Böcker jag läste. maj 2022

Det blev juni, det blev juli, spelar det egentligen någon roll vad som hände i maj, finns det inte ett flyktigt fastklamrande i tiden i att försöka samla det förflutna i listor som blir försenade för att nuet tar så mycket tid och kraft?

Men jag tycker om symmetrin, jag tycker om att hålla strukturen för att slippa hålen som blir om man inte gör det, och jag tycker så mycket om böcker.

Så en dag i juli på ett café i Umeå efter att ha åkt tåg i fem timmar och läst Tove Dietlevsens Gift och lyssnat på min skrivspellista och undrat om jag inte skriver längre för att jag har hittat andra vägar för språket att få plats, en sådan dag sätter jag mig ned och skriver om böckerna jag läste i maj.

Bröd och mjölk av Karolina Ramqvist

Karolina Ramqvist skriver självbiografiskt om uppväxt och ensamhet, om utanförskap i närvaro av andra, om övergivenhet och om moderskap. Men den röda tråden är mat. Att äta maten, att absorberas av den, att tänka på den, att läsa kokböcker. Mat som kärlek, mat som främlingskap. Och mat som besatthet och beroende, som ångestdämpande när det slår över. Och om hetsätningar, även om det utgör en mycket mindre del av boken.

Det är en sinnlig bok, oerhört specifik i detaljerna. För mig blev det tydligt att jag och Ramqvist på många sätt upplever mat på samma sätt, minus hetsätningarna, men det där absorberande, att man liksom kan uppslukas av det på ett nästan hypnotiskt sätt. Och känna de små detaljerna, med sådan oerhörd närvaro och tydlighet.

För min del har det dock inte gjort maten till ett stort intresse, på ett sätt är det tvärtom; jag känner liksom inte att jag behöver jaga stora matupplevelser genom att köpa specialingredienser eller gå till vissa restauranger, jag vet att varje matupplevelse – högbudget som lågbudget, exotisk eller alldaglig – kommer att erbjuda en sensorisk rikedom som kommer att uppsluka och intressera mig.

Diskuterade boken i radio här. Tror överlag det är en bra bokklubbsbok!

The harsh cry of the heron av Lian Hearn

Hittade ingen bra bild på omslaget, så istället får ni en bild på undertecknad som gör den bästa sortens läsning: fönsterläsningen. (Läser Agota Kristof där, bilden är från den här resan till Linköping en gång för typ en miljon år sedan).

Uppmärksamma läsare känner igen Lian Hearns namn från böcker jag läste i april. Det är hon som skrev Över näktergalens-golv-böckerna – stämningsfull och finstämd fantasy som utspelar sig i något som liknar medeltida Japan. Då läste jag ursprungstrilogin, som är så fin och välkomponerad, ja ni  kan ju läsa själva vad jag skrev om den. Men The harsh cry of the heron (eller Vid hägerns skarpa skri) är en uppföljare som utspelar sig femton år efter den ursprungliga trilogin.

Jag tycker inte att den här boken är bra. Ändå läste jag den för tredje gången, har läst den när jag var både femton och tjugofem. Egentligen tänker jag att det kanske är det intressantaste att ta med sig från det här. Varför läser man en typ sjuhundra sidor bok tre gånger om man inte tycker den är bra?

Ja det gör ”man” kanske inte, men jag gör i alla fall det, av flera skäl. Dels tycker jag om att läsa böcker flera gånger med avstånd emellan, precis som jag tycker om att besöka samma platser på nytt. Det säger mig något om vem jag själv har blivit och vem jag brukade vara, vad som är på nytt i mig, vad som är sedan gammalt, vad som har skavts bort.

Det andra skälet är att jag är en skrivande människa, eller åtminstone brukade jag vara det, och att läsa om något jag tyckte var dåligt lär mig något om skrivandet. Jag kan förstå på ett helt annat sätt idag än när jag var femton varför den här boken inte lyfter (feldisponerad dramaturgi där fel delar av händelseförloppet får ta oproportionerligt stor del och det som verkligen hade kunnat bränna till och bli starka scener summariskt skyndas över, ytlig karaktärsteckning med bristande trovärdighet, hastigt och babbligt språk i skarp kontrast mot den svala sammanhållna tonen i ursprungstrilogin). En bok jag ogillat brukar dröja sig kvar i bakhuvudet medan jag funderar vad det är jag hade velat se annorlunda, och när jag återvänder till den får jag nya insikter.

Hem av Karin Erlandsson

”Kollektivroman om åländska kvinnor genom historien”, läste jag i beskrivningen av den här boken när den skulle ges ut, och blev genast uttråkad och lite irriterad. Det var något med det som lät både tråkigt och uttänkt i mitt huvud, den sortens idé som liksom är smart för att den är rätt i tiden (Åland fyller hundra år i år, så det har varit en massa saker kring det), stipendievänlig, konceptuell. Men min erfarenhet är att romaner med en god idé ofta blir just bara en idé. En pappersprodukt där det var hisspitchen som var själva grejen, genomförandet torrt och tråkigt.

Men sedan blev det ändå så att jag läste Hem, och vad glad jag är att jag gjorde det! Jag har läst flera av Karin Erlandssons böcker, som Pärlfiskaren,  de österbottniska deckare jag skrivit om här och boken om skrivande som jag läst och skrivit om många gånger, bland annat här. Men det här är på en helt ny nivå.

Hem är alltså en kollektivroman; det är ett slags novellsamling där alla novellerna förenas genom ett gemensamt tema (åländska kvinnor vid olika tidpunkter i historien). Det finns också ett föremål som förekommer i alla noveller, men texterna hänger annars inte ihop så att man egentligen måste läsa dem i ordning, eller i ett svep.

Det är otroligt hur så kompakta små texter kan rymma hela världar, det här är att vara sparsmakad med ord när det exakta skapar det överväldigande. De fina nyanserna när det gäller att skildra allmängiltiga känsloupplevelser gör texterna tidlösa, samtidigt som miljöer och händelser placerar dem i tid och rum. Det här är ett stort berättande i mikroformat!

Min största invändning är att den näst sista texten innehåller en scen med ett sexuellt övergrepp som även den var oerhört väl gestaltad, och just därför mycket obehaglig. Funderar fortfarande på om den verkligen tillförde tillräckligt mycket för att motivera sin plats i den texten, och är man det minsta känslig för sådant kan det vara klokt att hoppa över just den novellen. (Som jag annars tyckte mycket om, just för att den hade blandningen av ljus och mörker som genomsyrar de flesta verk jag verkligen älskar. Lycka och smärta och lättnad, tätt intill varandra, uppblandade, som jag upplever att livet är).

En bok att uppslukas av och ett skrivande att inspireras av.

Här pratade vi om boken i radiobokcirkeln.

Läs mer:

• Böcker jag läste. april 2022. Om att leva lokalt, Över näktergalens golv-böckerna, återhämtning.
• Böcker jag läste. mars 2022. Övervikt och Harry Potter, Babetta och Löpa varg, jobba som cykelbud.
• Böcker jag läste. februari 2022.  Skrivande, svartsjuka, Störst av allt, ofrivillig ensamhet.

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.