måndag den 15 april, 2024.

Det var en bra dag för besked – för bra, och för dåliga – för det första jag gjorde på morgonen var att springa. Det var ett experiment: om jag tränar hårt på morgonen, blir det lättare att hinna med allt jag måste under dagen sedan.
Det föll väl ut. Huvudet blev klarare. Som om jag hade ett rep att hålla i, en huvudtråd istället för ett garnnystan. Och i kroppen en mjuk glädje. En dag då jag skulle kunna glädjas åt goda besked, då jag skulle kunna trösta mig själv över dåliga.

När beskedet kom var det efter arbetsdagens slut, men jag hade inte hunnit hem än.
Jag ville berätta det för varenda människa i hela världen, jag ville berätta om lättnaden.
Jag gick ut i jobbkorridoren, men det var ödsligt, det fanns inte många att skrika ut det till. Nästan alla hade gått hem.  Jag sa det till alla jag kunde stöta på, jag skrev det till alla mina vänner, jag satte mig i kafferummet och åt en blodapelsin och några valnötter och såg ut över kvällssolen som glimrade i viken och jag tänkte:
aldrig
mer
samla
papper.

Och resten.

Det var fem års tjänstgöring, ett års flytt med hela familjen till Uppsala, det var dubbla hyror och dubbla skatteverk och dubbla försäkringssystem och trippla bördor. Det var kurser: i Uppsala och i Falun, i Lund och i Göteborg och i Linköping. Det var pandemin och kursdagarna på Zoom. Det var inlämningsuppgifterna, inläsningen inför utbildningarna. Som jag gjorde tidiga morgnar, som jag gjorde om kvällarna när barnen somnat.
Det var kursen i grundläggande psykoterapi som gav universitetspoäng och då jag plötsligt satt i en tentasal igen, jag som trodde att aldrig-
och det var akutmottagningen och geriatriken och neurologen och internmedicin och BUP, det var psykiatrin och psykiatrin och psykiatrin. Det var alla dagar de senaste fem åren som måste täckas av något av mina underskrivna tjänstgöringsintyg och det sades att om ett intyg slutar på en fredag och nästa placering börjar på en måndag får man kompletteringsbegäran, för att helgen är ett vakuum då Socialstyrelsen inte vet var man arbetat.
Ha aldrig ett glapp som inte förklaras,
att aldrig tappa kontrollen över tiden.

Det var öppenvården och slutenvården, Åland och Uppsala, det var samtal om natten som kröp under huden, hur oskyddad man kan vara de första minuterna när man vaknat och inte klätt sig i sitt jobb. Rapporten i luren som handlar om mörkret det kan innebära att vara människa, hur det sipprar in.

Det var att lära sig samtalet som ett sätt att tänka.
Det var att lära sig att missförstå och rikta om, att närma sig och att backa.

Det var forskningen, det var siffrorna och artiklarna. Det var anatomin, signalsbustanserna, det var att fascineras av teorin utan att förlora sig i praktiken.

Det var alla papper, i högar, underskrivna.
Det var delmålen och dubbelräknandet och känslan av inga garantier.

Sedan kom beskedet, en måndagskväll, morgongaloppens välbehag fortfarande bomull som skulle skydda mig, men det behövdes inte, en dag att njuta av glada besked, inte hade jag förstått att det spelade så stor roll för mig, men tydligen gjorde det ändå det.

Så var det klart.
Så var jag specialistläkare i psykiatri.