familj

Se och synas

juli 29, 2021

Ibland tänker jag på hur många saker de inte anar att jag ser i dem.
Mina barn. Som ser mig helt annorlunda än vad jag ser dem.
De ser föräldraskapet som en praktisk erfarenhet, de ser den som har kommit ihåg att ta med handdukar eller glömt dem. De ser den som är tillgänglig just nu, eller den som säger nej jag vill dricka upp mitt kaffe och prata klart och jag kommer sen.
De ser ett möjligt ja. De hör ett återkommande nej.

Det ligger i själva kontraktet att föräldrarna är begränsningen, världens ramar, centrala och samtidigt i periferin.
Deras värld är nu och framtiden, när man var liten och när man blev stor, men både det förflutna och de framtida är lika overkligt som drömmar om natten, det är inte på riktigt förrän det faktiskt händer.

Jag ser på mina barn och ser skärvor av tid, delar av liv, bitar av andra.
De är sin pappa och sin mamma, sin farmor och farfar, sin mormor och morfar. De är drag som jag kan ana från alla de här människorna som finns omkring dem och som de älskar, de är allting de har kommit ifrån, de är rötter som sträcker sig mellan platser och människor.

Jag ser på mina barn och ser bitar av mig själv.
I det finns något helande, som en förlåtelse. Man ska inte skaffa barn för att lösa sina knutar, men ibland kan en biverkan av det bli att vissa knutar löses upp.
Det blir svårt att ogilla sina egna drag när man ser dem ta form i små människor man älskar.

Jag ser Lilla Gubben stå okontaktbart djupt försjunken i en av sin farfars båttidningar.
“Gillar du båtar så mycket?”, säger jag överraskat, och svaret dröjer, eftersom han först inte hör mig.
“Nej”, säger han sedan långsamt, drömmande, “men jag gillar verkligen att läsa.”
All denna frånvarande försjunkenhet i ord. I honom, i mig.

Jag ser Storasystern sitta om kvällen och titta på nyheterna, för det är intressant att veta vad som händer i världen och i samhället. Hon kommer ihåg vad de har sagt. Frågar vidare.
De berättar om minnesdagen av Utøya, det känns inte som länge sedan tänker jag först men när Storasystern frågar om det berättar jag att det är något som hände när hon låg i min mage. Arton år gammal satt jag med hennes sparkar i magen och följde nyhetssändningarna om dessa märkliga vidriga händelser, och nu sitter hon i soffan, lång och levande och frågar mig. Om detta, om andra saker. Jag var någon annan, blev någon tredje. Och hon är här, och hon frågar.
Denna nyfikenhet om världen man befinner sig i. I henne, i mig.

Jag lyssnar på Habanero som leker, vi har en deal hon och jag. Hon leker, jag “håller henne sällskap” och Habanero har gett sin tillåtelse till att “hålla sällskap” innebär att man får dricka lite kaffe, läsa lite bok, för Habanero är någon som vet hur man ska få andra att göra som man vill genom att skapa en win-win situation.
Men ibland låtsas jag bara läsa, och lyssnar på hennes ord.
Habanero har ett särskilt sätt att föra sig med orden, också när hon inte svär som en borstbindare. Det finns en rytm, en form, en känsla för små nyanser.
“Jag var en bagare”, säger Habanero, “jag hade vuxna barn. Men jag stod med mina småkakor, och då mindes jag. När de var små hjälpte de mig, med degen och med smeten. Jag sa till pojken: du vispar. Jag sa till flickan: du smakar. Och då var de nöjda. Då var de glada. Och jag. Jag bara knådade, och knådade.”
Berättandets vindlingar, upprepningarnas kraft, språkets lätthet. I henne, i mig.

De ser mig, i alla praktikaliteter. Trampa i backar, dammsuga golv, baka ett bröd.
Anar inte allt som händer i mig, allt jag tänker, allt jag tjuvlyssnar på när de tror att jag inte hör.
När de tror att jag bara knådar och knådar.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

 

+24

You Might Also Like

2 Comments

  • Reply Mattias juli 30, 2021 at 12:19 f m

    Har ju inte själv barn, kanske det är därför som det träffade mig så starkt. Man inser hur ens föräldrar har upplevt det och via syskonbarnen vävs tidsbanden vidare mellan generationerna.. hursomhelst, fantastiskt fint (be)skrivet i din text.

    0
    • Reply Ulrika juli 30, 2021 at 6:47 e m

      Tack!!! Betyder mycket för mig att få veta att en text som jag skulle gissat kanske framförallt skulle träffa den som själv har upplevelsen av att vara förälder kan beröra starkt (och kanske starkare). Och förstås är det som du säger att har man inte varit förälder så har man ändå alltid varit barn, eller ibland farbror/morbror och så vidare…
      tack!

      +1

    Leave a Reply