min helg. vecka 11, 2024.

Det blev helg, en gång i mitten av mars. Jag bröt ihop och kom igen.
Fredagen var fylld av skrivkramp, det var för rapporten för mitt vetenskapliga arbete. Det var en sådan meningslös skräck, inte förankrad i något verkligt, och därför så mycket värre. Det kändes som om jag aldrig mer skulle kunna tänka en intelligent tanke.

Jag tvingades ge upp och gå, för varje fredag går jag och Storasystern tillsammans till gymmet.
Nästan varje gång jag måste gå sitter jag med något på jobbet och förbannar att jag har en tid att passa, och sedan gör vi vårt styrkepass vi fått lära oss tillsammans av en instruktör, på maskinerna vi båda är nybörjare på.

Och en timme går och sedan är jag tacksam för att någon drar mig hit, för att något drar mig bort. All min oro trycks ut i mina muskler, kvar finns bara de klara tankarna, inte bruset.

På vägen hem svängde jag förbi jobbet igen, kunde på någon timme göra det jag inte klarat på hela dagen, sätta en ordning, angripa det som ska göras bit för bit. Varför lär man sig aldrig, varför lär jag mig aldrig, att om det inte klickar i hjärnan kan det kanaliseras i kroppen och sedan kan man återvända som en ny och annan, en som kan tänka.

På kvällen åt vi korv med bröd, jag öste på med surkål på min, så svårt att äta sen, det rasade surkålsflagor ner på min tallrik. Mustigt, mäktigt, syrligt, kanske älskar du surkål mer än dina barn, sa ett av barnen vid matbordet, titta på henne, så mycket surkål! det gör hon nog, svarade en annan. Och utanför regnet, kvällen.

Sedan spelade de Roblox tillsammans. Jag skrev ett blogginlägg. Om böcker.
Det finns så mycket jag vill säga om böcker.

*

Det blev lördag. Jag cyklade i regnet för att storhandla. Med lådcykeln, den utan el, den älskade gamla flagnande. Det var länge sedan jag drog fram den nu, för varje gång jag inte använder den har motståndet ökat. Jag har tänkt och vetat att jag inte är så stark nu som då, så oerhört vältränad var jag då när jag cyklade till och från dagis varje morgon och till och från dagis varje eftermiddag. Med lådan full med två barn, sedan ett barn, hur jag ibland åkte och handlade med ett barn i vagnen och sedan fyllde den med matkassar.

Hur det räddade mitt huvud när det fanns tider då alla tankar var tvungna att snurra, hur det gjorde omöjliga uppgifter möjliga, att leva på sitt eget flås och sin egen muskelkraft och veta att det finns inget som kommer att bli för tungt.

Men när jag väl cyklade för att handla var det inte så tungt, det satt inga ungar där, sträckan var så kort, jag hade börjat göra andra saker med min kropp som hållit den stark.
Men njutningen var som jag mindes den, duggregn och ösregn, vind i ansiktet, på de korta sträckorna tar cykeln lika lång tid som att ta bilen, men man slipper tillbringa sitt liv med att bromsa in för en rondell och gasa upp efter den, allt som finns är lunket, trampet,
tankarna när de stillnar.

Jag skickade min lilla stora Habanero till ett pyjamasparty, satt i min nya läshörna och läste ut en bok som var så mörk att det till slut gick inflation i svärtan, jag tittade på Grey’s anatomy och åt Daimglass i smyg. Jag spelade Monopol med Lilla Gubben och han gjorde mig bankrutt på en timme. Han sa att jag kanske behöver jobba lite på min strategi, jag sa att han kanske behöver jobba på att bli en bättre vinnare. Han sa att jag kanske behövde öva på att bli en bättre förlorare.

Vi tackade varandra för en god match. Jag tänkte att jag borde spela med honom oftare, det är så lite för att göra någon så lycklig.

*

Det blev söndag. Jag gick genom en snöstorm till mitt arbete, tidigt om morgonen. Hade med mig kaffe i termosmuggen jag fick gratis på en konferens, med loggan från ett hyrläkarbolag, jag vänder alltid loggan in mot datorn om jag har den på jobbet. Nu också fast ingen var där. Jag satt i fyrtiofem minuter och läste vetenskapliga artiklar jag kan använda som referenser.

Ibland, när jag jobbar kliniskt, gör jag också såhär när jag har kommit efter. Går en tidig morgon när ingen är där. Om jag inte hade barnen skulle jag velat arbeta så, gå till jobbet tidigt på morgonen, sitta en timme med pappersarbetet innan de första patienterna kommer.
Men nu har jag mina barn, och jag tycker om att vi äter frukost tillsammans på vardagarna, att vi går ut genom dörren ungefär samtidigt,  att jag inte måste skynda iväg.

Jag ägnade dagen åt att möblera runt min lampa. Utrymmet innanför själva hallen är så stort i mitt hus, det har varit ett stort dött utrymme där marsvinens bur står och sedan allt bråte man borde sortera innanför det, tryckt mot väggen. Så att det första man ser när man kommer in genom dörren är allt övrigt som blivit undanskjutet i ett hörn.

Jag gömde allt det övriga som blivit undanskjutet i hörnet i ett annat rum istället, bar upp två fåtöljer och ett bord ur förrådet, provade mig fram. Flyttade en byrå till köket för att få mer utrymme. Flyttade och vred fåtöljerna. Sedan hittade jag det som saknades för att göra en helhet, en liten matta att sätta under, den fanns i den lokala köp-och-säljgruppen. Den var röd, som blommorna på lampskärmen mellan fåtöljerna, en så fin kontrast mot den blågrå väggen, färg mot färg, ett liv i hörnet.

Jag åkte med Storasystern i bilen för att hämta mattan. Hon brukar följa med som vägvisare, hon minns hur alla vägar sitter ihop. Bredvid oss, utanför fönstret, gick solen ned i havet. Vägarna var tomma, inte ens jag behövde vara stressad av trafiken.

Mattan var inte perfekt, det hade den varit med några decimeter till i storlek åt båda hållen, men den var tillräckligt bra.
Tillräckligt bra, eftersom jag hade gjort en hög med skräp till en läshörna för två, eftersom jag omvandlat att komma hem till tanklöst staplande av grejer till att komma till ett hem där någon tänkt. Tillräckligt bra, eftersom oförmågan att låta något vara lite lagom trevligt hade hindrat mig länge från att göra det här, och nu var det så enkelt, när det bara fick duga.

Jag stod länge och tittade på min skapelse.
Jag tänkte att min lampa skulle bli som vissa historiska händelser: ett symboliskt startskott för en ny era.

Sedan borstade jag barnens tänder, sedan åt jag mina kvällssmörgåsar (med rökt tofu, och med surkål, som jag älskar mer än mina barn), sedan gjorde jag mitt blåbärste, sedan satte jag mig och skrev.

Läs mer:

• min helg. Nettelblad edition. (ett gammalt inlägg från 2017, så livet såg väldigt annorlunda ut då… fast kanske också ganska likt?)
• Vecka 41, 2023.
• Långfredagen.
• Måltiden.
• Julia Erikssons textbaserade ”min helg”-inlägg från ett par veckor sedan.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa min sida på Facebook.