Redigeringen

”Jag kan börja”, säger jag. Sedan berättar jag vad tror måste göras. Jag berättar om scenen jag skrev redan, den ändrade klimaxscenen. På tåget på väg upp till Umeå, när jag skulle åka för att gå genom dagen och natten och betrakta bekanta gamla platser som jag nu befolkat med främmande nya berättelser.
Jag sitter i ett möte med min förläggare. Att ha en förläggare som brinner för ens manus är som att ge sin bok en omdömesgill mor. Hon ser sitt barns svagheter, var det kan stärkas upp och stöttas, men hjälpen till förändring bottnar i en grundkärlek.
Att låta sin text bli älskad så är som att själv bli älskad så. Man kan börja förlåta det man själv föraktar.

Klimaxscenen.
Förlåt, Nils. 
Det var tvunget att bli på det här sättet.
Ett offer jag inte klarade att göra, en gräns jag inte stod ut med att låta honom träda över, men det var tvunget. Fortfarande gråskalorna, fortfarande inte det väldiga och fortfarande inte ett svar serverat till läsaren. Men ett annat slags svärta i det grå.

Den scenen. De kanske tio sista kapitlerna som behöver lugnas, pyntas, förankras i samma språk och tempo som de andra, vissa av dem för skissartade, det behöver tas till samma språkliga nivå som resten av manuset.
Gå igenom scener genom hela manuset och fundera över vad som är sådant man kan se, om man står nere på gatan och blickar in i någons fönster, och vad som är fantasier utifrån vad man ser.
Någon scen jag tvivlar på om den tillför något.

Några referenser till tiden som jag måste testa på fler – är de för svåra att plocka, blir de ett pussel som stör istället för att tillföra?
Några sceners justeringar – ett abrupt slut, förläng lite. Låt en yttre blick förstärka det avvikande i det han gör. Låt honom göra vissa saker istället för att tänka dem.

Det är den övergripande redigeringen. Det är sakerna jag ska skriva om i den här boken som ska bli en bok. Det kommer jag att klara av. Jag vet det, för jag har skrivit den här boken, fast det känns främmande som en gammal relation efter att man har slutat älska och vara varandras närmaste, jag skapade den här världen och den här tonen, den byggdes av mig.

Trots det känns redigeringen ödesdiger.
Till slut förstår jag varför, under en kvällspromenad under en måne som ligger så väldig och nära trädtopparna att den ser ut som en kupolformad lampa högst upp på någon byggnad, inte en himlakropp långt borta. Det är så många förändringar på andra sidan den här redigeringen. Den här boken ska ut i världen. Det kommer att kräva och kosta saker av mig. Att synas. Att svara på frågor om den. Att bli tolkad bortom den egna kontrollen.

Att bli ifrågasatt, som i vissa av refuseringarna: varför skriva om just detta, om just honom.
Varför berätta en sådan berättelse.

Att motstå lusten att propagera för bokens plats i världen, varför jag tror att det finns ett värde i att berätta just en sådan berättelse, eftersom jag tror att en sådan programförklaring förtar läsningen.
Det är en berättelse som måste få fullbordas i läsaren, så är väl många berättelser, men kanske särskilt den här.

Att den här boken ska ut i världen, och att det kan hända att världen över huvud taget inte kommer att intressera sig för den. Att några enstaka människor läser den och glömmer den, att den drunknar bland floden av andra böcker, att den inte skapar ett enda avtryck.

Jag ska minnas då att den redan gjort det.
Att det fanns någon som älskade den, från början: för vad den var, för vad den kunde bli.

Läs mer:

• Alla inlägg om min debutroman Sjukdomen, från skrivprocess till antagning and beyond.

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.