2016/2026.

Idag blir det långläsning. Brygg en kopp kaffe, ta en liten pralin vetja, och ge dig själv en stund för text.

Det är inte min första refusering, men det är en av de värsta.
Det är april 2016 och mitt skrivande är så ungt och så gammalt, precis som jag.
Jag är tjugotre. Det är sju år sedan jag första gången skickade in en roman till förlag. Två år sedan jag satt på kanten till en sandlåda medan mitt första barn grävde i den och mitt andra barn sov i vagnen och mitt tredje inte var fött än och det kom ett mail från ett stort förlag om mitt tredje romanmanus där det stod att de tyckte mycket om det men att de hade redigeringsförslag, kunde jag arbeta om det efter sommaren och skicka en ny version?
Ett år sedan en förläggare ringde mig om den tredje versionen av det manuset och sa orden jag läste ditt manus och jag skulle vilja ge ut det, men med en sådan betoning och ett sådant tonfall att jag förstod att det skulle komma ett men. Men ändå är du inte riktigt där, jag skulle vilja att du skrev en till version. Man debuterar bara en gång, det är viktigt hur den gången blir. 

Det är våren 2016 och det jag vet inget annat än att vara en skrivande människa. Ändå har skrivandet ingen given plats i mitt liv. Det måste rättfärdigas, det måste försvaras.
Idén om att man borde skärpa sig. Att kasta ut sina texter i världen som man köper trisslotter. Blunda och hoppas, utgivningen hägrande som en oväntad miljonvinst, men man kan inte fortsätta spela för evigt. Oddsen är emot dig, huset vinner, bli en vuxen människa, gör riktiga vuxna saker.

Skrivandet förvandlat till statistik och matematik, om man tänker så.
Om böckerna ska ut till varje pris för att skrivande ska tillåtas existera, snarare än som en del av ett konstnärskap. Viljan att bli antagen men inte en bild av vad man vill bli antagen med och varför.
Ett slags räknande av ansträngning och millimetrar. Om jag skrev en bok och den nästan var tillräcklig, och jag skriver om den och lägger tid på att göra den lite bättre, visst måste den bli helt tillräcklig då?

Det är 2016 och för ett av de stora förlagen har jag bearbetat min bok, men utan att ha en fast helhet i mina händer.
Min bok har varit som bröddegarna jag ska knåda långt senare, när jag följer recepten i kokböckerna alla de långa eftermiddagarna när jag inte kan lämna hemmet för att jag är ensam med barnen, alltid ensam, och matlagningen och matplaneringen kommer att vara det som ger känslan av att skapa något eftersom det inte finns utrymme för att skriva.
I recepten är det alltid för lite mjöl. Jag vet inte varför, kanske är det skillnad på svenska och finska mjöler eller kanske knådar jag delarna för dåligt, men om jag följer recepten blir bröden så kletiga att de inte går att forma, löst men inte smidigt, klumpar av deg som fastnar på fingrarna och måste skrubbas bort med diskborsten ner i hon.
2016 är mitt romanskrivande sådant. Jag har hällt in ingredienser och blandat dem till något som liknar en deg. Kanske hade man kunnat klicka ut deg-smeten till frallor på en plåt och grädda dem, men det hade blivit ett otillfredsställande resultat, ojämnt och ofärdigt och utan en slät yta.

Långt senare ska jag förstå vad det innebär att tänka på vad det är man vill förmedla, vilket tema man vill utforska.
Det är att skriva en roman som blir en brödklump mellan ens händer, tydlig och formbar, något som är större än de enskilda ingredienserna.
Men inget av det vet jag nu. Mina studier är snart färdiga, mina barn är mycket små, jag ska börja arbeta. Jag har en familj som kräver något, jag har en karriär som kräver något, och jag har ett skrivande som inte har blivit något.
Jag förstår inte hur jag ska kunna tillåta mig att välja orden.

*

Om man nu väljer dem, orden. Eller om det är orden som har valt en.
Det blir 2017 och jag tar ledigt ibland från jobbet, övertid och jourkomp, koncentrerade sjok av tid jag köpt mig.
Det är inte beteenden som är självklara för någon i min omgivning. Jag är inte omgiven av skrivande människor, jag är omgiven av personer som är fascinerade av min förmåga att skriva men blir förbryllade när de förstår vilken tid och kraft det tar.

Jag börjar på en berättelse om det tidiga 2010-talet, och om kärlek.
Jag vet något om vad som ska vara i den, men jag vet inte hur bitarna ska fogas samman. Här är en hög med ingredienser, men proportionerna är fel, eller är det fel ingredienser?
Det blir 2018 och jag skriver till förläggaren som skickade den förra refuseringen, jag frågar om hon vill läsa innan det är klart.
Det är en längtan född ur desperation, det är inte för att texten är redo. Hon säger ja, får ett synopsis och de första kapitlen och några månader senare mailar hon och tackar nej.
Jag försöker sluta skriva, det känns som ett omöjligt uppdrag jag aldrig bett om att få axla.

*

Det är 2019, det är 2020, mitt liv förändras. Jag blir ensamstående med barnen. Jag börjar skriva ibland om kvällarna, när de somnat, jag skriver varannan helg när de är hos sin pappa. Jag skriver i caféet på badhuset när de är på simskolan, jag tänker på skrivandet när jag sitter i lekparkerna och på stränderna och läser böcker, jag tänker på det när jag cyklar till förskolan i alla väder och alla sinnestillstånd eftersom jag varken har körkort eller bil.
Drar in skrivandet i min tillvaro som en självklarhet som inte kräver andras godkännande. Lika lite som någon behöver tillåta att man borstar sina tänder eller drar igång en plats.
Frågan är inte längre om orden ska ha en plats, det är: var ska jag just nu hitta den platsen?
Den som letar finner.

Jag återvänder till det gamla refuserade manuset, skär bort hälften och skriver lika mycket nytt. Jag skickar till förlag igen. Jag refuseras i omgångar, berättelsen om refuseringarna blir en egen tråd, en berättelse om livet. 
De lär mig mycket om att knåda roman som en bröddeg, de lär mig något om att äga sin längtan som egen historia, att använda skrivandet som ett skydd mot till och med skrivandets besvikelser.
Om berättelsen om mina misslyckanden är en egen historia, behöver jag inte längre skämmas över allt jag så gärna vill.

Det är 2021, 2022, mitt liv förändras mer. Det finns inget varannan-helg-skrivande mer, men det finns många möten. Det finns ingen plats för att skriva, även om jag försöker, jag skriver fragment men är för trött för att läsa dem. Den enda litteratur jag läser är kokböcker. Det är våren 2022, anfallskrig i Europa, gränser som inte betyder någonting. Det som varit självklart är upplöst.
Det blir sommar, det blir höst. Vi flyttar till en annan stad. Mina barns pappa går bort. Jag har tankar utan ord.
Inga ord kan reda upp det bottenlösa.

Jag är övertygad om att jag aldrig kommer att skriva mer.
Mitt i allt annat mörker är det också en sorg, men jag tröstar mig, jag tänker: det finns människor som aldrig levt ett skrivande liv.
De lever helt goda, fullvärdiga liv. Jag har förlorat en del av mig själv men det finns de som förlorar större delar. Jag har en frisk kropp, jag har en trött hjärna men den fungerar. Jag arbetar. Jag tar hand om mina barn. Jag promenerar. Jag lägger mig på kvällen. Jag drömmer. Jag lagar gröt, jag lagar soppa. Jag samtalar med andra människor utan att de märker hur trött jag är. Allt detta är stora framgångar.
Vad mer kan jag begära, vem är jag att ställa krav på något annat efter allt som hänt.

*

Det är en kväll i juni i vårt hyrda hus, i en ordlös tid där jag famlar.
Jag borde äta min kvällsgröt och gå och lägga mig, istället skriver jag en novell om ett tåg.
Det är de sista timmarna innan deadline. Ju längre jag skriver, desto hungrigare blir jag, maten letar sig in i texten.
Tre månader senare får jag ett samtal. Jag har vunnit ett stort pris.
Vunnit 5000 euro, äran, men allra viktigaste: jag har vunnit tillbaka mina ord.

*

Det är oktober 2023, dagen efter att jag varit på prisutdelningen. Jag sitter på ett lekland i ett shoppingcenter i utkanten av Helsingfors. Mina barn leker själva, så stora nu, jag dricker kaffe.
Jag behöver ett nytt projekt för att skydda mig från det gamla.
Man läker från gammal text genom att skapa ny.
Jag plockar fram den gamla idén jag kastade bort, den jag försökt skriva så många gånger med fel ingredienser eller fel proportioner eller fler förutsättningar.
Om kärlek på gränsen i tidigt 2010-tal.

*

Det är juli 2024, jag plockar fram det lösa utkastet till roman jag har skapat, det har fått vila flera månader. Ens första kärlek är en sjukdom, kanske blir man aldrig frisk, jag ser det nu, något jag inte sett förut. En idé om vad jag vill förmedla, en övertygelse om vilka teman den här berättelsen ska utforska. Jag kan betrakta romanen som man ser på den där sortens synvillor där en bild innehåller två bilder samtidigt. Blicken har öppnats, jag kan se den både som min egen text och en främmande, med utifrånblicken, samtidigt.
Jag bestämmer mig för att det är nu det är dags, på riktigt. Nu ska jag leva intill och med mitt manus. Inte stulna sjok utan ett dagligt skrivande. Min halvtimme på morgonen, mitt utrymme på veckorna, jag söker ett skrivstipendium och under några månader har jag en hel vecka i månaden för att skriva på heltid.
Nu lever jag mitt skrivande liv, jag lever det för att jag har bestämt mig för det, för att det här är vad jag vill göra med mina dagar och mina timmar. Jag får leva så trots att jag inte vet om någon kommer att vilja ha det här manuset, jag får göra så med det här manuset och jag får göra så med nästa, jag får göra så för att det är för att det är vad jag bestämde mig för att göra och det skadar ingen annan.
Gudarna ska veta att det finns värre föräldraskap att leva med än att ha en mamma som skriver till sitt morgonkaffe för att bättre stå pall för föräldraskapets utmaningar resten av dygnet.

Jag tar in andra som får läsa under processen, sådana jag litar på. Får många ovärderliga kommentarer, men en läsning står ut. Någon som får läsa när jag är halvvägs, och omedelbart delar min vision för boken, förstår den intuitivt. Ser vad den är men ännu viktigare: vad den kan bli. Feedbacken blir ledande i det fortsatta arbetet och när samma läsare har fått läsa helheten och tycker om det har jag på många sätt redan nått mitt mål: någon har fått läsa den här boken och uppleva det jag ville förmedla, någon älskar den för de saker jag vill att den ska ge.
Jag tänker att om boken någon gång blir utgiven, och jag får omarbetningsförslag, kommer jag att rådfråga den här läsaren först. Hon vet vad den här romanen behöver, hon har samma idé som jag om vad den skulle kunna bli.

Det blir maj 2025, och min roman Sjukdomen är klar.
Jag börjar skicka den till agenter och förlag. Det skrivande livet är på paus och jag känner sådan tomhet. Jag fick mitt skrivande liv, nu är det på paus, jag vill ha det tillbaka!

En agent tar ett möte med mig, hon vill tala om mitt skrivande men hon vill inte ha den här boken. Tekniskt skicklig, men inte för henne, en känsla av att hon borde tycka om den men inte gör det. I samma möte namedroppar hon engagerat några andra böcker man ”borde” gilla men som hon avskyr: Detaljerna och Jävla karlar. 

Jag får standardrefuseringar och undrar om jag skrivit något som är sämre än manuset som aldrig blev. Jag får personliga refuseringar som är väldigt mycket it’s not you it’s me, förklaringar om varför min bok är bra men att den som läst inte älskar den tillräckligt för att ta sig an den.

Det är december 2025, en förläggare hör av sig. Hon skriver att hon läst Sjukdomen med stor behållning men att hon inte tror på utgivning. Ändå önskar hon ha ett möte med mig.
Möten, man sitter i möten!
Hur många gånger till ska jag sitta i dessa möten.

Vi tar det på distans. Det hon säger ger en insikt, en annan förståelse för alla refuseringarna och varför det inte räcker att skriva en duglig debut. Den sortens roman jag skrivit säljer inte. Om man ska ta sig an en roman som inte säljer, räcker det inte med att den är duglig. Man måste älska den så att man kastar de kommersiella aspekterna åt sidan.
”Du kan verkligen berätta”, säger hon, ”och på en glasklar prosa! För tio år sedan hade jag gett ut det här utan tvekan.”
För tio år sedan hade jag inte kunnat skriva det här, jag kunde inte knåda bröddegen tills den gick att flytta mellan händerna.
”Men marknaden har förändrats. Bred litterär roman är jättesvårt. Men du har ju verkligen dramaturgin i ryggraden, du är en berättare! Du har inte funderat på att använda det? Skriva mer genrebok, med en tydligare krok, en deckare till exempel?”
För tio år sedan hade jag kanske sagt: jag skriver vad som helst bara säg vad du vill ha! Bara säg vad du vill ha så jag kan visa upp något som ett kvitto på att jag har rätt att skriva.
Men jag har min försörjning, jag har min tid, jag har mitt skrivande liv, jag har mina ämnen som intresserar mig och det är om dem jag vill skriva mina berättelser.
Det är tio år senare och jag säger nej, inte nu, just nu är allt jag tänker på Sjukdomen. 

Jag förstår att det här är ett bröd jag vill servera, den här berättelsen är så klar för mig att jag vill få samtala om den med andra, jag vill sätta den i händer på de som redan läser det jag skriver. De behöver inte tycka om den, det är inte en bok för alla! Men jag vill se den i världen som ett färdigt verk.
Förlagssamtalet blir en bekräftelse på att refuseringarna inte främst handlar om hål och brister och att inte ha redigerat färdigt. Det är inte en bok som de älskar, fine, men det är boken jag ville skriva.
Jag bestämmer mig för att om alla till slut säger nej, då ger jag ut den själv.
Man läker från ett skrivprojekt genom att låta det löpa färdigt, hela linan ut.

*

Det är julen 2025.
Jag har skrivit ett inlägg på instagram, om roman-romaner och böcker som hade blivit utgivna för tio år sedan men inte nu.
Hon som en gång läste mitt manus, som såg allt det var och allt det kunde bli, skickar mig ett mail.
Vi borde ses, skriver hon, och prata. Om breda litterära romaner och sådant som man skulle ha vågat ge ut förut men inte nu. Det måste finnas vägar, också för dem. 
I periferin har jag uppfattat att hon har startat ett litet förlag. Ändå förstår jag inte.

Vi ses i Stockholm dagen före nyårsafton.
Svidande minusgrader, äntligen en äkta vinter. Gamla minnen spökar i staden, som det blir med platser man besöker sällan och alltid av särskilda skäl. Vi dricker te. Vi talar om böcker, förlag, om hennes lilla nystartade, om svaren jag väntar på, vi talar om text.
Hon säger:
”Jag skulle gärna ge ut Sjukdomen, om du vill.”
”Jaha”, säger jag, och inuti mig fryser allt till is. Så har jag alltid reagerat i livet när de stora sakerna sker, de bra och de dåliga. När barn föds och älskade dör, när jag vunnit priser och fått jobb jag velat ha, när jag har fruktat för mitt eget liv.
Alla känslor dör och det enda jag kan är att hålla mig neutral och rädda andras ansikten. Jag tänker att hon kan ha råkat säga det av misstag, att jag måste ge henne en väg ut.
”Jaha”, säger jag, ”ja, oj, det ska jag tänka på. Vi får väl tänka båda två.”
Efter att vi setts, i väntan på tåget, köper jag en saffransbulle och äter den med en sådan intensitet, som om saffran och sötma är allt som ska skaka mig ur det här frusna tillståndet, tvinga mig in i mina sinnens fulla bruk. hur gick mötet skriver min vän, inget särskilt bara lite prat och hon kan tänka sig att ge ut Sjukdomen på sitt förlag skriver jag, vaddå inget särskilt skriver min vän, jamen man vet ju aldrig det kan vara en total missuppfattning eller kanske är det helt enkelt så att jag hörde fel. 

Men jag hörde inte fel.
Vi gick hem och tänkte båda två och tänka fritt är stort men tänka rätt är större och vi tänkte rätt och nu händer det.

Hösten 2026 kommer min debutroman Sjukdomen på Lejon förlag.
Till slut hamnade vi – både den och jag – precis där vi ska vara.

Läs mer:

• Om min debutroman Sjukdomen.
• Bokprojektet om Laura. Berättelser om en bok som aldrig blev (och aldrig skulle bli, det var rätt, Laura-projektet gick för att Sjukdomen skulle få springa osv).
• Refuseringarna. Nej på nej på mitt förra manus, livet när det händer bredvid skrivandet.
• Vinbären, Mercedesen. Om konstanter i livet: Att vara en skrivande, att vara en mamma.
• Ett instagraminlägg om mötet med agenten om Sjukdomen.
• Ett instagraminlägg om förlagsmötet om att skriva genre-litteratur istället för breda litterära romaner som inte längre säljer.

PS! Om ni tycker om de här texterna om skrivandet, om ni tycker om mina texter om annat, om ni tror att det finns en plats för romaner som utforskar något även om de inte är storsäljande genrelitteratur – hjälp mig att nå ut! Tipsa någon om en text jag skrivit ni tror att den skulle tycka om. Be era biblioteket att köpa in Sjukdomen när den kommer. Låt mina texter leva trots att de inte är algoritmvänliga. Lämna någon rad ibland för att berätta att ni läser. Allt ni gör, allt ni läser, allt ni hejar på – det är allt. Det gjorde att målet redan är uppnått med mina texter, långt innan jag fick antagningsbesked. De rör sig ut i världen och det finns ett gensvar. Tack för det!

Alla mina inlägg om skrivandet finns här.