familj

Åtta

augusti 6, 2023

För åtta år sedan kom en Habanero till vår familj.
Med henne kom sensommarhetta efter en lång och sval sommar, med henne kom en självklar värme som aldrig falnade.

Två dagar innan sin födelsedag lärde hon sig cykla. Det var en Habanero-process från början till slut: egentligen var hon på väg att lära sig för två år sedan. Men sedan hände något – hon ramlade väl och sedan fick hon stödhjul men de satt inte på sättet hon ville ha dem – och hon blev principiellt emot cykling.
Inte bara som eget öde, utan som helt fenomen.
“Visst tycker du om promenader, mamma?”, sa hon då.
Och det kunde jag ju inte argumentera emot.
“Visst vore det trevligt om vi vore en promenadfamilj?”
Och inte heller det kunde jag ju argumentera emot, och dagen efter promenerade vi allihopa till Mariebad och hem tillsammans, medan Habanero höll allas humör uppe. Visst är det härligt att gå, vi ska alla kämpa på?

Först vid läggdags avslöjades planen, när hon log mot mig och sa:
“Och nu vet du att jag behöver inte cykla när du inte längre skjutsar mig i cykelvagnen, vi kan alltid ta en RASK PROMENAD!”
Och somnade som man bara kan göra när man vet att alla problem är röjda ur världen.

Sedan gick det tid, liv, ett Sverigeår då vi cyklade mindre och gick mer (och åkte buss).
Vi flyttade hem, det kom en kväll. Vi hade satt en pinne på cykel som den som är stor kan hålla i för att hjälpa den som är liten att hålla balansen. Storasyskonen sa att hon måste komma ut, de skulle öva med henne. De berättade egna historier om hur det var när de skulle lära sig cykla, de berättade egna berättelser om hur de misströstat när de skulle göra sådant som var svårt.

Och när kvällen var över kunde hon cykla, när kvällen var över vägrade hon acceptera att den var slut.
När kvällen var över var hon högröd i ansiktet, håret fuktigt av svett, och orden fyllda av planer på hur hon skulle utveckla sin cykling.
“Mitt nästa steg är att öva på att bromsa. Sedan ska jag öva på svängarna, och efter det vill jag öva att köra på grus. Nu ska jag börja med bromsträningen.”
Jag sa att det var läggdags, att det där fick hon öva på imorgon. Hon sa att så var det naturligtvis inte alls, och cyklade ifrån mig.

Dagen därpå cyklade vi till stan tillsammans, och hon vände upp sitt lilla ansikte mot mig och sa:
“Nu kan man kalla oss cykelfamiljen. Det är vad man verkligen kan säga om oss nu.”

Vi är olika på många sätt, hon och jag. Hon utåtriktad från start där jag varit blyg, hon den som frågar andra människor om råd och jag den som tar reda på saker i tysthet.
Hon den som sökt andras uppmärksamhet när jag vill vara ifred.

Men den här var envisheten, när man väl har börjat.
Att kasta sig in med hull och hår i något även om det inte var vad man trodde att man skulle göra.
Att känna tröttheten i kroppen och svetten i håret och vägra släppa styret.

Att fortsätta när de andra går in, att vägra gå hem.
Det vet jag hur man gör.

Och jag ville berätta för henne, någon gång långt i framtiden, hur det är en kraft som gör att man kan spränga tunnlar åt sig själv för att ta igenom till och med de trängsta utrymmen.
Jag ville berätta för henne, någon gång långt i framtiden, hur det också kan göra en mycket trött.
Man ska lära sig att gå av sadeln, gå in och sova.
Det ligger många dagar framför en, det finns så många morgnar och kvällar.
Så mycket tid för att träna sin bromsteknik och sina svängar.
Allt måste inte skapas på en kväll.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+68
sånt som inte får plats i andra kategorier

Glimtar, juli 2023

juli 31, 2023

svarvit bild på storasyster som kramar lillasyster

Juli händer på många platser, precis som december.
Men med en annan ton, ett annat slags transformation.

Juli händer i Uppsala, i vårt hyrda hus, i vårt tillfälliga liv som är förankrat i människorna omkring oss på ett sätt som inte alls känns tillfälligt.
Vilan efter ett mycket långt år. Som inte är vila med tre barn och en flyttpackning. Många dagar som är långa dagar. En gnagande oro i bakhuvudet: tänk om jag inte kommer att fixa detta.
Tänk om jag står när båten ska gå och hälften av våra grejer ligger kvar i huset.

Tröstetanken, samma som när man går en mycket lång promenad och går vilse så att den blir längre än man tänkt sig och man våndas för hur man ska orka hela vägen hem: du klarade att ta dig hit. Du kommer att klara att ta dig hem. 

Lilla Gubben och Storasystern på ett vildmarksläger med övernattning sista natten. Packa liggunderlag och sovsäckar, oboytermos. Att bli väckt klockan sju samma morgon som övernattningsdagen av Habanero som ropar SYSKONEN HITTAR INTE SINA BADKLÄDER i ens öra. Att muttra men har de tittat i badrummet? genom sin dröm om sömn och få svaret JAG VET INTE, DE SA ATT DET VAR AKUT SÅ JAG SPRANG UPP FÖR TRAPPAN SÅ FORT JAG BARA KUNDE.

En Habanero som tycker en ensam kväll med mamma är fantastiskt tills kvällen faktiskt kommer och inga syskon är där. Som säger Du måste ringa lägrets ledare och säga: de här två barnen har ett syskon. De HAR ett syskon, och hon behöver sin bror! Och sin syster!
Ett slags kalla hem henne, kalla hem henne nu.

Sedan, när vildmarksnatten visar sig vara för myggig och kall och hemlängtan för stor och dessa syskon själva ringer och ber om att bli hemkallade: glädjen i återföreningen.
En julikväll att minnas: att återvända till det som är basen och ursprunget, att sitta med en lillasyster som längtat i sin famn.

brygga i Skaland, Norge, svartvit bild

Juli händer i Norge, längre norrut än vad jag någonsin varit i mitt liv.
Händer uppe på toppen, händer i stugan om kvällen.
Det är snabbkaffe på altanen medan en ny dag reser sig över fjälltopparna på andra sidan viken trots att den föregående dagen aldrig slocknat. Det är att ha varit rädd för att vara för trött för att resa. En oro att resan skulle vara bortslösad på mig, när det visar sig att det tvärtom är det radikala miljöombytet som behövs.
Att för några dagar leva ett helt annat liv. Att vända upp och ned på burken som är min hjärna, skaka ut allt småskräp som samlats där och göra mig redo för att fylla den med nya saker.

Det är att påminnas om att livet inte bara består av allt som samlats bakom mig och tider som är förbi.
Att det finns så många saker som skulle kunna vänta mig.

Juli händer i Falun, hos barnens farmor och farfar.
Hit har jag åkt sedan jag var sjutton år. Mina barn kan de här platserna, kanske är det mina barn som finns på många platser. Alla tycks självklara för dem.

På den här platsen brukade jag skriva, som på så många platser som funnits i mitt liv, där det funnits tid. I år fattar jag i stället det aktiva beslutet att inte göra det. Jag ska inte ge mig in i något projekt nu, trots att det finns ett som har börjat pocka på min uppmärksamhet, trots att det finns en idé som jag är övertygad om att jag måste fullfölja.
Jag måste fylla på. Innan jag någonsin ger mig in i ett skönlitterärt projekt igen, innan jag låter mig dränkas av engagemanget som det är att spotta ur sig världar, att vara den som skapar, ska jag låta mig översköljas av andras verk.

Kvällen och natten doftar barr och sjövatten och gruva. Jag går och går genom skymningen. Jag sover länge om morgonen. Jag ser på filmer, jag ser på teveserier. Jag läser böcker. Jag lyssnar på poddar. Hela tiden åstadkommer jag mycket lite, hela tiden är det ovant. Hela tiden tänker jag på dramaturgi och teknik, hela tiden är blicken för berättelser påslagen, hela tiden tänker jag: jag kommer nog aldrig att kunna stänga av den.

Jag doppar mig fast de senaste åren förvandlat mig från badälskare till kruka. Jag sprattlar med benen mot det svala djupet och jag går inte under. Jag blundar och ser en höst framför mig, jag kan för första gången föreställa mig hur den kommer att vara.

Sedan reser jag hem till Uppsala och packar, i ensamhet, några dagar.
Fyller lådor, avslutar en tillvaro, blir redo för en annan.

Det är dags att ge sig av.
Det är dags att fara hem.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.

 

+59
sånt som inte får plats i andra kategorier

frågor & svar, del 3. (kläderna)

juli 29, 2023

Jag hade en frågestund, kanske minns ni, kanske inte.
Jag fick en fråga (från Sardellen):
“Om du skulle bli en kläd-person, och du också fick önska dig vilket annat liv som helst: vad hade du haft för stil??? Finns det ens en fantasi?”

Åh ja! Det finns en fantasi. Det finns så många fantasier. En tanke om kläderna som en utklädning, om att skapa berättelser av sig själv. En pjäs där man själv är skådespelaren.
Kanske är det ofta så med kreativitet, att om den sprakar i huvudet finns det många kanaler den hade kunnat flöda ut genom. Karin Erlandsson skriver om det i Alla orden i migatt en del av den kreativas utmaning ifall man vill satsa inom ett visst kreativt område är att koncentrera kraften till det området. Å andra sidan hörde jag någon prata i en podcast, jag tror det var Underbaraclara i podcasten Skapa till 100, om vikten av att ha kreativa områden som inte är ens primära fält.

Oavsett vad: kläderna blev inte mitt kreativa uttryck, åtminstone inte i det här skedet av mitt liv. (Till skillnad från när jag var typ femton, till exempel: se här, här och här för bevis).
Men om det vore det. I en värld utan åtaganden, där jag kunde ägna tiden åt att fundera hur jag skulle klä ut mig till en varelse för dagen. Då skulle jag se ut såhär:

Jag skulle ha Marla Singers stil när berättaren ser henne för första gången i Fight club. Marla Singer, the big tourist.
This is cancer, right?

Höga klackar, den lilla svarta. Oversize kappa. Solglasögonen. Hatten!

Ett sätt att röra sig i världen. När man har förlorat allt finns inget mer att förlora och just därför är man fri. Livet är adrenalinkickarna som uppstår när inget annat finns kvar. Gå fort genom staden, gråt på sjukdomsgrupperna, stjäl kläder ur tvättomaten.

You met me at a very strange time in my life, för vissa av oss är det närmaste man kommer ett lyckligt slut att få stå och hålla handen med den pojkvän som just skjutit ut sin galenskap ur huvudet medan staden exploderar framför en.

Jag hade klätt mig som Beth i slutscenen till The Queen’s gambit.
Det finns mycket skrivet om symboliken i färger och kläder i den här serien, om schackkopplingarna i estetiken. Det finns mycket skrivet om den här outfiten ur det perspektivet: Beth som en bonde som omvandlas till en drottning, Beth som tar kontroll över sin egen vilja och begåvning, som vägrar bli spelad med, som vill återta makten.
Men jag tänker mest: allt jag vill ha är helvitt på ytan med svart under! Kontrasten! Det bländande! Allt jag vill ha är mössan, kappan, att gå i de här kläderna utan att vara gullig, att röra sig i de här kläderna genom en disig grå dag och känna att makten ligger i ens händer.

Att stiga ur taxin, lämna all kontroll bakom sig, lämna all press och politik bakom sig.
Att lämna allt bakom sig utom det som drog in en i allt detta. Att lämna allt bakom sig utom det som ens begåvning drev en att göra.
Allt, utom spelet.
сыграем.

Jag skulle klä mig som Mathilda, och jag skulle klä mig som Léon, i de här scenerna från Léon. De små mössorna, stora jackan, kängor. Magtröja i alla färger. Léons solglasögon, långa kappa. Att finnas samma desperata känsla som hos Marla Singer. Att veta att inget mer finns att förlora.
Att allt som finns är raseri, att allt som finns är att leva ut det nu, att världen stängt sig för en och därför ligger gränslöst vidöppen.
Att vara två, i den tillvaron.
Vilka band som kan byggas då.

Och det var allt jag hade att säga idag, om kläderna.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.

+24
att skriva

Generalismen

juli 27, 2023

svartvit bild på barn som läser

Jag såg en video i mitt flöde på en kvinna som ville berätta om hur bra hennes riskförlossnings-hemfödsel hade gått. Hba2c hashtagade hon sin förlossning, home birth after 2 c sections skulle det stå för (då avråds man från att över huvud taget föda vaginalt, men det är en annan historia).
Det finns en hashtag för allting, det finns ett trångt litet hörn där man kan träffa de som befinner sig på precis samma plats, där man kan leta efter den smala berättelsen för att fly informationsflödenas ohanterliga bredd.

Jag läser bios på instagram där man förklarar vilken människa man är utifrån vilken sjukdom man har, med vilken subtyp, vilken medicinering. Vilken vecka ens för tidigt födda barn har kommit i (är det en preemie eller en ultra preemie?). Hur många barn man hade innan tjugo års ålder. Vilken sorts trauman man har gått igenom, hur få kvadrat man lever på, vilket personlighetssyndrom ens föräldrar lider av.
Jag läser förlossningsberättelser. Lopprapporter. Tripprapporter.

Jag är intresserad av historier, jag är intresserad av hur vi berättar dem för varandra.
Därför läser jag sådant som egentligen bara fascinerar de redan insnöade. De som innehåller detaljerna som är så specifika att de intresserar den som delar samma upplevelse och vill spegla sig själv i den. 
När jag kommer in till förlossningen är jag fem centimeter öppen.
Sju kilometer in i loppet börjar det ömma i vänster vad och jag saktar ner rejält men efter första milen känns det bättre och jag ökar takten.
Trippen börjar: det första som händer är att färgerna blir tydligare.

Det är algoritmerna, det är pengarna som finns i att ha en nisch om man är en influencer för vad är en nisch om inte en pitch till annonsörer om precis vad de kan berätta genom ens plattform. Det är identiteten, det är att klamra sig fast i det specifika för att ha fast mark under fötterna, att inte flyta bort från land i en stor och förvirrande värld.
Men det är också själva antitesen mot den sortens historier jag vill berätta.
Jag vill inte ha någon hashtag, jag vill inte vara ansiktet utåt för någonting.

Jag vill skriva om mina barn så att man inte ska behöva ha egna barn (eller ens vara intresserad av barn) för att kunna läsa dem. Jag vill börja i de konkreta exemplen från barnens liv men använda dem för att berätta om något annat: om föräldraskap ur ett sådant perspektiv att det kan intressera både den som varit förälder och haft föräldrar.  Om olika personligheter, om mänskliga relationer.

Jag vill skriva om kapris men egentligen skriva om hur det vuxna livet och dess vindlingar fortsätter långt efter att man uppnått de självklara milstolparna, att det kommer en tid då som kanske är den allra mest intressanta.

Jag vill skriva om vad jag läste och vad jag inte läste men egentligen berätta historier om att hitta tillbaka till sådant man en gång gjorde, söka sådant man en gång var, på andra sidan det som är svårt.

Jag vill skriva om refuseringen av ett bokmanus men lika gärna låta det vara berättelser om att kunna trösta sig själv, om att förhålla sig till begåvning och vända sig bort från prestationsångesten den skulle kunna medföra, om tider när livet är så tungt att en fråga om mjölk i kaffet kan göra en rörd.

Ett manifest för hela den här bloggen, kanske. Hur pretentiöst det än verkar: jag kan leva med att ha pretentioner.
Jag vill skriva texter man kan läsa för att man är intresserad om ämnet de handlar om, och som man kan fastna i fast man aldrig brytt sig om det ämnet över huvud taget.
Ingen hashtag, ingen subkultur, inga smaskiga detaljer.

Bara liv, bara berättande, bara text.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat!

+51
tips

Snälla saker

juli 26, 2023

sjön Runn i Falun
Julis sista dagar. Ute finns regn och åskväder, ute finns stilla solnedgångskvällar. Inne finns den sista stora uppladdningen inför att packa alla mina saker, lämna huset vi hyrt ett år och åka över havet till Åland igen. Men inte riktigt än. Än finns det Sverigesommar att leva genom.

Det är viktigt med snälla saker, filtar av goda intryck att svepa in sig i. Det är viktigt för långa somrar med barn men säkert för andra saker också. Livet är inte så jävla lätt alla gånger, det vet vi väl allihopa. Men man kan bädda in det i mjuka glada saker som lämnar mindre tid för att grubbla.
Här är tre tips på den sortens saker.

logotyp för sentimental in the city podcast

Podcasten Sentimental in the city.
Författarna och hardcore Sex-and-the-city-fansen Caroline O’Donoghue och Dolly Alderton (som skrev underbara Everything I know about love) ser om Sex and the city, en säsong i taget, och diskuterar den.
I det samtalet rör de sig vitt och brett: de talar om berättande och teman i serien, de talar om kvinnlig vänskap och förändringar den genomgår i olika skeden i livet, de talar om att skriva om sitt eget liv. Och så skrattar de ibland så de snarkar till. Fnissigt, mysigt och oupphörligt intressant. Som klyschan alla poddar strävade efter att vara ett tag: att få känna sig som den tredje kompisen i samtalet. Här känns det verkligen så: som att ta en lång promenad med en kompis som blir längre och längre än vad man tänkt för att man bara måste prata om en sak till.

pip larssons svt öppet arkiv

Pip-Larssons på SVT Öppet arkiv. 

Varm tv-serie som handlar om sexbarnsfamiljen Larsson som i slutet av 40-talet ger sig ut i landet med häst och vagn för att sälja kastruller för att lösa sin ekonomiskt prekära situation och bostadslöshet.
Knäppt, spännande och roligt. Lyckas med att vara underhållande för flera åldrar – det här tittade vi på hela familjen och både jag och barnen älskade det. Under den skojiga ytan är det här riktigt fint berättarhantverk. En påminnelse om hur välgjorda karaktärer bidrar till att hålla en berättelse spännande på flera nivåer. Här finns en klassisk ramberättelse med frågan om hur det ska gå med familjen Larssons ekonomi (och en bit in även med en viss frimärkssamling…) men parallellt med detta undrar vi hur det ska gå i berättelsens avgörande relationer – kärleksrelationer, relationen mellan förälder och barn, mellan syskon. Notera dessutom hur varje person familjen träffar under sin resa får ett eget sätt och utmärkande drag – som barnmorskan som är så nervös inför sin första förlossning. Och observera hur olika de äldre kvinnorna är i berättelsen! Här är ingen stereotyp “gammal tant”, här har varje gestalt en egen personlighet och eget mål och mening. Man kan lära sig mycket om konsten att skriva härifrån, om man inte bara vill bli underhållen.


Hemmaträning med Mady Morrison.

Röra sig är ju skönt och bra. Att göra det hemma är inte så dumt. Mady Morrison har en indie-vibe på sina hemmaträningspass som skiljer sig från andra pass jag hittat på youtube. Musiken känns lugn fast träningen blir intensiv. Rörelserna som yoga eller balett, man känner sig elegant och värdig. Träning som inte känns som om man är i mililtären och ska underkuvas i förnedring, utan som om man bara råkade dyka upp och skulle göra några snygga rörelser och de förvisso var sjukt krävande, men allt var stillsamt och vänligt. Varvar hennes överkroppspass och hennes underkroppspass och känner kroppen orka bättre. Plus för att uppvärmning och stretch är inkluderat!

Over and out. Vi hörs en annan dag!

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i tips-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.

 

+29
familj

Ett dött gammalt äktenskap

juli 24, 2023

Jag åkte till Stockholm och träffade Sardellen.
Solen tung. Asfalten doftande av hetta. Kokosgelaton ett himmelrike.
Samtalet om kreativitet en omruskning, en väckning, av en slumrande längtan.
Tåget hem: försenat. Jag stod vid spåret som luktade spenatstuvning som metalldoften av järnväg kan göra och kände mig uppfylld av idéerna och livets formbarhet, oförutsägbarhet, ett slags kapris-geist, om man så vill. Sedan greps jag av det reaktiva dåliga samvetet: vem är jag att kasta mig in i mitt vuxna liv och lämna mina barn vind för våg, vem är jag att roa mig för roandets skull, vem är jag att ha en dag som rör sig flytande och konturlöst som en sommar som aldrig tar slut.

Jag kom hem till barn som redan varit hemma en timme, som barn kan vara när de är stora.
“NU ÄR JAG ÄNTLIGEN HEMMA, FÖRLÅT ATT JAG BLEV SEN”, flåsade jag när jag öppnade dörren.
“Okej, hej.”, sa Lilla Gubben eftersom han är den enda artig nog att hälsa. De andra såg ned på sina rit-appar, lyssnade på sin ljudbok, levde sitt lilla liv som var ganska ointresserat av mig.
“Jag träffade en kompis idag”, sa jag.
De såg upp.
“Känner jag den?”, sa Habanero.
“Har den barn i vår ålder?”, frågade Storasystern.
“Nej”, sa jag. De såg ner igen.
Jag gick in i köket och började laga middag.
I huvudet byggde jag idéer och imperier. De hade ingen aning.

*

Jag åkte till Nordnorge och gick upp på fjälltoppar. Långt ovan polcirkeln blir natten aldrig mörk. Midnattssol över hav så intensivt blått att det ser ut som reklambilderna för en Karibiensemester. Vägarna smala och kurviga, att behöva köra åt sidan för att mötas. Bilradion tappar täckningen. Tunnlar genom berg. I butiken säljer de valbiff. Lugnet i kroppen som kommer när man når toppen, vad skulle hända med en om man började varje dag med att traska uppför. Hveteboller. Doften av dimma. Sitta uppflugen på klippblock bland molnen.
Dagen, kvällen, natten: ett evigt ljus.

Jag kom hem till mina barn som varit hos sin mormor och morfar.
“Hade du en bra semester?”, frågade de.
“Ja”, sa jag, “jag gick i berg.”
De såg medlidsamt på mig – det blev så tydligt för dem att vuxna människor inte vet hur man har roligt.
Sedan började de berätta, hastigt så att replikerna snubblade över varandra, om det verkligt viktiga. De berättade om SIN semester, hos mormor och morfar. Som om hela syftet med dagarna där var deras välbehag, som om min resa var en bisak jag roade mig med för att fördriva tid medan de levde lyxliv.
Och jag njöt.

*

Förälderns relation till barnens äventyr är som en nyförälskelse. Varje detalj en skatt att spara.
Barnens relation till förälderns äventyr är som ett dött gammalt äktenskap, den sorten som övergår i att man är två vänner med gemensam ekonomi. Ett ytligt, vänligt intresse – men man slutar lyssna på svaret så fort man ställt frågan. Föräldern ska vara den gamla möbeln i hörnet man aldrig tänker på när man möblerar om, basvaran i skafferiet man aldrig kommer ihåg att handla för det finns ju alltid hemma.

Låt mig vara krossade tomater! Låt mig vara knäckebröd, röda linser, ett paket med havregryn.
Låt mig vara självklarheten, konstanten, det som står stilla när mina ungar sparkar sig fria och kastar sig ut i världen, låt mig vara stranden man simmar tillbaka till när vattnet blir för djupt.

Mina små, som redan fått vara med om alldeles för mycket i livet.
Allt jag vill är att få vara så tagen för given att de inte tror att något jag gör är särskilt spännande.
Berättelserna om äventyren kan jag spara.
Det finns andra som kan lyssna på dem.

Läs mer:

  • Folket. De är folket, jag är presidenten.
  • Lilla doktorn. Patient, händer det att du jobbar på natten?

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

 

 

 

+76
Mat

Kapriskonceptet

juli 13, 2023

Jag läste en text om kärlek som kommer när man inte behöver den. (Åtminstone inte för något annat än kärlekens skull.)
När man inte är en fladdrande tonåring eller strax över tjugo i jakt på en bekräftelse på att någon någonsin kan älska en.
När man inte är en bultande biologisk klocka som behöver befruktningen mer än passionen, som vill bygga något av sig självt innan det är för sent.
När man inte behöver en andra inkomst i hushållet, en familjeförsörjare, en som avsätter till pensionen medan man själv jobbar deltid.
När man inte behöver någonting alls mer, när man är vuxen, när man är tillräcklig.

Eller var det en text jag läste, var läste jag den texten? Var det en roman eller var det en dagbokssamling, var det en romanidé jag började på och förkastade, var det ett radioprogram.
Jag har varit så trött, ord har susat in och ut ur min hjärna och jag har inte sorterat dem. Kanske kommer det en dag när jag placerar dem i rätt lådor igen, minns var tankarna föddes som jag en gång brukade minnas. Kanske är det inte så viktigt.
Men jag minns essensen, den spröda kärleken när allt annat redan finns, hur den kan golva en just för att den är mer än vad man någonsin bad om eller krävde av livet, och jag minns hur den fick mig att tänka på kapris.

Kapris kom in i mitt liv som en kärlek i mogen ålder.
Kapris kom in mitt liv när jag redan hade allt jag behövde.

Det fanns en tid när jag var mycket kräsen med mat. När jag växte upp var jag inte välkomnande mot nya smaker.
Jag började träna mig själv för att vidga min smakrepertoar. En beslutsam frenesi för att börja äta bönor, avocado, rödbetor. Till slut var det enda jag inte kunde äta tonfisk och paprika. Sedan närmade jag mig även paprikan. Året jag fyllde trettio började jag knapra på den, tog mig an den försiktigt med successivt eskalerande svårighetsgrader som en äkta KBT-exponering. Påmindes om att smaker man en gång avskytt inte måste avskys för alltid.
Man går inte genom livet oförändrad, färdigstöpt.

Det fanns en tid när jag var mycket noga med mat.
Jag visste energiinnehåll och fördelning mellan makronutrienterna, jag jagade antioxidanter och polyfenoler. Jag hade en tanke om att mina rätta val skulle ta mig någonstans, att jag en dag skulle vakna upp och se mig i spegeln och se hur mycket renare och friskare jag såg ut än andra människor och förstå att det var för att jag hade skyddat mig själv från att förfalla.
Det var när jag var mycket ung, innan jag visste något om förfall – det var när jag var mycket ung, och visste mycket lite om vad som kan påverka ett liv utöver ens egna val.

Men när kaprisen kom in i mitt liv var jag inte längre kräsen, och jag var inte längre noga.
Jag började inte äta den för att vidga mina vyer, jag började inte äta den för att polyfenolerna skulle ge mig evigt liv.
Jag mötte den i en sallad och plötsligt, som när man ser en gammal bekant framför sig i ett nytt ljus, förstod jag att här fanns en kärlek jag inte behövde.
Och just därför kunde jag njuta av den, av ingen annan orsak än för njutningens skull.

Kaprisen, en vuxen kärlek, med smaker med en komplexitet som det unga sinnet kanske inte förmår uppskatta.
Kaprisen, inte för alla, och just därför för mig.
Kaprisen, i en liten skål som snacks medan jag lagade mat. Kaprisen, i min gräddiga pasta. Kaprisen, i tomatsåsen och potatissalladen och som topping till min linsgryta, kaprisen som udden när smaken var för fadd.

Detta märkliga lilla liv, tänkte jag. När jag satt och sög på lite kapris, i trädgården i junikvällen, julikvällen. Betraktade solnedgångar i cerise efter att barnen somnat. Tänkte på hur jag skulle fritera kapris när jag var tillbaka i mitt eget kök på Åland och inte rädd för att smutsa ned för mycket, för oåterkalleligt. Drömde om romaner jag ville skriva och kaprisrecept jag skulle testa och kvällen doftade ljummet och oberättade berättelser rörde sig i den kreativa delen av mitt sinne som de silverskimrande tanketrådarna i ett minnessåll i Harry Potter. Detta märkliga lilla liv, tänkte jag, sög på min kapris och sökte ord för att beskriva smaken, fann dem inte.
Detta märkliga liv.
Så lite man vet om vad som ska möta en i nästa tugga. 

Läs mer:

  • Måltiden. tomatsoppan, så mild och så god.
  • Långfredagen. Upplösningen, på en väldigt lång berättelse.
  • Febrar.  Jag var olyckligt kär, det var en livsstil.

Alla mina inlägg om mat hittar du här och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.

+55
att skriva

ett sommarprat i Ålands radio.

juli 6, 2023

Idag sänds mitt sommarprat i Ålands radio.
Det handlar om sorg (och om glädje).
Om tid och liv och detaljer som läker.

Det var ett oerhört spännande format att skriva i. Ett helt nytt slags skrivande och samtidigt alldeles välbekant.

Här kan ni lyssna!

Hoppas att det ska ge er något, och sprid det gärna vidare om det gör det.

Vi hörs en annan dag.

P.S Här finns en spellista med musiken:

+45
familj

Räcka till

juli 5, 2023

Min vän, som inte har barn, sa: det verkar som att din semester är mer ett jobb än ditt jobb.
Och ibland är det väl så. Det är en spaning som upprepats gång på gång i krönikor i mammatidningar: ledighet med barn är att byta sysselsättning, men inte nödvändigtvis en avkoppling. Framförallt inte när dagarna är många och långa och man gör det ensam. Det är som att jobba jourpass utan att det går på någon annan vid nästa skift. Jag är måltidsplaneringen och utflyktsordnaren, jag är fredsförhandlaren. Jag är rytmen, jag är konstanten. Jag är början-mitten-slutet och ramverket för hela berättelsen.
Och samtidigt rör jag mig i periferin: jag är inte huvudpersonen.

Jag är så tacksam för våra somrar. Att journätter och övertid kan bli ledig tid utöver semesterdagarna. Att jag inte vänder på kronorna, att jag har råd med kioskglassen och lägerdagarna. Att jag har fått en frihet i att ordna vår tillvaro som alla inte har tillgång till.
Men det är säregna dagar.
Det är möjligt att vara tacksam över dem, och samtidigt utmattas av dem.

Igår drabbade det mig, jag var väl trött.
Jag satt på en köksstol och stirrade på middagsdisken och tänkte: det här är ett vansinnesuppdrag, och ett omöjligt sådant.
Att vara förälder, den enda.
Att göra något som är så riggat för att man ska vara fundamentalt otillräcklig.

Men sedan blev det sen kväll, sedan somnade de. Mina barn, som är ganska stora. Mina barn, som är så mycket lättare att ha ensamma somrar med nu än för några år sedan. Mina barn som kan laga snabbnudlar och pizzakit själva, som en gång hade pizzan klar i ugnen åt oss när jag kom hem från ett jympapass på Friskis&Svettis. Mina barn som tömmer diskmaskiner, sorterar sin tvätt.

Mina barn, som det går bra för. Som gör sådant som barn ska göra. Som leker med kompisar, blir arga på sin mamma, träffar mormor och morfar, farmor och farfar, kusiner och morbror och moster och faster. Som har skrubbsår och myggbett och smutsränder i ansiktet och barr i håret.
Som vet att det finns måltider och läggtider, som vet att det finns en vuxen som alltid kommer att sätta ramarna så att de kan försöka tänja gränserna.

Jag städade köket, för det behövdes, men sedan beslutade jag mig för att åtminstone den sista halvtimmen av den här dagen skulle vara bara min.
Någonting som fylldes av det helt onödiga och därför alldeles nödvändiga.
Och den halvtimmen, min halvtimme med choklad och tv-serier vid midnatt i juli. Den var en lika renande omstart som en dusch. Så många gånger har jag blivit överraskad av hur tio minuter med varmt vatten och schampo i håret kan skrubba fram en ny värld när man träder ut i badrummets imma, så många gånger har jag blivit förvånad över hur en halvtimme av att bara få vara sin egen kan förvandla en till något nytt, något starkt.

Och sedan sov jag, länge, och jag vaknade med en klarhet.
Det som tar den största kraften av mig är inte görandet, det är ifrågasättandet.
Nu ska jag göra vad som behöver göras, tänkte jag.
Jag kommer att veta vad det är, tänkte jag.
Trots allt har jag ju vetat så många gånger förut.

Och jag steg upp och lagade frukostgröten som alla andra dagar. Rotade fram leksaker som barnen inte lekt med på länge, strödde ut dem så att det skulle kunna återupptäckas som bot på sommarlovsuttråkningen. Gjorde en kopp te (jordgubb-guava, en favorit de senaste femton åren) och satte mig i trädgården och började skriva listor över vad som ska göras innan vi flyttar tillbaka.

Och när syskonfighter sedan bröt mitt fokus blundade jag, drog djupa andetag, och drömde om midnattschokladens sötma och julinattens tystnad.
Och visste att jag kommer att räcka till.
Att jag kommer att se till att räcka länge.

Läs mer:

  • Ultravardag. Allt detta bär vi med oss i resten av våra liv.
  • Fredag. Älska dagar och njuta av timmar.
  • Folket. De är folket, jag är presidenten.

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

 

+70
att skriva

frågor & svar, del 2.

juli 3, 2023

Hej. Jag sitter på Konditori Fågelsången när jag skriver det här. Jag dricker chai latte och det känns som alla timmar jag tillbringade på caféer i den här stan när jag var femton, sexton, sjutton.
Jag har barnvakt men inte för att göra något särskilt. Jag har lärt mig det genom åren – att planera in ett par timmar med barnvakt här och där utan att några speciella planer väntar.
Jag behöver tid som bara är luft och möjlighet. Extra viktigt är det om man ska ägna sina dagar åt att försöka flyttpacka samtidigt som man tar hand om lagom sommarlovsuttråkade barn medan regnet öser ned utanför fönstret.

Ni ställde frågor.
Jag ska svara på några av dem. Idag handlar det om skrivande.

Hur tidigt förstod du att du skrivandet var din grej?
Jag har alltid, alltid skrivit. Jag skrev innan jag ens kunde skriva. Jag hittade några papper från när jag hade något utvecklingssamtal på dagis. Det stod att Ulrika tycker om att rita, men framförallt att berätta långa berättelser om vad som sker i bilden.
Som barn tyckte jag om att leka som om jag läste en berättelse högt. Jag satt med barbiedockorna eller playmobilgubbarna i handen och berättade historier för mig själv, samma berättelser om igen med olika varianter. Med miljöbeskrivningar och fullständiga meningar: Det var en mörk och regnig dag. Hon hade mycket bråttom.
Lekarna med andra var aldrig lika tillfredsställande. Jag förstod ju att de inte kunde lekas på samma sätt, att det var det sociala gemensamma upptäckandet som var själva poängen och inte berättelsen. Men jag längtade tillbaka till texten.

Vad är dina tankar kring etiketterna bra och dåligt när det kommer till skrivande?
Tänker att det finns teknik och talang när det gäller skrivande och att uttrycka sig. Precis som det finns när det gäller måleri, eller musik. Att det finns de som har större naturlig fallenhet för att uttrycka sig på ett sätt som tilltalar eller engagerar andra. Eller som är särskilt duktiga på att se hur de ska disponera en berättelse för att den ska bli spännande. Och att det finns tekniker man kan använda för att bli “bättre” i bemärkelsen att beröra fler med sina texter.

Men det finns många sätt att nå någon med text, och man möter texter i olika skeenden i livet. En text kan drabba en, inte för att det var den perfekta texten, utan för att man mötte den vid just den perfekta tidpunkten.

När det gäller “fint” och “fult” skrivande som i att skriva mer litterärt och prisvinnande eller spännande bestseller-aktigt är jag imponerad av skickliga författare i alla genres. Mitt skönlitterära skrivande har ofta varit ganska litterärt, medan jag önskat att jag kunde skriva något alldeles folkligt och vanligt. Genom åren har jag ju fått en del personliga refuseringar från förlag, och vissa saker man skrivit till mig då dröjer sig kvar. En av dem var att de såg något i mina texter som kunde vara en kombination av det litterära och det som når ut, att jag skrev något som liksom trots sin krumbuktighet skulle kunna nå brett.
Sen nådde ju inte den boken hela vägen ändå eftersom de inte ville ge ut den, jag vet inte hur mycket man ska ge för de orden. Men det var något av det finaste jag kunde tänka mig: att få skriva säreget, men inte vara krånglig.

Hur mycket av din identitet sitter i ditt skrivande samt i läkaryrket?
Det har alltid, alltid varit skrivandet som kom först. Men det här sista året har det öppnats en dörr. Jag har kunnat känna att läkaryrket skulle räcka till. Att det finns en tidslinje där det är mitt självförverkligande och min plats. Det är svårt att skriva om (även om jag försökt) för själva grundpremissen känns så självupptagen och världsfrånvänd. Att basunera ut: jag kan vara nöjd med att bara ägna mig åt min höginkomsttagarhögskoleutbildning och inte också ägna mig åt ett kreativt skrivande på professionell nivå! Stoppa pressarna!
Det finns liksom folk med riktiga dilemman, det existerar verkligt komplicerade livsbeslut.
Men ändå har den där dörren kunnat kännas som en lättnad.
Man måste inte göra något, även om man alltid har gjort det.

Hur orkar du fortsätta när andra skulle ha slutat? Hur vet du liksom att det är rätt? Att det är värt det?
För att det varit som en stor kärlek, en självklar och livsavgörande. För att det varit lika självklart för mig som vardagsliv och att duka undan disken efter maten tycks vara för andra människor. Man öppnar ett dokument, man spånar på några scener, man bygger berättelser.
För att jag inte har kunnat sluta, trots att jag så många gånger bestämt mig för att försöka.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat!

+28