15 år senare.

Min äldsta dotter söker på mitt namn. Hon är fjorton år gammal och hon letar efter något; kanske är det själva essensen av att vara fjorton år. Inte är det egentligen mig, hon söker väl efter berättelsen om sig själv.
Man växer upp, man drar i sina rötter, man rör sig ovan jord men vill kontrollera om man är förankrad i något eller kan blåsas iväg av en storm, spolas bort av ett väldigt regn.

Hon hittar en youtube-kanal jag hade när jag var sexton till arton. Någon skämtvideo jag bara spelade in för skojs skull för att kunna skicka till någon annan, en mängd videor med låtar som jag gjorde covers på och som jag skrev själv, spelade in med min digitalkamera med  en ljudkvalitet som inte ens var värdig sent 00-tal och tidigt 10-tal.
En gång har jag försökt kontakta youtube för att få bort alla filmerna. Jag kom inte åt kontot mer. Det är jag, försökte jag skriva i någon anmälan, och jag vill inte finnas där mer. 
Det är säkert tio år sedan nu. När jag var tjugotre och den jag var som sexton-sjutton-artonåring fortfarande låg tillräckligt nära i tiden och minnet för att jag skulle vilja utradera alla minnen av det hon gjort då som hon inte skulle göra senare, när det fortfarande gick att skämmas. Men nu har för mycket vatten runnit under broarna, flickan på filmerna är ju på många sätt ett barn, även om hon tror något annat. Hon är bara några år äldre än min dotter men så många år yngre än jag själv.

Min fjortonåring skickar en print screen från en av filmerna på snap chat, mitt i en håltimme en skoldag.
kolla skriver hon.
jaha ja tänker jag. Vilken tur att jag inte lämnat värre saker efter mig på internet för min tonåring att hitta.

Hon och hennes syskon sitter i vardagsrumssoffan på kvällen. De skrattar åt mitt minspel i en av filmerna. De är synnerligen imponerade av youtubekanalens 41 följare.
”De måste undrat vad som hände”, säger min dotter. (Jag tror inte att någon av dem har undrat.) ”Man kan inte kommentera på den längre, det är så synd! Annars skulle vi kunna gå in och skriva en kommentar. hej hej det här är Ulrikas barn som skriver. det här är vad som hände, 15 år senare.”
Jag är på vippen att protestera mot formuleringen, det låter som att det skulle vara direkt kopplat till barnen att jag slutade med de där ganska naiva (och lite slarviga) försöken att kasta ut ”min musik” som flaskpostfilmer ut i världen, men det var väl mer så att det rann ut i sanden och sedan – men så ser jag, det sista filmklippet, det är publicerat den 4 mars 2011.
Nio månader och sexton dagar senare födde den där unga lilla människan i filmen en dotter. Min dotter.

Det här är vad som hände, det är femton år senare.

*

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier och följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.