en påsk. april 2026.

Det faller snöblandat regn. Min äldsta dotter är fjorton år och betraktar mig som kanske bara en fjortonåring flicka kan göra med sin ensamstående mamma: ibland med den glasklara kritiska blick som kommer av att försöka bli vuxen men ännu inte veta hur komplext vuxenskapet kan vara. Ibland som en växt som vänder sig mot ljuset, som ett litet barn som strävar efter famnen. Låt mig förakta dig med allt jag har men lämna mig inte när jag ångrar mig.
Så måste man få vara fjorton år.

Vi gömmer påskägg i skogen i slutet av gatan. En påsk gömde jag också godis här, jag hade just blivit ensamstående, det var den första pandemivåren, världen och livet stod på ända, jag hade blivit pollenallergisk i vuxen ålder men förstod det inte än utan trodde att det bara var så det kändes att bli gammal. (Det var först senare jag började ifrågasätta varför jag bara kände mig gammal om våren.) Jag var så trött, jag glömde bort var jag hade lagt godiset. Ett tag trodde jag inte att vi skulle hitta det. Dramatiken var stor.  Barnen minns det fortfarande, påminner gärna. Minns du när godiset var försvunnet på riktigt. Vi hittade det till slut.

*

En långfredagsmorgon och en annadag påsk går jag in till sjukhuset och ger akut ECT-behandling. Det här är inte platsen att skriva om mitt yrke, annat än detta: många av de mest meningsfulla ledigheterna håller jag kontakten med arbetet. Att få vara delaktig i något som är meningsfullt och känns viktigt och som inte handlar om mig. Att ha något som drar upp mig på morgonen när små barn inte längre kräver det av mig, när ledigheter är flytande med både inga och alla möjligheter samtidigt. Jag har gått ned i tid, det behövs för familjen och för det andra, men jag är så tacksam att jag inte har behövt sluta. Att jag får och kan ha mitt yrke trots att jag är själv med barnen. Att jag får arbeta på en plats där verksamheten är så liten att jag får följa förloppen, att patienter inte utgör ögonblicksbilder men aldrig hela historien. Avdelningen och mottagningen, det akuta och det långvariga. En tidig morgon en påskhelg när man väntar på narkosen.
Jag tänker inte längre att familjelivet kommer att dra mig ur skrivandet, men ibland undrar jag om arbetet kommer att göra det.

*

Andra halvan av bokmanuset, utskrivet på papper. Jag matar in alla orden på nytt i ett dokument. Sida för sida. Det finns ett antal scener, i början av manusets andra halva, som inte flyter. Jag har väl tvekat när jag skrivit, trevat i det gradvisa, orolig för om jag kommer att hitta rätt. När jag är mitt i dessa scener vill jag kasta hela manuset. Allt jag kan höra är gamla refuseringar och bara det negativa de skrev. Varför ska du tvinga den här boken ut i världen, tänker jag, fast min förläggare inte direkt antagit den under pistolhot. om någon ville läsa det här hade väl någon annan redan skrivit det.
Men lagom till annandagen är jag igenom. Jag ser ett ljus. Meningar flödar och flyter.

Ändå känns det som en obegriplig fantasi att någon kommer att kunna läsa den här boken och tycka om den. Jag ser en redan utgiven författare publicera utdrag av positiva läsningar på sin instagram och blir så avundsjuk att själen vrids om. De tycker om hennes bok men ingen tycker om min, tänker de mörkaste tankarna. Men ingen har ju haft chansen att läsa din bok! tänker den del av författarhjärnan som fortfarande har kontakt med verklighet, fakta.

Det vore lättare att tycka att den var dålig, rakt igenom. Det dåliga hade jag kunnat försöka förbättra. Det är vad jag gör – jag skriver text, jag förfinar den.
Men jag har älskat och älskar den här boken. Det är inte den största litteratur som skrivits, för jag är inte där än, men det finns en ton och en tid och en tanke i den som är den sortens text jag tycker om. Jag har inrett min bok som jag skulle inrett mitt hus om jag kunnat inreda och inte bara använt min bostad som en plats för funktion, inte estetik. Med sådant jag tycker om, men inte nödvändigtvis sådant som passar allas smak.
Det är det smärtsammaste i rädslan. Om ingen tycker om boken är jag ensam i vad jag älskar. Jag är så udda att jag dras till sådant som inte är för någon annan människa i hela världen.

Jag vänder blad, jag fortsätter skriva in text.

*

Dammsuger ett golv. Fyller en diskmaskin. Broccoli/blomkålssoppa, våfflor med riven potatis och morot i smeten, ät er soppa först så kommer våfflorna sedan. Bakar ett bröd. Putsar en spegel. Vardagens monotona upprätthållande, också under lediga dagar, det finns flera slags arbeten och det hemma har alltid varit det svåraste.
Läser böcker, gamla och nya. Undrar, igen: kommer jag att kunna nå ut med min. Kanske kommer problemet inte vara att den inte blir omtyckt, kanske kommer det vara att den över huvud taget inte blir läst.
Bakar egna tacobröd. Rör ihop en äggröra. Haricots vert i soja och olja på hög värme. Sötpotatisstrips i ugnen med vitlökspulver på. Sätta igång en tvätt. Vika andra kläder.
Ser något som återvänt i blicken, en glimt av ork hos barnet som inte orkat.

Tillbaka till texten. En dag kommer jag att behöva släppa taget, en dag kommer den inte längre att tillhöra mig, den måste hitta sina egna vägar i världen, som när man släpper ut sina barn i världen, ut ur boet, med kisande ögon och rädslan för att de inte ska flyga utan falla.

Läs mer:

• Glimtar, februari 2026. En stilla, stökig vår.
• Glimtar, januari 2026. Vändpunkter, körsbärsglass.
• Min debutroman Sjukdomen.

Här hittar du alla mina inlägg i övrigt-kategorin.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.