att skriva

liv i huvudet.

september 15, 2024

Livet pågår utan att jag skriver om det. Jag skriver om andra sorters liv, de fiktiva.
Boken går långsamt men den går. Jag lever i den lite hela tiden. Det är samma overkliga känsla som så många gånger förut när jag varit i ett skrivprojekt, att jag är i den här världen där jag är alldeles ensam, att det finns ett eget rum som är så stort för mig. Mitt liv blir som mitt hus – jag bor i ett suterränghus, från vägen tror man att det bara finns ett plan och kanske någon liten källare. Sedan kommer man in och upptäcker att under oss finns en hel värld av vindlande rum, gästlägenheten. Sådant är mitt liv när jag skriver roman – man tror att det bara är jobbet och barnen och kvällspromenaderna, men inuti mitt huvud bor en helt ny våning.

… och det gör det svårt att skriva om det andra. Min kraft befinner sig redan där. Jag förstår inte hur jag ska kunna skriva här utan att berätta för er om alla de där scenerna jag arbetat med sedan sist, om vinternatten och om Nils. (Så heter han, huvudpersonen). Om att förvandla bekanta platser till ett nästan mytologiskt landskap, om hur en lärare på skrivkursen jag var på i somras berättade om just det. Om hur hon skrev en bok som för första gången (hon hade skrivit tre böcker tidigare) utspelade sig på på en verklig plats. Att enda sättet för henne att kunna göra det var att göra den så upphöjd, närmast mytologisk, att det både var den verkliga platsen och inte alls.
Så känner jag med det här projektet, när det är som bäst, jag har heller aldrig skrivit om en plats som är på riktigt, i en tid som är så väldefinierad, och ändå är det alltid en saga.

Jag gör en massa andra saker också förstås. Jag jobbar, jobbar, jag läser läxor,  jag gör en radiointervju om Åländsk bokmässa, jag klappar marsvinen, jag kramar ungar, jag går till gymmet med min äldsta dotter och pratar om livet och hur det är när man är snart tretton år, jag pratar om aktier med min son när han frågar för han har läst om det i Kalle Anka – man kan lära sig många intressanta saker av Joakim von Anka! – och jag ser min minsting lyssna på en låt på repeat som jag lyssnade på om och om igen när jag var gravid med henne och tentapluggade till en tenta om neurologi och ögon och ÖNH och psykiatri. Hör musiken you can’t own me i’m like a dolphin och hon hånar mig när jag sjunger you can’t hold me i’m like a dolphin för jag har alltid tänkt att det var mer logiskt för att delfiner är hala och jag tänker herregud min älskling det är alldeles nyss men du fanns inte då och jag tänker herregud det var en annan tid och jag levde ett annat liv och jag vet att det snart är tio år sedan.

Och jag ser på de första säsongerna av SVT:s Född 2010, jag ser det och jag är en mamma till barn som föddes mellan 2011 och 2015, jag ser det som någon som hade små barn som tittade på andra program än barnen tittar på nu.
Jag ser det som någon som hade småbarn för tio år sedan, medan alla jag växte upp med skaffar sina småbarn nu.

Jag ser det med en molande oro om att mina vänner som har barn nu befinner sig där livet är, och jag i ett tomrum.
Det där var mitt liv då, men inte längre.
Mina ungar klänger inte på mig, jag blir inte ständigt avbruten.
Hela existensen framför mig i sin överväldigande gränslöshet.

Sedan gör jag det som alltid varit gränsen, ramen, som ett tyngdtäcke för oroliga nattsjälar, som en tröja som sitter tight så man vet var konturerna av ens kropp finns, var man slutar och världen börjar:
jag skriver.

Vi hörs, sen.

 

 

+56

You Might Also Like

8 Comments

  • Reply Elisabeth h september 16, 2024 at 9:47 f m

    Har savnet dine skriverier, men ønsker deg kraft og inspirasjon til bokskrivingen din!

    0
  • Reply Athena september 16, 2024 at 10:01 f m

    Jag känner igen migom tankarna i hur många hus man kan befinna sig i. Jag känner ofta så, att jag ha rbrgränsat med läs- och skrivtid. Samtidigt som jag vill hinna med så mycket olika. Blir stressad av det, men jag vet inte något annat sätt att lägga upp det på just nu.

    0
    • Reply Ulrika september 17, 2024 at 8:28 e m

      Skrivrummet har nog alltid fått vara överordnat mycket för mig, åtminstone i mina långsiktiga planer. Det kommer ju med uppoffringar men jag har landat i att det är så viktigt för mig att det får vara så. Jag tror det finns många sätt att skriva och ha ett skrivande liv som inte är på den här ambitionsnivån. typ som att det finns många sätt att vara läkare på och att alla inte kommer innebära att vara neurokirurg i vad det innebär i uppoffringar/livsstil. just nu är ju mitt liv extremt stilla i övrigt, just för att tillåta detta överväldigande skrivande.

      0
  • Reply Beata Rydén september 16, 2024 at 3:16 e m

    Älskar som alltid. Sista kommatecknet: ”Vi hörs, sen” <3 Och jag fattar exakt, med ramen. Det man behöver för att inte flyta ut i existensens enormhet. Jag är mitt i det där du nämner har passerat, och jag kan redan frukta tomheten när barnen är större. Samtidigt vet jag ju, att då blir det tid för allt det andra. Men en omställning blir det säkerligen!

    Insåg en sak: Jag får nästan alltid hopp när jag läser ett inlägg här. Det är inte många bloggar som kan ge det <3

    +1
    • Reply Ulrika september 17, 2024 at 8:29 e m

      vilken otroligt fin kommentar, vad fantastiskt att få ge hopp <3

      +1
  • Reply Libertin september 18, 2024 at 12:44 f m

    Det gör mig glad att höra att du pågår i skrivandet! Läser gärna sen, om du vill ha någon som läser när du känner dig redo för det.

    0
    • Reply Ulrika september 18, 2024 at 11:37 f m

      Vilket fint erbjudande, tack!

      0

    Leave a Reply