sånt som inte får plats i andra kategorier

Påskdagen. april 2022.

april 16, 2022

Tiden går och jag skriver inte, kanske på andra platser men inte här.  Det finns så mycket jag hade kunnat berätta men berättelsen är inte min. Jag tror inte på att man har rätt till alla berättelser för att man skriver, tror inte på de som säger att vikten i att dokumentera väger tyngre än vilka komplikationer det berättandet skapar. Jag tror på fiktionens kraft, på att vi skulle kunna sluta med vår dyrkan av de sanna berättelserna, of course it’s happening inside your head, Harry, byt why on earth should that mean that it is not real? Jag behöver inte berätta någonting som verkligen hände, jag kan låta världar skapas i mitt eget huvud och låta dem fylla någon annans. Det är skönlitteraturens magi.

Påsksolen kastar skuggor, bländar rakt i ögonen på kvällspromenaden i dagens sista döende ljus, glimmar i havsviken jag kan se från fönstret i mitt arbetsrum på jobbet. Jag längtar efter lövverket som silar ljuset, jag längtar efter mjukheten i maj. Jag längtar efter det som inte är hårt och skarpt och ofrånkomligt, jag längtar efter att inte behöva försvara en enda princip. Jag längtar efter havsvatten i juni, jag längtar efter cykelturer utan tider att passa, efter böcker på bryggan medan fötterna plaskar i vattnet och barnen leker intill.  Jag längtar efter tiden, den som läker. Efter friden, som gör samma sak.

Den här påsken har jag tid att göra sådant som måste göras, så jag gör det.
Jag skriver inlämningsuppgifter i min psykoterapikurs, jag får alla mina papper i ordning. Jag skriver på ett skrivuppdrag jag skaffat mig under våren, den andra sortens skrivande, brödskrivandet, att skapa text som ska fungera och förmedla men som inte är så konstnärlig och kreativ som det skönlitterära skrivandet. Det är tillfredsställande, som att baka bröd istället för kakor, det är så handfast. Jag skriver texter om depression och om stress, om ångest. Vad händer i hjärnan. Vad kan man göra åt det. Egentligen har jag nog alltid varit bättre på den sortens text än på att skriva skönlitterärt, det är bara att det skönlitterära alltid varit så roligt. Som artister som egentligen är mycket bättre dansare än sångare, men de älskar att göra helheten, och passion och playback tar dem dit.

För åtta år sedan redigerade jag ett romanmanus på påsken. Den första spretiga tvärkastliga versionen av det som skulle utvecklas till boken om Laura. Jag skrev säkert tio timmar om dagen. På caféet i Ålidhems centrum, i arbetsrummet med utsikt mot gården, vid de ödsliga borden utanför det stängda sjukhuscaféet på NUS. Jag bodde i Umeå och hade två barn, inte tre. Jag var tjugoett och skulle fylla tjugotvå. Jag hade pannlugg och prickiga klänningar, ett par lila gympaskor från Lidl. Jag pratade snabbt och långsamt, ville mycket men var för blyg för att upptäcka det, bar världar i mitt huvud som jag inte lärt mig att förklara för andra ännu.

Mycket var annorlunda, mycket är kvar.
Påskens kravlöshet som öppnar upp för att  fylla dagarna med att sträva mot det man vill åstadkomma.
Det skarpa ljuset, de skarpa skuggorna i april.
De där skorna från Lidl, ett par lila gympaskor som jag köpte den där våren 2014, som jag sprungit många mil i, i många olika städer, i många olika väder.

Jag sprang i dem häromdagen igen.
Det är visst så i livet, man kan bli överraskad över vad som står stadigt för en i alla väder. Det kanske inte blir de saker man hade förväntat sig, det kanske inte blir de dyra kvalitetsvinterskorna utan dessa oansenliga Lidl-dojor, men likväl finns de där, genom landsflyttar och höststormar, genom sommartorka och vårväder, genom dagisår och skolstarter.
Genom det pulserande flåsande svettiga euforiska, när jag springer längre än jag någonsin trodde att jag skulle orka.

Glad påsk hörrni.
Vi hörs.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

 

+25

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply