Så snabbt man glömmer, så lätt det blir att sammanfatta ett år från hur den senaste tiden har känts. En stressig höst där livet varit lika trögrott som vädret varit solfattigt blött, och man glömmer hur mycket annat året har innehållit.
Därför är det fint att sammanfatta och minnas.
Och därför är jag glad att så många saker ljusnat, denna sista månad och dessa sista dagar av året. Jag är på väg in i något annat, många små strömmar av förändring som tillsammans kommer att ta mig till sådant jag vill och sådant jag behöver, och jag är så glad för det.
Det här är några rader om 2025.

Gjorde du något 2025 som du aldrig gjort förut?
Reste med barnen på tågsemester Köpenhamn-Hamburg-Berlin och tillbaka.
Började dansa bachata.
Började lyfta fria vikter på gymmet.
Började doktorera.
Paddlade på en belgisk flod. Besökte överlag många platser jag inte sett förut: Stavanger, Gdańsk och Poznań, Budapest.
Pluggade en liten tysskkurs på universitetet.
Började posta på instagram. 
Och var med i en antologi, kom i tryck i en bok med en text jag fått betalt för att skriva!

Genomdrev du någon stor förändring?
Jobbet förändrades och jag blev tvungen att förhålla mig till det. Först att hantera den förändringen, sedan att vara tydlig och hitta förslag på hur det går att ändra om till en rimligare arbetsbörda.
Större förändringar än så tror jag inte att jag har genomfört? Det kliar fortfarande i rastlöshetsdelen av mig, jag har varit både överbelastad och understimulerad på samma gång. Hoppas att forskningen ska kunna ge en del av stimulansen jag behöver. (Missförstå mig rätt: jag tycker om väldigt mycket av vad jag gör. Men jag är så nyfiken och vill att det ska hända grejer! Blir snabbt olycklig om jag inte lär mig tillräckligt mycket nytt.)

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Jag är en tidig 90-talist. Alla mina vänner får barn som om det inte finns någon morgondag.

Vilken dag från år 2025 kommer du alltid att minnas?

4 februari, skolskjutningen i Örebro.

Dog någon som stod dig nära?
Nej.

Vilka länder besökte du?

Sverige, Danmark, Norge, Tyskland, Polen, Ungern.

Bästa köpet?
En ny grå hoodie som inte är på väg att slitas sönder i trasor och är så skön på insidan. Det sämsta är att jag inte köpte tre likadana.
Och den nya studsmattan!

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Att skriva klart min roman.
Att vara med de människor jag ska vara.
Alla oväntade möten och kontakter som mitt skrivande lätt till, att orden verkar i världen och att det finns människor som brinner för mina texter. Att det på riktigt finns folk som sprider, tipsar, hejar på mina texter. Att jag fick ett meddelande där det stod jag var på en fest och träffade en som jobbar med böcker och vi hade ett långt samtal om dig och ditt skrivande, hen tipsade om att du borde kontakta… Det är märkligt och mäktigt och gör mig rörd.

Saknade du något under år 2025?
Det fanns mycket bra, men jag tror fortfarande att jag behöver hitta rätt slags utmaningar och hitta mig själv mitt i det friare liv det är att inte behövas av sina barn varje sekund, ihop med det ofria det innebär att fortfarande behövas mycket och inte veta riktigt när de behoven kommer att uppkomma.
Eller kanske formulerat såhär: jag vill utmana mig själv mer men för att ha utrymme för utmaningarna behöver jag skala bort annat.

Vad önskar du att du gjort mer?
Jobbat med forskningen! Det blev så mycket annat under hösten, men det ska bli bättre nu tror jag. Läst mer.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Oroat mig.

Favoritserier från året som gått?
Kommer inte på någon bra serie, varför har jag kvar den här frågan varje år? Men nu är det ju tradition. Däremot har jag försökt se lite film. Såg The big short och tyckte den var otrolig.

Bästa boken du läst i år?
Var nog Body Double av Hanna Johansson, även om jag förstått att den är en vattendelare. Passade i alla fall min smak!

Största musikaliska upptäckten?
Återupptäckt att The Bad Touch med The Bloodhound Gang är allt jag behöver för att vakna till en grå och blöt novembermorgon.

Vad var din största framgång på jobbet 2025?
Sekretessbelagda saker. Man kan bli oerhört glad när svåra saker vänder, när man lyckats göra nytta.

Största framgång på det privata planet?
Den är nog också för privat. Vilken rolig blogg det här är va?

Största misstaget?

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Gladare!

Vad spenderade du mest pengar på?
Resor, och bytte bergvärmepumpen som jag nämnt redan i förra årets lista att jag börjat spara för.
Och mat till en tonåring! Preferenserna har förändrats, kostnaderna eskalerat.

Något du önskade dig och fick?
Antagning som doktorand, många roliga äventyr, en del annat jobbmässigt jag önskade mig.

Något du önskade dig och inte fick?
Att alla fick vara friska.

Vad gjorde du på din födelsedag 2025?
Jag var forskningsledig, hade ett möte med ett bokförlag som ville ha mitt skrivande men inte den här boken, åt hallonkolapralin på café, och skrev ett blogginlägg.
Här är ett instagraminlägg jag skrev om det mötet.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Jamen det vet ni ju! Ett bokkontrakt!

Vad fick dig att må bra?
Träning! Djupfokus. Tupplurar.

Vem saknade du?
Min bästa vän.

De bästa nya människorna du träffade?
Får svara i linje med förra året: tycker jag träffar nya spännande människor hela tiden! Det är så intressant att röra sig i olika sammanhang. Olika länder, arbeten, kulturer, subkulturer, att kasta sig in i nya konstellationer och försöka förstå vad man hamnat.

Mest stolt över?
Jag ska säga er att det antagligen inte är vad man tror. Man kan tro att jag skulle vara stolt över det stora på ytan: den färdigställda romanen, att jag hanterat komplexa situationer på jobbet, doktorerandet och blablabla men det är inte de sakerna som är svåra för mig. Stoltast är jag över när jag lyckats köra bil och nästla mig ur någon krånglig parkering, över när jag lyckats städa köket varje kväll, såna saker. Och över alla krångelsaker jag lyckats hantera kring mitt hus!
Och över att den här hösten inte fått mig att gå under.

Högsta önskan just nu?
Att alla barnen bara ska få må bra nu.

Men om vi skippar det livsallvarliga och tänker på sådant jag vill ha i livet, och pratar skrivande: för en vecka sedan hade jag sagt som förra året: boken, boken, boken, och syftat på Sjukdomen. Att den ska bli något, att ni ska få läsa den.
Men mellan er och mer kom ett projekt till mig nu under julledigheten, ett som inte var alls det jag tänkte skriva. Jag skulle bara anteckna några korta rader om ungefär vad det ska handla om för att inte glömma bort det och nu sitter jag här med 5000 ords blandning av bakgrundsmaterial och synopsis och tänker inte alls på Sjukdomen. (Eftersom det bästa sättet att läka från ett skrivprojekt är att börja med ett annat). Så just nu är min högsta önskan att det ska få fortsätta kännas såhär med det nya skrivandet! Att skapandet ska få fortsätta flöda.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Mindre skärmtid och där har jag redan hittat något som hjälper – med mobilen på svartvitt och tidvis nästan alla appar raderade sjunker skärmtiden radikalt, ungefär som när jag inte hade smartphone alls. Gillar det!
Strukturera mina att-göra-listor på ett annat sätt för att lättare komma igång. Så att jag skjuter upp mindre. Jag är otroligt ineffektiv med min tid på många sätt, eftersom jag ägnar så mycket tid åt att skjuta upp för att jag oroar mig för att det inte ska bli bra. Vad skulle hända om jag bara satte mig och gjorde istället?
Tanken hisnar.

Tack för att ni läser och gott nytt år!

Läs mer:

• 2024.
• 2023.
• 2022.
• 2021.
• 2020.
• 2018.
• 2017.

Här hittar du alla mina inlägg i övrigt-kategorin.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

Det blir en tisdag. Jag fyller trettiotre. Det är en dag som är ett tvärsnitt ur ett liv som är så litet och så stort.
Ibland känns det som att jag levt i tusen år. Ett liv som åldrats och djupnat på samma sätt som liv gör i krigstider. Alla människor och möten. Alla små berättelser i den stora, alla cliffhangervändningar.
Det finns så många minnen och historier, jag kan bara berätta hälften.
Det har varit vackert.

Mina barn väcker mig med frukost på sängen. Natten satte spår i huvudet, jag var beredskapsjour. Fick bara ett samtal, men den värsta tiden. 01.30. Svårt att somna om.
Min minsta, min Habanero, min tioåring som alltid kommer vara liten för mig, har gjort frukosten för att syskonen behöver sova. Jag har önskat mig ostmackor med surkål. Hon ger en levande beskrivning av vilka mödor hon gått igenom för att lägga surkålen på mackorna, den fruktansvärda stanken, jag kunde inte andas.
De har handlat presenter till mig. Choklad och te.

Jag stiger upp. Två barn ser på julkalendern med mig. Ett är en tonåring som ligger i sitt rum och lyssnar på Queen.
Barn till skolan i olika omgångar. På cykel, till fots. Promenerar med min son när han går. På tisdagar försöker jag vara ledig, vissa veckor blir det faktiskt så. Tanken är att jag ska forska. Det ska nog bli bättre med den saken när allt lugnar sig. (Fast jag har gjort en del, det står inte still, det bara rör sig långsamt).
Decembermorgon, en soluppgång som skymtar över hustaken längre bort. Det är ganska mysigt när det är mörkt. Min lilla stora pojke som fyller tolv. Som har allt det vackraste och renaste i mig men inte divalaterna.

Går hem och lägger mig i den gröna soffan som jag kommit att älska, inte för att den är så exceptionell men för att jag tillbringat så mycket bra tid där. Jag förknippar den med att vara ensam hemma på dagen. Den är ockuperad av barn om kvällarna.
Att skriva där, i ett tyst hus. Att sova där.
Jag älskar att vara ensam hemma, har alltid gjort.
Jag försöker ta en tupplur, jag lyssnar på ett avsnitt av Förlagspodden. De har poddat i nio år nu, säger de i avsnittet. I nio år har jag lyssnat på den när jag försöker somna om dagen, den är så lugn och upprör mig aldrig.

Jag brygger en kanna te. Jag städar en bänk i köket från skärp så att inte allt mitt stök syns i bild. Jag drar undan gardinerna för att släppa in ljus. Jag har distansmöte med ett förlag.
Jag ska berätta om det någon gång, jag ska berätta om helheten när de andra förlagen som liksom finns runt hörnet också har sagt sitt.
Men vad jag älskar att tala om den här boken, att diskutera den här boken, jag vill samtala med andra om den som om det är något som ligger utanför mig själv, som om dess skeenden var något jag också läst, inte något jag skrivit.
Så började det kännas med Tåget också till slut. En fas av berättandet när berättandet lämnat kroppen, som när ett barn slutat leva som en andra kropp i en och utanför en, tätt intill, när det tar sina steg och år efter år rör sig längre bort från en.

Efteråt tänker jag på något som genomsyrat mitt liv, inte bara mitt skrivande. Att jag haft förmågor eller egenskaper som andra vill åt och som de inte vill släppa taget om, att jag velat göra andra saker med de förmågorna än just det andra vill ha.
Jag är gammal nog att göra det jag vill, gå dit jag vill nu.
Det fanns tider då det här livet inte tillhörde mig och nu är det ingen annans.
Det har allt och inget med skrivandet att göra.

Jag cyklar iväg och dricker cappucino och äter en hallonkolapralin. Jag googlar vad det kostar att trycka 1000 böcker. Jag googlar hur många kvadratmeter som skulle krävas för att förvara 1000 böcker tills man sålt dem allihopa. Jag kollar mailen, ett annat förlag har skrivit: vi läser just nu, vi hör av oss så snart som möjligt.
Jag tänker på andra caféer och andra drömmar, samma drömmar, alla dessa möten och människor och smaker, platser och dagar och nätter.
Jag trivs så bra i mitt eget sällskap, jag har alltid gjort det.

Cyklar hem. Äter lunch. Skickar några forskningsmail. Börjar skissa på en etikprövningansökan. Tar en promenad. När jag kommer hem är min son hemma.
”Någon kom med nåt”, säger han.
”Kan du ge lite mer information kanske?”, säger jag.
”Det var en man. Jag vet inget mer. Jag lade det på köksbordet.”
Om det någon gång skulle finnas en hotbild mot oss, tänker jag, skulle vi vara chanslösa. De här barnen har växt upp under alldeles för trygga omständigheter.
Det är blommor från barnens farmor och farfar. Det fanns en tid när döden kom in i våra liv, då fanns det blommor överallt, jag sov inte om natten och de vissnade framför mig. Den tiden är inte nu, de här blommorna är så vackra.

Det blir senare på eftermiddagen. Tröttheten kommer ikapp. Ibland drömmer jag om ett annat liv där jag blev narkosläkare (även om jag inte kan påstå att jag någonsin var svindlande nära). Sedan har jag en jour där jag bara får sova lite dåligt och alla drömmar dör. Men kanske vänjer man sig om det är ens liv. Kanske fungerar det bättre om det är det som är passionen och inte att skriva romaner.
Min fjortonåring kommer hem. Vi bråkar om något meningslöst. Vi surar och sörjer i varsitt rum. Vi försonas. Det var bara allt, säger hon, det var bara allt, säger jag.
Vi åker och handlar i en bil vi lånar av min kollega ett tag. Det är alltid ett sätt att muta och blidka henne, att ha bil.
Hon sitter vid min sida och berättar om något, om det som var allt, och jag tänker på en krönika jag skrev för så länge sedan att jag bara hade två barn då, inte tre.
Min dotter är närmare i ålder till den som skrev den krönikan än vad jag är Om fem år är hon lika gammal som jag var då hon föddes. Tanken svindlar.
Vi åker hem och lagar pizza.

Sedan är det kvällen. Jag kämpar för att hålla mig vaken.
Jag borde sätta upp adventsstakarna. Inte orkat, inte hunnit. Men kanske kan det få vänta till imorgon. Kanske måste jag inte just det, just nu.
Jag sätter mig och gör det bästa jag vet, jag skriver en text.
Om den här dagen. Ett slags flaskpost från den här tiden. En gång, när jag just fyllt trettiotre, var det såhär mina dagar kunde se ut.

Läs mer:

• 32.
• 31.
• 30.
• 29.
• 28.

Här hittar du alla mina inlägg i övrigt-kategorin.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

På sjukhuset där jag arbetar har man infört ett nytt journalsystem och dragit ner på sekreterartjänsten. Förändringarna infördes samtidigt och det har varit granskning i media hela hösten om problemen det medför, så det är knappast några organisationshemligheter när jag säger att jag inte vet när jag senast kände mig så slutkörd av att arbeta.
Tänk er de där korkarna de införde på flaskor och förpackningar, de som alla hatar. Som gör det svårt att få undan korken så man kan hälla ordentligt och som de säger har fått nedskräpningen att öka, inte minska som det var tänkt. Kanske för att alla blir så arga på dem och vill slita av dem och kasta dem i naturen av ren pin kiv.
Tänk er att arbeta i ett system där varje vardaglig åtgärd känns som de där korkarna. Som om någon hade gjort att man måste lägga 25-50 % mer ansträngning för att genomför uppgiften.
Det går, men det blir spill, irritation och svordomar.
Tänk er att det mitt i extraarbetet dyker upp oväntade saker som är av mer allvarlig akut sekretess- eller patientfarlig natur, så man vet inte alltid om problem bara är irriterande eller om viktig information kommer att missas eller gå förlorad.

Jag träffar kollegor från olika delar av sjukhuset och vi talar till varandra som alla gjorde under pandemin.
Hur är det, frågar man, jo det är bra, svarar man, ja om man bortser från situationen, förstås, och man behöver inte specificera vilken situation, alla vet.

Tänk er att allt det här råkar sammanfalla med att ha haft extra mycket att göra i de vanliga arbetsuppgifterna. Tänk er att det råkar sammanfalla med att ens barn är sjuka, inte i allvarliga saker men i sådant som kräver att man går på tider och kollar upp saker och framförallt skulle kräva en extra föräldranärvaro, extra pepp och stöd.
Tänk er att ni är den ensamma föräldern i det.  Tänk er att ni redan har varit med om svåra saker, exceptionella saker, sådant som trots allt är mycket värre.
Att det kan leda till den barnsliga protesten: men mitt liv har ju redan varit jobbigt! Jag har gjort mitt jobbiga nu, det är ett missförstånd, jag var klar med det jobbiga, det var någon annans tur.
Men är det något jag lärt mig från mitt läkaryrke är det att världen inte är funtad så.

Därför handlar min berättelse om november mest om att försöka göra det bästa av det man har och att förlåta sig för sin egen otillräcklighet. Och att fightas lagom.
Det är så lätt,  i svåra tider, att vilja lösa problemen. Att lägga all sin vakna tid och grubblandet när man halvsover under oroliga nätter på att försöka göra något åt det som är svårt.
Det kan man ju göra också, det har jag gjort, också! Jag ska få förändringar i belastningen efter årsskiftet, jag har prioriterat bort och ställt in saker, jag ska börja med annat som ger variation och energi, jag har fått stöd för barnen som de behöver. Men lägger man all sin tid på ”problemlösning” fastnar man så småningom lätt i ältande. Problem löser sig sällan bättre av att man tänker på dem all sin vakna tid, tvärtom gör det lätt att de tar över ens tillvaro och konkurrerar ut allt annat.
Ibland bara är det svårt och man är inte skyldig att åtgärda det, man kan tillåta sig att genomlida det. Livet är regnväder och man kan fälla upp sitt paraply och man kan ge sig varma duschar när man kommer in från rusket en stund men man behöver inte försöka uppfinna något som ska kunna kontrollera vädret som HAARP påstods göra enligt konspirationsteoretikerna.

Mitt paraply och mina varma duschar i november har varit: spela kort och Monopol och King of Tokyo med Lilla Gubben.  Gå och handla och se på Gilmore Girls med Storasystern. Dricka te med Habanero (men jag borde vara mer med min Habanero, hon som en gång var en unge som krävde mig med all kraft klarar sig så bra själv, nu händer det på riktigt det jag såg för åtta år sedan, Habanero nu springer du ifrån mig).
Skriver med andra skrivmänniskor på instagram. Fastnar sen i scroll och tar bort appen helt under helgen. Ser på olika dokumentärer på SVT och leker att jag är barn och det är teven som står på.
Ligger om kvällen och försöker påminna mig om det jag har gjort som är bra, det som blev meningsfullt, det som var tillräckligt.

Skriver på berättelsen om C & B.
I huvudet när jag står i duschen.
På datorn vissa morgnar, så fort jag alls orkar.
Det är inte ”duktigt” att jag skriver, jag är gammal nog nu och jag har gjort det länge nog för att förstå att det måste få komma före annat. I de värsta tiderna får diskbergen vänta medan texter skrivs, det är inte egoism utan tvärtom går det att motivera även utifrån plikt. Mina barn behöver en mamma står pall. Därför måste ett av mina mest grundläggande behov prioriteras över annat, för att jag ska fortsätta att stå pall igen och igen.

På tisdag ska jag ha ett möte med ett förlag. Ett av de som läst Sjukdomen.
Såhär skrev förläggaren:

Jag har läst ditt manus ”Sjukdomen” med stor behållning, du är verkligen en skicklig skribent och berättare. För att genast vara tydlig vill jag säga att jag inte tror på publicering i exakt den här formen, men ifall det intresserar dig skulle jag gärna ha ett distansmöte med dig nästa vecka?

Jag undrar vad hon har att säga.

Läs mer:

• Glimtar, oktober 2025.
• Glimtar, september 2025. 
• Sjukdomen – alla inlägg.

Här hittar du alla mina inlägg i övrigt-kategorin.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

Telefontider, prover, ovisshet.
Vissheten man måste bygga själv. Mitt i en fuktig dag av bleka gula löv och deras kontrast mot grå himmel, på marken femton nyanser av mörkbrunt. Det finns kontraster också i de milda nyanserna, i tider när man måste bära alla de stora frågorna kan man stirra sig blind på de små detaljerna.

Väntrum, sovrum, omklädningsrum, undersökningsrum, andrum.  Tandläkaren och ögonläkaren och hälsocentralen, arbetet och ledigheten och arbetet när det är en ringande jourtelefon i ens ledighet som inte är ledig. Gymmet en fristad, tänk om någon hade kunnat berätta för barnet som hatade idrott att det går att bli en kvinna som går och lyfter lite vikter och kör lite maskiner och blir lagom stark och inte har ont och kan le på kvällen efteråt. Inte för att livstyngderna har lyfts från hennes axlar men för att det blivit lättare att bära dem.

Under mycket stor belastning finns ett särskilt slags närvaro.
Jag ville inte att alla saker skulle hända mig samtidigt. Jag har haft nog av sådant. Men när de hände mig samtidigt påmindes jag om detta: undantagstillstånd är ett frikort, en ursäkt för att inte vara duktig, som om själva görandet av tillvaron är duktig nog, men vad mycket lättare det hade varit att alltid kunna känna så.

Klara dagar, mulna dagar, regn i ansiktet. Varm jacka, varma skor, kall nästipp. Glödande sol över viken. Dovt blå moln, när dagen sjunker från ljus till mörker. Doft av rök från skorstenar, doft av hav, doft av schampo när vinden blåser håret i ansiktet. Om man ska vila från allt man måste tänka på kan man inte ständigt vara i sitt huvud. En kväll i veckan kursen i en sensuell dansstil från Dominikanska republiken. Ner i fötterna, upp i armarna, men aldrig i huvudet, då missar man snurren.

Det finns en avundsjuka. Den riktar sig mot alla som gör någonting jag vill och gör det bättre, gör det mer, är mindre bakbundna av livet, men det är inte sant.
Allt är illusioner jag gör mig av skuggfigurer, jag drar prick till prick mellan ofullständiga data, vad vet man egentligen om andras liv.
Jag har fått ärliga chanser, kanske fler än de flesta. Världen är orättvis, jag tror inte att vi alla har samma förutsättningar, men endast i de mest missunsamma av stunder kan jag klaga på mina.

Jag läser gamla texter, flaskpost och vykort från någon jag var för flera år sedan. Jag läser berättelsen från någon som gjorde mycket svårare saker, inte bara gradskillnad utan artskillnad. Hon skriver att kanske kommer det en tid för eget guld.
Jag längtar.

Läs mer:

• Glimtar, oktober 2021. Silver hos pantlånaren, eget guld.
• Glimtar, oktober 2022. Spela schack.
• Glimtar, oktober 2023. Hemlig pressfotografering, förlora kontrollen.
• Glimtar, oktober 2024. Om man bara håller på, så är det så det blir till sist.

Här hittar du alla mina inlägg i övrigt-kategorin.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.