att skriva

höstskrivet.

augusti 16, 2024

Allt jag vill den här hösten är att skriva klart min roman.
Det är förstås inte sant, det är bara en överdrift till inledningsmening för att understryka hur gärna, hur mycket jag skulle vilja det. För att skriva mig själv in i en övertygelse, nu när jag börjar arbeta igen, när skolan börjar igen, när jourpass och AW:s och läxor och gympapåsar och vardagspussel kommer tillbaka.
När det finns så många andra saker som verkar vettigare att ägna sig åt.
Att också få ägna sig åt sådant vanvett.

Hur långt är det kvar?
Går det ens att räkna längre, jag vet inte.
Jag har ett antal ord läsbart genomarbetat material, jag har så mycket mer som händer i huvudet, en annan känsla för vart det är på väg än vad jag en gång hade, en annan relation till texten.
Man blandar ihop ingredienser till en deg, allt är löst och kladdigt, mina första utkast är som kalljästa degar man lämnar över natten, så lösa att de knappt kan röras eller formas.
De andra utkasten är något annat, det är sådant man kan knåda och knåda, känna hela brödets – romanens – helhet mellan sina fingrar.

Kommer det att bli bra?
Om jag visste det.
Om jag hade ett kvitto på att det skulle bli något som skulle ge något till en annan, en läsande.
Men innan jag vet det måste jag skriva klart.

Jag vill skriva om morgnarna, jag hoppas jag lyckas.
Jag ska skriva enstaka ströveckor på dagtid, då jag lyfter mitt skrivstipendium. Det vet jag att jag kommer att kunna.

Kommer jag att bli klar?
Ja.
I november, tänkte jag.
Av ingen annan anledning än att jag måste tänka, när jag sitter dag efter dag, att det kommer en annan dag, längre fram, när det här är så mycket mer.
Och att jag inte vill fastna i en text för evigt, drunkna där. Och att jag mår bra av en deadline.
Jag tror det är lite för snäv tidsmarginal, egentligen.
Sådant mår jag också bra av.

Ska det bli så måste tiden, skrivlivet, prioriteras.
Kanske blir det tystare här i höst, glesare mellan inläggen.
Jag tror det är så det måste bli.

Vi hörs.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat!
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

+49
15 Comments
familj

den 6 augusti 2024.

augusti 6, 2024

För nio år sedan födde jag ett barn.
Jag visste inte då att hon skulle bli mitt sista barn.

(Vet man någonsin? Innan kroppen otvivelaktigt sätter stopp, och inte ens det verkar den göra på samma sätt längre nuförtiden för den som är beredd att gå mycket långt.
Men kanske vet jag något om vad det är att ha lämnat ett tillstånd bakom sig.
Kanske vet jag något om vad det innebär att fatta beslutet att inte vilja ha en ny småbarnstid, att inte ge sig in i konsekvenserna det skulle innebära att sträva efter det.
Kanske vet jag något om vad det är att inte längta efter nya barn, utan detta: att längta efter sina egna barn, att vilja ha dem i sitt liv om och om igen, på alla sätt möjliga.)

Det var en säregen höst, ett slags vändpunkt, ett osannolikt tempo, hur saker ställdes på ända. Flöden av vandrande människor genom Europa, knivmord på Ikea och asylboenden i brand, terrordåd i Paris, massövergrepp i Köln på nyårsnatten. En gång stod jag i kön vid den lilla kiosken i centralhallen i sjukhuset i Umeå och skulle köpa mellanmål, alltid hungrig av att amma och skriva uppsats. Nyheten hade just kommit om den skolattack som utförts i Trollhättan, med ett svärd. Tjejen i kön framför mig sa till sin vän jag förstår inte hur man kan vilja sätta barn till den här världen, vände sig sedan mot mig där jag stod med vagnen, det sovande barnet, sa alltså förlåt, det är inget personligt.

Kanske fanns det ett eget klimax i den tiden, min näst sista termin på läkarprogrammet, när jag skrev uppsats fast jag ville skriva romaner, när jag reste mig och gick vidare för att det var det enda sättet jag visste hur man gick.

Jag skrev om den tiden då, i den sortens krönika man skriver när man är tjugotvå och har ett skrivande som aldrig var lämpat för det tilltal som behövs i krönikor i en dagstidning, när det man behöver skriva är andra texter.
Jag skriver om den tiden nu. Jag skriver en text för en antologi om akuta kejsarsnitt, jag skriver om att vandra runt med en kropp man vet att någon skurit i.
Jag skriver en roman om första halvan av 10-talet, om någon med ett annat liv men i samma miljöer, jag skriver om eftermiddagarna och kvällarna, jag skriver om hur de alltid var så mörka.

Allt kan bli fiktion till slut, så avlägset som om det hände någon annan.
Men barnet var mitt, och hon blev kvar.
I den högsta grad så verkligt, oerhört levande.

Mitt yngsta barn, min nioåring, min unge som lugnats och sansats från den vilda hettan, från det okontrollerbart explosiva till en glödande värme. Min unge som alltid är redo att slåss mot orättvisor, slåss för sina syskon. Som vill prata om Gud och liv och hela världen. Som läser och leker och tänjer språkets gränser. Som retas och uppfinner och tänjer mina gränser.
Med blixtrande svar, snabba rörelser, en ständig överraskning.
Ett stort och eldigt tänkande, en hjärna som behöver få växa ikapp sig själv.

Det finns mycket jag inte vet om den här världen, många saker som andra omkring oss kommer att få lära henne.
Men om detta – att behöva växa ikapp sitt eget tänkande – vet jag mycket.
Jag ska lära henne allt jag kan.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier och följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

+60
7 Comments
sånt som inte får plats i andra kategorier

Glimtar, juli 2024

augusti 5, 2024

 

 

Min vän bjuder över oss en kväll på soppa och bröd. Vi cyklar till andra änden av stan, är det där vi hämtade jordgubbar en gång och fick varm choklad frågar barnen, och jo, åt samma håll men inte samma hushåll, de vet inte att jag skrev en text om det en gång, minns bara regnet och den varma chokladen, och jag
jag minns hur det var att just ha blivit själv, att inte veta, ett frenetiskt trampande i backarna, alla vägar är framåt, det är det enda och det avgörande, och nu
varje barn på egen cykel,
att bli ombedd att hålla avstånd så de kan leka ifred,
ingen som klagar över att det är för långt,
alla hem som står öppna för oss.

*

Lilla Gubben en stor gubbe, borta en vecka hos en kompis.
Rapporter från en annan mamma, bilderna och texten: dagläger, husmålning, glass runt munnen.
Sova gott om natten, gå på poolparty.
På ön jag och mina flickor, vi går på bio en dag när ingen orkar bada mer, kvällen nästan tropisk, svalt inomhus. Popcorn, mörker, ensamma i salongen.

*

Moster, familjevänner, syskonbarn, Uppsalakompisar, kusiner, kompisars föräldrar, så många roller människor kan ha i ens liv.
Hur de alla är välkomna att bo i gästlägenheten i vårt hus, den jag haft uthyrd men inte mer, för att jag tänker att detta är en ny tid då huset ska fyllas av besök, då besöken har barn  – stora och små – och jag vill ge dem plats.

Monopol i vardagsrummet, trädgården full av ungar, huset och dess hörn och trädgården och dess skrymslen betraktas med annan blick, andra människor hittar andra favoritplatser och favoritsaker här.
Denna sommar av att bjuda in, av att släppa taget, samma processer som när man för första gången blir älskad.
Att lägga fram sig själv för någon, allt detta skamliga, och se någon plocka fram ens delar som skatter, som strandfyndssnäckor i ett barns blick, sedd med en helt annan längtan.
Att lägga fram sitt hem för någon, att inte längre se det som en manifestation av allt man ännu inte gjort, att låta det bli en plats som fylls av allt man klarar av.

Gäster – att låta sitt hem bli en allmän angelägenhet, inte ett utställningsföremål.
Att vara ensam med ungarna i ett enormt hus, själva grundpremissen är klar: egentligen klarar jag det inte.
Kom hit och bo, vi gör det tillsammans.

Gäster som grillar i trädgården, lagar skruvar på en gunga, gäster som busar med mina barn, gäster som lär dem allt jag inte vet, gäster som lagar veganskt och får mina barn att vänligt anmärka så vegetarisk mat behöver inte vara äcklig, det är bara det här vår mamma gör, du kanske borde ge henne recept och några tips.

*

Vi ska åka med en skärgårdsfärja, hem från en av de mindre öarna bortom huvudön. Vi har besökt vänner som har stuga här. Barnen leker vid lekplatsen vid färjeläget, förutom Lilla Gubben, han sitter på en bänk i skuggan och läser en bok. Jag ropar att det är dags att gå, alla barn börjar röra på sig, vi gör oss redo att gå på, det är avslappnat, vi har åkt förut och färjan går ofta, men kanske för avslappnat. Plötsligt ropar Storasystern att Lilla Gubben sitter ju kvar!
Och det gör han, han har rest sig och gått när alla de andra barnen började gå men medan han gått har han fortsatt läsa i boken och bara förflyttat sig till nästa bänk, satt sig ned på den och fortsatt.
jag blir tokig, säger jag, och det blir jag ju, men förstår ju samtidigt att det kanske är den mest massiva glashussten jag skulle kunna kasta att sucka över någon som ständigt är fast i en bok.

*

Jag sitter i det lilla pentryt i en av 1700-talsflyglarna på Biskops-Arnö. Jag är alldeles ensam. Det är kvällen innan skrivkursen börjar, mina barn är i Dalarna, ingen kommer att leta efter mig här, ingen kommer att bestämma över mig den här kvällen.

Det är bara jag och mina fantasier, det är skymningen.
Det är inget hisnande, det är ensamhetens olust, förändringens obehag, men det är också en stillsam hoppfullhet.

Jag äter mina tortelloni och ser ett avsnitt av en teveserie. Jag promenerar runt ön och simmar i sjön tills kroppen är trött. Jag gör en kopp te.
Jag läser ett kapitel ur en bok.
Jag sätter mig vid bordet, och jag skriver.

Och jag kan se att på andra sidan, efter alla somrar som fortfarande väntar, alla terminer och läxor och aktiviteter, kommer det att komma en tid då de flesta dagar bara tillhör mig.
Och även det kommer jag att lära mig att hantera.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa min Facebook-sida.

+62
1 Comment
att skriva

orden

augusti 3, 2024

Det är den tredje augusti 2024. Jag sitter vid skrivbordet i det gröna sovrummet i mina föräldrars hus och jag ser ut mot träden, fälten. Det är min systers rum, var min systers rum, jag tycker bättre om skrivbordsutsikten här, här satt jag en gång en sommar för tjugo år sedan när jag var elva skulle fylla tolv, när det regnade så mycket och vänskap hjärtekrossade mig mer – eller åtminstone på ett annat sätt – än vad kärlek någonsin kan göra, och jag skrev.

Jag skrev alltid, om somrarna.
Det finns berättelser och bilder som matats om i nya varianter i mina texter i decennier, ett helt och hemligt liv som skett i text och som var lika verkligt, stundtals verkligare, än livet jag på riktigt skulle leva.

Jag har varit en vecka på min skrivkurs och jag kommer att ägna månader och år åt att förhålla mig till vad som satts i rullning.
Som böcker och människor kan möta en i avgörande tider i ens liv och rubba dess riktning, möttes jag av ett sätt att tänka på skrivandet.
Jag började undra om jag ägnat åratal åt att finslipa min teknik och försöka förgöra min fantasi.

Många av oss har en berättelse vi skriver, och en annan vi skulle vilja skriva (ofta vår egen, såriga).
Jag har ingen lust att skriva mer om mitt liv än den här bloggen utgörs av, jag har ingen kärnhistoria som är min som jag längtar efter att få ut, jag trodde att jag skriver vad jag vill och ska skriva.

Kanske gör jag det.
Eller kanske finns det vissa texter som är uppvärmningar, övningar för att kunna skriva det som brinner på ett sätt som är begripligt nog för att nå någon annan.

Men det fanns något med de här dagarna. Med textsamtalen och hur en ögonöppnande analys av en texts minsta mekanik kan ge mig gåshud, hjärtklappning. Med att möta en värld där text kan få vara bisarr och transcendental på samma gång.
Med tystnaden i huset när jag satt i köket och skrev, känslan av att ha gått i kloster. Med skymningspromenaderna och natten: grävlingen, älgkon och kalven, den längsta vandringsstigen som tog mig både genom snår av rosenbuskar och mitt in i en grupp av stirrande kor.
Den här platsen utanför mitt liv, utanför alla händelser som lagt sig på ytan, kanske gömt rötterna.

Det väckte en längtan efter rösten, efter de märkligaste av texter som ingen någonsin begrep, en insikt att det finns en värld där jag skulle kunna skriva text som sjunger i hela registret även om vissa toner skär i någons öron, att för någon annan skulle det kunna vara just det som utgör den omvälvande upplevelsen.
Att kanske har jag ägnat tjugo år åt att lära mig att skriva som när jag var tolv, och trettiotvå, på samma gång.

Kanske handlar det om större saker.
Som att alla ens förflutna jag inte måste tvättas bort, som att allt man någonsin varit inte måste förintas och glömmas, att man inte måste hantera alla forna varianter av sig själv som Karthago, salt i jorden så att inget ska kunna växa upp igen.

Alla dessa tankar ska jag resa hem med, ta med mig i hösten,
Medan jag tömmer diskmaskiner, fyller diskmaskiner, dammar lister, hackar lök, skriver journaler, går till gymmet, läser läxor, håller möten, svarar på mail, krattar löv, skriver på en roman som kanske är en förberedelse, ett övningsstycke, en uppvärmning inför det som ska komma sen.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat!
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

 

 

 

+44
0 Comments
att skriva

Sista dagarna

juli 29, 2024

Sista dagarna av juli. Regnen faller hastigt och explosivt, ibland mitt i solen. Jordskred och vägar som rasar. när det blir solregn får man önska sig något, så lärde jag mig när jag var liten, är det klimatförändringarna som ger så många tillfällen att önska. En gång önskade jag en hel sommar, det var förra sommaren men känns som ett annat liv, det var ett annat liv.

Jag var så trött då och det fanns inga garantier.
Jag bar min trötta sorg med varsamhet och tänkte: om jag aldrig återhämtar mig mer än såhär kommer jag ju ändå att fungera. Jag kommer bara inte göra de självförverkligande grejerna mer, som att skriva.
Som att förlora ett finger men få behålla handen.

Nu är det måndag i slutet av juli ett annat år och jag ska gå första dagen på en sommarkurs i att skriva roman, på Biskops Arnö. En del av mitt pris, i den där tävlingen. Kom igår kväll och försjönk i ensamheten. Promenerade genom solnedgång och skymning, doppade mig i vattnet omgiven av tystnaden. Och sedan ljudet av syrsorna, doften av tall, ute på fältet en älgko och hennes kalv.
Först saknade jag barnen, som ett hål i huvud och hjärta, men det finns inget i livet som inte är lättare efter tusentals steg, man kan gå och gå tills ens längtan är en rytm, inte ett stopp i musiken.

Det blir lättare idag, när allting börjar.
När dagen fylls av innehåll, inte bara avsaknaden av farten.

Och det finns så mycket att berätta.
Om det här, och om annat.
Det finns så många saker jag inte hunnit skriva.
Det finns så mycket liv jag var upptagen med att leva.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat!
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

 

+52
6 Comments
att skriva

kort kreativitet, lång kreativitet.

juli 20, 2024

Det kom en fråga från Beata, apropå det här inlägget.
Den handlade om kreativitet i korta sjok och långa sjok och behovet av att skapa kontra behovet av att göra annat som bryter av ens skapande, exempelvis sova.

Jag tyckte den var intressant och berörde något som jag tror det finns fler kreativa människor som upplever, så vi gör den till ett eget inlägg. Illustrerat med denna enkla utsikt från mitt arbetsrum. Kanske en påminnelse om att vardagskreativiteten inte sker med instagramutsikt, bortrest med endast texten som fokus. Att den sker medan man ser upp och ut genom fönstret och tänker: jag måste köpa nya trädgårdshandskar nu när de gamla är borta, och ta hand om denna jävla buske. 
Och sedan: men rosorna är ändå vackra, och nu vill jag skriva.

*

Jag vet att du inte är psykolog i en tidning men här kommer ändå en skriftlig fråga till dig 😉
Mitt stora problem är min allt-eller-inget- personlighet. Jag är så mycket av en dagdrömmare att jag har svårt att bryta när jag väl går in i det kreativa (alltså typ börjar redigera en bild i datorn, fotografera, skriva) . Hur gör man för att hålla det kort, typ till en halvtimme, så att man också får sova? Jag är så trött på mitt behov av denna egentid för att kunna skapa och jag känner ofta att det är lättare när jag stänger av den kranen helt. Då är ju problemet att jag blir deprimerad istället, och efter några veckor/ månader känns det i hela kroppen att jag inte tillåtit mig att skapa någonting. Ibland känns det nästan som en förbannelse. Som ett behov som gör allt så svårt i livet. Jag har många gånger tänkt att lösningen skulle vara att jag hittar en balans i detta men det är så svårt! Så om du har något tips på hur jag kan få in detta kreativa behov (som ibland också bara är behov av egentid/slötid) utan att det förvandlas till en flera timmar lång stund på natten, tar jag tacksamt emot 😉

Jag är inte en psykolog i en tidning nej, men jag älskar att skriva om sådana här saker på min blogg – min egen tidning utan lön eller anställda men med total frihet över innehållet.

Jag läser in några olika saker i din fråga.
Dels får jag en bild av att din kreativitet ”funkar” bättre – kommer in mer i flow, blir mer njutbar – om du får ägna dig åt den i ett längre sjok. Där är man olika. Jag upplever det inte lika starkt så, kan till och med tycka det är lite läskigt att tillbringa för lång tid i mitt skrivande. Jag brukar skriva med en timer på 25 eller 45 minuter, och jag bryter upp när timern ringer. Jag trivs bra i det och har jag längre skrivtid skriver jag uppdelat i sådana pass med timer oavsett. Kanske är det en träningsfråga, att jag jobbat så länge, men jag tror också det kan vara en fråga om hur ens kreativa hjärna trivs och funkar bäst.

Därför får din fråga mig att undra om det finns möjlighet i livet att ge dig själv de längre kreativitetssjoken ibland? Vet ju att du har barn som inte är så stora, och livslogistiken ska gå ihop. Men vilka möjligheter finns att planera in längre tid? En eftermiddag på café/bibliotek varannan vecka? En kreativ helg någon gång, någon annanstans? Både tid och pengar kan förstås sätta begränsningar, men ibland  kan man pussla ihop det om man bara tar sitt kreativa behov på allvar. Att ens partner åker med barnen till en släkting och man själv får vara ensam hemma och skriva. Låna utrymme på ett bibliotek och sitta där och redigera bilder.
Har man behovet behöver man bejaka det, som du skriver. Ta det på allvar på samma sätt som man uppmanas vårda relationen under småbarnsåren – varsamt ge det tid och utrymme utifrån förutsättningarna.

Vidare till behovet av den dagliga återhämtningen och egentiden, som jag också läser in i din fråga.
Hur blir man inte sittande när man är så trött att man inte orkar samla kraften för att gå och lägga sig? När man dessutom kanske vet att dagen efter vaknar man upp till nya göromål och plikter. Men att här och nu – om kvällen, om natten – är all tid ens egen.

Det är jättesvårt! Jag önskar jag hade ett mirakelsvar. Men jag sitter ju också uppe för sent och ser på någon tv-serie och lyckas inte resa mig ur soffan. Allt är inte struktur och fokus. Nästan inget.
Men nåt som hjälper ibland är att skapa avgränsningarna i förväg. Inte där på kvällen när jag är trött, utan tidigare. I det kreativa: kanske lämna de stora projekten till när det finns mer tid för det sammanhängande. Söka något litet avgränsat – skriva några lösa dagbokstankar eller en specifik skrivövning? Och sätta timer, tvinga sig att resa sig när den ringer.
Bara titta på serier med korta avsnitt!
Och inte scrolla mobil, för det tar aldrig slut. Att välja istället något som är avgränsat, som en tv-serie eller lyssna på en podd, något som inte fortsätter i oändligheten.

Så tänker jag.  Ingen revolution till svar kanske.
Men kanske trådar som kan spinnas vidare i hjärnan till något som passar dig?

Och fyll gärna på med tips i kommentarsfältet!
Precis som i kp:s kropp&knopp får man vara anonym.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat!
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

+45
3 Comments
sånt som inte får plats i andra kategorier

Stiltje

juli 15, 2024

Juli i år är som att redigera roman, som yinyoga. Att sjunka djupare, djupare, djupare in. I text, sträckning, ledighet.
Ett tillstånd att drunkna i, sjunka i, ned under vattenytan, kämpa inte mot kylan, njut av vattnet i håret.

Jag har skaffat mig ett arbestrum, eller tagit tillbaka något jag en gång hade, för många år sedan. I delen av huset jag använder som gästlägenhet, den som jag hyrde ut under flera år.

Förra gången jag trodde jag skulle ge mitt skrivande plats här var barnen så små, det förutsatte att det fanns någon som kunde ta hand om dem på övervåningen.
Och sedan kom allt, sedan blev jag ensam, och mitt skrivande hände vid köksbordet, på stranden, i huvudet.

Jag sitter i mitt arbetsrum och utanför fönstret ser jag: en grill, en obeskuren rosenbuske, en flikig gräsmatta. Därinne är det tyst och stänger man dörren mot övervåningen hör man nästan ingenting.
Jag sitter i mitt arbetsrum och läser text högt.
Mitt skrivprojekt är lika ojämnt skött som min trädgård, men ändå, detta: att ha kommit så långt att det finns scener som slipas på meningsnivå, flödesnivå, hur de låter när man läser dem.
Att det finns delar av texten som börjar bli redo för utifrånblicken.

Jag promenerar sent om kvällen, om natten, när hettan inte är så tryckande.
Ingenting doftar som julinatten.

Mina barn rensar ogräs för betalning för att köpa Robux. Jag tvingar dem på cykelutflykter för att testa nya stränder och lovar att om de följer med kommer jag alltid att ta ett dopp. Tolvåringen säger även om det händer på vintern? och sedan spelar de in mig med hennes mobil när jag lovar dyrt och heligt att detta även gäller vid cykelutflykter på vintern.

Jag är fylld av dåligt samvete och oro och den har ingenstans att ta vägen.
Den är som onda andar som söker en kropp att ta bo i.
Stackars mina barn, tänker jag på ren instinkt, att jag inte har kunnat göra mer för dem. Men i rättegången i huvudet är min försvarare ovanligt stark, den här sommaren. Håller ett helt anförande. De har en mamma som finns där för dem HELA SOMMAREN och de har en mormor och morfar och farmor och farfar som älskar dem helhjärtat och de har kompisar på Åland och i Sverige och de har mat på bordet och bor på en av världens tryggaste platser där man  cyklar mellan vänner utan att låsa cykeln och det finns många vuxna som håller koll och hjälper och de har Kalle Anka-pocketar och pysselböcker och ipads och studsmatta och en mamma som både älskar sina barn och har ett eget liv och de har fnissande viskningar om natten efter läggdags när man egentligen ska sova och de har kusinerna och moster och morbror och faster och de har tågsemester och inget-händer-alls-dagar och PÅ VILKET SÄTT ÄR DET SÅ JÄVLA SYND OM DEM.
Och åklagaren, i tankarnas egna tribunal: ja fast imorse var du så sur på dem innan du hade fått ditt morgonkaffe. Och nu är det så stökigt i köket igen. Ska inte barn lära sig att hålla ordning hemma?
Försvararen: Det här är knappast ett bevis på misär och försummelse! Att det här fallet ens gått vidare till åtal för dåligt föräldraskap är en veritabel RÄTTSSKANDAL.
Så pågår tankarna, i juli.

Och mer än så pågår inte, det är själva poängen och ovanan, det jag behöver öva på att falla i, att jag inte ska ha deadlines eller större projekt, att jag inte ska kasta mig in i och göra klart, att jag ska lunka på, låta vara, leva i något slags stiltje.
Leva lugnt, innan blåsten kommer och vågorna tar fart.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa min Facebook-sida.

+65
0 Comments
sånt jag läser

Sommarläsning

juli 12, 2024

Ellen bad om sommarboktips, det är klart att jag ordnar sommarboktips!
Tänker ju att ”boktips” egentligen är som att man skulle ge ”mattips”, dvs det beror ju på vad man är sugen på! Pizza, sushi, pasta, plock? Fine dining eller snabbmat? Vegetariskt eller köttfest? Och så vidare. På samma sätt som man inte alltid är sugen på en pizza eller alltid på Michelin kan man få ha böcker för olika sug.
Såhär kommer några tips för olika lägen.
När det finns en länk är det till där jag skrivit mer om boken.

Lättsmält för att bli på bra humör: Resten av allt är vårt av Emma Hamberg. Hamberg gör feel-good av sitt eget liv och gör det bra! Kringelikrokig kärlekshistoria men framförallt vänskap, ensamstående föräldraskap utan lidande, vänner, fest, mys och livsglädje.

Mysigt om skrivande och livslust: Skrivliv av Gun-Britt Sundström (som skrev Maken). Dagböcker från 60- och 70-talen om att arbeta i kulturliv, värna om sin frihet och integritet både när det gäller relationer och arbete. Cykla långt, läsa mycket, studera nyfiket, vela och vilja. Brukar läsa om den här för att bli glad, och minnas det skrivande och läsande och studerande som kommer från upptäckarlusta snarare än prestationsångest.

Poetiskt växelspel mellan stora och eviga teman och precis och exakt karaktärsskildring: Schopenhauer’s telescope av Gerard Donovan. Inbördeskrig, gräva en grop, en snöig dag, två män som börjar tala, världshistorien på deras axlar mitt i kylan.

Litterär bladvändare med opålitlig berättare och svart humor: Haralds mamma av Johanna Frid. Om konflikten kring en sjuk man. En man som är någons pojkvän, men också någons son.

Mörk ungdomsroman med skarp gestaltning om vänskapssvärta när man är tolv: läs Maskrossång av Hilde Hagerup. En bok som fångade mig när jag var tolv, en bok som fångar mig när jag är trettiotvå.

Skräckroman med miljömaximering och varma personporträtt: Färjan av Mats Strandberg. Finlandsfärja, vampyrer, vad mer kan man önska? En sån där bok man sträckläser.

Fackbok om opioidkrisen som är som en thriller av John Grisham eller som verklighetens Succession: Empire of pain av Patrick Radden Keefe. Oxycontin, förmögenhet.

Chartersvettigt i dysfunktionell familjestruktur, med tempo och blick för detaljer: Vi röstar om vi saknar mamma av Nina Pascoal. En mamma, tre systrar, tolvåriga mellanbarnet står för perspektivet. Läsaren ser katastrofen tydligare än hon själv.

Foto- och berättelsebok om äventyr: Om-vägen av Ann Johansson. Bilder och berättelser om att cykla till Nya Zeeland.  Minns att jag blev så sugen på livet när jag läste den!

Så. Det var ett gäng tips för olika lägen.
Nu ska jag lägga mig på soffan och läsa Norma av Sofi Oksanen som jag just börjat på. Verkar lovande!
Vad läser ni i sommar?

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.
Mina texter bortom bloggen hittar du här. 

+31
5 Comments
sånt som inte får plats i andra kategorier

Glimtar, juni 2024

juli 9, 2024

Vad finns det att berätta som inte redan är sagt.
Om tåg och bad och barn, om att återupptäcka sin ö när man är två vuxna turister på den istället för en vardagspusslare och tre barn. Om midsomarhetta och att få hjälp.
Om böcker, böcker!

Naturligtvis massor. Allt här är ögonblicksbilder, verkligheten är ett flöde.
Det finns alltid mer att berätta…

*

Att ligga på sängen i gästrummet i huset utanför Köpenhamn när en tryckande hetta förvandlas till ett sommarregn och veta att nu är resan igång, det har gått så bra, när det är sommarregn får man önska sig något, hela förra sommaren önskade jag mig något, men jag vill inte önska nu, jag vill somna, och medan det forsar mot rutorna somnar jag, och jag har stora barn och trygga barn och de klarar sig själva en stund, jag får släppa taget nu.

*

Den där koppen kaffe på Güntherska i Uppsala, trångt på uteserveringen i värmen och tyst och stilla inomhus i svalkan, uppkrupen med boken, fet mjölk, krämighet, vissa vänskaper är sådana att båda kan sitta tysta med sitt, i vissa sällskap får man vara tillsammans och ifred. En kopp till, eftermiddagen är evig.

*

Min son i Grisslehamn, hamnen på svenska sidan. Sitter på en bänk vid incheckning med rullväskan framför sig och ryggsäcken bredvid sig, dinglar med benen, läser en bok. Har bott hos en av sina Uppsalakompisar i en vecka, gått på läger, gått på födelsedagskalas med pizza och pool.
”Om du får hemlängtan eller något är jobbigt kan du alltid ringa”, sa jag innan vi skildes åt.
”Men varför skulle något vara jobbigt?”, sa han. ”Jag är ju hos min vän. Jag har varit hemma hos honom dussintals gånger! Det är inte direkt en okänd plats.”

Och nu är vi här. Han har själv åkt anslutningsbussen från Uppsala, för första gången på egen hand, men även den har han åkt inte bara dussintals gånger, utan många fler.
”Var det svårt att åka själv?”, säger jag.
”Nej.”
”Jag har saknat dig”, säger jag.
”Okej”, säger han, fäller ihop boken och packar ned den i ryggsäcken, ”jag har inte saknat dig. Men kanske syskonen, lite.”

En efter en behöver de mig allt mindre och det hade kunnat finnas en sorg, en nostalgi, den kommer att komma, men störst är lättnaden, vi tog oss såhär långt, för varje dag blir jag allt mindre nödvändig, snart kommer de att klara sig vad som än händer med mig.

 

*

På färjan, alltid på färja, när jag läser igenom bokmanuset jag skrev i höstas.
Utsikt mot hav och solglitter, spåren i vattnet efter vår framfart, musiken högt i lurarna för att stänga ute ljudet av alla turisterna, jag och en text och en tro.
Någonting som lossnar, smälter igen: det kan bli, det skulle kunna bli!
Inte det största som någonsin skrivits, jag kan inte leva med den ambitionen.
Men en liten berättelse, den finns där.

*

En alldaglig svettig eftermiddag, på cykeln på väg till affären för att köpa den glömda mjölken (jag glömmer alltid att köpa mjölk). Ställer cykeln i cykelstället, ser upp mot molnen som drar in, kanske kommer regnet snart igen, lättnad i det tryckande, vinden far genom mitt hår, och plötsligt djupnar insikten, det alla försökt säga till mig hela tiden och det jag sagt till mig själv hela tiden och det jag skrivit om hela tiden men som jag ändå inte intuitivt kunnat förstå. Att det finns så mycket jag inte hunnit, kunnat göra för att jag inte har haft förutsättningarna. Alla drömmar som inte har haft utrymme att ta plats.

Omfattningen av hur annorlunda det nya livet kommer att vara.

*

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa min Facebook-sida.

 

+45
6 Comments
sånt som inte får plats i andra kategorier

måndag den 8 juli, 2024.

juli 8, 2024

Det är en blåsig dag i juli, sol men inte så varmt.
Jag sitter i ena änden av mitt köksbord och skriver. I andra änden bakar mina barn en kaka. På undervåningen, i gästlägenheten, leker mina systerdöttrar. Halv och fyra år berättade min äldsta systerdotter för mig igår att hon är, innan hon visade mig den stora runda stenen som egentligen är ett dinosaurieägg. Hennes lillasyster dryga ett, med en dryg ettårings virrvarrande livsutforskande. Soppan, bollen, vattnet, ljuset, famnen, äventyret. Ett annat perspektiv på världen, man sitter på golvet och upptäcker smutsen under soffan, dammsugarmunstycket är för stort för att gå in därunder, sällan sitter man på den nivån och iakttar.

Den där lägenheten!
Vad jag älskar den. En symbol för allt jag vill göra i en ny fas av livet. Jag vill ha gäster!
En uthyrningsdel av huset, länge hade jag den uthyrd, när vi flyttade hem från Uppsala och min hyresgäst skulle vidare bestämde jag mig för att ha den som gästutrymmen istället. Avskildheten gör det lättare att bjuda in folk man inte känner så bra. Barnens kompisars familjer från Uppsala. Internetkompisar.  Nära släkt och mer avlägsen.

De där åren av att behöva vakta om sin tid, om sina pengar.
När jag inte längre behöver, jag kan inte tänka mig en större lyx: att få dela med sig.

Och att vara en ensam mamma som inte är ensam.
För sommaren är lång. Varje gång jag säger det får jag dåligt samvete – tänk att jag kunnat få den här flexibiliteten, den här förståelsen för min situation. Att jag kan vara ledig med barnen länge, länge. Men man måste kunna känna den tacksamheten och samtidigt veta att när jag är ledig såhär länge förstår jag varför jag trivs väldigt bra med att jobba. Arbete av olika slag är ett lugn i mitt huvud. Ju längre jag är ledig, desto mer älskar jag mitt arbete. Sommaren är en upplösning, en ändlös sträcka av dagar då man kan känna sig otillräcklig.

Besök är en avbrott, det ger form till massan som flyter ut.

Och vissa dagar.
En blåsig, sval, solig dag i juli.
På väg in i något i min långa text, en öppning och ett hopp: det här kan nog bli något, det här skulle kunna bli en berättelse jag kan låta andra läsa.
Med en kaka i ugnen och gymkläderna redo, snart ska jag gå och träna upp styrkan som behövs för att orka sitta länge still och skriva.

Då finns en ro, i dessa de enklaste av ögonblick, ge mig inget spektakulärt, bara detta stillsamma, detta odramatiska, detta alldeles oemotståndliga.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa min Facebook-sida.

+40
2 Comments