Glimtar, februari 2026

Ljuset är en nåd. En äkta vårvinter. Jag önskar att det aldrig ska bli varmt och att snön inte ska smälta. Ge mig vit kyla medan ljuset värmer kinden, inte smutsig jord.
Det blir en stilla, stökig vår.

*

Det händer saker av att få ett bokkontrakt, till slut, efter alla drömmar.
Inte med skrivandet, för det fanns ju redan där, en del av min berättelse har ju varit att tillåta skrivandet i sin egen rätt, att undvika förlagsantagning som biljetten som krävs för att få fortsätta.
Men med omvärlden.  Andra tar kontakt, människor från förr. Stora sorger och stora glädjeämnen kan göra sådant med relationen till andra. Jag tror att det var likadant när barnens pappa dog, men jag minns inte allt, jag stod i mitt hyrda hus fullt av dödens blommor och lagade morgongröt och kvällsgröt och lät min kropp ätas av mina barns sorg, jag var så trött då att jag inte minns allt, men jag minns en vän från tonåren som skickade ett mail, frågade om hon kunde göra något, vi hade en plan att hon skulle komma och hjälpa mig med att byta ugnslampan, jag minns inte varför men det måste varit jag som bett om det för att det kändes oöverstigligt, och sedan blev det inte så och det var nog också på grund av mig, men det spelade ingen roll, det som stannade var värmen över att hon kunde tänka sig att göra en sådan sak fast vi vid den tidpunkten inte hade setts på femton år.

Nu skriver folk vänliga saker till mig och jag kommer att komma ihåg dem.
Det dyker upp fragment från förr, människor från alla mina liv som jag levt, och jag upptäcker att jag blir överraskad, som om jag hade förväntat mig att alla dessa människor innerst inne inte tyckt om mig eller aldrig mints mig, som om det vore oväntat – trots att jag vet att det är en konsekvens av skrivandet, av att skildra sitt liv! – att de fortsätt läsa mina texter.
En överraskning med alla dessa människor man mött, avtryck man lämnat, att det funnits personer som så innerligt velat att det ska gå bra för en.

Jag brukade vilja glömma och förinta alla mina tidigare jag och liv, eftersom man blir bättre med tiden på det mesta och det var svårt att kännas vid allt som varit jag när jag var ung och oerfaren av livet. Jag ville gräva ned dem, salt i jorden, förinta sig själv som Kartago.
Men jag har levt tillräckligt länge nu för att det ska finnas något slags preskriptionstid, och för att känslorna ska smetas ut, den loja medelåldern, vad spelar det för roll om jag en gång var odräglig, var vi inte det allihopa, och har vi inte glömt bort det mesta ändå.

*

Ett av mina barn är sjukt. Det ofarliga och det livsomvälvande på samma gång. Det började i september. Alla barnen fick en infektion, de blev trötta och illamående, en slutade aldrig vara det. Utredningar gjordes. En postviral trötthet, som postcovid eller den förlamande tröttheten vissa drabbas av efter en körtelfeber. Infektionen har dragit vidare men kvar är kroppens utmattade svar. Skolgången, fritiden, livet påverkat. Det har nästan gått ett halvår och det är först nu jag kan tala om det. Det har gjort för ont att behöva möta någon annans empati, jag är sådan, slickar helst mina sår ifred. När vi skaffade marsvin läste jag att man måste vara vaksam på om de får sår eller skador, kontrollera det själv genom att stryka genom deras päls, för de är utpräglade bytesdjur och gör allt för att undvika att signalera svaghet. De döljer sin smärta så inte rovdjuren ska ta dem.
Jag vet inte hur jag blev ett bytesdjur men så bär jag mina sorger.

Jag har varit tillräcklig och otillräcklig, jag har gjort som jag brukade göra när barnen var små, under den sista tomma timmen på dagen som bara är min. Jag har suttit i duschen, det finns en liten avsats i min dusch där man kan sitta, och låtit vattnet skölja över mig och vattnet har fått rensa mina tankar och jag har lutat huvudet mot duschkabinens vägg och blundat och andats och jag har vetat hur lite jag räcker till för allt jag behöver klara och att ändå behöver jag gång på gång välja rätt riktning.
Jag har gjort något av det svåraste: att tillåta mig glädje ibland även när ett barn har det svårt. Jag har behövt göra det på samma sätt som man tvingar sig att äta när aptiten inte finns.

*

Glädje, små äventyr mitt i stormens öga.
Jag åker till Uppsala och håller ett seminarium för att presentera vad jag tänker göra under mina doktorandstudier.
Det finns förstås ett visst vansinne i att jag vill göra detta, också.
Men ingenting så läkande som detta: nyfikenheten, projekten, rörelsen.

*

En dag på Medicinska biblioteket i Umeå, när jag är på researchresa för boken. Det är jag och min vän, vi smyger runt på sjukhuset och tar fotografier, vinklar och vrår jag vill kontrollera och minnas för att de ska stämma med scener i boken, små detaljer men viktiga för att inte ruska någon ur magin, jag är rädd att någon ska tro att vi är spioner, denna besynnerliga dokumentation av till synes obetydliga detaljer.
Vid hyllan med nyinkommet skyltar de med Ärr-antologin. 

En bok, med en text av mig! På den här platsen, där jag tillbringade så många timmar i den tid i livet som texten handlar om.

Alla olika jag, alla olika liv, alla olika tider.
Hur de smälter samman.

Läs mer:

• Glimtar, januari 2026. Vändpunkter, körsbärsglass.
• Glimtar, november 2025. Livet som ett regnväder, hitta paraply.
• Glimtar, oktober 2025.  Visshet, flaskpost från förr.

Här hittar du alla mina inlägg i övrigt-kategorin.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.