Nettelblad

skrivande, böcker, resor. och tre små barn.

Sida 2 av 200

Principer

Svartvit pojke på strand När Habanero vill ha allt som finns och helst igår, vet Lilla Gubben allt om tålamod, och om rättvisa.
Rak i ryggen, skarp blick bakom glasögonen. En som lyssnar innan han talar. Kläderna på något vis alltid lite för stora, och den där rynkade pannan och mörka ögonen som ger honom en Charles-Dickensk aura, så att om han sträckte fram en kupad handflata och på 1800-talsbrittiska bad om småslantar för att kunna försörja sin tuberkulossjuka familj, då skulle det inte kännas helt out of character.

Lilla Gubben, en kväll när han leker med systrarna ute på balkongen, och plötsligt finner sig mittemellan starka viljor och starka principer.
Det går att stänga balkongdörren utifrån, med en hasp. Sådant öppnar för möjligheten att – om man exempelvis är en storasyster som tycker en lillasyster börjar bli lite för bossig – lyfta in någon från balkongen, stänga dörren och låsa så att man kan vara ostörd därute.

Så mitt i allt detta alltså Lilla Gubben: bakom honom Storasystern, på en solstol, omgiven av barbiedockor, uppfylld av den massiva pondus som endast finns hos en storasyster.
Framför honom Habanero, på andra sidan balkongdörren, vrålande, med ett illrött ansikte pressat mot dörrens glas.
I Lilla Gubbens ansikte djupt grubbleri. Detta är definitivt the worst of times.
“DET ÄR INTE  RÄTT ATT INTE LÅTA ALLA BARN VARA MED OCH LEKA”, vrålar det illröda Habaneroansiktet, och Lilla Gubben nickar eftertänksamt, som en filosof mitt i en intressant debatt. Den här principen känner han igen, att alla ska få vara med och leka, den är ju uråldrig, i det närmaste fundamental. Han närmar sig balkongdörrens hasp för att öppna upp igen.

“Men om man är med och leker, MÅSTE ALLA FÅ BESTÄMMA”, invänder Storasystern, stoppar Lilla Gubben i steget med en enkel höjning av handen. “Man kan inte bara komma och säga Jag är en liten prinsessa, alla måste göra som jag säger!
Åhå. Prinsessprincipen. Lilla Gubben nickar och kliar sig på hakan. Definitivt också relevant i sammanhanget, ett resonemang med giltighet, och –
“Men en storasyster ska ta hand om en lillasyster! Ett syskon SKA INTE LÅSA BORT ETT ANNAT SYSKON! I EN FAMILJ!”
Han tar ett djupt andetag. Blåser ut luften i en långsam suck, lägger händerna på ryggen, spankulerar fram och tillbaka över golvets betong och begrundar alla dessa motstridiga principer. Det behövs något högre här. Något som kan sammanfatta, föra samman allt detta kaos, identifiera pudelns kärna, formulera den gyllene regeln som täcker alla eventualiteter.
“Det verkar”, säger han sedan, “som att vi har problem. Jag tror vi borde gå och prata med mamma.”

Liknande inlägg

– Quiz. “Ingen av oss kan veta allting.”

– Radio Barn. “Men mamma, jag vill faktiskt inte dö idag.”

– Söndagsutflykten. “Hela gänget tillsammans.”

– Radarparet. “Kör bara kör!”

 

 

0 comments

Två bra dagböcker om skrivande

Skrivliv av Gun-Britt Sundström och Alla orden i mig av Karin Erlandsson

Jag vet inte hur många böcker jag äger om att skriva, och hur många jag någonsin har läst. Hela min barndom plöjde jag böcker om gestaltning, karaktärsutveckling, dramaturgi. Aldrig gått någon skrivkurs men läst mig till beståndsdelarna i skrivandets hantverk många gånger om.

Böckerna jag tänkte tipsa om idag är inte genomgångar i skrivandets hantverk, utan dagböcker från skrivandet. Båda de här böckerna har jag läst mellan fem och tio gånger. Jag går in i dem när jag vill komma in i en viss känsla för mitt skrivande,  för mixen mellan skrivandet och den övriga tillvaron.

Skrivliv av Gun-Britt Sundström

Baksidestext på Skrivliv av Gun-Britt Sundström

Gun-Britt Sundström är författaren till bland annat kultklassade Maken (1976) och För Lydia (1973), en 70-talsversion av Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken. Ingen av dessa böcker behöver man dock ha läst för att uppskatta Skrivliv, som är utdrag ur Sundströms dagböcker mellan 1965 och 1978. Som det står på omslaget – från att Gun-Britt ger ut sin första bok tills dess att hon får sitt första barn.

Jag tycker om många saker med den här boken. För det första är sållningen av dagboksutdrag skickligt gjort. Nutidens Sundström beskriver i förordet att hennes ambition är att få fram ett växelspel mellan skriv och liv, och det är just det som gör behållningen i boken. Att följa ett skrivande liv, och passionen till skrivande, bildning, arbete. Och samtidigt påminnas om livet utanför skrivandet, hur det flyter fram, och hur fint det kan vara i sin enkelhet. Jag njuter och inspireras av att läsa om en skrivande människa som i grunden är glad. Det är lätt att hitta skildringar av olyckliga konstnärssjälar, svårare att hitta glada berättelser fyllda av upptäckarglädje och bildningslusta. Här finns cykelfärder och bokläsning, njutningsfyllt arbete i timtal, en fear of missing out som handlar om ifall man skulle plugga klassiska språk eller folklivsforskning istället. Ett intelligent feel-good-skrivande som jag trivs med att gå in i.

Skrivliv av Gun-Britt Sundström

Alla orden i mig av Karin Erlandsson

Alla orden i mig av Karin Erlandsson

Karin Erlandsson är finlandssvensk författare bosatt på Åland som skrivit bland annat Pärlfiskaren som jag skrev om i mina barnbokstips för sommarlovet, och deckare som utspelar sig i Österbotten. Jag hade inte läst något annat av Erlandsson när jag läste Alla orden i mig, så även denna fungerar utmärkt även om man inte har följt hennes författarskap i övrigt.

Alla orden i mig är uppdelad i två delar: den första delen innehåller krönikor om skrivande, och den andra delen är en skrivdagbok som sträcker sig mellan 2014 och 2018. Båda delarna är riktigt bra, men det är till skrivdagboken jag ständigt återkommer.

Från skrivdagboken får jag känslan av att jag och Karin Erlandsson skriver på ett liknande sätt. Alltså, i själva skrivprocessen. Intensivt, ibland överväldigande intensivt, en kapacitet att producera och mata framåt tills kroppen värker och hjärnan blöder och sedan lite till ändå. Vi sätter båda högtflygande mål för våra första utkast, överraskar oss själva med att hela tiden spänna bågen lite till. Men njuter också, i vårt skrivande. Blir euforiska i de där stunderna när texten flyter, de som är som runner’s high fast med skrivande, tusentals ord och djupt inne i i texten och man vill aldrig sluta.

Det finns annat jag känner igen mig i här. Jag månadshandlar också i perioder (i kontrast till att veckohandla, ett knep Erlandsson nämner i boken apropå författarekonomi som sägs vara knaper). Att koppla av efter att ha skrivit klart ett manusutkast är att storstäda. Att en vilsam dag kan vara en dag när man bakar femtio tunnbröd. Och förstås alla skildringar av ett skrivliv som är så Ålandstypiska – att lägga sig i gungan på Lilla Holmen, se upp mot skyarna och tänka. Att skriva färdigt texter på en färja. (Hur många texter har jag inte skrivit på en färja).

Till den här boken återkommer jag när jag vill läsa om någon skriver som jag skriver, inte i språket utan i metoderna. Som att ha den där skrivkompisen man inte har tid för att ha, eftersom man är upptagen med att skriva istället.

2 comments

Söndagsplock vecka 28

Svartvit bild på kvinna som läser och skriver

Hej! Söndag igen. Dags för tips. Fick hem en ny bok häromdagen som jag vill lägga mig i sängen och läsa typ direkt, så jag ska försöka fatta mig kort. Inte för att det brukar lyckas, direkt.

Ett podcastavsnitt

Jag sticker ju inte under stol med att jag verkligen gillar podcasten Kapitalet. Åsa Secher som är med och gör den har nu gjort en radiodokumentär för P1 Dokumentär om sina föräldrar, som gift sig tre gånger och följaktligen skilt sig två. Gifta för tredje gången heter den och lyckas vara både berörande, humoristisk och med ett fantastiskt berättardriv. Perfekt grej att lyssna på tillsammans med någon och diskutera efteråt tycker jag.

Flicka som skrattar på en strand

En låt

En gång för länge sedan hade Lana del Rey inte artistnamnet Lana del Rey utan ett annat artistnamn, May Jailer. Under det namnet släppte hon albumet Sirens med en massa svinbra låtar. Eteriska och sköra och egna, älskar dem allihop, men de kan vara svåra att hitta, laddas upp och tas bort från youtube, finns förstås inte på Spotify och sådant.
Lyssnar i alla fall på Aviation massor just nu eftersom jag lär mig att spela den. Tycker den är så fin, lyssnar på den ibland inför ett skrivpass också.

Känslor som kraft eller hinder av Hanna Sahlin och Elizabeth Malmquist

En bok

Ibland när jag pratar med patienter (jag jobbar ju i psykiatrin) använder jag en eksemhud som liknelse för psykisk sårbarhet av olika slag. Typ alla känner ju någon, eller är någon, som har en torr och känslig hud och lätt får eksem. Det betyder inte att de personerna alltid har eksem, för de har fått lära sig olika råd och sätt att sköta sin känsliga hud. De kanske inte ska ha yrken där man måste utsätta sig för massa vatten eller starka kemikalier, de öser på med mjukgörande, och i perioder måste de ta till starkare grejer och smörja kortison. Om de inte tänker på något av det här får de ganska mycket eksem, och tänker de på allt har de förhoppningsvis sällan symptom.
På samma sätt kan det vara med en psykisk känslighet, att man behöver tänka på vissa saker för att sköta sitt sårbara psyke, men med rätt verktyg behöver man inte ha så mycket symptom. Känsligheten finns där men den kan hanteras.

Med den långa inledningen  vill jag tipsa om Känslor som kraft eller hinder – en handbok i känsloreglering av Hanna Sahlin och Elizabeth Malmquist. En populärvetenskaplig och handfast bok om vad forskningen säger kring känslor och ytterst konkreta verktyg och färdigheter att arbeta med om känslorna krånglar till det för en på olika sätt. Författarna har jobbat mycket med dialektisk beteendeterapi, så mycket av boken bygger på idéer från den terapiformen, men verktygen är allmängiltiga för alla som är intresserade av känslor eller tvärtom inte har någon aning vad de ska vara bra för eller hur man ska hantera dem. Precis den sortens bok jag tänker kan vara mjukgörande och kortison för en känslig själ.

Skriva på en laptop med levande ljus

En kurs

De senaste veckorna har jag gått bloggaren Jennifer Sandströms kurs i SEO, alltså sökmotoroptimering. Sökmotoroptimering handlar om hur man kan göra innehållet på en hemsida, till exempel en blogg, lättare för google att hitta så man kommer högre upp vid vissa sökningar på google. Eftersom google försöker ge den som söker relevanta sökresultat, sammanfaller det i hög utsträckning med att skapa hemsidor som når ut med relevant innehåll till den målgrupp de är tänkta för.

Jag har läst några av Jennifers blogginlägg om SEO, och tyckt de var pedagogiska och intressanta. Funderade lite innan på om min nivå var rätt för kursen – någon som börjat nosa på det hela litegrann, men ville få mer gedigna kunskaper och gräva djupare. Kom fram till att den passade perfekt, men också är helt lämplig för någon som är totalt nybörjare. Den var pedagogisk, peppande, gedigen och snygg. Känner verkligen att jag har fått med mig kunskaper som det hade tagit lång tid för mig att hitta till annars. Ser att kursen ska hållas igen i höst så vill man investera i att öka googletrafiken till en hemsida man har, har ekonomin för att gå en sådan här kurs (jag var sugen på att unna mig något “onödigt” som inte var för någon annans skull utan bara för mig), och är intresserad av att lära sig något nytt rekommenderar jag den.

Ulrika Nettelblad skriver bok på balkongen

Ett blogginlägg

Bra och handfasta guider till olika delar av skrivandet gillar jag alltid. På Kugge skriver hittas en hel del av detta den här sommaren, som det här inlägget om att skriva bra karaktärer till exempel. Kugge har en hel blogginläggsserie om olika aspekter av skrivandet parallellt med att hon håller skrivkurs nu under sommaren, så in och frossa!

Puh! Det var det. Nu det bästa sättet att avsluta en söndagskväll i juli: läsa.
Kyssar&kärlek, ha det fint.

 

2 comments

Plåstras om

“I vanliga familjer”, säger Habanero, “så gör man inte såhär. I vanliga familjer ger man mat, till en liten flicka som är hungrig.”
Hon har just ätit två stora portioner lasagne, men påpekat att nu är det nog dags för ett par jordnötssmörsmackor också. “Rostade”, förtydligade hon, “två stycken, brödet från affären, inte det där som du bakar, och” – och så gjorde hon en konstpaus, plirade liksom på mig, hade hon kunnat blinka med bara ena ögat hade hon gjort det, som ett sätt att försöka ingjuta en stämning av att nu konspirerade hon och jag tillsammans – “finns det banan? Då kan du skära den i skivor, lägga på mina mackor.”
“Nej”, sa jag.
Och i ett trollslag suddades all konspiratorisk kärlek bort från den lilla snart-femåringens ansikte, och kvar fanns bara ett tal om de vanliga familjerna som inte lämnar sina ungar i ren och skär svält.

Man brukar snacka om den jobbiga fasen med småbarn när de är mellan typ ett och två, och har motoriken men inte vettet att hantera den. Jag tänker att Habanero är i den jobbiga fasen som åtminstone habaneros går igenom, när man är typ fem och har retoriken, men inte vettet att hantera den. Hon har varit i den fasen rätt länge nu.
Ofta vet jag inte var hon hittar uttrycken till att börja med. Var plockar hon upp alla dessa idéer? Men när de väl är i vårt hus har hon ett osvikligt öga för minsta skiftning i mitt ansikte, minsta rörelse av obehag, lär sig precis vilka fraser man ska sätta in för att vrida om kniven där det ömmar som mest.

Som när jag försöker konfrontera henne om hennes beroenden: frysta ärtor och plåster. Jag känner mig ju själv lite fånig. Denna känsliga intensiva ljuvliga unge, vad är det för pris att betala att ge henne lite ärtor och några plåster på obefintliga sår för att slippa några potentiella konflikter?
Om det inte vore så att det inte är lite ärtor, och lite plåster. Fick Habanero själv bestämma skulle hon hämta ärtor ur frysen minst fem gånger per dag, hälla dem i en stor skål, äta dem en och en tills de börjat tina, och sedan skjuta undan skålen, spänna blicken i mig och säga “Nu passar de mig inte mer.”
Och plåstren…

En eftermiddag kommer jag ut från tio minuter i duschen och ser henne lycklig i filmsoffan. En skål frysta ärtor bredvid sig i soffan, och på soffbordet: pappersrester från säkert tio plåster. Framför skåpet där jag lagt plåstren på högsta hyllan: en stol. På benen, armarna, händerna: plåster. I ansiktet: ett flin.
Jag stirrar på plåsterskräpet, på henne, på plåsterskräpet igen.
Habanero stoppar en ärta i munnen, suger på den, sträcker på sig, och lägger huvudet på sned.
“Mamma. Det är TUFFT för dig med tre små barn. Du har haft en lååång dag. Så jag tog hand om mig själv. Fast jag bara är en liten liiiten flicka plåstrade jag mig. Ja. Jag kunde själv plåstra alla mina onda onda sår.”
Jag tar djupa andetag. Hon nickar inkännande.
“Ja”, säger hon, som förundrad över sin insats, “jag ordnade det helt själv. Du höver inte hämta mera plåster. Sitt med mig i soffan. Vill du ha en ärta?”

8 comments

Bokrecension: Nästa! av Nina Lykke


Jo, jag vet, jag lovade er en bättre bild. Men sedan blev det här inlägget liggande som ett halvfärdigt utkast i några veckor, boken lämnade ön med en kompis, och det är väl ändå inte för mitt bokfoto ni läser den här bloggen. (Lite tunt med inlägg av relevans, i så fall). Jaja här är i alla fall en recension av Nästa av Nina Lykke.

Smart svärta från ett geni

Det ska sägas direkt, så vi är på det klara med det: jag tycker att norska Nina Lykke är ett geni och typ den roligaste författare jag vet. Det är smart, det är svärta, det är bisarrt så det är precis över gränsen men så nära verkligheten att igenkänningen finns kvar. Det tyckte jag om Nej och åter nej, som var Lykkes första på svenska, och det tycker jag än mer om Nästa!. Men det är svårt med humor. Vet att vissa inte alls tycker Lykke är rolig, att det bara känns nedtryckande mörkt. Har man till exempel läst Nej och åter nej och tycker att den är supertrist och inte fattar grejen, då gillar man knappast Nästa! heller.

Skilsmässokris och ett talande skelett

Nästa! är berättelsen om allmänläkaren Elin. Elin är medelålders med utflugna barn, ligger i skilsmässa efter en otrohetsaffär med sin ungdomskärlek och har precis flyttat in på sitt läkarrum där hon sover i en fåtölj och ibland har moraliska diskussioner med sitt anatomiska plastskelett. Om dagarna träffar hon patienter som hon studerar med en växande cynism (90-talisten som gråter för att hon inte ORKAR en till Frankrikesemester, den påstridiga läraren som kräver en MR för sitt ryggont, herren med en mängd livsstilssjukdomar som ständigt kommer för motiverande samtal och aldrig gör någon livsstilsförändring). Om nätterna försöker hon sova men ligger mest och ser på klockan, tänker igenom vad som ledde henne hit och räknar ned tiden tills hon kan tillåta sig att gå upp och dricka morgonens första kaffekopp i personalrummet. Parallellt med skildringen av Elins rådande något extrema situation, får vi med osviklig skärpa och känsla för de små detaljerna följa den ett år långa otrohetsaffär som lett henne hit.

Precist, trovärdigt och lättläst

Roliga böcker beskrivs ofta som “rappa”, och jag avskyr det ordet. Tack och lov skulle jag inte säga att Lykke skriver rappt, jag tycker framförallt hon skriver precist. Hon lyckas plocka upp detaljerna som ger bilden, det typiska som ger igenkänningen, specificera det vanliga så att det inte går att göra annat än skratta. Samtidigt flödar språket lätt, man glider igenom boken liksom nästan utan ansträngning.
Nästa! är lite varmare än Nej och åter nej, kanske är det jagformen som bidrar, och jag får beröras samtidigt som jag flera gånger skrattar högt rakt ut. Researchen är också fantastisk, eller så är det jag som överskattar hur mystiskt eller höljt i dunkel livet som läkare skulle vara. Flera gånger under läsningen kommer jag i alla fall på mig själv med att googla nina lykke läkare (det är hon inte, hon är utbildad grafiker) och nina lykke partner läkare (inget napp där heller, men sånt framkommer väl å andra sidan bara om man specifikt nämnt det i en intervju) och sedan insåg jag att Nina Lykke nog framförallt är någon med ett öga för hur människor funkar under olika omständigheter, och det måste man faktiskt inte vara läkare för att begripa.

Summa summarum – REKOMMENDERAS!

 

 

5 comments

Söndagsplock vecka 27

Fantastiskt väder. Regnsmatter hela dagen. Tretton grader i luften. Doften av fuktigt gräs, fuktig jord. Någon gång på kvällen började det piska ned, regnet, sådär så att det nästan gör ont på huden om man går ut. Barnen frågade om de fick springa ut och doppa sig i den lilla plastpoolen i trädgården. Rusade nakna ut på gräsmattan, kastade sig i, skrek det isar! det isar! det isaaar! och jag fick det bekräftat åter en gång, det jag anat länge: det är inte i solen man känner sig som mest levande.

Här kommer några tips, för andra regniga dagar kanske.

Ett sommarprogram:
Det händer ibland att jag återkommer till Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, som gavs ut 2008 utgörs av dagboksanteckningar från ett svårt depressivt skov i Heberleins bipolära sjukdom. Det är en bok som fungerar bra att återvända till flera gånger, när livet gett mig nya perspektiv på innehållet. Vet att hon senare sagt att hon ångrar utgivningen och fortfarande var väldigt sjuk när hon gick med på att ge ut den, men nu finns den ju redan där och både som språklig upplevelse och sjukdomsskildring tycker jag den är väldigt träffande.
Det här är ju inte ett sommarprogram, kanske vän av ordning protesterar. Vän av ordning: du har rätt! Men jag brukar kombinera den där omläsningen med att lyssna på det sommarprogram Ann Heberlein spelade in 2009, året efter att boken gavs ut.
Tycker de passar så fint ihop, det är så fint att få höra henne prata om hur det är att må bra. Det alldeles lugna bramåendet, det som inte är hypomanierna eller depressionerna, det som är kaffe i solen och en egen trädgård. Påminnelsen om att det lyckliga slutet inte är explosioner och fanfarer, att det kan få vara en lugn och sakta utandning av lättnad och att inte vara ledsen mer. Kanske är programmet ännu viktigare för mig nu när jag jobbar i psykiatrin, för att bli påmind om vad som finns emellan svackorna man hela tiden möter, det där tillståndet som jag inte så ofta ser mina patienter i eftersom det inte är då de behöver mig.

Två låtar:
Lyssnat på Prom Queen med Molly Kate Kestner och Dance Again med Kite den senaste veckan. De hamnade direkt på spellistan för mitt skrivprojekt.
Vet inte riktigt vad som gör att en låt platsar som skrivlåt, de är ju ganska olika i genre och annat, men det måste finnas något… desperat, och längtansfullt, och på gränsen. Det är så den ska vara, boken, mycket mörker men inte bara mörker, och ljuset som sipprar in ska vara överväldigande och fyllt av kraft.
(Inte lätta ambitioner. Den blir väl aldrig klar).
Den där skrivspellistan heter förresten morning of the execution efter ett av mina favoritcitat från någon bok, någonsin, från Jeanette Wintersons The Stone Gods:
“I was optimistic, in that morning-of-the-execution-way when, quietly reading a book, you look up to find the hangman waiting, and go with him, feeling every final step with the intensity of new life.”


Ett boktips:

Jackie av Anne Swärd.
Gräver sig sakta genom varje steg i en destruktiv relation, den långsamma eskalationen, hur de små stegens  tyranni kan skapa en acceptans och tolerans till något man aldrig gått med på till att börja med. I det intressant, och jag tycker om ansatsen att man följer både honom och henne.
Däremot, rent skrivmässigt… Åh, jag ska erkänna det direkt, jag boktipsar om den här delvis för att jag hoppas få någon att diskutera den med. Jag sträckläste den, så den hade ju definitivt ett sug, och det fanns miljöskildringar som jag tyckte var magiska, miljöernas stämningar och dofter var hur bra som helst. Karaktärsgestaltningarna, däremot… Jag uppskattade verkligen ansatsen, som sagt, och ibland glimrade det till nåt otroligt, en känsla för små detaljer hos människor som gav en bild av hela personen. Men just i upplevelsen av relationens utveckling tyckte jag ibland att det var lite för mycket show don’t tell. Att skriva om hur de upplevde det istället för att lämna det till gestaltningen.
Tror jag, att jag upplevde var problemet. Har funderat mycket på detta nämligen, varför jag i slutändan upplevde den som så ojämn. Men mycket läsvärd.

En smak:
Det här pepparmynta-chokladteet från Garant. Vet inte hur jag i ord ska kunna berätta om vad det tillför mitt liv?
Ett örtte som lyckas med att ha både styrka och sötma, intensitet och karaktär, fyllighet. Perfekt som avslutning efter en god middag, kanske som dryck till efterrätten. Perfekt att dricka många koppar av när jag gör mitt kvällsskriv.

Ett blogginlägg

Mirjam Ekström skriver om att hinna med att skriva när man har småbarn. Tycker om hur hon påpekar att allt man inte hinner kanske inte bara handlar om att man måste anstränga sig lite mer, utan ibland om att man faktiskt behöver sin vila framför typ en teveserie i soffan snarare än ett nytt projekt. Gillar allt som påminner om att prioriteringar också handlar om att prioritera bort saker, och att det inte bara kan handla om att prioritera bort återhämtning.
Mirjams blogg är bra, förresten. Mycket inspirerande om att söka ett liv som matchar just det som är viktigt för en själv, och om skrivande. Plus fina Nya Zeeland-vyer.

Så. Det var den veckans tips. Kom nu inte och klaga på mig om ni tycker att ni inte har något att göra.
Kyssar&kärlek, ta hand om er.

Tidigare söndagsplock:
Söndagsplock vecka 19

Söndagsplock vecka 20

Söndagsplock vecka 21

Söndagsplock vecka 22

Söndagsplock vecka 25

 

 

 

5 comments

Spurten


Jag gillar att spurta, gillar allt som är att vrida ett extra varv när man hade kunnat tro att det skulle sakta ner. Avsluta löppasset med att springa så snabbt att hjärtat dunkar i bröstkorgen som om det vill spränga sig ut hela vägen in i duschen. Få för mig att göra en glasyr sista minuterna kakan är i ugnen. Och påbörja alla projekt jag vill ägna mig åt under semestern, sista veckorna av jobb, för att då är ju allt redan i rullning när semestern väl är här.

Det är inget fel på mitt spurtande i sig, det har lett mig till många saker man bara når om man tycker om att lägga på de sista procenten som ingen annan orkar.
Men jag måste lära mig tajmingen. Börjar alltid lite för tidigt eller när det inte är läge. Så att det absolut blir resultat, men inte triumf: kutar sista biten till dörren men så långt ifrån hemma att jag ändå måste gå de sista metrarna. Gör glasyr som inte hinner stelna innan jag ska på fest med min tårta och anländer med det som en gång var en glaserad tårta, men nu är en varm kakform med intorkad glasyr på sidorna. (True story). Och kör lite för mycket rakt in i kaklet sista veckorna in i semestern, går in i den tröttare än jag hade planerat.

Men är van. Som tur är. Jag har övat på livet efter spurten. Samlar på den sortens ögonblick som får en att resa sig ny och återhämtad, utan att kunna förstå hur hårt man nyss just ansträngde sig. Iskallt vatten mot springsvettig hud och morgonrocken efteråt. Starkt kaffe till söta kakor, med eller utan glasyr. Att fira in en semester med en helg av att läsa väldigt mycket bok, äta väldigt mycket räkor, äta ännu mer getost och åstadkomma ungefär ingenting alls som hade kunnat mätas och räknas som prestationer.
Påminner mig ofta om det där. Vikten av att ha aktiviteter som inte syftar till något annat än att upplevas. Allt man gör i livet behöver inte lämna spår.

Och nu – nu – nu!
Nu ska jag ha en mycket efterlängtad semester. Inför den lovar jag mig själv att komma ihåg följande:

att det viktiga inte är att undvika konflikterna…

utan att unna sig försoningen.

0 comments

Halvtimmen

Bokmanus och tekopp en sommarkväll

Tropisk natt nu, sägs det. Dessa kvällar på min balkong. Det är först till kvällen jag kan skriva, först till kvällen jag kan tänka. I hettan grumlas huvudet.

Pepparmynta-chokladte. Doften av gräs och hav, ljudet av skratt någon annanstans ifrån, kanske har grannarna fest och spelar musik, kanske skriker ett barn från en trädgård bredvid. Kanske lyssnar jag på min skrivspellista. Kanske läser jag text högt, ett rytmiskt mummel för mig själv, provar meningar för att se om studsen bär.

Det går inte fort, men så är det inte heller bråttom.
Går inte fort, men går framåt.
Jag sitter där en halvtimme om dagen. På vissa vis är den halvtimmen mer värdefull än vad många timmar hade varit.
En halvtimme som inger hopp. En halvtimme kan man alltid skaka fram, tänkte jag skriva, men det är inte sant: det finns tider i livet när inte ens en halvtimme kan skakas fram, åtminstone inte en man kan njuta av och fokusera under.

Men en halvtimme kan jag skaka fram. Också när sommaren är över. När både nätter och dagar är svala. När livet rullar i ett annat tempo.
Och är det något jag vill med min sommars skrivande är det att inte låta det ta slut.

 

0 comments

2 barnbokstips för sommarlovet

I den här familjen älskar vi att läsa, så är det bara. Jag blir som lugnast och nöjdast i livet när jag håller på med text. Att skriva den, läsa den, läsa högt för någon annan. Det smittar av sig förstås. Våra kvällsstunder med läsning är högtidsstunder. Då börjar jag själv varva ner från laga-middag-stress och tandborstningsrace. Pulsen sjunker, ord framför mig, ett trött litet huvud eller två på min arm.
Även om man inte läser lika mycket som vi gör så är sommarlov och semester ofta mer lästid, va? Man hinner ju liksom lite mer, även om man aldrig hinner det man tänkt. Här är två tips från sådant vi läst på sistone.

För en nyfiken sexåring: Så funkar det! Fordon och farkoster


Om Lilla Gubben är tjurig finns det två favorittrick att ta till: ge honom något som höjer blodsockret eller fråga om vi ska läsa “Fordonsboken”. I Så funkar det! Fordon och farkoster av Mats Wänblad finns mängder av fakta för den fordonsintresserade. Inte många fordonsfrågetecken kvar efter att man plöjt igenom detta. Vad definierar ett fordon, hur funkar olika slags motorer, hur är båtar byggda och vilka specialattiraljer har en djungeljeep jämfört med en vanlig bil? Detaljerad och omfattande. Bra bilder. Jag trodde att Lilla Gubben skulle vara för ung för den här boken, och det är han nog egentligen textmässigt, men hans oerhörda fordonsbesatthet och de fina bilderna har gjort den till en favorit ändå. Vi är på andra varvet.
Hittas till exempel här.

För åttaåringen som älskar äventyr: Pärlfiskaren


Längtat efter att ha rätt tillfälle att läsa denna. Nu fick det bli en sommarlovsbok för mig och Storasystern. Klassisk äventyrsberättelse i fantasymiljö. Välkonstruerat och spännande, men den stora behållningen för mig är språket och stämningarna. Som med riktigt bra böcker riktade till barn, finns här lika mycket för vuxen som för barn att njuta av. Jag älskar när det finns ett riktigt bra äventyr för barnen och något mer för den som ska läsa. Det här är en bok som nästan läser sig själv när man läser den högt. Språket är så behagligt, det liksom flyter fram att läsa, och det finns en melankoli och karghet i det som inspirerar i mitt eget skrivprojekt just nu. Här finns undertoner, mystik, melankoli och längtan. Så glad att vi är igång och att det finns tre böcker till efter denna!
Hittas till exempel här.

Klart slut, iväg och läs med er.

4 comments

Karamellerna

De glimrar till ibland. Ögonblicken när föräldraskapet känns som en förälskelse. Bilder som dröjer sig kvar, som varma bollar i magen, som jag bär med mig genom allt som är vanlig vardag. Mellan maskiner med smutstvätt och femåringar som vägrar sova och med armarna i sidan förkunnar Du säger att jag ska gå och lägga mig men VARFÖR SITTER DU SJÄLV HÄR VAKEN PÅ DIN STOL??? Mellan försenad till dagis och åh-nej-en-ingrediens-till-middagen-saknas.
En dag när det är för varmt. En dag när det är för grått. Jag plockar fram små minnesbilder som karameller och suger på dem längre.

Marsvinens första utevistelse, barnen som publik som om detta vore ett storslaget arrangemang de knappt hann knipa biljetter till. Intensiva konversationer om varje steg de där djuren tar. Nu äter han ett maskrosblad, maskrosblad passar honom bra. Nej nej lille du! Åt höger, åt höger, där finns det mer maskrosblad! Nej höger säger jag! Han kan inte höger och vänster. Maskrosbladen är snart slut i hagen. Spring fort och hämta mer!
Och Lilla Gubben som rusar iväg genom trädgården, fort som om det är en akututryckning, som om livet hänger på detta, för att plocka mer.

När jag säger till Lilla Gubben när han bryter ett bråk med sin syster genom att dela med sig istället: Vad duktig du är, vad stolt jag blir över dig nu.
Och han ser upp på mig med de mörka ögonen, stryker fukt från havet ur de långa ögonfransarna, säger:
Du är också väldigt duktig mamma, tycker jag. Vad stolt jag är över DIG.

Storasystern som lärt sig att brodera, sitter där med nål och tråd kvällar och helgmorgnar igenom. När vi går på en hälsokontroll tar hon med sig sin lilla broderikasse, för att ha något att göra i väntrummet. Det passar henne så väl att sitta sådär, skapa egna mönster och egna världar medan hon konverserar med mig om diverse observationer. Det är så mycket äldre tiders kyrkkaffestant över henne – broderiet i knäet och kollen på människor och deras samverkan och bestämda åsikter kring vad som är ett gott äktenskap, korrekt barnuppfostran och vad som kännetecknar äkta kärlek.


De där stunderna som börjat komma nu och som förändrar vår tillvaro tillsammans.
De långa stunderna när de själva sysselsätter sig med sådant de tycker om. Läser böcker, ritar, pysslar.
Och jag sitter i närheten, och gör sådant jag tycker om. Läser. Skriver.
Tillsammans fast var och en i sitt.
Kanske den bästa sortens umgänge.

4 comments

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén