni har blivit oroliga och tänkt på mig när jag inte skrivit. Tack för det, det gjorde mig så märkligt rörd. Att det finns en massa människor därute som undrar hur man har det, inte bara med en ”konsuments” otåliga väntan på ytterligare något att ta del av, utan för att man genuint undrar och vill väl. Det gjorde världen lite varmare och vackrare på något vis. Tack för det!

Läs mer:

• Hur hinner man läsa böcker?
• Böcker jag läste. mars 2022.
• Böcker jag läste. februari 2022.

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.