Glimtar, januari 2026.

En kula pepparkaksglass, en kula körsbärsglass, chokladsås.
Efterrätten på en middag man tagit sig till genom snöstormen för att gå på ett styrelsemöte. På vägen dit tänkt: jag hinner ju inte, jag måste hoppa av till våren. Till efterrätten upplyft av att få tänka på andra saker än sitt eget lilla liv.
Man löser inte problem genom att ständigt sitta och fundera över dem.
Släpp in sötma, tina upp, gör något annat.
Säger det är klart att jag fortsätter, hoppar in i en arbetsgrupp.

*

Skriver till henne, hon som väntar på något slags besked, det jag inte kan tro på och det jag inte kan se förrän jag håller resultatet i mina händer.
Visst är det dags att ta ett möte?
Det är dags att ta ett möte. På fredag.

*

Alla måsten jag inte hinner gör ont, jag skäms över dem, men det jag saknar mest är alla onödigheter som är nödvändigheter.
Kanske egentligen mest att skriva.
Det finns ju plats för det om man tar sig den, det är så svårt att ta sig den när annat är i oordning.
Hur ska man kunna bottna i en berättelse.

*

Saker kommer att vända.
Sitter i väntrummet med ett barn och tar blodprov, igen. Får en remiss, igen.
Har gjort telefonen svartvit och apparna oscrollvänliga och klumpiga. Det är så nära att vara utan smartphone igen det går utan att behöva leva med allt det opraktiska det skulle innebära. Skärmtiden har minskat. Det var nödvändigt.
Allting ska reduceras till det mest basala, igen.

Det är goda tider för den som är intresserad av omvärldspolitik och nyhetshändelser, att grotta ned sig och nörda in sig i dem, det är goda tider för den som kan använda fördjupningen i det som sker i stora vida världen som ett slags eskapism, att uppleva sig vara mitt i det väldiga och avgörande när ens liv blir mycket litet.
En gång hade jag tre små barn och en lådcykel utan el och jag var ensam med de tre små barnen och det kom en pandemi.
Jag såg på presskonferenser och lyssnade på Studio ett och jag cyklade till lekparker och jag läste böcker och det var så stökigt, på de få bilderna kan jag se det, tvätthögarna och leksakerna, men jag minns bara känslan av att befinna sig i en klarhet, självklarheten i en snöstorm rakt i ansiktet på väg till dagis, euforin i den trampande svetten, befrielsen som kommer i att det bara finns en enda väg framåt och alla alternativ har berövats en.

Och jag läste om världen och hur den förändrades, jag undrade vad det skulle bli av den, och jag var en del av den och levde i dess utkant.
Nu har allt varit lite för mycket och jag känner mig synnerligen otillräcklig och jag läser tidningar, jag städar och lyssnar på The rest is politics, geopolitiken mitt slags true crime.

*

Saker kommer att vara som de är mitt i det som det är att leva och senare kommer bara vissa minnen att finnas kvar, korta ögonblick som jag kommer att jämföra mig med i en avlägsen framtid. Varför är jag inte lika bra på att njuta av livet nu som jag var då, kommer jag att tänka, för jag kommer att ha glömt bort alla gånger de våndades.
Min vän köper en t-shirt i present åt mig,  bit of a mess but doing my best står det på ryggen. Den är lila och mjuk att sova i. Habanero ser den när jag står och fixar helgfrukost, hon skrattar åt presenten, DET DÄR är någon som känner dig väl. Jag kommer hem från ett jullov och i brevlådan finns bekräftelse på att jag kommer att få ett litet arv, som om posten för ett ögonblick vore Monopolkort istället för räkningar och reklam.
Ett vykort från Svalbard. For a very special friend from a very special place. 

En resväska full med begagnade Kalle Anka-pocketar, full av julklapparna från släktingarna till en tolvårig pojke som önskat sig just det. Papperstidning, jag börjar prenumerera och läser om eftermiddagen när jag kommer hem från jobbet som om jag vore en 50-talsman, honey i’m home, som om jag skulle sätta mig med cigarren och en konjak och läsa medan någon annan ordnar middagen.
Men det är ju, alltid, jag som ordnar middagen. Matlådor att njuta av. Provencalsk kikärtsgryta. Vitt vin, spenat, lökpulver, små körsbärstomater när de blir varma..Tofu stroganoff, grädden och riset. En mustig chili med blandade bönor, rökig smak, tortillabröd penslade med olja och värmda i ugnen så de blir knapriga, bryta i bitar över, blandningen av konsistenser.
Mat som mening, ordning och tröst.

*

Texten, som är så nära att faktiskt bli en bok.
Är det dags nu.
Tänk, något från alla dessa dagar och tider, att hålla sig i när man slipar det till perfektion, att hålla i handen sedan när allt det andra sedan länge är över.

Läs mer:

• Glimtar, november 2025. 
• Glimtar, oktober 2025.  
• Glimtar, september 2020.
• Glimtar, oktober 2020.
• Glimtar, november 2020.
• Glimtar, december 2020.
• Romanprojektet Sjukdomen.