att skriva

Texter från 04/05 (en massa långt som en liten Ulrika skrev en gång)

juni 25, 2009

Nu läser jag igenom gamla texter. en del kommer att publiceras här på bloggen, skulle jag tro, så idag blir kanske en dag med… många texter? Vi får se.

En gång i tiden var jag i alla fall nyss fyllda tolv år gammal, och jag hade just fått den här datorn i födelsedagspresent. Det var december 2004 och jag gick i sjuan. (Jag går ju en årskurs över min ålder.) Jag var ensam, ful och dum i huvudet. Jag kunde skriva, och ändå inte alls. Det har gått snart fem år sedan jag var den där personen och jag har fortfarande ingen distans, egentligen. Jag läser texterna och skrattar åt dem. Jag läser texteran, och ser ändå frön till vad jag skulle bli sedan. Vad jag skulle skriva sedan.
Och kanske att jag ser i alla fall lite tydligare nu, vissa saker. På vilket sätt jag aldrig var som alla de andra människorna. Och alla de sätt på vilket jag fortfarande inte är det, för att någonstans är jag samma märkliga idiot. Bara gömd i lite fler lager.

HUR JAG SKREV NÄR JAG VAR TOLV ÅR GAMMAL. ETT POTPURRI AV MENINGSLÖSA TEXTSNUTTAR AV EN BETYDLIGT YNGRE ULRIKA NETTELBLAD.

1

Nätterna var alltid så korta i juli.

                      Maria och jag sprang skrattandes över fälten i evigheter, och något stannade där – vi stannade, försvann bort, in i oss själva, närmare varandra. Jag kan fortfarande minnas alla de där dofterna; syrenerna i familjen Wikbergs häck, eldrök ifrån grillplatsen, doften av torrt gräs – det var en ovanligt torr sommar det året.

                      Ja, vi sprang i ultrarapid nästan en mil – eller på sin höjd en kilometer, beroende på hur man ser det – och när vi inte orkade mer så föll vi ihop på marken, skrattande, gråtande, svettiga.

•-        Lilla flickan min, sa hon en av de där nätterna, en av de där gångerna då jag grät ner i gräset, utan att egentligen veta varför. Lilla flickan min, hur är det egentligen?

•-        Jag vet så lite, väste jag tillbaka. Allting glider bara förbi, snabbare än ljuset.

•-        Ingenting är snabbare än ljuset.

•-        Du är så jävla korrekt.

•-        Du är så jävla underbar.

•-        Tack detsamma din jävel.

Sådär tog vi oss fram, de där nätterna, och någon gång somnade vi ute på fältet, medan svarta fåglar gled över himlen och solen, som aldrig riktigt försvann, glimmade till någonstans borta i horisonten – först steg den ner och sedan upp direkt efteråt.

                      Den måste ha blivit utbränd om somrarna, så lite som den fick sova, och vissa år tog den för mycket sömntabletter till hösten och våren kom ännu senare än vanligt.

                      Det var sådär varenda sommar och ibland glider alla kvällar ihop till ett luddigt gytter, ord som virvlar genom min gärna utan att riktigt kunna sorteras och placeras, men det finns en natt jag inte kan glömma.

                      Jag har ägnat den tusen och åter tusen dagar, tusen och åter tusen nätter, ägnat dessa miljarder timmar till att försöka utplåna den, men den stannar kvar.

                      Fan.

                      Den stannar kvar.

•-        Fan, sa Maria medan hon böjde sig ner och kräktes i det sommarsega gräset.

Det var midsommar. Kanske räcker det som förklaring, kanske inte. Det var midsommar och nej, hon kräktes inte för att hon var full, och nej, hon kräktes definitivt inte för att hon var gravid – hon kräktes för att hon just hade satt i sig ett kilo gräs. Jag betraktade henne fascinerat när hon återigen spydde ur sig surstinkande vätska. Jag hade ingen aning om att effekterna kunde bli sådana.

                      Naturligtvis var det inte jag som kom med idén till det hela. Om jag eventuellt eggade henne en aning, det kan jag inte ta ansvar för, men jag kom i alla fall inte på den där befängda idén att hon skulle äta gräs.

2

Hon grät länge den natten.

Det fanns för mycket att gråta för. Det fanns alldeles för mycket som stannade i medvetandet som nålstick och som gjorde så där förbannat ont, sådant man inte stod ut med.

Hon grät ovanligt länge den natten av de anledningarna att

•a)      Hon hade druckit en massa kaffe och ätit lösgodis, skaffat sig socker- och koffeinkick för att sedan glida ner i abstinenssorgen

•b)      Hennes katt hade dött.

•c)      Hennes pojkvän hade dumpat henne. simpelt, det tyckte hon faktiskt själv, för det lät så fånigt, men det hindrade henne inte från att gråta.

•d)     Hon hade inte haft sex på en vecka.

•e)      Hon var trött.

•f)       Hon var utmattad.

•g)      Hon hade hemlängtan. Problemet var det att hon redan var hemma, och då fanns det ingen bot.

Hon grät faktiskt så länge att hon tappade greppet om tid och rum, och när hon slutat gråta satte hon sig i köket, anfallen av mikrovågsugnen blåglittrande siffror där i mörkret (01.32), tog fram all choklad hon hade i kökslådorna och tryckte tryckte tryckte i sig tills hon trodde att bristningsgränsen snart skulle vara nådd.

Då sprang hon och spydde ur sig ångest i den gultonade porslinstoaletten.

Men naturligtvis började det hela långt innan hennes spyor.

Så himla långt innan. Tjugofyra år, närmare bestämt.

Med födelse.

3

Hela hon vibrerar av skratt.

                      Hans mörka röst berättar lustigheter i hennes öra och hans hår sveper över hennes kind och vinden omfamnar dem och det är den vackraste sol hon någonsin sätt och hon förnimmer en känsla som somliga föredrar att kalla lycka.

4

Man var så känslig i elvaårsåldern.

                      På onsdagseftermiddagarna brukade de gå in under klättergranarna vid dammen och leka. Barbiedockorna blev horor och superkändisar och alkisar, allt, bara det var kul.

                      Lilja hade älskat det stunderna.

                      I juni hade Lily med sig smink och de började långsamt närma sig verkligheten, bort från barbie-plastens oskuld.

– Och så lite foundation, förkunnade Lily med endast den sakkunnigas min.

Rosemary skrattade och Lilja sa ingenting.

                      Tre dagar senare balanserade de på de slippriga kantstenarna runt dammen, skrikande av skratt.

                      Rosemary föll och drunknade, utan att de kunde förhindra det. Det sattes upp en brandgul skylt om att stenarna kunde vara hala och Lily åkte hem på semester.

                      När hon kom tillbaka hade hon med sig ett paket cigaretter och vodka i en pepsiburk.

•-        Skitgott, sa hon hest.

Lilja sa ingeting. Tog ingenting heller.

•-        Lilja är helt jävla galen. Det var hon som mördade Rosemary, sa Lily till Veronica Johnson under söndagspredikan med den där stora tjocka prästen med husmagen.

Lilja såg ner på sina sönderbitna naglar.

                      Nästa söndag fick Lilja en frånvaroanmälansprick för från gudstjänsten.

                     Som ett vilt litet djur dyrkade hon upp låset till Lilys rum, slet ut, ryckte åt sig barndomsminnen, kläder, cigg, sprit.

                      Och tändaren, Lilys tändare.

                      Drog in allt i det förbaskat förkaklade badrummet.

                      Lutade huvudet mot väggen och tände på.

                      Man var så känslig i elvaårsåldern.

5 Sockervadd

Det fanns drömmar som smakade som klister på bomull en dag när hettan slår till och det är svettångest och åska i luften.

  Det fanns sådana drömmar och de sprack ganska ofta. Som Ellas bh-band den längsta sommardagen, den som aldrig riktigt övergick i natten.

  Som all tillit mot andra människor hon lyckats bygga upp under femton år.

(Det var trots allt midsommar. Sådana saker händer ju då.)

•-        Jag ska ALDRIG göra om det här!

Ellas röst var hög och gäll, en sorts skräckblandad förtjusning, och i en hastighet av 110 km/h rusade hon ner mot marken, och vrålade för varje sekund som gick att HON SKULLE AAAAAALDRIG GÖRA OM DET!

   Och när just den här åkturen av Fritt Fall stannade just den här midsommarafton greps hon av en adrenalinkick och grabbade tag i Anton och skrek att de väl kunde åka igen?

•-        Visst, svarade Anton och skrattade så att hans tandställningsleende glittrade i solen (och just då tyckte Ella att tandställningsleenden var vackra, för adrenalinet rusade i hennes kropp som två neanderthalare på jakt.), och det var midsommar.

Klockan var 18.35 på en midsommarafton och aftonsolen glittrade i Anton Dahléns mörkblå tandställningsstenar och han räckte Ella en öl och hon drack någon klump och grabbade tak i hans arm och skrattande åt någonting de inte själva visste vad det var gled de in i människomassan för att få åka en gång till.

Och när de svajande dansade ut från Grönan för att undersöka vad Stockholm kunde erbjuda en flicka på femton och en pojke på nitton en natt i juni då skuggorna blev långa men ljuset aldrig försvann, och neonljus kastade spöklika sken över gränden där de passerade, flämtade Ella plötsligt till, för det låg ett kattlik mitt på vägen.

  Inälvorna hade åkt ut i en slamsig hög och en viss stank steg upp från det. Hon kände vattendroppar tränga fram i tårkanalerna och hon visste inte riktigt varför, för så sorgligt var det faktiskt inte, en jäkla katt bara, kanske var hon lite för full, kanske hade hon nått det stadium då det skrattande ruset i fyllan går över till ett enda kinkande grinande.

•-        Var glad att det inte var en människa, mumlade Anton och strök över hennes arm.

Över hennes rumpa. Över hennes bröst.

  Hon slank undan, smidig som en katt. En katt som inte var överkörd, det vill säga.

  Han flämtade irriterat för ett ögonblick. Log sedan.

•-        Vad gör vi nu då?

Stockholm hade inte mycket att erbjuda dem, kändes det som, och det blev så tyst mellan dem. Kanske hade de umgåtts med både varandra och Stockholm för länge. Hon hade känt honom  ett år. Som en ängel hade han dykt upp när hon var ett enda hemskt fyllevrak som höll på att supa sönder sig själv och låta vilken kille som helst komma in mellan benen mellan på henne bara hon fick känna sig lite uppskattad (mm, jag gillar dig, hora), och allt Anton krävt var bara hennes vänskap.

  De hade inte pratat mycket, någonsin, men deras tystnad hade sagt ganska mycket.

  Tystnaden sa inte mycket längre. Den var bara tyst. Kanske var de bara trötta. Kanske var deras vänskapsförhållande lika dött som ett äktenskap.

•-        Vill du följa med upp till min lägenhet?

Hans röst var snäll, bedjande. Hon orkade inte åka ut och sova hemma ikväll heller. Det fanns inget för henne i en tom lägenhet på Östermalm.

•-        Gärna.

De kröp upp med te i soffan och bläddrade mellan olika kanaler på den skruttiga gamla tv:n. Det gick en "erotisk film" på Tv 1000. Det var knappt ens tändande. De skrattade åt fåniga repliker gång på gång. Fast det var inte de, egentligen, det var bara det att Ella inte märkte det förrän det var för sent.

Under en skälvande minut upptäckte hon två saker:

•a)      Anton satt och runkade

•b)      Han såg ut att vara tänd på henne

Och hon kände skräcken krypa i halsgropen och hon hade inte en jäkla aning om hur hon skulle reagera. Eller agera.

Sanningen var att hon inte behövde göra något alls, för i nästa minut, som blev, om möjligt, ännu mer skälvande än den förra, låg hon med håret utslängt på hans vardagsrumsmatta, och han drog i hennes klänning, och som i en porrfilm, en dålig sådan, kastade han iväg den, och hennes bh-band sprack, slog till axeln, lämnade en lång röd strimma.

•-        Anton.

Hennes röst var halvkvävd, inte för att han hindrade henne från att tala medvetet, men 70 kg Anton tyngde likväl ner 50 kg Ella, och det gjorde ont.

•-        ANTON! vrålade hon, pressade hon fram i ett enda galltjut.

•-        Håll käften, din lilla hora, väste han i hennes öra, annars kommer du se ut som katten vi såg.

Hon blundade.

Blunda, så finns du inte.

Blunda, så finns du inte.

Blunda Ella, så finns inte hans stora grej som är som hela himla Fritt Fall, och JAG SKA ALDRIG MER GÖRA OM DET HÄR, ALDRIG MER, och det kom fortfarande någon blek solstråle genom fönstret, eller fortfarande, det var väl morgonstrålarna?

gryning

•-        Svälj, väste han, och tryckte in den i hennes mun tills hon trodde att hon skulle spricka, eller kräkas upp sina egna inälvor, och sedan ändå lite mer.

Hennes händer var låsta, hennes kropp var låst, tv:ns malande ackompanjerade Antons stönanden och Ellas tankar och hon svalde.

Gode gud, hon svalde.

Det fanns drömmar som smakade som spunnet socker.

   Hon åt upp dem en natt då hon inte hade något annat för sig.

6

Det är inte så jävla svårt att äta tills man spyr som alla påstår

                      Det är inte ens en bedrift.

                      Det gäller bara att inte veta hur man gör.

•-        Ska jag följa med dig? frågade hon med uttröttade men vänliga ögon.

När blev jag uttröttande?

                      Ja tack, snälla snälla snälla.

•-        Nej, jag klarar mig.

Mina vantar var isfrusna och himlen började mörkna och vintern var avgassnöbrun.

•-        Säkert?

Jag nickade någonstans och smet därifrån med rädda små steg.

Snön förföljde mig hela vägen hem, och jag grät, och jag förbannade det, och mina ögonbryn var felnoppade, och där stannade jag vid Spar-affären, med en liten elektrisk gran på taket året runt, även vid midsommar, köpte åtta sliskiga flottyrmunkar med choklad, gick ut på parkeringen, fram mot macken, och tryckte tryckte i mig.

Fan vad det var äckligt.
 
7

•-        Herregud, vad vi var oroliga, skulle de säga.

När jag kom tillbaka skulle de berätta att jag måste säga till vart jag gick.

Jag skulle ljuga och säga att jag gått i skogen, bara för att det var så poetiskt att dölja saker.

•-        Vi trodde du hade fallit i ån och drunknat.

De skulle komma rätt nära sanningen.

Jag hade varit alldeles intill ån.

Jag hade för fan hukad och smekt isen.

FÖR FAN.

  

och sedan drunknat. Inte i vattnet (gud vad jag hade önskat det) men i min egen sanning.

8 Näshåren vägrade att bekosta pyromanterapin (en novell jag skrev som skoluppgift i sjuan.)

Det var ju Apelviken, för guds skull.

Med allt sitt glansgnister, det som vilade över hela stället som både förbannelse och skönhet; det var Apelviken om vintern, med rimfrosten som vilade i de smala äppelträden (hon kunde fortfarande minnas smaken av Ronans äpplen och smaken av hans tunga och allt från den sommar som hon borde ha förträngt) det var Apelviken i tjugo grader minus och det var så kallt att näshåren frös, och hon var alldeles för kallt klädd, Lilja hade bara nylon över benen och så en sådan där liten sak som endast unga människor kallade kjol, men det var Apelviken och det gjorde att hon inte kunde hata det.

Kanske var det aldrig Ronan hon förälskade sig i. Kanske var det Apelviken. Och sommaräpplena.

•-        Vad är egentligen vinteräpplen? hade hon frågat, tagit en tugga av ett av de där små syrliggula äpplena som växte på det lilla smala trädet, längst bort i trädgården.

Han hade ryckt lite på axlarna.

•-        Vi har bara sommaräpplen här i Apelviken, hade han yttrat och det hade inte ens varit ett skämt, inte ens varit roligt, men Lilja hade börjat skratta och när Lilja började skratta slutade hon aldrig – det var precis som när Lilja älskade någon – och hon skrattade länge länge länge och Ronan hade också börjat skratta, skratta åt henne, och Lilja hade skrattat så mycket att hon inte fick luft – det hade slutat med att han fick slå till henne, överrumpla henne.

Den enda gången Ronan slagit henne. Det var svårt att få tag på sådana män.

(som om hon någonsin ens försökt)

Tändaren låg i hennes ficka, den trycktes mot hennes magermagermagersmala lår och brände – inte bokstavligt (hoppades hon i alla fall), bara låg där och hettade som en påminnelse om vad som nästan hade hänt. Vad som nästan – vad som skulle hända nu.

Om man (hon) slöt ögonen, kunde man (hon, vem försökte hon lura?) känna tystnaden vina genom venerna, ut genom kroppen; den började, som tystnad alltid gör, sin väg vid hårfästet och snirklade sig ut genom naveln.

•-        Människor är inte ben och armar, hade Sadie sagt några dagar innan hon dog, viskat det till Lilja mitt i sina feberyror. Människor är bara huvud och bröst och så naveln.

Lilja hade nickat. Lilja hade lyssnat. Lilja hade nästan förstått.

Tystnaden blåste alltid åt fel håll, för hon tycktes alltid hamna i motvind.

Likadant idag; tystnaden försökte hindra henne från att nå Ronans hus, trots att hon pulspulspulsade vidare genom snön som en snöplog.

Det påminde henne om vintern då hon var sju och hon och Rosemary (som alltid varit lillgammal, på ett annat sätt än Lilja, kanske ett sundare sätt) gjorde snögubbar; stora defekta från Liljas håll och riktigt vackra skapelser från Rosies, och så kom en snöplog och Rosemary sa att akta dig Lilja för annars kanske plogen kör på dig och Lilja hade sagt att jaså nehe du skämtar man kan väl inte dö då och då sa Rosemary att joo, och Lilja vägrade att flytta på sig (vad var den befängda tanken bakom egentligen?) och det slutade med att Rosie fick slita henne bort, och det dröjde flera år innan Lilja egentligen förstod hur nära döden hon varit.

Hon var en snöplog.

Det fanns något lustigt i tanken.

Lika lustigt som det skulle vara om hon lade sig ner i sina nylonstrumpor på marken nu, med mockastövlarna där klacken fallit av, om hon lade sig ner och gjorde en snöängel (hon hade aldrig kunnat göra snöänglar) och tvingade den att bli perfekt, om hon lade sig där och gjorde sig alldeles snöig.

Kärleken gör människor galan och hon var galen som fan, hon var galen i kursivt och fetstilsmarkerat och till och med understruket, och hon lade sig faktiskt ner och gjorde snöänglar, och skrattade som en galning (alltså som sig själv).

Hon fick nästan andnöd, och Ronan var inte här intill henne. Han gav henne ingen svidande örfil över kinden och han skrek inte VAD FAN LILJA, LILJA DU MÅSTE ANDAS, han var inte här nu och han kunde inte antyda att hon höll på att slå sönder sig själv, så hon tog sina smala händer och bankade på sina revben (som en orangutang, och hon skrattade åt det också, vilken apa hon var) och dagar senare skulle hon ha blåmärken, men hon var van.

Lilja hade aldrig kunnat skära sig för hon tålde inte blod, hur mycket hon än önskat att hon vågade så hade det inte gått, och hon hade slagit sig sönder och samman flera år nu, själ och kropp och hela jävla Lilja-helvetet, men det fanns saker som gjorde mycket ondare.

(kärlek, till exempel)

Ja.

Hon sprätte ner lite snö i sin hals. Kylan letade sig ner mot lungan.

Hon slutade skratta. Reste sig upp.

Ingen vacker snöängel.

Började gå. Ronans hus var inte så långt bort, hennes näshår var frysta men nu var rumpan det också. Rumpan och näshåren kunde bilda klubb. Hon kunde vara ordförande.

•-        Jag förklarar mötet öppnat, viskade hon till dem. Punkt 1 är Elevrådsrepresentanterna.

(klassrådsminnen)

Punkt 10 var pyromaniterapin. Ville näshåren delta? Hon kunde elda upp dem, erbjöd hon sig.

Näshåren ville inte delta, eftersom de var oroliga för näsans hälsa.

Rumpan var så domnad att den inte befann sig i ett sådant tillstånd att den kunde svara.

Hon drog fram tändaren. Röd. Hon älskade den tändaren.

Nästan lika mycket som Apelviken.

Nästan lika mycket som Ronan.

Nästan lika mycket som lögner.

Lilja Petronova hade en mycket befängd idé.

Hon trodde att man kunde elda upp hus med tändare.

Naturligtvis inte.

men kanske, om man hade tur, att man eldade upp lite av lögnerna.

(och ångesten)

Och så vidare. Mycket ville jag ju göra romaner av, det finns många texter som är tio, tjugo sidor långa, men sedan kom jag ju aldrig längre. Vilket jag också dömer mig själv för. Men herregud. jag var ett barn, för i helvete.
ändå kan jag inte låta bli att undra en massa saker när jag läser de där texterna. för plötsligt minns jag en del. och jag undrar varför jag egentligen tänkte som jag gjorde när jag var tolv år gammal. Och varför jag aldrig slutade.

 

0

You Might Also Like

1 Comment

  • Reply Lisa juli 1, 2009 at 1:29 e m

    Älskar älskar ettan. Och femman är så hemsk men bra. Tolv år? Herrejävlar. Du måste ha varit nio och jag var tio när du tyckte att jag skulle illustrera dina böcker i framtiden, kommer du ihåg det?

    0
  • Leave a Reply