sånt jag läser

sånt jag läste. december, januari

februari 4, 2024

Mitt i en skrivprocess kan alla texter anknytas till ens egen. På samma sätt som händelser och små signaler smälter samman till tecken i en förälskelse (och i en psykos).

Det är december och jag läser Blonde av Joyce Carol Oates. På bussen, på tåget. En del i mitt projekt att återvända till gamla bokminnen, sådant som en gång gjorde ett intryck.
En fiktionalisering av Marilyn Monroes liv som på många sätt handlar om allt annat än Marilyn Monroe. Jag läste en intervju med Joyce Carol Oates om boken, där hon sa att Marilyn Monroe var för Blonde som valen för Moby Dick. Ur idén, konceptet ”Marilyn Monroe” föds berättelsen om ett 50-tals-Amerika, om idoldyrkan, om att återuppfinna sig själv, och kanske allra mest om män och mäns blickar. Det är en berättelse att vara kvinna om inte handlar om att vara kvinna, mest handlar den om att betrakta en kvinna. Marilyn/Norma blir aldrig tydlig, det finns ingen kärna, det finns idén om henne, varje glimt av henne en ny människa, någon annans dröm.

Jag läser Blonde om kvällarna och skriver på mitt projekt på morgnarna och jag tänker på texter som sträcker sig över lång tid och väldiga material, hur man ger mening och intensitet och egen karaktär till varje liten del ett mastodontprojekt utgörs av.

Citat ur Om bara av Vigdis Hjorth

Det är årets första dag, jag läser ut Om bara av Vigdis Hjorth. Jag läser den på tvärbanan, tunnelbanan, tåget. Jag läser i badet om kvällen.
Om bara är berättelsen om en trasig kärlek, om den sortens trasiga kärlek som kanske drabbar en när man mest av allt behöver något som tillåter en att vara trasig. När någonting gör en redo för att utsättas för det som känns, oavsett vad känslan är.

En recensent skrev att det blir så bra när Vigdis Hjorth skriver roman istället för att skriva autofiktivt, men det krävdes inget megagräv för att få reda på att det här av många ses som en autofiktiv roman (Hjorth själv har sagt olika saker om det vid olika tidpunkter och i olika intervjuer). Boken, som gavs ut på 90-talet i Norge men kommer i svensk översättning först nu, handlar om ett kulturpar – dramatikern Ida och litteraturprofessorn Arnold Busk. Och många biografiska detaljer sammanfaller med en relation Vigdis Hjorth hade under tio år med en litteraturprofessor i Norge.

Spelar det roll för romanen?
Kanske inte, kanske säger det mest att Hjorth har en sådan förmåga att fånga vissa detaljer i kärlekens mörkaste mörka att jag kände mig nödd att googla upp hela bakgrunden, för jag tänkte det här är för äkta, så här fantiserar man inte fram en roman. 

Om bara skildrar kärlek som är som ett stort öppet sår, ett fult sår, med flikiga kanter och grus ned i sårhålan, ett sår som blir infekterat och varar, ett sår som aldrig kommer att läka utan stora ärr. Det värker att läsa och är svårt att lägga ifrån sig och efteråt vet jag inte om denna smärta var värd att uppleva. Vigdis Hjorth har en oerhörd blick för detaljerna, men allt man kan beskriva vill jag inte se.

Men jag läser ut boken, i badet vid midnatt, och jag tänker på mitt projekt, jag tänker på hur en berättelse som berättats tusen gånger – pojke möter flicka, tycke och turbulens uppstår – kan berättas gång på gång och ändå vara något man vill läsa. Att det inte måste göra något om projektet inte är något större, märkvärdigare än så.
(… Att om jag inte kan skriva en berättelse om kärlek med samma klarhet som Vigdis Hjorth, varför ska jag skriva den alls).

Jag sitter på en färja, alltid sitter man på en färja, jag läser Empire of pain  av Patrick Radden Keefe.
En journalistisk djupdykning i släkten Sackler, som ägde läkemedeslföretaget Purdue Pharma som banade väg för opioidkrisen i USA med sin hårda och tidvis olagliga införsäljning av den starka värkmedicinen Oxycontin. Radden Keefe går igenom alla deras juridiska finurligheter och sätt att undvika ansvar i urskillningslös detalj och lyckas göra de mest tunga juridiska dokument spännande som en thriller. Samtidigt skildras extraordinära personligheter och exceptionella livsöden. Och ett land, över tid! Som i Blonde, fast med helt andra teman.

Jag läser medan solen går upp över havet och jag tänker på mitt projekt och jag tänker: om man kunde sammanställa allt sitt material så här, om man kunde göra detta. Samla så oerhörda mängder information om den värld man vill skildra, och sedan veta så väl vad som ska med och hur det ska drivas framåt för att upprätthålla intresset från början till slut.

Jag sitter på en buss på väg till kurs och läser Vågbitar av Hilde Hagerup. (Här har jag skrivit om en annan bok av henne.)
Ett annat bokminne jag ville möta igen. Det här är en berättelse om Anna och Emma, om att vara tolv år och ha varit varandras närmaste, alltid med de små sköra skiftningarna i dynamiken som kan uppstå när man är två flickor som är varandras närmaste. Tävlingen, dyrkan. Och sedan: att vara tolv och de små sprickorna blir jordskred och att slitas ifrån varandra, undergången och ont i magen.

Jag läser Vågbitar och jag tänker på att skriva så att varje scen driver handlingen framåt, att inget finns här som inte har en laddning och betydelse. Och samtidigt så odramatiskt enkelt skrivet.
Läser den och tänker på mitt projekt, hur jag skulle vilja göra just det här: rensa bort allt som inte hör dit.
Skära och skära och skära tills bara själva nerven återstår.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.
Mina texter bortom bloggen hittar du här. 

+28

You Might Also Like

1 Comment

  • Reply Lisa februari 9, 2024 at 4:25 e m

    Åh så roligt inlägg att läsa. Jag måste hitta ett exemplar av Blonde nu.

    0
  • Leave a Reply