familj

Hänt på sistone

september 5, 2021

Livet händer som liv gör, här har det varit tyst. Livet händer med sin ljuvlighet, livet händer med sina utmaningar, livet händer med spöregn i ansiktet, livet händer med krispig sol i kylig vind under havspromenader i kvällen. Livet är försöken att komma in i ett veckoschema igen,  livet är att dansa på deadline. Livet är besked som svider, oro om natten, livet är besked som får hjärtat att skutta, hopp kring köksbordet.

Den godaste cappucinon, krämigheten. Starkt kaffe på jobbet, svart när mjölken är slut, något bränt i magen. Mackor i farten, långa sittningar vid middagsbordet. Böcker som uppslukar, böcker som får mig att sucka. Upprop för ryskkursen, tro att jag är för trött, att kanske är det inte möjligt att göra också detta den här terminen. För att sedan sitta där, låta tankarna skingras från allt som inte är grammatik och ord och uttal, och påminnas om att just när jag är så trött är det den sortens saker jag behöver.

Lilla Gubben som börjar skolan, får sin första läsläxa. Förklarar att ikväll vill han lägga sig tidigt och ha en rejäl läskväll så att han ska hinna med allt och först brusar det förbi mig som det mesta på Radio Barn men så småningom förstår jag att han missat att läsläxan är två sidor, inte hela terminens läsebok.
Lilla Gubben som besöker skolbiblioteket för första gången, ber om böcker om Minecraft.
“Det finns bara på engelska”, säger skolbibliotekarien.
“Okej”, säger Lilla Gubben, “men jag kan läsa engelska.”
Lånar en bok om redstone. Återberättar allt han lärt sig från den för mig medan han spankulerar runt mig när jag sätter disk i diskmaskinen om kvällen. Han har händerna på ryggen, nickar ibland med bestämdhet åt sina egna ord. Om malm och pressure plates, om tusen obegripligheter som blir värdefulla för mig för att de är viktiga för honom.
Lilla Gubben som kommer ut från judolektionen på kvällen, vi ska cykla hem, han säger:
“Jag har saknat det här. När man är alldeles varm från judosalen. Och kommer ut i en kall kväll. Och får cykla. Jag älskar att cykla. Jag älskar att använda mina ben.”

Habanero som ser på mig uppifrån och ned när jag för en gångs skull tagit på mig något annat än mina favoritjeans, höjer sina ögonbryn och säger med en röst fylld av förvåning:
“Mamma, idag är du både bra OCH snygg!”
Habanero som sjunger i lådcykeln, hela vägen hem från dagis. Säger, som många barn:
“Mamma, jag har kommit på en sak till jag vill bli när jag blir stor, jag vill sjunga mina egna sånger.”
Men lägger till, med en insikt om nätverk och driftighet och hur man ska skapa en hype som kanske framförallt habaneriska barn besitter:
“Kan du filma mig med paddan när jag sjunger mina sånger? Sedan skicka filmerna till alla dina vänner och säga Om ni gillar det här, skicka det till alla ERA vänner och sen skickar alla vidare till sina vänner tills jättemånga vänner och vänner tittar på det? Kan du göra det?”
Och jag svarar mmm kanske det och Habanero vill förankra en deal som hon alltid vill:
“Kan du göra det direkt när vi kommer hem eller vill du dricka en kopp kaffe först och göra det sen?”

Storasystern och jag på promenad, bara mitt stora barn och jag. Storasystern och jag som har spa i badrummet, bara mitt stora barn och jag. Storasystern och jag som pratar om alla oro som kommer när man är nio och ett halvt med allt det kräver av en, bara mitt stora barn och jag. I hennes fotbad droppar jag eterisk olja, hon har fått välja, lavendel och mandarin.
“Lavendel gör att man blir lugn och avslappnad och mandarin hjälper en att börja tänka glada snälla tankar om sig själv, den höjer självförtroendet”, säger jag, för jag vet att det är sådant en flicka Storasysterns temperament tror på. Precis som hon tror att drömfångaren hjälper henne att inte drömmar mardrömmar eller att lättmjölk gör det lättare att somna (varför skull det annars heta “lätt”?).
“Vissa behöver ha många fotbad innan de känner av de eteriska oljornas effekter”, improviserar jag vidare, “men vissa känner det redan första gången. Hur de blir lugna. Och tänker snälla tankar om sig själva.”
Hennes tillitsfulla ögon, blicken när den möter min, överväldigad av stundens allvar.
“Jag känner det redan.”

Jag lär mina barn att ibland är det bästa man kan göra när det har varit svårt att inte lägga all sin kraft på att slåss mot det svåra, utan att ta hand om sig själv så att man orkar med det. Livet kan vara fotbad med lavendel och mandarin, livet kan vara minecraftboksläsning till sent en fredagskväll när man ändå kan ta sovmorgon dagen efter, livet kan vara att bre ut sig med sin sångröst så att det ekar över gatorna.
Livet kan vara en ryskkurs, hallonchoklad, chilimarinerade oliver, små ostar. Att ligga och läsa Elle i sängen en lördagsmorgon, länge, innan man gör något mer av den dagen. Att låta duschens hetta svepa in en och svepa bort besvikelsens trötthet, som förut. Att sänka sitt tempo utan att helt stanna av. Att låta liv hända, som det händer, inte kämpa emot det, utan anpassa sig efter det.
Rusta sig för att tåla det.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

 

 

+27
att skriva

En skrivprocess, del 3: Vardagsskrivandet

augusti 28, 2021

Regnet kommer som en lättnad. Jag drar in frusna fingertoppar i jackärmarna när jag cyklar om morgonen. Duggregn i ansiktet väcker mig till liv. Sommarhetta och ljusa kvällar bär på en viss typ av förväntningar, höst i antågande på en annan sort. Jag klarar de här förväntningarna bättre. Är bättre på att hitta glädjen i motvind och uppförsbackar än susande på platt mark en ljum morgon i maj.

Men för skrivandet bjuder vardagslivet på utmaningar som sommartiden inte gjorde. När sommaren var timtal är vardagslivet minuter, när sommaren var rastlösheten och längtan efter struktur och substans som kunde fyllas med skrivrutiner är vardagslivet struktur och substans så det räcker och blir över. Om sommaren kan jag ge skrivandet min bästa tid, morgontiden. Lättheten innan en dag hunnit tynga en med sina göromål och bekymmer. I den här höstens vardagsliv är det inte möjligt. Det finns perioder när det varit det – när jag har kunnat börja också vardagsdagar med att skriva – och för den som känner liknande om morgnarna kan jag rekommendera det. Att prova vad som händer när skrivandet inte är det som finns kvar när resten av dagen är gjord. Att känna vilken energi som kan bära en genom en dag om man börjar genom att göra något man älskar.

Vardagsskrivandet handlar om att forma möjligheter, men också att acceptera möjligheternas begränsningar. Som så mycket annat i livet en balans mellan att skapa förändring och acceptera det oföränderliga. Jag accepterar att jag inte kommer åt min bästa skrivtid, men jag tillåter mig inte att lägga skrivandet helt åt sidan. Istället undersöker jag hur jag ska göra den skrivtid som är möjlig så bra som möjligt. Även om jag inte kan börja min dag med att skriva, kan jag börja en del av min dag med att skriva. (Jag skrev här om att dela in dagarna i olika sjok.) En fälla jag lätt går in i om jag måste skriva på kvällen är att skriva först när allt är klart. De sista minuterna innan läggdags. Men då är jag trött. Skrivandet blir inte lika njutbart, det blir svårare att komma åt de goda idéerna. Istället försöker jag börja kvällen med att skriva. Precis som med morgonskrivandet ger det en injektion av energi som jag bär med mig genom resten av det som är kvar i min dag.

Jag skriver inte länge. Den senaste tiden sällan mer än en kvart. Vissa dagar har jag satt en timer på fem minuter och det har fått räcka. Men jag skriver varje dag. I den här processen är manuset så skört, och spretigt, knappt ett manus, mer en nedskriven vision. Om jag slutar skriva på det kommer jag att tappa kontakten med det, och det är så otydligt ännu att trådarna är svåra att fånga upp i efterhand.
Så jag skriver varje dag, jublar när det flödar fram, accepterar när det bara finns några minuter och det jag kan rapportera in i statistiken är tjugofem skrivna ord.

Idag har jag skrivit i 41 dagar i sträck.
Det hade inte varit möjligt om jag inte accepterade att målet är att varje dag skriva något i mitt manus, om så bara en enda mening.

Ibland när jag skriver tänker jag på vilket mastodontprojekt det här har visat sig vara, ju mer jag skriver och upptäcker min berättelse. Väldigt, myllrande, vidsträckt i tid. Hur ska jag hålla läsaren intresserad av allt det här, hur ska jag hitta tonen, hur ska jag hitta fram till människorna, hur ska jag någonsin klara av att ro en sådan komplex roman i hamn.

Ibland när jag skriver tänker jag: varför kunde jag inte bara skriva något som var en kopia av Lauraprojektet, så att jag kunde känna att jag gör något jag klarat av förut.
Ibland tänker jag att givetvis är det därför just den här berättelsen kom till mig. För att jag ville lämna ett annat projekt bakom mig, vila ifrån det på riktigt, från den där rösten som så länge varit så stark i mig, från den där berättelsen som jag kanske måste in i igen någon gång men inte just nu.

Ibland när jag skriver tänker jag för länge på dessa saker.
Påminner mig om att skrivprocessen har så många faser, och nu är inte fasen för att tänka på allt det enorma i det jag försöker åstadkomma.
Nu är inte tiden för att tänka, nu är tiden för att skriva.

Alla andra bekymmer kommer senare.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+12
sånt som inte får plats i andra kategorier

Höstlistan

augusti 21, 2021

Kvinna läser i skogen svartvitt

Hittade en lista om hösten hos Flora. Och listor är kul, det är känt sedan länge.

Vill fokusera på:

Oj. En massa saker ska göras: jag ska fortsätta skriva på det nya projektet, läsa fortsättningskursen på ryskkursen jag läste i våras, jag kommer att jobba på medicinavdelning och akuten som randningar i specialiseringen i psykiatri. Men är något av detta mitt fokus? Det är ju bara saker som händer. Är fortfarande i en liten kris efter att ha färdigställt Lauraprojektetdet var ett fokus, absorberande i slutfasen.
Men jag vill  nog fokusera på att fortsätta försöka hålla vardagsordning, och så kanske jobba med min perfektionism. Det skulle komma en bok om perfektionism, jag ska läsa och recensera.

Vill ha mer av:

Mail om att min bok ska ges ut, hehe. Timmar utomhus. Träning.

Kvinna i skogen i svartvitt

Vill ha mindre av:

Alla gånger jag är för trött för att ägna mig åt något krävande projekt och därför tror att det enda jag förtjänar är att slösurfa, hoppa mellan sidor jag inte ens är intresserad av. Som om tid bara kan delas in i produktiv och improduktiv och det är ointressant vad jag gör med min improduktiva tid, trots att jag hade kunnat lägga den på saker som skänker mig mening utan att skapa något.

Vill titta på:

Vill fortsätta plöja avsnitt av den här youtubeserien jag började på i somras, med ett nederländskt par som cyklar och tältar sig runt hela världen, typ. Hann så långt i juli att de hade hunnit cykla hela vägen från Nederländerna till Iran. Allt är så snyggt filmat, de verkar så kära på ett lugnt och tryggt sätt, och inget är klippt dokusåpastyle för att skapa drama, all dramatik finns i resan i sig själv. Om lådcykeln känns tung en morgon påminner jag mig att jag ju inte direkt cyklat flera hundra mil, bott i tält och behövt ta mig upp för höga berg med den.

Vill lyssna på:

Min skrivspellista:

Min sensommarmelankolilista:

Träningspodden och Studio Ett. Och hörde att SR skulle börja med någon ny podcast om utrikeshändelser? Tipsar så fort jag hört om den är bra.

Vill läsa:

Massor. På läslistan finns en del populärvetenskapligt som kommer i höst: om städer, mammor med ätstörningar, att vara förälder till barn med NPF-diagnos, perfektionism, sånt. Skönlitterärt vill jag läsa andras bokmanus som jag lovat att ge feedback på (det är ju jätteroligt! och utvecklande för det egna skrivandet), en massa av Maria Gripe, sånt jag hittar på biblioteket som väcker lusten.

Vill ha på mig:

Rena hela kläder som jag inte fryser i.

Vill lära mig:

Mer ryska!
Cykelfixargrejer, typ spänna kedjan och annat smått och gott.
Grejer på jobbet.

Vill hänga på:

Café Viktor och skriva, om coronaläget tillåter.

Vill dricka:

Cola zero, såklart. 

Vill äta:

Den goda gröten.

Utflykter och resmål:

Skogen i slutet av gatan.
Lekparken på stan vid Emmaus, med en cappucino i handen, en dag när luften är krispig och barnen är sams.
Mariebad (med förhoppningen om att ingen skriker om trosor på parkeringen).
Och om pandemiläget tillåter åker jag till Uppsala ett par dagar varje månad, ska läsa grundläggande KBT-utbildning som obligatorisk del av min specialisering. Alltid speciellt att vara där, i det som en gång var hemma men nu är borta. 

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

+15
familj

Ordets gåva, del 3

augusti 20, 2021

Att vara mamma till Habanero är inte bara fula ord. Det är språkets vändningar i varje givet ögonblick, det är att hantera orden som en smed gör med metall som hettats upp tills den är böjlig och formbar. Att vara mamma till Habanero innebär att skämmas offentligt, lyssna till svordomar, ständigt förhandla.
Men det är också att leva med språket. Böljande, flödande, väldigt.

Habanero som håller show medan jag läser i soffan.
“Välkommen till showen för läsande mammor. Vi börjar med nyheterna.”
Hon harklar sig, rösten högre och formellare, hon har ett sådant sätt att prata att man blir tvungen att lyssna, att också läsande mammor måste lägga undan sin bok.
“Asteroidregnet kommer inatt. Det kan komma till Åland. Så vi vill berätta, och hör nu vad vi säger: var gärna gärna mycket försiktiga.”

Habanero när hon ritar vid köksbordet, blir tyst och lugn, sällan så tyst och så lugn som när hon sjunker ned i sina teckningar.
“Vad fint det blir”, säger jag.
“Ja. Jag är ett ritsamt barn.”

Habanero när hon ska äta frukost, betraktar havregrynsgröten med höjda ögonbryn och en liten äckelrynka över näsroten.
“Tyvärr, men nej tack. Idag är jag inte ett grötsamt barn.”

Habanero när jag säger åt henne att vi ska gå och borsta tänderna om kvällen.
“Mamma. När du pratar med mig på det här sättet känns det väldigt obehagligt för mig, jag menar, det känns inte så bekvämt och tryggt.”

Habanero när hon inte får gå med ärmarna på galonjackan uppkavlade till armbågarna i spöregnet.
“Men det är så ovant för mig med galonisar, det här är verkligen ett stort bekymmer för mig.”

Habanero som kryper tätt intill mig, säger:
“Nu är min gos-meter på lågt. Jag behöver lite gos för att höja den.”
Och får kramar, pussar, snusningar i nacken, säger:
“Nu är gosmetern på max, nu blinkar den grönt.”

Habanero som säger:
“Jag har ett önskemål som jag vill ha hjälp med. Jag har önskemålet att lära mig läsa.”

Habanero som säger:
“Mina kalkyler säger: det är inte dags att åka till dagis nu.”

Habanero som vill att jag ska skriva ned hennes berättelser. Jag sitter vid datorn, skriver i realtid medan hon berättar, det är kapitel ett och två och tre, det är många titlar i en bokserie, det är äventyr och miljöer. Det är att kunna ge ett kapitel namnet Den stora manövern, det är beskrivningar av ökenmonstrets glänsande ögon.
Det är att inleda ett kapitel med Vinden frös när vi vaknade och en hel berättelse med inledningsraderna: Det sken idag igen. Vackert men vi drömde mardrömmar om det. (Som hämtat ur en bok av Agota Kristof.)
Det är att fråga mig varje morgon när hon vaknar om jag hinner skriva ned hennes berättelser på morgonen, det är att kräva det varje kväll.
Orden som en obönhörlig kraft, berättandet som en oemotståndlig besatthet.

Hennes lilla kropp lutad mot min, medan hon säger Kapitel 4: Den stora tornadon och hennes fingrar som slingrar sig i mitt hår medan hon berättar. Gos-metern som blinkar grönt.
Och jag som tänker:
Älskling, vad ska du göra med dina ord.
Jag som tänker:
Älskling, vad ska jag göra med mina.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+23
Enklare liv

Struktur för kaotiker, del 1: Hur man skapar rutiner för vardagen

augusti 18, 2021

Struktur för den ostrukturerade, eller: läs inte det här inlägget om du inte behöver

När Underbaraclara skrev om alla förenklande rutiner hennes familj byggt upp för en smidigare vardag, kommenterade någon som heter Mia:
“Jag kan inte låta bli att dra på munnen åt alla åååh och aaah här. Man kan ju tro att alla lever kaotiska vardagsliv helt utan ordning och reda. Och det kanske ni gör? Isåfall måste jag vara ovanlig, som tycker det mesta av det Klara beskriver ovan är helt naturliga självklarheter. Det är väl inte så märkvärdigt att hålla ordning tycker jag, men vi är alla olika.”
Den kommentaren, i all sin enkelhet, satte ord på varför jag tvekat och tvekar inför att skriva om olika förändringar jag infört de senaste åren för att få mitt vardagspussel att fungera smidigare. Det känns som om jag skulle berätta att det smidigaste sättet att ta sig ut genom en dörr inte är att sparka ett hål i den utan använda dörrhandtaget. Genom att berätta om mina nya metoder blottar jag den tidigare okunskapen. Ändå har jag bestämt mig att göra en serie om vardagsstruktur och organisationstips för oss som inte är som Mia.

Det här började för några år sedan, när jag bestämde mig för att vardagen skulle sluta komma som en överraskning.
Jag hade en känsla av att sättet jag genomförde mitt vardagsliv var ineffektivt, läckte ut energi på sidorna, som att försöka blåsa upp en simpuff utan att sluta tillräckligt tätt med läpparna. Jag hade gått med den känslan länge, men det tog lång tid för mig att försöka ta tag i det. En anledning var just alla  omkring mig med naturlig fallenhet för goda vardagsvanor som påstod att ordning bara handlar om att skärpa sig. Det handlar bara om sunt förnuft och vanligt vett. 
Dessa personer kunde ge en tips som: lägg alltid tillbaka sakerna på sin plats efter att du har använt dem så blir det aldrig stökigt och tyst lyssnade jag och tänkte men hur vet man vad som ska vara sakernas plats.

Jag är van att vara bra på saker. Därför var det lättare att identifiera sig som charmigt hopplöst stökig, än som någon med en strävan mot ordning. Någon som anstränger sig, misslyckas, och försöker på nytt. Men jag bar mitt kaos med skam.. Folk uttryckte beundran för ett litet augustpris, en massa små barn, en läkarutbildning, språkkurserna romanprojekten cykelturerna brödbakandet den ständiga kreativiteten, och jag lyssnade obekvämt och ville svara: men jag slår vad om att du är en sån som lägger tillbaka grejerna på sin plats efter att du har använt dem. Ridå 1-0 schack-matt du vinner.

För vissa av oss är det märkvärdigt att hålla ordning. Det är en konst som andra ägnar sig åt utan att förklara den och när man ber dem att förklara den säger de men det är väl inte så märkvärdigt, det är bara att göra.
Och vissa av oss vill svara göra exakt VAD?
Den är inläggsserien kommer att handla om det där vad-et. Vad är det man kan göra, hur ger man sakerna en plats. Den är absolut inget facit för hur man ska organisera sitt liv, men ett exempel på hur jag har gjort. För den som redan har ordning är den antagligen alldeles banal. För den som inte har någon ordning kan den verka alldeles för omständlig. Men jag tror det kan hjälpa för den ostrukturerade hur ett system för struktur kan se ut. Ge ett ramverk för hur man kan tänka, idéer att plocka av, för att forma sitt eget.

Jag kommer att skriva flera inlägg, men börjar med att gå igenom hur man kan få vardagslivets återkommande sysslor att gå mer på autopilot genom att skapa rutiner.

Grunden: rutiner för det återkommande

Det första jag gjorde när jag ville att vardagen skulle sluta komma som en överraskning var att ta reda på vad i den som redan var förutsägbart, och göra rutiner för det.
Alltså: jag visste att vissa i familjen skulle äta frukost hemma om morgonen och att andra inte skulle det, jag visste att vi skulle till dagis och skola och jobb varje morgon. Att vi skulle äta middag varje kväll och att den middagen skulle generera disk. Att huset skulle dammsugas och badrummet städas en gång per vecka, och så vidare in i vardagslivets myllrande oändlighet av udda strumpor och sexåringars svordomar genom gryningen.

Tidigare gjorde vi väl typ alla dessa saker, vecka efter vecka, och fast det borde kännas rutinartat när jag gjorde dem kändes det alltid lite som en improvisation. Eftersom det skedde improviserat. Ibland fick jag feeling och lade in en tvätt, ibland fick jag panik och insåg att nu måste jag dammsuga. (Det är här ni naturligt ordningsamma människor som tycker att det inte är märkvärdigt flyr, om ni inte redan gjort det tidigare. Hejdå!). Det ledde till ett ständigt dåligt samvete eftersom jag varje dag måste tänka igenom vad som borde göras, hur länge sedan det var det gjordes sist, och vara rädd att glömma bort något självklart.
Nu har vi infört rutiner för sådant som ska göras återkommande. Det sker på ungefär samma sätt och vid ungefär samma tidpunkt.  För mig har det varit klokt att både ha rutiner för det som ska göras varje dag, och det som ska göras varje vecka. Men innan jag går in på dagsrutiner och veckorutiner tänkte jag skriva lite om hur jag tänkt när jag skapat rutiner.

Skapa vardagsrutiner: hur skapar man en rutin?

Det är lätt att skapa en rutin snarare blir skapa en önskelista för vem man vill vara.
Man gör en morgonrutin som innefattar ett helt förändrat beteende gentemot ens normala – gå upp klockan fem och träna, äta kvarg, aldrig kolla på telefonen, och så vidare. Jag hade inte lust att bli någon helt annan, jag ville bara vara jag utan att luften läckte ut på sidorna när jag försökte blåsa upp mitt liv för att flyta. Så jag skrev ner alla saker vi ändå gjorde på morgonen, och på kvällen, och bestämde en ordning för dem.  Man gör ungefär samma saker, men ändå blir det stora skillnader av att göra det mer strukturerat:

  • Det blir lättare att få allt att gå på autopilot när man gör det på samma sätt, eftersom hjärnan bygger ihop det till ett slags program istället för enskilda moment.
  • Det blir lättare att komma ihåg allt, delvis på grund av punkten ovan. (Samma princip som gör att man alltid följer samma ordning när man lyssnar på ett hjärta eller undersöker en höft.)
  • Det blir lättare att utvärdera vad som inte funkar om man vet vad man egentligen gör. När jag alltid var en kvart sen på morgonen gick jag igenom min morgonrutin och gjorde en tidsuppskattning för hur lång tid jag trodde att varje del tog. Sedan kollade jag en dag hur lång tid det egentligen tog. Då fick jag facit på hur morgonen egentligen hängde ihop, vilken punkt som behövde strykas eller förändras.
  • Det blir lättare att synka med resten av familjen vad man egentligen gör. Mycket lättare att delegera och bestämma vem som gör vad om man vet vad som egentligen ska göras.

Jag kan inte nog understryka hur viktigt det har varit för mig att börja enkelt. Rutinen ska innehålla det som måste göras oavsett vad, inte en massa extra fluff. De avancerade momenten och livsförändrande planerna kan man lägga in när rutinen är på plats, sitter i ryggmärgen lika självklart som tandborstning. Det är då festen av målsättningar och livsutvecklingsambitioner kan börja om man känner för det. Men det är lättare att ta den biten när alla får frukost varje morgon och man kommer ihåg sina jobbnycklar.

Svartvit bild på två syskon. Av det ena ses ryggsäck och keps, av det andra mest ett par fötter i sandaler.

Skapa vardagsrutiner: dela in dagen i delar

När jag försöker hitta balans i dagarna och fundera över vad som ska in delar jag upp min dag i fyra delar.  Nu flyr kanske ni kaotiker som liksom jag (fram tills tjugosju års ålder) aldrig lyckats upprätthålla en kalender, hatat att skriva ned saker och helst agerat på känsla. Ni är inte intresserade av ett komplext system, jag fattar. Det är inte jag heller, men jag tror ju att det är viktigt att få in återhämtning under dagen och inte bara på kvällen och för att få en bra balans mellan aktivitet och återhämtning genom dagarna tycker jag det är lättare att tänka på dagens olika delar med målet att energin ska räcka genom varje del. De olika bitarna skiljer sig dessutom väldigt mycket åt.

Mina dagar består av morgon, jobb, eftermiddag/kväll med vakna barn, tiden efter att barnen somnat. I varje del av dagen finns det något jag gör på rutin. Morgnarna är nästan bara rutin, vi ska upp en viss tid, frukost-väskor-kläder ja ni fattar. På jobbet varierar det ju jämnt men jag har en rutin med några saker jag gör för att komma bra in i arbetet varje dag jag kommer dit, en liten planeringsstund för dagen. Eftermiddag/kväll funkar också bra att ha rutiner för – vi äter oftast middag samma tid, disken in i maskinen efter middagen, läggningsstunden ser likadan ut och så vidare. När barnen sover går det att roa sig helt fint utan några rutiner, men även här har jag haft hjälp av att faktiskt tydliggöra hur lång tid det rör sig om, och där har rutinerna varit en hjälp. Om man vet när lampan är släckt i barnens rum och vet när man själv måste sova för att kunna gå upp i tid för att hinna morgonrutinerna går det att realitetspröva olika saker man blir sugen på att göra när barnen somnat. Det tar bort stress att faktiskt avgöra om man har tillräckligt med tid för att hinna med något innan man lovar tusen saker och drar igång femton projekt.

Jag vet att en del älskar att få exakta listor med andras rutiner förresten. Jag gillar det också. Men för mig skulle det kännas märkligt privat att skriva exakt vilken tid vi går upp eller mängden skärmtid per dag eller vem som plockar ur diskmaskinen. Jag skriver gärna om tankarna kring vårt liv, funderingarna och de övergripande systemen, men vårt faktiska liv vill jag liksom hålla privat, vill inte vara som ett dockskåp.

Skapa vardagsrutiner: rutin för veckan för koll på aktiviteter och regelbundna hushållssysslor

Okej. Så vi har morgonrutin, eftermiddags/kvällsrutin och jag har min lilla jobbrutin. Det är jätteskönt när de satt sig, då blir ju dagarna bara gjorda. Men dagarna hänger ju samman med andra dagar, ni vet, den här tidsenheten som kallas veckor. Och det finns många saker som sker varje vecka, men inte varje dag.

Därför var nästa steg i mitt projekt för en förutsägbar vardag att göra ett veckoschema. Det sitter på kylskåpet.
I veckoschemat finns alla återkommande saker under en vecka. Dels finns här sådant som självklart måste hända på en viss dag – ryskkurs på tisdagar eller judo på onsdagar, till exempel – men också sådant som hade kunnat hända vilken dag som helst.
Att göra något vilken dag som helst men minst en gång per vecka kan nämligen vara ganska ansträngande för en hjärna.
Att göra något varje onsdag är betydligt lättare. Så vi fördelade helt enkelt ut en-gång-i-veckan-sysslorna på dagarna. En dag för dammsugning och moppning, en dag för badrumsstädning, två dagar för att tvätta. (Och tvätten från föregående tvättdag viks och läggs in i skåpen när nästa tvättdag sker. Revolutionerande, jag kan inte se på det på något annat sätt.). En planeringsdag då hela familjen går igenom veckan som kommer ihop och veckopengen delas ut.

Även här gäller att börja med små krav. Det tar tid att lära in att verkligen göra det som står på schemat, så välj några få punkter som känns som energitjuvar när de inte blir gjorda och få in dem på rutin. Sedan kan rutinen byggas ut successivt. Har upptäckt att det här är ett bra sätt att få med barnen i vardagssysslorna. Om de frågar om man kan hitta på något särskilt en kväll kan man peka på schemat på kylskåpet och säga om vi hinner, men det är torsdag så vi ska dammsuga. Om ni plockar undan alla grejer på golvet går det fortare. 
Förstås kan man säga så utan att ha ett schema som säger att just torsdagar är dammsugningsdagen, men schemat inger en särskild respekt. Det får dem att sluta tro att det är en dum föräldraidé att vi ska dammsuga ikväll och istället tolka det som en opåverkbar konstant, vår dammsugningskväll är som fysikens lagar. Man ifrågasätter inte, man förhåller sig.

Skapa vardagsrutiner: en sammanfattning

Så hur skapar man vardagsrutiner och får dem att sätta sig? (Om man inte är en naturlig begåvning, men då har man kanske inte läst såhär långt). Jag skulle sammanfatta det såhär:

  • Fundera kring vilka delar av din dag du vill ha rutiner för.
  • Bygg rutinerna på sådant du redan gör.
  • Börja i liten skala med det absolut mest basala. Genomför det länge, tills det slutat kännas som en grej och börjat gå på automatik.
  • Fundera på vilka återkommande sysslor i din vecka du vill ha en rutin för. Gör ett veckoschema. Börja även här med det mest basala tills det går på automatik.
  • Lev och njut.

Läs mer:

 

Du hittar alla mina inlägg om ett enklare liv här och  här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier.

Det här inlägget var ett av de svåraste för mig att skriva, och jag hoppas att det kan vara användbart för någon. Tyckte du om det får du väldigt gärna trycka på hjärtat eller lämna en kommentar med egna tips och reflektioner.
Vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

 

 

 

 

+41
sånt som inte får plats i andra kategorier

Glimtar, augusti 2021

augusti 14, 2021

Rötmånad.
Bananflugor runt komposten, eller om det är fruktflugor. Någon sa till mig att det är en skillnad. Jag har svårt att förstå vad det ska få för praktisk betydelse.
Som när människor försöker berätta att saker inte är nötter, grönsaker, frukter utifrån en botanisk klassifikation. Jordnöt är egentligen en baljväxt. Banan är egentligen en ört. Som om språket och benämningarna är något vi ägnar oss åt frikopplat från våra vardagliga sammanhang. Men det betydelsebärande avgörs av vilken betydelse man behöver. Jag är inte botaniker, jag är inte flugexpert. Bananen är en frukt för den finns i samma kategori som äpplen och päron när mina barn ska välja mellanmål. Jag kan ha jordnötssmör eller mandelsmör på min morgongröt och därför är båda morgongrötsnötter även om den ena är en baljväxt. Flygfän i köket som inte är stora flugor är små flugor som man kan kalla vad som helst.
Jag funderar över vad som är en egentlig sanning, det skenbara i objektiva konstanter, jag ägnar mig åt husmorsknep för att få bort mina köksflyfän, jag längtar efter kylan.

Semesterns sista veckor. Jag förbereder mig för den vardag jag egentligen är bättre gjord för än ledighet.
Dymomärkning, förvaringslådor. Tillfredsställande etiketter på alla lådor i barnens rum. Alla leksaker sorteras. Undrar varför jag inte gjort detta för länge sedan.
Lego, Duplo,  Gubbar, Träklossar.
Lättare att städa i ett hem där allting får en plats. Lättare att leka med begränsningar som inspirerar.
Som med skrivandet: det hypnotiskt gränslösa uppstår lättast när man utsätts för ramar.

Åker till Mariebad mitt på dagen när det är nästan tomt. Är lycklig i lukten av klor. Upp och ned, upp och ned för trappan till den stora rutschkanan. Den här trappan har jag gått i så många gånger, tusen steg av föräldraskap. Kaklet är brunt och vitt, det var det på Fyrishov när jag var liten och badade. Jag brukade trampa på vita rutor och tänka att det betydde att jag skulle få äta vit choklad. De bruna var mjölkchoklad.

Lagar lasagne. Skriver på roman när den står i ugnen. Nu har jag skrivit 27 dagar i rad på mitt nya projekt. Vanan är avgörande för att jag ska fortsätta. Jag är trött på huvudpersonen, trött på kvinnan han möter, trött på språket, trött på platserna de befinner sig på. Jag ser inget i den här berättelsen som skulle kunna gripa tag i någon. Men jag har skrivit 31 000 ord och jag har skrivit varje dag i snart en månad och därför kommer jag att fortsätta. Jag öppnar dokumentet varje dag precis som jag borstar tänderna varje dag. Det handlar inte om inspiration, det handlar om att det ska göras. En dag skriver jag fyrtio ord. Det är inte mer än några meningar, men det är också en dag av skrivande. En dag av att befinna sig i den värld jag är på väg att gräva fram.

Bakar bröd och fryser in. Läser nyheter. Samtalar samtal. Promenerar promenader. Skriver blogginlägg, raderar dem. Orden känns fadda och döda, de bildar meningar men inte med kraft. Känner mig blasé som om jag vore en karaktär i en roman av Karolina Ramqvist. Ett stilla kyligt iakttagande, en avstängdhet som om man betraktar världen genom en glasruta. Jag har blivit gammal, tänker jag, jag har slutat bry mig på allvar, men det är mitt vanliga utslag av brist på perspektiv, för sedan springer jag en mil medan jag lyssnar på Studio Ett och tänker euforiskt under slutspurten att världen är så brutalt intressant och vilket privilegium att få leva som en så nyfiken människa i verkligheten.
Sedan får jag ett till mail om min bok, den som de mailade om i somras och bad om mer tid att hinna läsa. Och pulsen går i tvåhundra för jag är ju inte blasé när det verkligen spelar någon roll. Det står inget nytt, egentligen. Bara att nu är semestrarna slut, nu är de flera som läser, nu återkommer de så snart som möjligt.
Men allt är ju alltid som möjligt, det är möjligheten som utgör variationen.
Jag bakar fler bröd och glömmer bort.

Sensommarljuset förtrollar, skymningen doftar annorlunda än i juli. Kanske är allt jag behöver att få gå in i en höst. Jag drömmer om veckomatsedel och aktiviteter. Om läxläsning och dagislämningar i oktoberregn. Om vardagens gnatande, matande, travande. Om att sitta på min ryskkurs på zoom och tänka på grammatik. Om att göra något svårt på jobbet och klara av det. Om att göra misstag och förlåta mig själv för dem. Om dimma och lukten av löv. Om hagel i ansiktet om morgonen.

Orden stumma, tröga för mig som när man ska göra praktiska saker med handskar på, alla vet att det är lättare att känna ett blodkärl med fingertoppar utan någonting emellan. Men jag vet att först fastnar de, sedan rasslar de, flödar med en lätthet som om de aldrig varit tröga för mig, som om all känsel är naken istället för dämpad, som om ord är det jag är skapad att ägna mig åt.

 

ps. här får ni en spellista för sensommarmelankoli av mig. Jättebra för augustiljus och augustiskskrivande. 

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

+17
familj

Med dig

augusti 6, 2021

Jag har släpat dig ur bassängen på Mariebad. Försökt få på kläder på din blöta kropp i en process där jag dragit på, du korvat av, allt medan du gallskrikit. Jag har stått på parkeringen och tryckt ned dig i lådcykeln efter att mirakulöst till och med fått på dig en jacka tjock nog för den råa novemberluften, och hört dig vråla så att varenda en på parkeringen och kanske ända ner till stan ska höra:
“OCH JAG HAR INTE ENS ETT PAR TROSOR PÅ MIG. VAD ÄR DU FÖR MAMMA SOM INTE ENS KLÄR PÅ SITT BARN ETT PAR TROSOR, MITT I DEN KALLA HÖSTEN?”

Jag har legat i vargtimman och sovit djupt tills jag känt en sval liten barnkropp krypa in under mitt täcke, värma iskalla fötter mot mina lår. Jag har försökt säga åt dig att gå bort och låta mig sova. Jag har hört dig säga:
“Men mamma, man kan säga att du har två alternativ. Antingen måste jag gå bort, och då kommer jag att vakna, och DÅ kommer vi att ha ett problem. Eller så ligger jag kvar. Och vi kan alla bara sova, sova, sova.”

Jag har suttit med dig på en dittills idyllisk båttur där vi just lagt till vid bryggan och det visat sig att den enda toalettmöjlighet som finns är ett dass, och sett dig bli högröd i ansiktet och skrika allt högre och vifta med armar och ben mot alla omkring och skrika:
“Hur KAN ni tro att EN MÄNNISKA ska behöva bajsa I ETT LITET SMUTSIGT HÅL? HUR KAN NI TRO ATT EN MÄNNISKA SKA BEHÖVA GÖRA EN SÅDAN SAK?”

Jag har hört dig konversera med en grannmamma vars hallonbuskar du inspekterat.
“Ni börjar ha ganska mycket hallon nu”, har jag hört dig säga. “Ganska röda hallon nu”, har jag hört dig säga. “Ganska, man kan säga mogna hallon nu”, har jag hört dig säga. Sedan har jag sett dig inse att du glömt en del i din plan, hastigt vända dig mot mig för att säkerställa att allt ska fungera som du tänkt dig. “Mamma om hon nu säger att jag kan få komma och plocka och äta av deras hallon och att det är okej för dem, är det okej för dig?”

Jag har hört dig formulera erbjudanden som ska vara så lätta att tacka ja till att de blir omöjliga att motstå.
“Mamma”, har jag hört dig säga, “det är verkligen tufft att vara mamma ibland.”
Ja.
“Mamma”, har jag hört dig säga, “du kanske bara skulle behöva en paus. Ta en kaffe. Läsa en bok.”
Ja.
“Och det är OKEJ, vi kan se på film, vi barn, så du kan få din stund, det går alldeles bra för oss.”

Jag har haft en besökare som ringt på dörren och du har öppnat klädd i underkläder och sagt:
“Ursäkta men vet du vad, det passar inte så bra att komma just nu, för jag har inga kläder på mig.”
Som om din rytm styr. Istället för att bara göra som alla vi andra och dra på sig en klänning när besöket anländer.

Jag har fått se hur du sätter avtryck i andra. Det finns en värme i dig, en kärlek att dra in andra i, vem som vill får vara med i ditt gäng, här finns kramar och komplimanger så det räcker till alla. Något alldeles särskilt gör du med människor som inte själva har barn, som kanske är osäkra på hur man pratar med ett barn, för du gör det så lätt. Minsta antydan att tycka om dig fångar du upp och förstärker, med dig behöver man aldrig tveka.

Jag har fått leva med alla känslor med dig. Verbaliserade på ett sätt som överstiger din ålder. Med dig kan jag inte gömma mig, det är lika bra att lära sig leva med att strålkastarljuset riktas mot oss.

Vi är inte så lika. Där du är tal är jag tystnad, där du vill folkliv vill jag ensamhet, där du vill rampljus vill jag skugga.
Men jag vet hur det är att ha språk och tankar som är större än vad man har år på jorden, jag vet hur svårt det kan vara att föra samman två världar. De vuxna orden i den lilla kroppens känslor. Att behöva vara ett barn men riskera att tala så att man blir tagen för något annat.

Och idag fyller du sex år.
Något så väldigt i det.
Att du har funnits med mig så länge, och trots det har det egentligen bara börjat.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

 

 

+23
att skriva

En skrivprocess, del 2: Sätta ett mål, skapa en rutin, harva på

augusti 4, 2021

Jag är 26 000 ord in i mitt nya manus. Förälskelsen har falnat, nu är den gråa vardagens realism här. Eftertankens kranka blekhet, fasen då jag undrar hur jag kunde tro att jag skulle kunna bygga en bok igen. Man hade kunnat tro att det skulle bli enklare av att jag fortfarande tycker så mycket om det förra bokprojektet, som jag skickat iväg och väntar respons på.  Istället blir det värre. I bakhuvudet hör jag elaka fraser från min inre kritiker, en uppkäftig bokrecensent i min hjärna som tydligen har full koll på alla mina verk trots att de inte finns publicerade. I sin nya roman närmar sig inte Nettelblad för ett ögonblick den sinnlighet och elegans hon uppvisade i debuten. Där debuten innehöll fulländade karaktärsteckningar finns i det nya verket endast platta papperskonstruktioner och dialog som i bästa fall är krystad, i värsta fall helt obegriplig.
Jag får acceptera att bruset är där medan jag skriver, man får göra som med Radio Barn, säga mmm medan man tänker på vad man ska göra härnäst.

I själva verket är det omöjligt att jämföra det jag skriver nu med det manus jag slutförde i juni. Det var det sista utkastet efter många, omfattande redigeringar. Det här är det första och alldeles nya. Det är nu det ska få vara fult, platt och obegripligt. Mitt sätt att hitta min berättelse är att skriva mig fram till den. Det innebär att jag kommer att skriva mycket som aldrig kan komma till användning. Om man ska springa långt kan man behöva samla mil i benen, när jag ska skriva en roman behöver jag samla ord i hjärnan.
Genom att skriva och skriva och skriva hittar jag fram till det som är berättelsens kärna, det som senare ska få vara kvar. Därför har jag försökt bygga en struktur för det här projektet som handlar om mängd och genomförande, snarare än kvalitet och elegans. Det andra kommer långt senare. Hur jag gör tänkte jag skriva om i den här delen om skrivprocessen.

Sätta mål för ett bokprojekt: ordmål och NaNoWriMo-räknaren

Så fort jag insåg att det här skrivprojektet var något jag ville gå in i satte jag ett ordmål. Jag visste att det här var en vindlande bok med många karaktärer och perspektiv, och därför skulle bli mer omfattande än mitt föregående projekt, som är ungefär 55 000 ord. Jag bestämde mig för att skriva ett första utkast på 100 000 ord. Varför just 100 000? För att det är jättemånga ord. Kommer berättelsen räcka ända till 100 000 ord? Det har jag ingen aning om. Kommer den att vara färdig när jag har skrivit 100 000 ord? Jag vet lika lite som ni. I den här typen av kasta-sig-ut-skrivande finns så många ovissheter, strukturerna jag bygger runt det har ganska lite med något verkligt att göra och ganska mycket med behov av att känna att det finns något att hålla sig i.

Jag bestämde mig för att skriva 100 000 ord, jag bestämde mig för att vara klar i januari. Varför i januari? För att jag ville göra det i ganska maklig takt, och för att julledigheten kändes som ett bra tillfälle att kunna slutspurta vid behov.
När jag bestämt mig för det gick jag in på National novel writing months hemsida. Nanowrimo är ett ideellt projekt som handlar om att skriva en roman (50 000 ord) på en månad. Det går av stapeln  i november varje år och under den månaden finns extra aktivitet i hemsidans forum. Men hela året har man möjlighet att använda deras räknare för att mata in hur det går med ett eget mål. Här kan jag mata in hur många ord jag vill skriva och när jag vill vara kvar. Då får jag en beräkning på ett dagsbeting. Jag kan få statistik på hur mycket av mitt dagsbeting jag skrivit, när jag kommer att vara klar om jag håller den rådande takten och så vidare. Räknaren håller också koll på hur många dagar i sträck jag skrivit. För mig som älskar siffror är det oerhört tillfredsställande att kunna jobba med det här. Dagar det känns trögt har räknaren fått mig att skriva ändå eftersom jag inte vill bryta min streak av att skriva varje dag.

Statistik NaNoWriMo

Statistik NaNoWriMo

Såhär kan det se ut. (Och ja, 2:a augusti var en sjukt jobbig skrivdag så på slutet uppdaterade jag så fort jag skrivit några ord, normalt sett brukar jag uppdatera i större sjok.)

Säger antal ord något om kvaliteten på orden? Nej. Går det att jämföra med någon annans antal ord per dag? Nej. Om jag skriver bajs 500 gånger har jag skrivit 500 ord, men det gör mig inte till Hemingway. Återigen: det här är ett sätt att skapa något konkret av något luddigt, för att ge mig en känsla av att jag gör vad jag ska. Varje dag gör jag någonting i mitt manus och därför blir det lite mer av mitt manus varje dag.

Fulskriva: ett sätt att komma framåt

Om jag trodde att jag behövde skriva något bra hade jag lagt ned för länge sedan. Jag behöver försöka skriva min berättelse, från början till slut. Ja, jag skriver den i ordning. Nej, jag vet inte riktigt vad som ska hända i den ordningen, det upptäcker jag längs vägen. Ja, mycket kommer att strykas och förändras. Nej, jag kommer nog aldrig använda de här styckena jag skriver nu i det skick de är. Min redigering kommer inte handla om att behålla vissa stycken och skriva om andra – i den första vändan efter att det här är färdigskrivet kommer jag att skriva hela berättelsen igen, i ett nytt dokument. Då, när jag vunnit insikter om hur den ska berättas.

Men nu skriver jag, stycke för stycke, uppfinner mig framåt. Jag vet ungefär vart jag är på väg i slutändan, men det är sisådär 85 000 ord mellan den början jag känner till och det slut jag tänker mig.

Jag kan inte tänka på att gå snyggt medan jag försöker upptäcka vart jag är på väg, det är som om jag skulle behöva gå catwalksteg medan jag orienterar. Jag ska igenom den här berättelsen, jag ska springa, krypa, åla, kräla mig fram. Fram ska jag. Hitta rätt ska jag. Förfiningen kommer senare.

Så jag fulskriver. Ibland skriver jag något som liknar skönlitteratur, när jag får sådan feeling. Ibland skriver jag mig bara framåt i halvfungerande text för att ta mig till en scen som känns mer inspirerande. Typ såhär:
“Och sedan gick han till affären och där träffade henne för den femte gången, och hon hade på sig en röd tröja och ögonen glittrade (och var de bruna eller blå, jag minns inte, skitsamma), och han svalde och sa:
“Hej”
och hon svarade något, eller ja! kanske svarade hon inte, utan tvärtom gick hon runt en hylla så han behövde gå efter henne.”
Och så matar det liksom på. Jag försöker undvika alltför svepande beskrivningar, typ “sedan sa han något roligt och hon sa något smart”, för jag vet att jag behöver skriva mig fram till åtminstone ungefär vad de säger eller vad som händer, det lossnar liksom inte annars för mig. Men det får vara fult och rått och opoetiskt och fullt av min skrivdialog med mig själv. Annars skulle jag aldrig komma vidare.

Stå ut länge, eller: att skriva till Black Eyed Peas

Att skriva ett bokmanus innebär att sitta väldigt lång tid med sina ord. Det är ensamt, och  det är monotont. För mig hjälper det att lägga in saker längs vägen som ger variation. Jag skriver inte alltid vid ett skrivbord där jag kan fokusera som mest på min roman och lyssna på min mest inspirerande skrivmusik. Jag skriver medan en ugnspannkaka står i ugnen, jag skriver en stund på lekplatsen medan barnen springer runt. En gång skrev jag på mitt förra manus i caféet på Mariebad medan barnen var på simskola, drack kaffe som smakade bränt och omgavs av fuktigt varm luft och lukten av klor. Det gör inget om det inte blir hundraprocentigt fokuserat inspirerat. Det är bara fulskrivande, ändå.

Av samma skäl lyssnar jag på musik när jag skriver, all möjlig musik. I det här skedet är inte musiken något som tar mig in i stämningar, den är något som ger mig en känsla av sällskap, ungefär som när jag tentapluggade på läkarprogrammet. Jag tror säkert 10 000 ord av det jag skrivit hittills har författats till I gotta feeling med Black Eyed Peas. När kvällen är sen och man har 500 ord kvar att skriva finns det få saker som kan lyfta en som en popdänga. Ibland skriver jag i takt till musiken. Något som drar mig framåt, orden som forsar.
Det blir inte vackert.
Men det blir.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.
PS Är det något särskilt om min skrivprocess du önskar att jag beskriver i den här inläggsserien! Hojta till i kommentarsfältet i så fall.

 

 

 

+13
sånt som inte får plats i andra kategorier

måndag den andra augusti 2021.

augusti 2, 2021

Det är den andra augusti 2021, det är sensommarljus i trädgården. Många börjar jobba idag. Jag är ledig två veckor till. Hemma på Åland igen. Ska  stoppa in mig själv i rutinerna som får vardagslivet att rulla. Rutinerna jag saknat. Mjukstarta i dem som när man sträcker på sig långsamt i slutet av yogapasset för att vakna till liv. Idag ska jag laga linsstroganoff, baka ett bröd, dammsuga. Den konkreta fysiska verkligheten, det behagligt handgripliga ibland i sådant som bara görs, medan tankar far.

Ikväll ska jag skriva på mitt nya bokprojekt. Snart har jag nått 25 000 ord. Förälskelsen har lagt sig, nu är det travande tvivel, att traska på för att jag lika gärna kan se vad som skulle kunna hända. Jag ska skriva mer om det en annan dag – om rutiner och målsättningar och att bara fortsätta utan att kräva så mycket av det.

Jag vill skriva att det finns en hudlöshet i augusti, detta sneda sensommarljus, känslan av att allting så småningom ska stängas ned för säsongen. Men har jag inte skrivit att det finns en hudlöshet i alla detta ljus varje månad sedan typ mars? Kanske handlar det snarare om detta: det finns mycket som gör det väldigt roligt att vara jag. Lättheten att lära nytt, målmedvetenheten, projekten, livet som ett äventyr som kan levas från ett köksbord och en cykelsadel. Men gudarna ska veta att det är ett jävla jobb. Som med kashmir och orkidéer, äkta marmor och guld. Det kan verka lockande, men det är ofta enklare med något mer robust. Något som inte kräver lika mycket skötsel.
Nu valde jag ju inte material och art, jag blev bara den här sorten, så det är väl bäst att följa skötselråden jag hittat under livet.

Men sensommarljuset är mjukare än marsmånadernas råa skarpa, en mycket mjukare melankoli.
När en hösttermin närmar sig finns sådan längtan efter det som kanske ska bli, när våren närmar sig ska det bara slutföras.

I morse promenerade jag genom het luft och längtade efter kyla. I eftermiddag vill jag simma i havet. Det finns så många dubbla budskap som ryms inom ens egna små livsdrömmar, det kan vara helt vackert så.

Habanero kommer och sätter sig bredvid mig när jag skriver, hon har en skål fylld med frysta ärtor, pressar in så många hon kan i munnen på en gång, mosar runt, sväljer.
“Jag får brain freeze”, säger hon, “men det är så gott att jag blir VANSINNIG!”
Men vansinnig är hon ju redan, tänker jag.
Det är vi ju allihopa i den här familjen.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

 

+19
sånt jag läser

Böcker jag läste i juli

augusti 1, 2021

Hej. Idag börjar augusti, kanske en av mina favoritmånader på året. Sommaren är inte över men den existerar på ett sätt jag kan trivas med. Morgnar som doftar friskt, krav som sänks, människor som börjar återgå till sina arbeten och rutiner som blir mer som vanligt. Augusti är för mig vad maj är för sommarälskaren. Maj kan vara en njutning som en föraning av den sommar som ska komma, trots att det fortfarande är vår. Augusti är en föraning om den höst som kommer, trots att det fortfarande är sommar.
Vi klarade julis konturlöshet hörrni, i år också.

Men böcker. Redan när jag skrev junisammanfattningen av lästa böcker varnade jag för hur många böcker det skulle bli i juli. Det handlar inte om antal, vet ni, bara en påminnelse. Det handlar om att ha så mycket läsning och lässtunder i sitt liv som man vill ha för att känna att man får läsa på ett sätt man tycker om. Här har jag skrivit om sätt att få in mer läsande i sitt liv, om man vill det.
Med den disclaimern, nu kör vi.

Vem dödade Bambi av Monika Fagerholm

Vem dödade Bambi? av Monika Fagerholm

Finlandssvenska Monika Fagerholm har skrivit till exempel Den amerikanska flickan och Diva, som jag skrivit om här. Hennes böcker karakteriseras av experimentellt och uppluckrat berättande, historien ur flera vinklar, ett språk som bänds och vrids och får nya betydelser i nya sammanhang. I Vem dödade Bambi? står en gruppvåldtäkt i en fin villaförort i centrum. Maktspelet kring den och hur de inblandade påverkas, långt efteråt. Samma händelser som återkommer ur olika perspektiv. Det förefaller i alla fall vara det som är tänkt att vara kärnan i berättelsen, men jag kommer aldrig in i boken. Här finns många av de Fagerholmska dragen, men inte den Fagerholmska magin. Karaktärsgestaltnigen lyfter aldrig riktigt från pappret. Jag blir inte på allvar engagerad i karaktärernas öde; de får aldrig chansen att bre ut sig. Kvar blir papperskonstruktioner i ett språk som känns mer vilt än vad berättelsen kan bära.

Vänligheten av John Ajvide-Lindqvist

Vänligheten av John Ajvide Lindqvist

Böckernas motsvarighet till överkokt spagetti som comfort food. Här finns min recension. 

En högre rättvisa av Hjort & Rosenfeldt, Det du inte vet av Anna Jansson

En högre rättvisa av Hjorth Rosenfeldt

Ju mer jag läser, desto mer blandar jag genrer. Böckerna ska vara som lösgodis, sorterna behöver komplettera varandra för att ge bra variation. (Visst är det så med lösgodis? Jag gillar inte lösgodis, jag gillar bara choklad och kola, så jag gör liksom inte så.)
Här slängde jag alltså in lite svensk deckare i lösgodismixen. Hoppade in en bra bit in i en serie men genom tillbakablickar var det inga större svårigheter att förstå vad som hänt i tidigare böcker. Boken var en riktig bladvändare, korta kapitel med ständigt driv. Tyvärr tyckte jag att hela historien i slutändan kändes krystad. Föredrar när en deckare får en att känna mer aha än jaha. Samtidigt var det så mycket hemskheter att jag började drömma mardrömmar. Å andra sidan så spännande att jag kan tänka mig att läsa en i samma serie igen när jag bara vill ha något som får mig att vända blad, så den gjorde ju sitt jobb.

Det du inte vet av Anna Jansson

Också svensk deckare en bit in i en serie. Gotlandssommar, stillsammare och mindre av ständiga cliffhangers än boken ovan. Spännande men snäll, gav inte mardrömmar, personporträtten var mjukare. Mer aha-känsla i slutet, tyckte själva gåtan blev intressantare och inte lika krystad.

Störst av allt av Malin Persson Giolito

Störst av allt av Malin Persson Giolito

Lyssnade på den här som ljudbok när den kom ut och inte vågat läsa den i text av rädsla för att bli besviken – älskade den när jag hörde den. Men nu läste jag om den och det är verkligen en jäkla bra bok. Kanske ska dissekera den rent skrivtekniskt här på bloggen någon gång, för här finns mycket att inspireras när det gäller att skapa sitt manus till en utsökt helhet snarare en enskilda välgjorda komponenter. En tydlig dramaturgi, komplex att genomföra i och med att vi rör oss i flera tidpslan. Skicklig karaktärsteckning med välvalda detaljer. Jagformen när den är motiverad eftersom det sätter tonen för berättelsen. Stämning, teman, små skiftningar även i bihandlingarna. Finns mycket att lära av denna för en skrivande människa.

Familjelexikon av Natalia Ginzburg

Familjelexikon av Natalia Ginzburg

Ovanlig form, karaktärsgestaltning med sylvass skärpa, känslor som ligger mellan raderna. Natalia Ginzburgs självbiografiska beskrivning av sin uppväxt i en italiensk-judisk familj i fascismens Italien. Grunden är språket och familjen. Natalia är yngsta barnet av fem, och trots att hon är berättaren närmast osynlig i berättelsen. Istället handlar det om språket och fraserna, familjen och människorna de möter. Hur berättelser från familjens gemensamma historia blir fraser och uttryck som syskonen använder decennier senare. Det är en bok med en stor känsla för de exakta detaljerna som kan ge oss en hel bild av en människa, och den kan läsas för att studera karaktärsgestaltning. Men det är framförallt en bok där det stora händer mellan raderna och under ytan, en bok som kräver fokus. Språket är sakligt, torrt humoristiskt, och det ger en oväntad tyngd i de tragiska händelser och livsöden som drabbar familjen. Det här är en bok där sättet någon köper klänningar kan ta upp många rader, men förlusten av en make som sannolikt fängslats och torterats till döds kan sammanfattas i det lakoniska konstaterande att sedan såg man honom aldrig mer.
Tror jag ska skriva en längre recension på denna, men nöjer mig med att konstatera: välskrivet, ovanligt, roligt, kräver fokus för att man ska uppfatta djupet. Läste denna parallellt med mer lättsmält läsning och tyckte det funkade mycket bra.

Handbok i konsten att vara social av Nicolas Jacquemot

Handbok i konsten att vara social av Nicolas Jacquemot

En bok jag hittade i mitt flickrum som jag minns att jag köpte en gång på Pocket shop typ 2007, när jag var fjorton-femton och skulle åka tåg mellan Uppsala och Stockholm för att träffa mina internetkompisar. En peppig bok som känns som att läsa en längre och lite mer susbstantiell version av en artikel i någon tjejtidning, och jag älskade den när jag var femton för man blev på så bra humör av den. Fjorton år senare, efter att ha plöjt mängder av böcker om samtalskonst och kommunikation, genomgått videoinspelade samtalsövningar under läkarprogrammet och jobbat med att prata med människor i olika svåra situationer i fem år känns den kanske inte lika givande. Men fortfarande lika mysig!

Systrar i jeans: Andra sommaren av Ann Brashares

Systrar i jeans: andra sommaren av Ann Brashares

Jamen jag sa ju det, ju mer jag läser, desto mer varierat. Systrar i jeans-böckerna läste jag första gången när jag var typ elva-tolv, men de har fortfarande något. Alla har väl hört om de här eller sett filmen, tror jag? Men grunden är alltså fyra tjejer som hittar ett par jeans som passar alla fyra. De skickar jeansen mellan sig under sommaren när de är skilda åt och man får följa vad de gör under sommaren. De första två böckerna är bra, sedan havererar det. Kan analysera det rent skrivtekniskt – de första två böckerna ger var och en av tjejerna en tydlig egen dramaturgisk kurva, en intressant egen berättelse. I de senare är det mest en massa scener av konflikt och upplösning lite hipp som happ men utan den tydliga dramaturgiska strukturen som är så tillfredsställande.
En orsak att jag läste om just den här andra boken i serien är att jag verkligen gillar berättelsen om hur Bee, tjejen som förlorat sin mamma i självmord, reser tillbaka till sin mormor för att söka och förstå sina rötter. I bokprojektet om Laura finns teman kring rötter och ursprung, vad som formar en och hur det sätter spår i en, och fast det är ett helt annat slags bok visste jag att det finns stråk av berättelsen om Bee i den här boken som fick färga scener i min roman. Jag ville tillbaka dit, titta på dem, fundera kring hur de präglade min egen text.

Masskrossång av Hilde Hagerup

Maskrossång av Hilde Hagerup

Smärtsam, drabbande, omkullkastande läsning. Skrev om den här. 

Man kan inte säga allt av Peter Pohl

Man kan inte säga allt av Peter Pohl

Hur många är vi inte som läste Peter Pohls böcker som barn och kom undan med det för att det var “ungdomsböcker” fast de handlade om riktigt mörka saker och det var svärtan vi ville åt? Man kan inte säga allt handlar om en femtonårig kille vars elvaåriga lillasyster blir våldtäktsmördad. Det finns en typ av deckarstory i den, fast alla trådar klaras inte ut. Och någon typ av samhällsfunderingar, antar jag, fast de har inte åldrats så väl. Men det jag minns från när jag läste boken som barn, och läste om den flera gånger efter det, är hur fint vänskapen mellan killen och hans bästa kompis gestaltas. Det finns så mycket saker i polisutredningen och hela grundstoryn som jag kan ifrågasätta som vuxen läsare, men vänskapen lyser stark, det var den jag alltid ville återvända till. Den är ljuset i bokens alla hemskheter och kanske är det egentligen vänskap som den här boken handlar om.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

 

 

 

 

 

 

 

+8