Glimtar, november 2025

På sjukhuset där jag arbetar har man infört ett nytt journalsystem och dragit ner på sekreterartjänsten. Förändringarna infördes samtidigt och det har varit granskning i media hela hösten om problemen det medför, så det är knappast några organisationshemligheter när jag säger att jag inte vet när jag senast kände mig så slutkörd av att arbeta.
Tänk er de där korkarna de införde på flaskor och förpackningar, de som alla hatar. Som gör det svårt att få undan korken så man kan hälla ordentligt och som de säger har fått nedskräpningen att öka, inte minska som det var tänkt. Kanske för att alla blir så arga på dem och vill slita av dem och kasta dem i naturen av ren pin kiv.
Tänk er att arbeta i ett system där varje vardaglig åtgärd känns som de där korkarna. Som om någon hade gjort att man måste lägga 25-50 % mer ansträngning för att genomför uppgiften.
Det går, men det blir spill, irritation och svordomar.
Tänk er att det mitt i extraarbetet dyker upp oväntade saker som är av mer allvarlig akut sekretess- eller patientfarlig natur, så man vet inte alltid om problem bara är irriterande eller om viktig information kommer att missas eller gå förlorad.

Jag träffar kollegor från olika delar av sjukhuset och vi talar till varandra som alla gjorde under pandemin.
Hur är det, frågar man, jo det är bra, svarar man, ja om man bortser från situationen, förstås, och man behöver inte specificera vilken situation, alla vet.

Tänk er att allt det här råkar sammanfalla med att ha haft extra mycket att göra i de vanliga arbetsuppgifterna. Tänk er att det råkar sammanfalla med att ens barn är sjuka, inte i allvarliga saker men i sådant som kräver att man går på tider och kollar upp saker och framförallt skulle kräva en extra föräldranärvaro, extra pepp och stöd.
Tänk er att ni är den ensamma föräldern i det.  Tänk er att ni redan har varit med om svåra saker, exceptionella saker, sådant som trots allt är mycket värre.
Att det kan leda till den barnsliga protesten: men mitt liv har ju redan varit jobbigt! Jag har gjort mitt jobbiga nu, det är ett missförstånd, jag var klar med det jobbiga, det var någon annans tur.
Men är det något jag lärt mig från mitt läkaryrke är det att världen inte är funtad så.

Därför handlar min berättelse om november mest om att försöka göra det bästa av det man har och att förlåta sig för sin egen otillräcklighet. Och att fightas lagom.
Det är så lätt,  i svåra tider, att vilja lösa problemen. Att lägga all sin vakna tid och grubblandet när man halvsover under oroliga nätter på att försöka göra något åt det som är svårt.
Det kan man ju göra också, det har jag gjort, också! Jag ska få förändringar i belastningen efter årsskiftet, jag har prioriterat bort och ställt in saker, jag ska börja med annat som ger variation och energi, jag har fått stöd för barnen som de behöver. Men lägger man all sin tid på ”problemlösning” fastnar man så småningom lätt i ältande. Problem löser sig sällan bättre av att man tänker på dem all sin vakna tid, tvärtom gör det lätt att de tar över ens tillvaro och konkurrerar ut allt annat.
Ibland bara är det svårt och man är inte skyldig att åtgärda det, man kan tillåta sig att genomlida det. Livet är regnväder och man kan fälla upp sitt paraply och man kan ge sig varma duschar när man kommer in från rusket en stund men man behöver inte försöka uppfinna något som ska kunna kontrollera vädret som HAARP påstods göra enligt konspirationsteoretikerna.

Mitt paraply och mina varma duschar i november har varit: spela kort och Monopol och King of Tokyo med Lilla Gubben.  Gå och handla och se på Gilmore Girls med Storasystern. Dricka te med Habanero (men jag borde vara mer med min Habanero, hon som en gång var en unge som krävde mig med all kraft klarar sig så bra själv, nu händer det på riktigt det jag såg för åtta år sedan, Habanero nu springer du ifrån mig).
Skriver med andra skrivmänniskor på instagram. Fastnar sen i scroll och tar bort appen helt under helgen. Ser på olika dokumentärer på SVT och leker att jag är barn och det är teven som står på.
Ligger om kvällen och försöker påminna mig om det jag har gjort som är bra, det som blev meningsfullt, det som var tillräckligt.

Skriver på berättelsen om C & B.
I huvudet när jag står i duschen.
På datorn vissa morgnar, så fort jag alls orkar.
Det är inte ”duktigt” att jag skriver, jag är gammal nog nu och jag har gjort det länge nog för att förstå att det måste få komma före annat. I de värsta tiderna får diskbergen vänta medan texter skrivs, det är inte egoism utan tvärtom går det att motivera även utifrån plikt. Mina barn behöver en mamma står pall. Därför måste ett av mina mest grundläggande behov prioriteras över annat, för att jag ska fortsätta att stå pall igen och igen.

På tisdag ska jag ha ett möte med ett förlag. Ett av de som läst Sjukdomen.
Såhär skrev förläggaren:

Jag har läst ditt manus ”Sjukdomen” med stor behållning, du är verkligen en skicklig skribent och berättare. För att genast vara tydlig vill jag säga att jag inte tror på publicering i exakt den här formen, men ifall det intresserar dig skulle jag gärna ha ett distansmöte med dig nästa vecka?

Jag undrar vad hon har att säga.

Läs mer:

• Glimtar, oktober 2025.
• Glimtar, september 2025. 
• Sjukdomen – alla inlägg.

Här hittar du alla mina inlägg i övrigt-kategorin.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.