Det är den 30 december 2023 och jag sitter i en fåtölj i det hus där jag växte upp. Luften doftar julgran, jag har skottat snö.
Rummen är fyllda av många berättelser, kanske framförallt de jag hittade på själv, de som bara fanns som världar i mitt huvud. Så många historier har skrivits här. Romanutkast. Urscener. Teman som fortfarande finns kvar. Berättelsen om delar av mitt liv hände också här, började här, men det är tretton år sedan jag flyttade hemifrån, det är avlägset, jag var någon annan.
Fiktionen känns mer evig.
(Och ibland sköljer en skam över mig:
över hur mycket tid jag har lagt på att skriva, hur lite jag har uppnått i relation till det, finns det inte något skrattretande med att ta något på så stort allvar.
Det här, som inte är liv eller död.
Och samtidigt, i allra högsta grad liv: hänge sig åt något meningsfullt, ömsint vattna sina drömmar).
*
Jag läste en nyhet, jag läste ordet i början som ska sammanfatta kort vilket ämne det handlar om. Som skolresultat eller julhandel eller miljöbrottslighet.
Det stod granatbrist.
Att detta är vad världen saknar. Granater.
*
Jag drömmer om ett 2024 där jag får ägna mig åt att vara snäll.
Snäll, med integritet. Givandet som kommer för att man har överflöd, inte för att man ger upp sig själv och det man behöver.
Jag har gått så länge utan marginaler och reserver, jag har längtat efter att få vara den som bjuder, den som hjälper, den som gör.
En kontrollerad snällhet, den tryggaste formen. Den som kräver övning i att både säga ja och nej. Så att den som frågar, den som behöver, alltid kan fråga, inte behöva oroa sig för att begära för mycket.
*
Jag har passerat 30 000 ord i ett bokmanus och jag har haft en bloggmånad (när december tar slut kommer jag att ha bloggat alla dagar utom två). Inget av det blev som jag hade velat att det skulle bli, en del av det smärtsamma i skapandet: att det så få gånger blir så vackert som visionen.
Men det blev.
Att det blev!
Att jag ville få mitt skrivande tillbaka.
Att jag fick det.
Att jag fick översköljas av goda nyheter, goda riktningar. Att komma till en plats där jag skulle orka skicka goda saker vidare.
Som sprickor i isen, små små rörelser tills något av allt det hårda brister.
*
(Och jag fortsätter ju här, kanske inte varje dag som i december men kanske tätare än förut, om livet tillåter. Så som vanligt: finns det något särskilt ni vill läsa om nästa år? Skriv en kommentar med önskemål! Tack för att ni läser, det är otroligt.)
Läs mer:
Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.
9 Comments
Tack för att du skriver! 🙂 Alltid ett nöje att läsa.
Tänker du att ni kommer att stanna kvar på Åland länge? Är det en grej dina barn funderar på mycket?
Om ni inte skulle bo på Åland eller i Sverige, har du nåt drömland som du skulle vilja testa? Och här är allt möjligt, tänk att allt med språk, jobb och skolgång löser sig.
Vilka språk pratar du förresten?
Så glad att du läser! Intressanta frågor och ska se hur jag kan väva in dem!
Vardagsbetraktelser och filosofiska tankar är alltid fint att läsa om
så glad att du uppskattar dem Joanna! tack för att du läser!
Jag vill veta mer om vad som hänt dig ännu tidigare i livet! Ung mamma, plugga till läkare, såna beslut. Du delar med dig så generöst så man blir nyfiken!
Roligt att du läser! Ska ha med mig detta i inläggsplaneringen/funderingen.
Jag försöker följa dig så ofta jag lyckas ta mig tid, men nu i december har jag verkligen inte lyckats läsa allt du skrivit. Det är en konstig känsla att själv känna press för att jag skriver för sällan, men samtidigt inse att det finns saker jag missat för att andra skriver oftare än jag hinner läsa. Motsägelsefullt. Jag har inga vidare önskemål, men vill lämna en rad innan jag går. Jag vet dig hur det känns att se tassavtrycken varje dag i bloggen, men inte ha en aning om vem som varit på besök, därav denna lilla hälsning. 🙂
tack för ditt tassavtryck! Tänker att det inte är så motsägelsefullt ändå, båda säger väl nåt om att man behöver prioritera både gällande det egna skrivandet och det egna läsandet, och att det inte är så lätt. Men kanske en skön påminnelse för dig om att mer inte alltid är bättre, även för de som läser? tack för att du lämnade några rader!
Tack för att du fortsätter skriva Ulrika, och att du har förmågan att skriva både här på bloggen och på din egen text (jag har inte den färdigheten även om jag vet att de sannolikt skulle föda varandra. Fast egentligen handlar det nog om inte om att jag inte kan utan om att jag inte känner mig ha nog med bandbredd i skallen för det). Jag hoppas du vill fortsätta dela med dig av betraktelser om ditt vardagsliv, om vad du läser och vad du tänker om skrivandet. Jag vet att du inte skriver om ditt arbete på bloggen, men det hade varit intressant att läsa några ord om hur det känns när du blivit färdig specialistläkare. Hur har den processen känts? Hur känns det nu? Vad ser du fram emot att göra när du inte längre behöver samla dina papper? Tack igen för året som gått och god fortsättning på 2024!