Det blir slutet av juli, jag promenerar på många platser och tänker på vad jag vill ha i mitt liv. Gdansk, Poznan, Budapest. Hetta och mörker, utomlandsdoften.
Sverigeljus, sjö i skymningen, blåbärssnår. Doften av Falu Gruva om kvällen.
Jag väntar på svar om mitt romanmanus, det är spännande, det ligger som ett rus under huden vad det skulle kunna bli, men det är inte längre ödesdigert.
Steg efter steg, början av den här sommaren var tung, jag kände mig så vilsen, men jag är igenom.

Såhär tror jag att det var: jag trodde att skrivandet var något som tog så mycket tid av mig, att när jag väl var klar med mitt romanprojekt så skulle det komma som en befrielse.
Sommaren, man blir ledig, allt ligger fritt.
Men skrivandet är ryggraden och strukturen, det är som promenaderna och morgongröten. Det är tänkandet och befrielsen, det är att försjunka och lugnet i det.

Jag tillät mig att ha ett skrivande liv när jag skrev det där manuset, jag trodde att jag tillät mig fullt ut och utan kravet på vad det skulle bli, och ändå fick enstaka refuseringar mig att skämmas. Det är så pinsamt att vilja något!
Och samtidigt – det har jag tänkt på, under promenaderna – så mycket mer genant att leva likgiltigt för att viljan är för genant.

Det är slutet av juli, jag sjunker ned i ett beslut jag redan påbörjat, ett slags process som fullbordas:
jag har alla möjligheter att skriva, nu gör jag det.
Det är tvekan som tar mest energi numera, inte att försöka få plats för skrivandet.

Det är så lätt att hantera sina romaner som något slags trisslotter, i längtan efter att få tillåtelse för det egna skrivandet. Jag brukade göra det så mycket, när jag var ung, nu skriver jag den här romanen men blir det inget med den då slutar jag, om ingen vill ha den ger jag upp. 
Men jag kunde inte. 

Jag vill inte leva mitt skrivliv så.
Jag vill bara hålla på.
Dag efter dag, år efter år.

Jag vill göra plats för mitt skrivliv som jag en gång gjorde plats för ett ensamstående föräldraskap, när barnen fortfarande var så små. Jag vill skala av och skala av och reducera tills det som finns kvar är kärnan.
Jag vill bygga mönster som händer om och om igen, det som nöter sig fram genom tiden.

Det är slutet av juli. Jag skriver scener, bakgrund, instruktioner för ett första utkast av det nya bokprojektet. Jag tänker på hur somrarna är en bra tid för att drömma fram visionen det innebär att bygga något nytt. På hur det skulle fungera bra att skriva klart böcker i maj, om jag bara förbereder mig nästa gång på att det jag behöver inte är att vila från skrivandet, om jag bara nästa gång står redo att börja arbeta med nästa projekt.

Det är slutet av juli, jag förbereder en novellsamling, inspirerad av min resa i öst, den har ett visst tema. Jag tänker att den kommer att vara ett bra projekt att ägna sig åt i mellanrummen. I skeden när romantext behöver vila, eller mellan romanprojekt, kan jag skriva någon av mina noveller.

Ibland, som uppvärmning när jag ska skriva, skriver jag på mina dikter.
De sitter också samman i ett slags handling, ett slags tidslinje, fast kanske är den inte synlig längre när språket är så upplöst. Det är svårt att skaka ur sig sitt romanskrivande när man ägnat så många år åt det.

Jag planerar för hur jag ska hinna skriva allt detta.
Sätter inga krav på ordantal, inga deadlines för när något ska vara färdigt. Jag behöver dem inte mer, eller åtminstone inte nu.
Behöver bara värna utrymmet.

När hösten kommer, tänker jag, ska jag gå upp igen på morgnarna och skriva innan jag väcker barnen.
Jag skulle vilja ändra matplaneringen, göra fler färdiga storkok för vardagskvällarna. Då hade jag kunnat skriva när jag kommer hem från jobbet också, innan det är dags att äta.

Så konkret och oglamouröst är skrivlivet för mig, ändå känns det helt revolutionerande.
Jag drömde om att skriva, nu ligger det i mina händer, det var ingen engångshändelse att få börja igen, jag kommer att skriva ett projekt och ett till, jag kommer att hålla på! Som att ha ett trädgårdsintresse eller sticka tröjor eller gå till gymmet, om och om igen, det är något man gör med sina dagar, en rörelse som ligger i ens händer.

Vilken höst det kan bli, va!
Vilken vinter, vilken vår, vilken sommar.

P.S Har helt glömt att påminna om det här på bloggen, men snart kommer antologin ut där en av mina texter är med! Ärr – berättelser om akuta kejsarsnitt, som jag skrev om här. Den kommer 28 augusti men ni kan förhandsbevaka den här. Hjälp oss se till att den får lite vingar, tar sig till den som behöver den. Ni som läser bloggen kommer känna igen er mycket i min text <3

Läs mer:

• Lilla skrivlivet.
• en helg. vecka 21, 2025. Allt är bara lögn och förfalskning!
• Sommarskrivet, 2025. Men tänk om sagan är den riktiga verkligheten.
• Sommar, sommar, sommar. En märklig plats, ett slukhål.
• Mars, april, maj. ”ÄR DET EN SNUSKIG BOK?”

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

Det är blixtar på himlen, många och starka, det är dånet. Som åskväder är i en Disney-film, men inte i verkligheten. Det är jag och min vän och hennes nya kille, det är regnet mot taket, värmen i luften, vi dricker te. Det är ytterligare en sommar av gäster.  Det är ganska stora barn, de har fredagsmys inne i vardagsrummet, ibland hörs deras röster ut genom den öppna balkongdörren när de kommenterar filmen. Åskvädret pågår i timmar, och samtalet.
Vi har varit vänner i tolv år, sedan Lilla Gubben låg i min mage, vi reste till Helsingfors när hennes son var en bebis, nu är han ett skolbarn.

Jag skrev in hennes lägenhet i Sjukdomen, på det viset jag fyllde den med platser jag varit på så många gånger under så avgörande blick i livet att jag fortfarande kan röra mig genom rummen i minnet, som att stappla i mörkret på natten om man vaknar och behöver gå upp.
Befolkade mina platser med främmande människor, till slut så intensivt levande för mig att karaktärerna grumlade mina minnen. En dag tänkte jag på den där morgonen i den första lägenheten i Umeå, den på stan, jag tänkte på den morgonen när mitt vatten gick, hur jag gick in i duschen i badrummet, och i ett hastigt tankspritt ögonblick tänkte jag: men var fanns Vera då? När vi gjorde allt det där?
För att det var självklart att placera henne där, på den där gatan i slutet av staden, på den där platsen som var början och slutet på allting.

Det är så mycket som handlar om att hålla på. Vänskaper kan också vara så. Håll på och håll på litegrann hela tiden, man kan ses någon gång per år när man har chans att träffas men skriva litegrann nu och då, grabba tag i möjligheterna när de dyker upp, och så plötsligt har upplevelser och ögonblick lagts till varandra och allt detta bygger bandet.

*

Om man bara håller på.
Man skriver en bok, man skriver den varje dag. Det är en höst, en vinter. En vår utan skrivande, en sommar då det tar fart, det är en ny höst och vinter och vår, det är en refusering, det står:

Tack för att du har skickat ditt manus till oss.

Sjukdomen har ett driv och ett språk som sticker ut – exakt och lyhört. Du lyckas med det svåra konststycket att skildra ett psykologiskt tillstånd som gränsar till det farliga, men samtidigt få läsaren att känna empati med huvudpersonen. Nils framställs med precision och många nyanser. Det finns en stark känsla av samtid i texten, både i tematik, miljö och uttryck.

Men berättelsen om Nils tar inte riktigt ett grepp om mig. Jag upplever honom som för distanserad och nollställd trots att besattheten borde vara extremt känslomässigt omtumlande. Jag undrar också över att Nils efter så lång tid av intensiv fixering plötsligt och till synes ganska enkelt släpper taget om Vera. Det gör mig lite snopen och otillfredsställd.

Dessa invändningar för att vi tackar nej till utgivning. Men trots detta negativa besked så ser vi att ditt skrivande har potential, och vi vill tacka dig för förtroendet att få läsa. Vi hoppas att du fortsätter skriva och att du återkommer till oss igen.

Om natten fortsätter åskvädret, blixtarna och dånet, jag ligger i sängen med en åskrädd tioåring bredvid mig och jag tänker på Nils.
Slutet är en sak, jag tror att man hade kunnat justera proportionerna där, jag hade behövt läsa det igen men om det behöver ändras hade det gått att komma åt, en mekanik, sådant som kan skruvas, men Nils.
Kanske går det inte att skriva om någon som Nils.

Eller kanske är det bara jag som inte kan göra det, tillräckligt.

Ville skriva om någon som upplevde något många har upplevt, en kärlek som tar över, en besatthet, men ville låta honom gå över gränsen.
Steg för steg över gränsen.
Någon som upplevt något som många har upplevt, men inte hanterar det som många skulle hantera det, och därför blev inte Nils som andra människor, därför fanns det ett slags hålrum som måst följas, en död inuti att behöva återupplivas ifrån och –
kunde jag inte kunde skriva det,
eller skrev jag något som är en smaksak för en smak som inte finns?

Blixtar som lyser upp rummet, sinnet, natten, jag tänker:
varför skrev jag den här boken, men jag minns svaret:
jag ville ju se om den gick att skriva.

Kanske gick den inte att skriva?
Det får ha varit så, det får vara slutsatsen.
Forskare ägnar år åt experiment för att påvisa sådant som visar sig vara falskt.

*

I början av min semester, innan jag började jobba halvdagar igen, har jag köpt en studsmatta.
Den gamla studsmattan höll på att krokna, kantskyddet murket, skyddsnätet trasigt, det var dags. Men i det slukhål som var sommaren, semestern, refuseringarnas förödande kraft kostade jag på mig en dyrare studsmatta än vad jag från början tänkt mig.
Sällan har jag hängett mig så åt konsumtion. Barnen är ändå så stora nu, skämdes jag, det är några år till, men det är inte som att de är små och vi ska ha den hela deras uppväxt.
Men syskonbarnen! protesterade en annan del av mig. Vännernas barn! BARNBARNEN!

Eller bara att ibland få ägna sig åt ett lustfyllt överdåd.
Och det var ju inte kokain i privatjet, det var bara lite extra bra studs.

Våra vänner kommer och hjälper oss montera studsmattan. Deras bebis ligger i Storasysterns armar och sover. Det finns inget som är som det här, säger hon.
De hinner inte klart den första kvällen, skyddsnätet får lämnas till morgondagen. Barnen tillåts prova att studsa några gånger. Det är en mycket bättre studs, försäkrar de mig.
Jag försöker mjölka dem på detaljer för att rättfärdiga mitt köp. Är det jättemycket bättre studs? Är det roligt-när-man-har-blivit-ett-större-barn-bra studs?

Om natten vaknar jag av ljud från trädgården. Fniss, ett litet jubel. Har mina ungar rymt ut i  den nya – och ofärdiga! – studsmattan klockan ett på natten? Jag trodde de visste bättre än så.
Det är mörkt, den sällsynta timmen av mörker en sommarnatt, solcellslamporna lyser i grannarnas trädgård, stämningen är overklig, det hade kunnat vara en annan årstid, en annan plats.
Och de busiga barnen i min studsmatta så märkligt stora, visst växer de fort numera, men det känns som de har växt bara sedan jag såg dem under gårdagskvällen?

Sticker ut huvudet genom balkongdörren från sovrummet, hyssjar, och ser hur barnen rycker till, stirrar i skräck, hoppar ned från studsmattan och sedan över staketet tillbaka till granntomten.
Det är då jag förstår att det inte är mina barn, utan två vänner till en grannkille, de är 17-18 år och har ägnat sig åt busstreck en sommarnatt, dagen efter kommer jag att byta några ord med grannen och ursäkter kommer att yttras som jag egentligen inte behöver för är detta det vilda man ägnar sig åt när man är en artonårig kille är det trots allt ganska oskuldsfullt, och jag är så nöjd, så nöjd, så nöjd..
För innan jag avbröt det lilla roliga såg jag att de hade en riktigt, riktigt bra studs.

*

Sommarnätter, sommardagar.
Att fylla timmarna med innehåll, att fylla dem med nya berättelser.
Ett slags nattliga funderingar kommer att fyllas med andra, timmar och dagar och veckor kommer att leda mig bort från besvikelser, oavsett om det kommer några framgångar för att följa dem.

Om man håller på.
Det finns så många saker som handlar om att man måste hålla på.
Stund, efter stund efter stund av att hålla på kommer att förflytta en, från ett läge till ett annat.
Efter blixtarna och dånet stilla tystnad.

Läs mer:

• Du är min sol,  och jag är din stjärna.
• Kometen kommer. 
• Sommar, sommar, sommar. 
• Romanprojektet Sjukdomen.

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

Sommaren är en märklig plats, ett slukhål.
Jag tycker om det ordet, slukhål, fenomenet fascinerar, jag minns när jag första gången hörde talas om det, jag var förälskad, någon jag var förälskad i berättade för mig om det.
Att marken kan rasa samman. Svagheterna som döljer sig under ytan.
En perfekt metafor, tänkte jag, för förälskelse, för somrar, jag slutade vara förälskad, jag fortsatte skriva om slukhål, sommar lades till sommar och kärlek lades till kärlek och dagar lades till dagar och det är många år senare, en livstid.

De stängde Fyrishov nyligen läste jag, en vattenläcka på grund av ett slukhål.
Barndomskvällar, doften av klor, gå på kaklet enligt ett visst mönster, tiden evig, hår när topparna fryser i vinterkyla på väg ut mot bilen, jag brukade berätta historier för mig själv i badet, jag berättade alltid historier, mitt liv öppnades när jag började skriva ned dem, jag vet inget annat.

En gång, när jag var genom barndomen och bortom den,  fick jag ett dödsbesked där, på Fyrishov.
Men de hade byggt om det sedan länge, då, det var inte min barndoms omklädningsrum, det var andra skåp, ett annat ljus.
Jag hade inte förstått hur döden kunde sluka de levande.
Det kändes som om någon dog, där, i omklädningsrummet på Fyrishov, jag ville inte åka tillbaka, men vi hade simskolan, vi satte oss på bussen, jag åkte och åkte vecka efter vecka tills det blev till något annat.

Man lägger sina dagar, en efter en till varandra, tills allting har blivit något annat.
Det är hela rörelsen.

*

Sommaren!
Jag skriver till min vän:
vad dumt det var av mig att skicka in ett manus innan sommaren
det är så tungt att gå och vänta på refuseringar när man är i ett vakuum, fråntagen sitt arbete
Hon skriver, roat som man blir road om man känner någon som är lika melodramatisk varje år i juni:
menar du att ha semester? 

Jovisst, det kallas semester, jag förstår ju det, det är en lyx att ha ett jobb som bara fortsätter att finnas trots lågkonjunkturer och världsoro, jag fattar ju det, att ha betald semester, jag fattar ju det, men: jag tycker så mycket om vardagen.
Man går upp, man går iväg, man stressar, man lugnar sig, man planerar måltiderna, man läser läxorna, man vill bli av med alla bekymmer men de är egentligen själva poängen, små hinder som ska överkommas, den dramaturgiska kurvan i en vanlig dag, konflikt och upplösning, man gör vad man ska.

I vardagen är det mycket tydligt vad man ska göra.

*

Folk klagar på vädret.
Jag älskar det dåliga vädret. I regn och kyla kan jag koncentrera mig.
Mitt perfekta sommarväder är några dagar av vackra sommarregn – doften av dem, ljudet mot taket – och svala men lätt soliga dagar då man kan sitta ute i trädgården och arbeta med sina projekt, men gärna med kläder på. En tjocktröja gör inget. Långbyxor är inget problem.
Ett lugnt sus av vinden i träden, en vänlig grönskas rika dräkt, men ingen svett, inget behov av ständig siesta.

*

Så här har jag tyckt om sommaren så länge jag kan minnas.
Oftast har det löst sig genom att sommaren varit min tid för att skriva romaner.
När jag var sexton.
När jag var sjutton.
När jag var nitton.

Kanske slutade sommaren vara skrivtiden efter det, när jag fick mitt första barn?
Ett visst slags ändlöshet upphörde, tiden att skriva kom i fanatiska sjok när vi hade barnvakt, och när jag stal tiden till mig.

Alla dessa ögonblick med små barn, när jag skrev. 
Men de är så stora nu, jag behöver inte jaga tiden, behöver bara påminna mig om hur värdefull den en gång var för mig, tillåta mig att ta emot den när jag får den.

*

Det finns ingen brist på saker som borde göras. Det finns alltid saker som borde göras. Fylla i blanketter, rensa ogräs, rensa avlopp.
Men jag antar att det inte är vad folk längtar efter när de säger att det är så underbart med semester.

*

Jag borde bara skriva, det är väl så.
Fortsätta hålla i rutinen.
Refuseringarna tog hårdare än vad jag trodde, det kändes så genant.
Kanske som att vara förälskad, att förblindas av kärleken till att tro att det är besvarat, och sedan upptäcka att allt var i ens eget huvud.
Att tro att man hade skrivit något som borde kunde läsas av andra, att bromsas i den uppfattningen.

Men känslan, i sig, av att skriva. Det är väl det som behövs, det är väl så.
När ord läggs till ord, som dag läggs till dag, att det är själva rörelsen, att text läggs till text läggs tills text tills berättelsen blivit något annat.

Stadig mark. Ord.

Läs mer:

• Enkelheten, svårigheten. ”Folk säger att det är bra att skaffa sig ett liv man inte behöver ta semester från, det de glömmer att säga är att semestern då kan kännas som ett överraskat vakuum som är svårt att orientera sig i.”
• en helg. vecka 21, 2025. ”Hur ska jag säga allt det jag har tänkt utan att villa bort mig?”
• Sommarskrivet 2025. Tänk om sagan är den riktiga verkligheten.

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

Det kom ytterligare en standardrefusering från ett förlag.
Matematiken ligger nära till hands, ett slags mental bokföring: nu är det två fina refuseringar från agenter, ett möte med en agent som sa åh det här skrivandet men nej inte det här manuset, två standardrefuseringar. Om man lägger samman allt detta, betyder det inte något, låt det betyda något, men naturligtvis betyder det inte något jag inte redan vet, som jag inte redan vetat i många år: det finns något där i mitt skrivande, det har inte hittat rätt person vid rätt tidpunkt med rätt manus än.
På så sätt spelar alla dessa överväganden och beräkningar ingen roll, ändå är det så svårt att låta bli. En antagen bok är en antagen bok och en refusering är en refusering och det är 1 och 0 och inget däremellan och det har mycket lite med att skriva att göra.

Det tar så mycket energi att vänta på svar om sitt manus!
Jag hade glömt, eller var det inte lika svårt förra gången?
Förra gången var livet så fullt, överfullt, upptaget.

Kanske sammanfaller det med ett slags fyrtioårskris, tio år för tidigt. Barn som börjar bli stora men ännu inte borta från hemmet, man har ansvar och fritid på samma gång, inga katastrofer runt hörnet, inga världar på väg att rasa samman, inget som måste dundras iväg på minuten, ingen på väg att ha sönder hela huset så fort man vänder dem ryggen.
Semester på det.
Det finns så mycket tid att tänka, så lite att tänka på, annat än: vad gör man vad gör man vad gör man med sitt lilla liv och är man på väg att slösa bort det.
På grund av begränsade resurser kan vi inte ge någon individuell återkoppling.

Men vad är då det bästa att göra av grubblande under optimala omständigheter, det är väl att göra något istället för att grubbla.
Vad var det jag brukade göra – som gav rytmen och ordningen, som gav känslan av framåtrörelse? – jomen det var ju att skriva.

Det är dags att planera sommarskrivandet.
Det var lättare förra året, tänkte jag nyss buttert, då hade du ett manus i gång.
Men när jag läser vad jag skrev förra året, och jag minns att så var det faktiskt inte alls. Jag hade en lös samling av en massa tankar och ord och uppslag och jag undrade om jag någonsin skulle lyckas få ihop det till ett manus.
För ett år sedan fanns inte boken jag nu har skickat till förlag.
Ett år sedan! När jag var tjugo var ett år en evighet, jag förstod inte hur jag kunde förväntas lägga så lång tid på ett och samma projekt. Men nu är det inte så länge sedan förra sommaren.

Jag har ett antal lösa anteckningar, en idé om vad nästa manus ska innehålla och handla om.
Tanken är kittlande.
Om jag sätter mig och skriver det, nu. Vad sitter jag med om ett år?

Förra året skrev jag att jag ville skriva mellan en halvtimme och en timme per dag. (Jag skrev också: ”Jag tänkte:
Alla som kan skriva text kan inte skriva romaner, man kan vara en lycklig människa ändå.”, en tanke jag tänkte igen senast igår. Är man bara upprepningar av samma tankespår och mönster, år efter år?).
Det är helt görbart, det kan jag göra i år också, bara jag bestämmer mig.
Alla år jag drömde om ostörd tid, möjlighet att göra vad jag vill, och nu när jag står inför den blir jag handfallen.

Bara jag bestämmer mig!
Nu bestämmer jag mig.

Nu öppnar jag den nya berättelsen på allvar, nu återställer jag ordningen.
Vad det blir kanske vi ser om ett år, eller två, det är inte själva poängen, tvärtom är det en mycket liten del av berättelsen.

Hur kommer ni att skriva i sommar, om ni skriver?

Läs mer:

• Sommarskrivet 2024.
• Väntans tider.
• ”Nu var allt bara reflexer och föraningar.”
• lördag, söndag, avslut.
• Vardagen.

Det är midsommarafton. Igår blev jag refuserad, den första förlagsrefuseringen av mitt manus.
Det var en standardrefusering. Tack men nej tack, endast undantagsvis personliga kommentarer. Från ett förlag där jag haft en mer personlig ingång, uppmuntrats skicka när jag har något nytt.
Nu tror jag inte att jag får några fler besked innan sommaren, jag gissar att det är så, att alla går på semester och de som jobbar kvar någon vecka till på förlagen sitter med befintliga projekt, småfix. De stora besluten först till hösten.

Jag måste skriva på något annat, jag måste få gå in i en värld.
Att ha sitt skrivande är att äga en verklighet fullt ut, det är ett slags fullständig kontroll. Att släppa iväg en text på det här sättet är att förlora kontroll.
Att skriva något nytt är att återta den.

Det är midsommarhelg, jag har semester utan barnen, de är hos mormor och morfar.
Jag ska promenera längs havet, jag ska göra anteckningar.

Om det är skrivandet man har. Om definitionen av att vara en skrivande människa är att man gång på gång fortsätter att skriva.
Då är allt det andra – nej och nej och nej – trots allt bara något som rör sig i periferin.
I de bästa av skrivbubblor kan det vara så.

Men det är midsommar, och när jag tittar i bloggarkivet ser jag att jag ofta har skrivit här på midsomrarna, och att det nästan alltid handlar om att skriva.
Jag tycker det är en trevlig dag att dra sig undan på. Man är ledig, folk drar iväg och gör sitt, det finns inga stora krav på att göra det till en stor familjehögtid, vädret brukar vara lagom så man ändå kan koncentrera sig, man kan ägna sin dag åt text.

Här finns inlägg för er att läsa om ni känner likadant:

• ”Lakanen luktade mögel, febersvett, förnedring.” En midsommar med bokredigering, 2014.
• Midsommarafton (och alla andra aftnar).  En midsommarafton 2018, en massa minnen av alla röda dagar.
• Aftonen. En midsommar 2020, en stilla dag, en dag för att skriva.
• Midsommarförlusten. Ett förlorat bloggarkiv, skrivandets plats, 2023.
• Måste inte. Måste inte vara som folk, kan vara tillräcklig ändå, en midsommar 2021.
• a friend in need’s a friend indeed. En midsommar 2024, en stillhet utanför tiden.

*

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.