sånt som inte får plats i andra kategorier

Glimtar, januari 2022

januari 30, 2022

Vad jag gör i januari?
Läser kokböcker.
Finns inget så trösterikt som det. Ett läsande utan att behöva läsa. En dröm att drömma om en framtid när man orkar laga mat, en dröm att drömma i en tid när halvfabrikat på repeat tar en genom kvällarna. Jag bläddrar i mina kokböcker till frukosten, jag bläddrar i dem när jag kommit hem från jobbet. Ibland tittar jag bara på bilderna, ofta läser jag texten.
För så har jag varit funtad ett helt liv: jag vill åt texten, av vilket slag den än må vara.
I en av mina kokböcker, som inledning till ett recept på ljummen rårisbowl med svamp och misomajonäs, står det: Jag tycker att det är befriande och berikande att äta sallad utan sallat och jag bläddrar och drömmer och tänker: jag vill också leva ett liv där detta är vad som känns som en befrielse.

Dricker citronfanta. För att cola zeron inte kan drickas för sent på kvällen när sömnen redan när på glid och för att jag drömmer om en dag när jag ska kunna säga jag tycker att det är befriande och berikande att växla mellan olika sockerfria drycker och mena det. Användningsområdet är detsamma, det där lilla glaset när man lagar middagen, det extra för lördagskvällen. Dricker man alkoholfritt behövs en smak med lite drag, det syrliga gör att det inte bara blir sött, någonting som låter sinnena vakna för en stund.

Ser klart A series of unfortunate events (Syskonen Baudelaires olycksaliga liv) på Netflix. En av de första film- eller serieupplevelser jag har fått dela med mina barn där vi alla är lika hänförda. Det är mörkt och extra allt, twistat och känslosamt, estetiskt tilltalande och fyllt av språk, språk, språk. Få saker har på sistone tillfredsställt min längtan efter allitterationer så mycket som denna serie. Nu har vi lånat hem böckerna den bygger på.

Tittar på folk som cyklar. Holländska Eric och Maudi som lever sina liv genom att cykla runt i världen och dokumentera sina upplevelser. Jag tittar avsnitt efter avsnitt på deras typ två år långa “world tour”. Hittills har det gått snart ett år och de har tagit sig till Oman. Jag älskar klippningen i de här filmerna, tempot och snällheten. Det finns ingen dramatik här, inga clickbaitrubriker eller att skruva till allt för att göra det mer spännande, det finns bara tiden och cyklarna, människorna de möter, byarna och vägarna och bergen och kylan och hettan och öknen och bra tältnätter och dåliga tältnätter och människor som stannar en längs vägen och bjuder på allt de har att bjuda på. Det är en berättelse om att fortsätta och se vad som väntar längs vägen, om att varje dag kan innehålla detta: att man trampar på, och det räcker så. Alla sorters upplevelser kan vänta på andra sidan en bergskam, en skog, en öken, och det är bara genom att trampa vidare som man får syn på dem.

Cyklar själv. Men inte runt världen utan i ett område med en radie på max tre kilometer. Jag cyklar genom snöstorm, jag cyklar genom hagel, jag cyklar genom regn. Det är fortfarande en lyx att varje dag vara ute i alla väder, att ha en sådan självklarhet. I hemlighet tycker jag mer om cyklandet i januari än i maj. Det är inte så dumt med fysiska kamper, de är handfasta och kontrollerbara. Man lär sig att klä på sig de rätta kläderna. Man lär sig att kisa mot de värsta vindarna. Man lär sig att trampa vidare.

Hittar tillbaka till mina ord, en mening i taget. Skriver meningar på lappar, smakar på hur text låter. Bygger berättelser i huvudet. Hittar idéer i tomrummen: när jag fyller diskmaskinen, cyklar till jobbet, viker tvätt. Blir refuserad med en av de bästa refuseringarna den här gången, en av de mest inspirerande refuseringarna den här gången, jag kommer att skriva om den sen precis som jag skrivit om de andra.  En refusering som ger mig en idé om hur jag skulle kunna gå vidare, en idé som pirrar under huden, skälver i huvudet, en idé som ger mig en ny vision och klarhet i vad det här projektet skulle kunna bli. Ett paradigmskifte i den värld som är det där bokprojektet. Det där bokprojektet som gång på gång vilar, men tydligen aldrig dör.

Närmar mig sakta sådant som en gång var mitt, sådant som var viktigt för mig, sådant som skilde mina dagar från alla andra dagar.

Ställer mig så till slut, den sista helgen i januari, och marinerar och panerar min tofu, bakar mitt bröd, kokar mitt potatismos, lagar min belugabolognese.
Och nog är det ganska befriande.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

+28

You Might Also Like

6 Comments

  • Reply Susanna januari 30, 2022 at 8:26 e m

    Behövde en text av dig denna söndag. Tack!

    0
    • Reply Ulrika februari 1, 2022 at 9:37 f m

      åh vad jag glad jag blir att texten var välbehövlig, tack!

      0
  • Reply Miina februari 1, 2022 at 10:35 e m

    Jag tror vi är många som mitt i den här pandemin känner som du, att vi sakta närmar oss det som är viktigt för oss. Det blir en livlina. Åtminstone i mitt liv.

    0
  • Reply Böcker jag läste. januari 2022. - Nettelblad februari 20, 2022 at 11:36 f m

    […] refuseringarna, att en dag tittar jag tillbaka och ser att just det, januari 2022 var tiden då jag läste så mycket kokböcker, då jag tänkte med mig själv som man gör när man uppmuntrar läskunnighet hos barn, att alla […]

    0
  • Reply Refuseringen, del 8 - Nettelblad februari 27, 2022 at 12:49 e m

    […] kommer i en tid när jag inte skriver, det kommer i en tid som på många sätt är dimmig, mest läser jag kokböcker. Den kommer när det lilla vänliga behövs som det väldiga, när jag behöver bli påmind om att […]

    0
  • Reply Refuseringen, del 9 - Nettelblad mars 31, 2022 at 8:11 e m

    […] nionde refuseringen kommer på en i mitten av januari 2022.  Jag är så trött, jag läser kokböcker. Får kontakt med mina ord och min hjärna igen på samma sätt som man vänjer sig med vattnets […]

    0
  • Leave a Reply