Kom tillbaka hit när allt är över, säger en munk till huvudpersonen i Över näktergalens golv-böckerna som jag läste som tonåring. Huvudpersonen sitter och målar fåglar i klostrets trädgård.
Hans öde tillhör inte bara honom. Det finns en profetia. Om att någon som han kommer att göra vissa saker. Tre sorters blod som finns i honom, som får honom att höra hemma överallt och ingenstans. Ett samhälle på bristningsgränsen, på väg mot en vändpunkt – något bättre? Om han kan föra det dit. Slag som ska vinnas, slag som ska förloras.
Men det finns också ett annat liv, en annan värld, där han hade kunnat sitta i klostrets trädgård och måla fåglar.
Det finns en värld där man inte behöver göra allt det där som blev ens öde, det finns en tid när det som återstår är att med skarp blick fånga något i flykten.
Kommer det någonsin att vara över, svarar han.
Och det citatet fastnade i mig, som en låt kan fastna i huvudet och ploppa upp vid oväntade och olämpliga tillfällen (som den natten tidigare i veckan när jag låg sömnlös och vred mig och Taylor Swifts welcome to new york gick på repeat i mitt sömndruckna sömnlösa huvud vid ett, vid tre, vid fem). Som citaten gör för mig.
Kom tillbaka när det är över kommer det någonsin att vara över, tänkte jag när det var dags för dagsvila och jag liggammade mitt yngsta barn medan hennes storebror låg bakom min rygg och slingrade sina fingrar i mitt hår och deras storasyster lekte en lek i vardagsrummet utanför sovrummet i lägenheten där jag skrev romanutkast som inte räckte till och åt röda vinbär om somrarna om de inte redan var slut.
Kom tillbaka när det är över kommer det någonsin att vara över tänkte jag när jag senare kom hem till mitt hus efter sena kvällar på akuten och aldrig kunde somna, inte på en timme minst, medan bilder av sår jag undrade om jag hade sytt ihop tillräckligt bra passerade bakom de slutna ögonlocken och provsvar gnagde i magen och jag inte kunde formulera en skönlitterär mening.
Kom tillbaka när det är över kommer det någonsin att vara över tänkte jag den hösten när jag för första gången förstod, som när man vaknar ur en dröm och förstår att den berättat något viktigt för en om verkligheten, när jag för första gången förstod att jag skulle komma att behöva riva upp mitt liv och att det inte skulle bli vad jag hade föreställt mig.
Kom tillbaka när det är över kommer det någonsin att vara över och på några år cyklade jag hundratals mil genom att bara trampa runt, runt, runt inom tre kilometers radie och tusentals ord som jag skrev kväll efter kväll men ingenting räckte och sedan var det sensommaren då jag förstod: allt i livet kan alltid vända för det kan alltid bli värre.
Och sedan var det telefonsamtalen och gryningsskräcken och planerna och att se dem omkullkastas och det var flyttlådorna och sorgen och det var förlamningen. Det var doften av sjövatten i mitt hår medan jag satte mig ned i junikvällen och försökte skriva utan att få fram ett ord, det var en blodröd solnedgång över stranden på andra sidan när jag gick kvällspromenaden i jakten på en berättelse.
Det var den där kvällen som gick över i natt, ljuset när det gick över i mörker, och jag fick tag i mina ord, kom tillbaka med en berättelse, den skulle vinna ett pris.
Kom tillbaka när det över kommer det någonsin att vara över och jag packade ihop jag flyttade hem jag jobbade på jag samlade papper jag forskade forskning jag såg mina stora barn gå till skolan med sina vänner utan att behöva mig varje vaken sekund
jag sökte och fick skrivstipendium, en månad för hösten, jag började planera för min sommar och för min höst, jag tänkte
kom tillbaka när det är över, är det över nu?
Jag undrade: skulle det vara dags att få sätta sig på klostergården och måla fåglar,
skulle jag minnas hur man gör.
Läs mer:
- Ornitologen. Ömsa skinn (en text från när jag var 25)
- Fågelungar. ”Jag ser det ju, nu. Att de äntligen kan flyga.”.
- Låtar 2023: Get free. ”Vägen jag åker tar slut och åt något håll måste jag svänga.”
- Vinbären, Mercedsen. ”Undrar om buskarna där uppe fortfarande finns kvar. Om bären har mognat än.”
Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna min Facebook-sida för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.
6 Comments
Kommer vi någonsin att få veta vad som hände med barnen far?
Nej, det har jag synnerligen svårt att se att jag skulle skriva mer om än precis hur jag valt att förmedla det här på bloggen. Det är inga hemligheter, men allt som inte är hemligt behöver man inte i detalj berätta om i offentligheten, och en av mina kärnprinciper för att skriva den här bloggen handlar om att bara berätta berättelser jag anser tillhör mig. Jag skriver inte otydligt om vissa saker för att väcka en nyfikenhet eller sug efter mer (men förstår att det kan göra det, så fungerar människan, därför väljer jag att skriva om det ibland i ett sammanhang men inte så ofta som huvudtemat). Jag skriver om det som jag kan skriva om utan att i mitt tycke exponera någon annan. Och allra främst givetvis utan att exponera mina barns uppväxt, som jag tycker att de ska få göra sig en egen tolkning av utan att jag delgett mina tolkningar till några tusen personer först. Det kan ju tyckas paradoxalt när jag skriver texter om dem och deras äventyr, men även de är noga valda och genomtänkta för att skildra något jag tycker mig kunna berätta – hur det är att vara deras mamma – men utan att ge en heltäckande, genomgripande skildring av historien om deras liv. För den tillhör inte mig. Så nej, ni kommer inte att få veta om allt kring barnens far, om ni inte känner mig privat, och då vet ni ju redan, som man gör med folk man faktiskt känner.
Så fint! Längtar efter fler texter som den om tåget.
Förlåt nyfiken fråga. Jag är nyfiken av ohejdad vana, dels genom mitt arbete som är undersökande och grävande i människors liv och dels för att det helt enkelt är jag Och tack för fint och långt svar. Är ju lite kär i din blogg och där fick jag njuta av ett långt svar ❣️❣️
Jag förstår helt! Har ju snappat upp via Facebook att vi rör oss i liknande yrkesområden. Är man inte nyfiken på människor och att få gå till botten med historierna blir det jobbet nog mycket svårare att vara i. Och tack! Vill så gärna att även kommentarsfältet ska kunna få vara nåt slags förlängning av bloggens ton och skrivandet, när andan faller på 🙂 Trevlig helg!
Så mjuk och fin, öppen stämning i det här kommentarsfältet, Ulrika! Ser fram emot att läsa fler skönlitterära texter som den om tåget av dig också och grattis till stipendiet!