familj

Sammanbrottet

oktober 2, 2021

Sammanbrottet kommer över ett täcke.
Jag tänker på det precis så medan det händer, skriver text i huvudet mitt i krisen, parafraserar en gammal text jag skrivit förut. (“Utbrottet kommer över en avokado.)
Det är så mitt huvud reagerar när saker sker. Det finns en del av mig som bara är känslor, och en del som är text, alltid text. Förr brukade jag oroa mig över det beteendet. Vad märker man egentligen av verkligheten om man genast gör om den till berättelser. Men frågan hade lika gärna kunnat vara omvänd: hur får man en mening i verkligheten om ens verklighet inte utgör en berättelse.

Berättelse eller ej, här står jag och boxar på ett barns täcke. Med knytnävarna. Medan jag utbrister:
“AAAAAAAAAAAAAAAAAAAARGH OCH ALLA DESSA DUMMA TÄCKEN!!!”
Bakom mig hör jag ett ljud från Storasystern, för det är på Storasysterns täcke jag boxar. Ett slags frustande kvidande, jag har aldrig hört henne låta så förut. Det är nu det händer, tänker jag, skäms jag, det är nu hon blir traumatiserad för evigt. Kvällen när mamma tappade det. Hör bara hennes skräckslagna gråt.

Det har varit för mycket. Det har varit patientfall på jobbet som krupit in under huden och byråkrati av sådan grad att man kunde tro att min berättelse inte skrivs av mig, utan av Kafka. Det har varit vilda cykelfärder hem från simskolan med någon som är ögonblick ifrån att klättra ur lådcykeln i ren ilska medan hon vrålar VEM TRODDE DET SKULLE BLI BRA MED EN SIMSKOLA I EN ÄCKLIG POOL OM MAN HADE KUNNAT VARA I ETT HAV OCH HUR SKULLE MAN KUNNA VARA GLAD PÅ EN SIMSKOLA OM DEN HÄNDER PÅ EN FREAKING MÅNDAG!?!?!?!
Det har varit tabellförhör och läsläxor, gympapåsar och cykellysen, det har varit vabbdagar i klassiskt stuk, sömnlösa nätter med snoriga ungar, det har varit oro.
Det finns alltid plats för oro. Den kan vara mer eller mindre befogad, men alltid hittar den ett utrymme att ta om man inte tätar till så den inte smyger sig in. Oron är som skadedjur, som silverfiskar och råttor, den hittar skrymslen och växer till sig.

Och nu, efter en av alla dagar med för mycket, under veckor som varit för mycket, ska jag stoppa in Storasysterns täcke i lakanet eftersom det korvat ut sig under natten.
Vad jag avskyr att stoppa täcken i lakan. En sådan upplevelse av Sisyfosarbete. Av att vara underdimensionerad för uppdraget. Hur mycket man än plufsar in plufsar täcket alltid ut. Brer ut sig och överväldigar.

Så jag ger upp, och jag boxar. Med arga små nävar slår jag på detta täcke som ligger utanför lakanet, enormt och omöjligt att besegra. Hoppar upp och ned på golvet i ilska, som en barnfilmsfigur, vrålar:
“Och AAAAAAAAAAAAAAAAAAAARGH DITT DUMMA DUMMA TÄCKE!”

Hör ljudet, det kvidande frustande, drabbas av skammen, vänder mig om för att trösta det traumatiserade barnet.
Som sitter högröd i ansiktet och kämpar med näbbar och klor för att hålla sig för skratt. Och när jag vänder mig om brister det.
“Bli inte sur för att jag skrattar, men” – och skrattsalvorna avlöser varandra så att hon inte kan prata – “det såg så himla knäppt ut.”
Och i ett trollslag är både skam och ilska borta.

Morgonen efter berättar hon livligt om den skuttande täckesboxande mamman för sin bror.
Han som tror på auktoriteter, principer och ordning.
“Är det sant?”, frågar han mig genast.
Och när jag säger att det är sant, jo jag stod där och hoppade och boxade på ett täcke, och nä det var inte särskilt logiskt, då börjar han att skratta, det mjuka och porlande, det alldeles från hjärtat vällustiga, ett skratt som fångar upp hela den här världens tokighet, ett skratt som sköljer undan all oro, ett skratt som vi alla faller in i för att det är omöjligt att göra något annat.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+25

You Might Also Like

2 Comments

  • Reply Catharina oktober 2, 2021 at 2:07 e m

    Ett av våra barn har ett tyngdtäcke. Det är liksom tre gånger så jobbigt att byta hans lakan som någon annans

    0
  • Reply Wilma Rönnbäck oktober 2, 2021 at 8:17 e m

    Du skriver helt fantastiskt!

    0
  • Leave a Reply