att skriva

Refuseringen, del 8

februari 27, 2022

Det har funnits tider i mitt liv när balansen mellan att ge av sig själv till andra och att få något tillbaka har varit så rubbad att helt vardagliga artigheter, eller kanske bara avsaknad av oartigheter, har känts som stora varma gester av vänlighet. Kassören som önskar en bra dag och till och med ler när han säger det. Någon som håller upp en dörr några sekunder extra istället för att låta den smällas igen över ens fötter. Bibliotekspersonal som hjälper en att hitta boken man söker. Kollegan som frågar om man också ville ha mjölk i sitt kaffe innan kartongen ställs in i kylen igen.

I tider av brist blir allt som inte brister ett glödande hopp.
Det lilla vänliga plötsligt det väldiga.

Den åttonde refuseringen kommer på en måndag i januari, precis i slutet av jullovet. Den känns på samma sätt som kassörernas vänliga leenden och tanken att jag vill ha mjölk i mitt kaffe. Det har varit så sparsamt med uppmuntran på sistone att jag kan leva länge på den här, trots att jag har fått så mycket mer faktiskt betydelsefulla refuseringar tidigare.

Den åttonde refuseringen kommer från ett mellanstort förlag som jag aldrig har skickat ett manus till tidigare.
De skriver:

 

Hej Ulrika,

Tack för att vi fick läsa ditt manus Laura. Tyvärr har vi nu kommit fram till att vi måste tacka nej till utgivning.
Eftersom vi får in en stor mängd manus kan vi bara i undantagsfall ge mer utförliga omdömen. Men vi vill samtidigt betona att vi har läst ditt manus med betydligt större intresse och mer eftertanke än vad som oftast är fallet, och ser därför gärna att du återkommer om du skriver någonting nytt.

 

Den åttonde refuseringen kommer i en tid när jag inte skriver, det kommer i en tid som på många sätt är dimmig, mest läser jag kokböcker.
Den kommer när det lilla vänliga behövs som det väldiga. När jag behöver bli påmind om att det jag gjorde alla de hundratals tusentals timmar som ledde fram till att jag skickade manuset de har läst, att det var viktigt för mig.
Och de läste det med betydligt större intresse och mer eftertanke än vad som oftast var fallet.

Och jag häller mjölk i mitt kaffe – det är ingen som erbjuder sig att göra det åt mig men det gör inget, jag klarar mig – och dricker det långsamt. Ser ut över januariträdgården från fönstren utanför köksbordet, lyssnar till ljudet av jullovsbarn och läser mailet igen.

Jag har haft något, kanske har jag det fortfarande, även när allt svajar.
Jag har mina ord, jag hade alltid mina ord, jag kommer att klamra mig fast i dem.

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+31
sånt som inte får plats i andra kategorier

Jobblistan

februari 26, 2022

God morgon, hur är lördagskänslan?
Jag skulle ha publicerat den här listan igår, med frågan hur är fredagskänslan och då skrev jag såhär:
“Nämen som den alltid är den här tiden på året, när den tidiga våren är på väg och är så rå och brutal i sitt ljus och världen är fylld av glädje över ljuset som återkommer och det jag känner är hur det där ljuset river i kroppen och huvudet och hur det blottar allting som är dammigt, smutsigt och fult. Den här tiden på året är alltid kluven för mig, fördelen med att åldras är att veta att det är så och det passerar, som regn och stormar och sommarlov, som mensvärk och förkylningar och glädjebesked, att inget är för evigt.
Så är fredagskänslan, ett bevis på hur lättsam och munter jag är.”
Men sedan kom ett krig och det kändes märkligt att publicera den här listan och jag skrev det här inlägget istället och nu gäller nog samma känsla som då men med tillägget jag lätt misstroget betraktar samtiden och försöker informera mig om sådant jag egentligen vet alldeles för lite om.

Vad jobbar du med just nu?
Jag jobbar som läkare inom psykiatrin, på väg att specialisera mig till specialist i psykiatri. Sedan gör jag skrivjobb också, skriver bokrecensioner och krönikor ibland, håller på att rikta in mig på att skriva en del populärvetenskaplig text om psykiatri och psykologi. När en dröm om att översätta också, men den är trevande och inte så konkretiserad just nu. Skrev ett inlägg i höstas om mina jobb. 

Vad ser du fram emot mest jobbmässigt?
Jag tror att det är många saker på gång i skrivjobben som sker de närmaste åren, nya riktningar jag så sakteliga orienterar mig mot, överlag tror jag att det är på väg att hända mycket spännande i hur mitt yrkesliv ser ut men har svårt att säga så mycket mer om det just nu, det är mer en känsla av en viss sorts rörelse just nu, att jag är i ett skifte fast jag vet inte vad jag skiftar mellan egentligen, mer känslor och stämningar än något konkret.

Aw eller träning efter jobbet?
Träning, alltid träning.  Är tyvärr funtad så att jag vet att träningen alltid kommer att göra mig gladare efter än innan, den kicken så nära och uppenbar, medan de sociala sammankomsterna är fulla av intryck och funderingar och förknippade med en ansträngning som är så mycket mindre villkorslös.

Vad har du jobbat med genom åren?
Utöver ett par somrar med forskningsstipendium under studietiden (ganska vanlig läkarstudentgrej tror jag) så har jag jobbat som läkare, och med att skriva. Det hade säkert varit bra om jag jobbat med något annat, inte minst för att jag tror att min studietid hade gynnats av att jag hade kunnat ha en tydligare bild av vad det är att ha ett jobb. Hade upplevelsen att de på läkarprogrammet som gjort något annat först var mycket duktigare på att plocka ut de saker de skulle ha användning för ur utbildningen. Men kanske är det en personlighetsfråga också. Som läkare jobbar man hur som helst på ganska många ställen innan man landar någonstans, det är ett sådant yrke.

Så jag har jobbat på vårdcentral och på kirurgen, på internmedicin och på akuten, inom geriatrik och rehabilitering, och så inom psykiatrin. Och under studietiden gjort praktik inom alla de specialiteterna samt inom gyn, barn, infektion, onkologi, hud, neurokirurgi, vet egentligen inte vad man inte har sett i något skede. Så har sett otroligt många arbetsplatser. Och minns hur annorlunda en arbetsplats känns när man kommer och är lägst i hierarkin som man faktiskt kan vara som läkarstudent. Att vara det är en blandning av att vara på väg mot ett högstatusyrke och att inte kunna något och bara vara praktikant och i vägen och den kontrasten kan ta fram det värsta ur folk, de är så trötta på dessa drivor av läkarstudenter. Har kommit till flera arbetsplatser där jag blivit runtvisad med hälsningsfrasen och här är kaffemaskinen men den är bara för den fasta personalen så ta absolut inte ditt kaffe här för när ni läkarstudenter gör det är ni i vägen. Skrev en krönika om det för typ en miljon år sedan när jag fortfarande var student. 

Laptop i skarpt ljus på hotellsäng. Svartvit bild.
Vilka jobb är du mest stolt över?
Jag är mest stolt över mitt läkaryrke för det har varit mycket svårare för mig, mycket mer utanför min comfort zone än vad skrivandet någonsin varit. Jag har gått med konstant impostor syndrome sedan utbildningens första dag. Sättet yrket är upplagt på har dessutom gjort att jag inte kunnat välja att bara göra det jag är mest bekväm i utan behövt utmana mig om och om igen. Att det nu är snart sex år sedan jag började arbeta som läkare, att jag stått ensamma jourer på akuten och lett ronder och sytt sår är fortfarande obegripligt för mig.
Tyvärr verkar mitt impostor syndrome vara av en kronisk karaktär, så jag är också stolt över att gång på gång trotsa det, ett slags dagligt hoppande från tian.

Ulrika Nettelblad skriver i skrivblock i hotellsäng. Svartvit bild, skarpt solljus.

Vad ville du bli när du var liten?
Författare. Jag sa alltid att jag skulle sitta på caféer och skriva. Sedan förlorade jag mig ibland i att i detalj beskriva alla goda bakverk jag skulle äta, men efter att jag ätit dem skulle jag skriva igen. Varje gång jag är kompledig från jobbet och sitter på caféer och äter chokladbollar och skriver romaner lever jag drömmen.

Vad drömmer du om för jobb i framtiden?
Det beror på hur min framtid ser ut. Jag tror inte att man helt styr sådant, även om man kan önska och sträva efter saker. Är inte samtiden om något ett exempel på hur ovisst allting är?
Mycket av det jag vill ha i livet gör jag redan: jag skriver, jag lär mig saker. Ibland drömmer jag om att skriva mer skönlitterärt, ibland tänker jag att jag redan har rätt proportioner. Ibland drömmer jag om ett jobb där jag inte ständigt känner mig otillräcklig, ibland påminner jag mig om att känslan av otillräcklighet finns inbyggd i min personlighet, det finns nog inget arbete där jag skulle slippa den.
Men om man hade hunnit allt hade jag velat få jobba mer med språk, kanske översätta. Skriva mer och prova att skriva nya saker i nya genrer. Ge ut böcker och bli läst. Ha annat som inte handlar om det kreativa för att liksom hålla en bas. Typ så. Tror jag.
Facebook öser dock på reklam om att jag ska omskola mig till programmerare i en massa olika bootcamps. Det är kraftfulla reklamer, en dag kanske jag faller för trycket.
Det enda som är säkert är att fortsättning följer.

Lista från Sandra Beijer. 

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

PS Jag känner, liksom många, att det känns konstigt att skriva om helt banala vanliga saker i en värld där det sker så mycket just nu. Samtidigt ser jag inte att jag gör världen bättre, snarast sämre, genom att inte skriva om helt vanliga saker – vi står inte ut med osäkerhet bättre genom att bara tänka på den och tappa kontakten med allt vardagligt och vanligt. Jag skrev ett inlägg här om Ukraina men annars är det inte temat eller styrkan för min blogg. Man kan tänka flera tankar, det svåra och det ytliga kan få plats samtidigt, det här är en plats för att få vila i annat och jag hoppas att ni kan uppskatta den för vad den är.

+30
sånt som inte får plats i andra kategorier

rädslor

februari 25, 2022

Det är en torsdag, dagen då jag vaknar till rubriker om att Ryssland har invaderat Ukraina och det är krig i Europa. En sportlovstorsdag, en slaskig smältande torsdag som vissa torsdagar i februari är. Snöstormens drivor förvandlade till vattenpölar.  Snökojor sammanfallna, skor som blir dyngsura.
Jag gör min morgongröt. Havremjölk, frysta hallon, cashewnötter. Jag läser kokböcker. Jag dansar Just dance med lediga barn. Jag äter hamburgare med lediga barn. Jag går på museum med lediga barn. Och där, i Sjöfartsmuseets källare, medan jag ser på en videofilm av någon som dyker i ett fartyg och barnen leker i lekrummet intill, där tänker jag på skräck.

Jag vet inte hur det är att befinna sig i krig; jag kan försöka föreställa mig och det skulle ändå inte vara i närheten av det överväldigande, smutsiga, genomgripande, tillvarosomvälvande det måste innebära. Men jag vet någonting om hur det kan vara att vara rädd, att vara så rädd att man egentligen är skräckslagen, att vara så rädd att man inte längre är andfådd och pulshöjd utan vandrar i en avslagen domnad upplevelse av att detta är stormens öga, här står man alldeles stilla, tills man ser ner på sina händer och ser hur de darrar.

Jag vet hur det är att uppleva rädsla som är total frånvaro och total närvaro på samma gång.
Jag har haft privilegiet att inte behöva uppleva sådan rädsla många gånger i mitt liv.

Skräcken är till sin natur plötslig. Den sortens rädsla handlar om sådant man inte hade förutsett – det plötsliga raset, fallet, sjukdomen, förlusten, hotet. Skräcken är overkligheten som uppstår när ett vanligt liv förbyts till något annat, när allt som var vardag tycks främmande och samtidigt var alldeles nyss, i skräcken är situationen så absorberande att allting vanligt glider undan.

Jag kommer hem, äter middag, läser böcker, lägger barn.
För jag har en vanlig vardaglighet, idag är skräcken inte min.

Sedan dricker jag citronfanta och tittar på nyhetssändningar, vi har alla sett klippen eller kommer att se dem, gråtande ansikten och skriken, bilköerna med de som vill bort, intervjuerna med de som vill vara kvar. Jag ser en kvinna intervjuas, hon sitter i Kiev, hon får frågan what are your plans for tonight, for tomorrow? och hon svarar to survive.
Jag tänker på sekunderna när skräcken fattar besluten åt en, när inget annat alternativ längre finns, när viljan att överleva överröstar allt annat.
Jag sitter i mitt trygga hem med min goda läsk och min sköna soffa och jag tänker att kanske vet jag något om att vara rädd, men kanske vet jag ändå ingenting om skräck, kanske finns det nivåer så djupa att jag inte har någon aning.

Sedan skriver jag det här blogginlägget, undrar vad jag egentligen ville berätta, för vem behöver ytterligare en berättelse om en världshändelse som bara vänds till att handla om det egna livet?
Är inte våra flöden alltid fulla av det när något händer, som om vi lever i en tid där alla vore offentliga personer som måste ge en kommentar när något stort händer, som om vi tror att det spelar en avgörande roll eller som om vi är så oförmögna att inte göra oss hörda så att alla får veta att något har berört oss.
Och jag tvekar.

Tänker sedan: kanske frågar någon mig någon gång, något av barnen eller så, hur det var under de där åren. De där konstiga pandemiåren och sedan när det blev krig i Europa på ett så omskakande sätt. Och kanske kommer jag att svara att det man inte förstår om stora omvärldshändelser innan man lever när de pågår är hur de smälter samman med ens eget liv, ens egna upplevelser, hur filtret man betraktar dem genom påverkas av ens egna erfarenheter, att det inte behöver innebära egoism utan också kan vara ett verktyg för empati, att plocka fram det man kan begripa i någon annans situation även om det mesta kan tyckas ofattbart.
Och så kommer jag att säga:
Jag skrev en del texter om vad jag tänkte på den tiden.
Du kan få läsa dem om du vill
.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

+33
att skriva familj

Köksbordet

februari 24, 2022

På det väldiga vita köksbordet finns ett stort runt brännmärke efter en stekpanna jag ställde ned där en gång när middagen var bråttom och alla skrek. Det finns färgfläckar från någon som målat världar och vidunder som sträckt sig utanför pappret, det finns områden där bordets färg börjat skavas av. Här hamnar alltid böcker och flörtkulor, frukostdisk och gem.

Men bordet ligger centralt i huset, man kan sitta här och skriva en text och ha ett öra på span efter ljudet när barnlek övergår i barnbråk, man kan sitta här och skriva och se dörren öppnas när barn kommer hem från parken, trädgården, kompisarna, med håret fuktigt av svett och snö. Man kan sitta här och skriva och avbryta sig för att plocka fram mackor, smör, gröt och höra berättelserna som väller fram ur mumsande munnar.

Köksbordet vetter mot stora fönster, vid det här bordet kommer ljuset in, allt ljus som går att fånga kan fångas här, om vintern är ljuset försiktigt och man kan bli sittande och betrakta snöflingors virvlande, om vårarna flödar solen, om vårarna brinner kvällar som aldrig tar slut, skymningsskådespel, vid köksbordet kan man sitta och skriva medan vårljuset händer utanför.

Vid köksbordet händer middagar och kvällsmål, frukostar och syskonbråk, läxläsning och livsgråt, kaffe och kaka och vänner och gömma sig under bordet och säga att man inte vill vara med. Vid köksbordet står ungar redo och brer picknickmellanmål och packar sommarsallader innan vi cyklar till havet, semestern innan semestern, vid köksbordet dricks kvällsteet när barnen har somnat, vid köksbordet skrivs de sista raderna på romanversioner vid midnatt i juli innan jag skickar till förlag och sedan går ut på balkongen och drar in sommarnattsluften som luktar fukt och gräs och ligger ljum mot mina armar, vid köksbordet pluggar jag ryska glosor och dricker jordgubbste, vid köksbordet hackar jag fram blogginlägg och nya skönlitterära försök en februarimånad när jag försöker ta tillbaka orden jag tappat, vid köksbordet gråter jag när jag får beskeden jag inte vill ha, vid köksbordet tröstar jag mig med orden, vid köksbordet händer det som är vårt liv.

Vårt stora liv, vårt lilla liv, livet tillsammans med barnen, livet som inte alls handlar om dem.
Sida vid sida lever alla dessa liv, bordet är stort, vi makar på grejerna, trycker ihop böckerna och gemen och flörtkulorna i hörnet, låter liven bre ut sig över fläckarna och färgen, njuta av ljuset och utsikten.
På den här platsen har allt slags liv ett utrymme.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj, och här hittar du alla mina inlägg om skrivande. Här finns mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

 

+25
att skriva

Glimtar, februari 2022

februari 21, 2022

Soluppgång i skogen

I nästan hela mitt liv, sedan jag var fyra år, har det varit orden som varit tillflykten.
De har lämnat mig, jag har lämnat dem, men det har aldrig funnits en plats av sådan återkommande sinnesfrid som texten, det har aldrig funnits något lika totalt uppslukande självklarhet som texten.

Skrivandet har stått pall för mig i tjugofem år, när jag har svajat långt bort från det har det väntat, jag har försökt kasta bort det och vägra för att jag inte stått ut med förväntningarna det föder. Det är som ett ständigt on-off-förhållande i teveserien som aldrig tar slut, man kan tröttna på att det är samma cykler om och om igen men när man återförenas och blundar och kysser varandra så skimrar det ändå, så kysser jag mitt skrivande, ögonblicken av hypnotiskt fokus när man glömmer varför man inte ville.

I februari ägnar jag mig åt att ta tillbaka mina ord, de som försvunnit för mig. Livet är inte lättare än vad det var i oktober, än vad det var i november, än i januari. Jag tar inte tillbaka mina ord för att det finns plats för dem, jag tar tillbaka dem för att jag måste göra plats för dem mitt i sådant som är svårt.
För att i tjugofem år har de varit tillflykten.
För att de alltid burit på en befrielse, även om vissa befrielser måste värkas fram.

I februari skapar jag något nytt och något gammalt. Projektet jag höll på med i höstas vittrade sönder, den här hösten tog det bara, jag sörjer det inte ens, ibland är saker inte starka nog för att hålla när det stormar, det är sådant man får märka med tiden. Jag går tillbaka till det skrivprojekt som funnits i många år för mig, som hållit genom graviditeter och flyttar mellan länder och byte av arbetsplatser och år av mognad och tusen refuseringar, det som alltid haft en kärna som brinner.
Det som jag alltid trott att jag skrivit det sista ordet på, det som alltid gått att väcka till liv igen.

Skriver nytt, skriver en fortsättning. Ni som läste sist vet var det slutade, ni var några som undrade varför berättelsen tog stopp just där. Och kanske hade ni rätt, kanske var det inte dit den skulle sträcka sig utan mycket längre.
Känslan påminner om när jag var tonåring och skrev Harry Potter-fan-fiction. Jag skriver om en värld jag kunnat utan och innan, jag tar den till helt nya situationer. Jag vet inte vad det kommer att bli, jag vågar inte säga att det kommer att bli. Men jag skapar en spellista som är en del av visionen kring den här textens stämningar, jag sätter pomodoro-timer här och där och dundrar fram i att skapa en värld, jag räknar mina ord. Jag gräver fram berättelser och blir häpen över vart mitt grävande tar mig. Jag är 10 000 ord in och ändå är det så skört, ändå tvekar jag att prata om det, för jag står inte stadigt i mina ord längre, har ingen aning om min riktning, och samtidigt berättar jag om det för jag tänker att det är viktigt att tala om skrivandet som just detta: tillflykten, lugnet, oasen, världar i huvudet att leva i så att världen man själv lever i bara är en av många. Oavsett vart i den verkliga världen det sedan tar en.

 

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+23
sånt jag läser

Böcker jag läste. januari 2022.

februari 20, 2022

Det veganska köket av Mattias Kristiansson, Skugga och svalka av Quynh Tran, Alla ljuger av Camilla Greben

När jag sammanfattade läsningen under 2021 skrev jag att jag ville skriva om böcker på ett annat sätt i år. Mindre av dessa månadssammanfattningar, mer av kurerat och utvalt, mer på djupet om vissa böcker, mer av att lyfta böcker på ett visst tema, mer aptitligt, mindre räknande och uppradande av antal titlar.
Sedan skrev jag inte om böcker alls, istället, precis som jag inte skrivit om så mycket alls. Dagar har rasat förbi medan jag greppat efter ord, att kunna läsa dem och att kunna skriva dem. Orden har alltid varit den fasta punkten när marken skälver.
Och jag bestämde mig för att fortsätta skriva om orden jag läser, även när det inte blir mer än ett uppradande och ett uppräknande, när det är suddiga bilder och dåligt ljus och en salig blandning utan tanke. När det är inga ord och massa ord, när det är välvalda ord och slumpmässiga.
Jag tänkte att kanske blir berättelsen om böckerna jag läser en berättelse i sig, precis som den om refuseringarna, att en dag tittar jag tillbaka och ser att just det, januari 2022 var tiden då jag läste så mycket kokböcker, då jag tänkte med mig själv som man gör när man uppmuntrar läskunnighet hos barn, att alla ord är bra ord om de hjälper en att få använda sitt språk.

Såhär läste jag i alla fall i januari, så här började berättelsen om det här årets böcker.

Alla ljuger av Camilla Grebe

Alla ljuger av Camilla Grebe

En deckare i flera tidsplan och perspektiv. Grundhistorien är denna: i början av 2000-talet försvinner Marias bonusdotter Yasmine. Initialt talar allt för att hon tagit sitt liv, men snart framkommer det misstankar att hon blivit mördad och att det är Yasmines pappa och Marias man som utfört dådet. Tjugo år senare hittas en kropp i vattnet som föranleder att utredningen kring Yasmines död blir aktuell igen. Allting är inte som man trott…
Det fanns en underliggande melankolisk ton i den här boken som jag uppskattade. Det fanns en del i boken som var ur Marias sons perspektiv som stack ut och hade ett annorlunda språk, i och med att sonen har Downs och dessutom var ett barn under den tid som skildras i texten. Annars tyckte jag att de olika jagperspektiven boken skiftar mellan (Marias, en utredningspolis, Yasmines) kändes för lika i ton. Framförallt Maria och utredningspolisen hade väldigt snarlikt språk och jag har svårt för när man använder jagformen men alla karaktärer har samma röst, då tappar man en gestaltningsmöjlighet.
Sedan var jag inte superbegeistrad av upplösningen på historien, men kanske är jag fel målgrupp för den här genren.
Hur som helst lätt och spännande att läsa när man vill ha ett språk som flyter och kapitel som är korta och kärnfulla, en bra bok för en hjärna som vill bli stimulerad men inte orkar för mycket tuggmotstånd.

Det veganska köket av Mattias Kristiansson

Det veganska köket av Mattias Kristiansson

Apropå tuggmotstånd – har jag någonsin läst så mycket kokböcker som jag gjorde i januari 2022?
Brukade sitta och bläddra i dem när jag åt min morgongröt, när jag drack mitt kvällste. Ett tag var det allt jag orkade läsa för att skingra tankarna. Jag tyckte mycket om den här, som jag fick i julklapp. En klassisk gedigen bok där det känns som att man har allt, att det inte finns en grönsak eller böna som inte ägnats tanke och omsorg i den här boken. Har bläddrat och bläddrat och tänkt på en dag när jag ska orka laga vegobollar av valnötter och bovete och när jag ska göra tre sorters såser att dippa mina morotsstavar i. Det finns något trösterikt med att mat ska ätas varje dag, att jag kommer att hacka lök och koka ris och mixa kikärtor och steka min tofu, att mina händer ska fortsätta göra sådant de alltid har gjort, att de ska få prova sådant de ännu aldrig testat. En otroligt mysig bok att bläddra i.

Skugga och svalka av Quynh Tran

Skugga och svalka av Quynh Tran

Hyllad debut som vunnit typ en miljon priser. Om att växa upp med vietnamesisk bakgrund i finlandssvenska delar av Österbotten, om att vara lillebror med en storebror och en mamma där spänningen och kanske den stora dramatiken och berättelsen ligger i relationen mellan mamman och storebrodern. Språket är exakt och drömskt, gestaltningen oerhört precis – karaktärsteckningarna i den här boken sker uteslutande genom att visa hur karaktärerna agerar, det är show don’t tell på högsta nivå. Tran lyckas berätta ur barnets perspektiv så att det vuxna sinnet fyller på med sin vuxna kunskap, inser saker barnet inte ser. På det viset påminner den här boken om Vi röstar om vi saknar mamma av Nina Pascoal. Böckerna handlar om helt olika saker och är skrivna på olika sätt, men just barnperspektivet i en vuxenroman, den dynamiken, finns där, liksom en huvudperson som är iakttagaren med ett syskon som står för dramat.
Tyckte om boken, framförallt för språket och gestaltningen, men hade personligen önskat mer av en berättelse, kanske en mer klassisk dramaturgisk kurva. Nu finns här underbart skrivna ögonblicksbilder, men i slutändan blir de mest spridda fragment.
Har pratat om boken i radio här och skrev en recension för Västerbottens Folkblad här.

Det var allt om böcker för den här gången.
Har ni läst något bra på sistone?

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+13
att skriva

Refuseringen, del 7

februari 12, 2022

Den sjunde refuseringen kommer den 11 november 2021, det är en torsdag, det är en standardrefus. Den påminner om hur lätt man vänjer sig vid saker, hur lätt standarder förskjuts, hur besvikelser och framgångar upplevs annorlunda beroende på vad som just föregått dem. Det är den andra standardrefuseringen i rad, därför spelar den inte lika stor roll. Eller kanske spelar den inte lika stor roll för att den här hösten är som den är, för att jag redan är bedövad, för att berättelsen om refuseringarna inte längre handlar om att skriva, utan om att leva.

Kanske spelar den inte lika stor roll för att jag i november helt har slutat skriva, kanske spelar den ingen roll för att jag i november helt har slutat att längta efter det. För att november kommer att vara en månad jag har svårt att minnas, den kommer att ligga suddig och främmande som känslan av en nattlig dröm en bit inpå förmiddagen, när bara fragmentariska bilder och en känsla av att verkligheten suddats ut i kanterna återstår. Jag kommer att veta hur jag cyklade, till dagis och till jobbet, till simskolan och till affärer, jag kommer att veta att regn måste ha piskat i ansiktet och frostmorgnar legat glimmande framför mig, jag kommer att veta att cykeljackan måste ha luktat blöt svett och duschen i omklädningsrummet på jobbet måste ha luktat tvål och ånga men jag minns inte. Jag vet att jag måste ha gjort bedömningar, konsulterat kollegor, skrivit recept, byggt små system av post-its för att försäkra mig om att inte glömma något, men jag minns inte.

Det sjunde refuseringsbrevet kommer på en torsdag, det är efter middagen.
Jag ser mailet från det medelstora bokförlaget och jag önskar mig att det inte ska stå något särskilt där. Jag vill inte tänka, jag vill inte ha något att förhålla mig till. Jag vill att mail efter mail ska trilla in från förlagen jag har skickat mitt manus till, så att jag kan få vara klar med det sedan.
Veta att en gång skrev jag någonting, det fanns en upplevelse i det, en gång trodde jag att det var allt jag skulle göra i livet, det var i en annan tid, jag minns den inte så tydligt längre, men kanske minns jag den tydligare än tiden som kom efteråt.

Det står:

Hej Ulrika,
Stort tack för att du skickade ditt manus till oss.
Vi har nu läst och tyvärr tackar vi nej till att gå vidare med texten.
På grund av ett begränsat titelutrymme tvingas vi refusera även många intressanta manus och vi önskar i stället varmt lycka till på annat förlag.

Bästa hälsningar,

Manusredaktionen

Ett refuseringsbrev utan något att greppa tag i, inget att hänga upp sig på, passerar slätt och blankt som isen som snart ska komma när novemberregnens fukt fryser on natten, ingenting som kräver att jag tänker, ingenting som vill mig någonting alls.

Senare ska det bli december, december kommer att kännas som ett slukhål som öppnar sig i marken på en youtubefilm av en katastrof där en civilisation bara rasar ner i naturens väldighet, efteråt måste kartan ritas om. I december kommer det inte att komma några refuseringsbrev.
Och sedan kommer det att bli januari, och bokstav för bokstav kommer jag att leta mig tillbaka till mina ord, inte för att jag egentligen kan som förut, men för att jag inte vet hur jag ska vara utan dem. Och för att refuseringsbreven i januari kommer att väcka andra saker inom mig, små håligheter att greppa tag i, och jag kommer att klamra mig fast i dem.

Men inget av detta vet jag, en torsdag i november, när jag andas ut inför opersonligheten, uppfylld av befrielsen som ligger i det opersonliga: att det inte går att ta personligt.
Innan jag cyklar med barn till simskolan, genom vinden, kanske regnet, kanske snön, jag minns inte, det är så många av dessa ögonblick som jag kommer att glömma så fort de runnit förbi.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+26
sånt som inte får plats i andra kategorier

Glimtar, januari 2022

januari 30, 2022

Vad jag gör i januari?
Läser kokböcker.
Finns inget så trösterikt som det. Ett läsande utan att behöva läsa. En dröm att drömma om en framtid när man orkar laga mat, en dröm att drömma i en tid när halvfabrikat på repeat tar en genom kvällarna. Jag bläddrar i mina kokböcker till frukosten, jag bläddrar i dem när jag kommit hem från jobbet. Ibland tittar jag bara på bilderna, ofta läser jag texten.
För så har jag varit funtad ett helt liv: jag vill åt texten, av vilket slag den än må vara.
I en av mina kokböcker, som inledning till ett recept på ljummen rårisbowl med svamp och misomajonäs, står det: Jag tycker att det är befriande och berikande att äta sallad utan sallat och jag bläddrar och drömmer och tänker: jag vill också leva ett liv där detta är vad som känns som en befrielse.

Dricker citronfanta. För att cola zeron inte kan drickas för sent på kvällen när sömnen redan när på glid och för att jag drömmer om en dag när jag ska kunna säga jag tycker att det är befriande och berikande att växla mellan olika sockerfria drycker och mena det. Användningsområdet är detsamma, det där lilla glaset när man lagar middagen, det extra för lördagskvällen. Dricker man alkoholfritt behövs en smak med lite drag, det syrliga gör att det inte bara blir sött, någonting som låter sinnena vakna för en stund.

Ser klart A series of unfortunate events (Syskonen Baudelaires olycksaliga liv) på Netflix. En av de första film- eller serieupplevelser jag har fått dela med mina barn där vi alla är lika hänförda. Det är mörkt och extra allt, twistat och känslosamt, estetiskt tilltalande och fyllt av språk, språk, språk. Få saker har på sistone tillfredsställt min längtan efter allitterationer så mycket som denna serie. Nu har vi lånat hem böckerna den bygger på.

Tittar på folk som cyklar. Holländska Eric och Maudi som lever sina liv genom att cykla runt i världen och dokumentera sina upplevelser. Jag tittar avsnitt efter avsnitt på deras typ två år långa “world tour”. Hittills har det gått snart ett år och de har tagit sig till Oman. Jag älskar klippningen i de här filmerna, tempot och snällheten. Det finns ingen dramatik här, inga clickbaitrubriker eller att skruva till allt för att göra det mer spännande, det finns bara tiden och cyklarna, människorna de möter, byarna och vägarna och bergen och kylan och hettan och öknen och bra tältnätter och dåliga tältnätter och människor som stannar en längs vägen och bjuder på allt de har att bjuda på. Det är en berättelse om att fortsätta och se vad som väntar längs vägen, om att varje dag kan innehålla detta: att man trampar på, och det räcker så. Alla sorters upplevelser kan vänta på andra sidan en bergskam, en skog, en öken, och det är bara genom att trampa vidare som man får syn på dem.

Cyklar själv. Men inte runt världen utan i ett område med en radie på max tre kilometer. Jag cyklar genom snöstorm, jag cyklar genom hagel, jag cyklar genom regn. Det är fortfarande en lyx att varje dag vara ute i alla väder, att ha en sådan självklarhet. I hemlighet tycker jag mer om cyklandet i januari än i maj. Det är inte så dumt med fysiska kamper, de är handfasta och kontrollerbara. Man lär sig att klä på sig de rätta kläderna. Man lär sig att kisa mot de värsta vindarna. Man lär sig att trampa vidare.

Hittar tillbaka till mina ord, en mening i taget. Skriver meningar på lappar, smakar på hur text låter. Bygger berättelser i huvudet. Hittar idéer i tomrummen: när jag fyller diskmaskinen, cyklar till jobbet, viker tvätt. Blir refuserad med en av de bästa refuseringarna den här gången, en av de mest inspirerande refuseringarna den här gången, jag kommer att skriva om den sen precis som jag skrivit om de andra.  En refusering som ger mig en idé om hur jag skulle kunna gå vidare, en idé som pirrar under huden, skälver i huvudet, en idé som ger mig en ny vision och klarhet i vad det här projektet skulle kunna bli. Ett paradigmskifte i den värld som är det där bokprojektet. Det där bokprojektet som gång på gång vilar, men tydligen aldrig dör.

Närmar mig sakta sådant som en gång var mitt, sådant som var viktigt för mig, sådant som skilde mina dagar från alla andra dagar.

Ställer mig så till slut, den sista helgen i januari, och marinerar och panerar min tofu, bakar mitt bröd, kokar mitt potatismos, lagar min belugabolognese.
Och nog är det ganska befriande.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

+28
att skriva

Refuseringen, del 6

januari 13, 2022

Svartvit bild på Ulrika Nettelblad som skriver på laptop i motljus.

Den sjätte refuseringen kommer på en tisdag, det är oktober. Snart kommer jag inte att vilja skriva mer, kanske vet jag det redan. Det kommer inte att vara refuseringarna, det har aldrig varit refuseringarna, det kommer att vara att jag inte har tillgång till mina ord. Mitt skrivande kommer att vara så långt borta från mig att jag inte saknar det, att jag inte letar efter det, som om det tillhörde en annan tillvaro, som människor ser på saker de gjorde när de var berusade eller unga.  Ett undantag från verkligheten, inte själva fundamentet för att uppleva den.

Den sjätte refuseringen, jag ser den på jobbet, jag ska bara öppna mailen och hitta en hjärnanatomiföreläsning som någon skickade till mig en gång. Någon gång borde man organisera sina papper istället för att ha ett system i huvudet för var alla grejer finns, någon gång borde man organisera sitt liv. Istället letar jag efter kunskap, hittar ett nej.

Det är ett av de två största förlagen. De skickade den första refuseringen på den förra versionen av det här manuset, det var hösten 2020, mellan två pandemivågor, när man fortfarande trodde att pandemin kanske kom en vår och ebbade ut över en sommar och sedan var besegrad med gemensamma kraftansträngningar. Kort efter den första refuseringen fick jag den andra, från det andra stora förlaget, och från den fick jag en ny blick på mitt manus, en väg att arbeta om det. Jag skrev om hela boken till något nytt och starkare, det är det jag skickat iväg nu.

Det är en standardrefusering. Alldeles utan krumbukter. 
Hej Ulrika!
Tack för att du skickade in ditt manus Laura till oss. Efter läsning och granskning måste vi tyvärr meddela att vi tackar nej till ditt erbjudande om utgivning. Eftersom vi får in en stor mängd material kan vi bara undantagsvis skriva personliga omdömen. Lycka till med ditt fortsatta skrivande!

Jag blir besviken men inte så besviken som jag brukade bli.
Som om besvikelsen också tillhörde en annan tillvaro, ett liv jag levde en gång och sen inte mer.

Men jag tänker: det här måste jag berätta om. De här refuseringarna också, de som inte är något. Det är så många som har uppskattat att läsa om mina refuseringar, fler än vad jag hade trott. Att få exempel på hur de kan se ut. Det här vill jag också visa, det som ser ut som refuseringar gör mest. Hur olika reaktioner ett och samma bokmanus kan ge.
Om det ska jag berätta någon gång, tänker jag.

Men sedan tappar jag orden.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+27
sånt jag läser

sånt jag läste. 2021.

januari 11, 2022

Ulrika Nettelblad läser bok på Hotell Pommern. Svartvit bild, motljus.

2020 blev året då jag hittade tillbaka till mitt läsande, 2021 har jag fortsatt så. Jag har inte räknat hur många böcker jag läste, och jag är inte så intresserad av det. Under mars-september sammanfattade jag alla böcker jag läst den månaden i blogginlägg, men sedan kom livet emellan med det mesta. Oavsett har jag ingen lust att räkna och lista på det sättet mer, det kändes inte helt bra redan när jag skrev inläggen. Jag ville visa upp många olika böcker, även de jag inte hann recensera mer utförligt, eftersom jag vet hur svårt det är att nå ut med böcker så att någon ens vet att de finns. Jag ville visa att ett intensivt läsintresse inte behöver betyda att man ska läsa en viss sorts litteratur, eller vara särskilt “litterär”, att man kan få sluka böcker för slukandets skull, som många av oss läsande gjorde som barn. Att man kan få välja en bok för omslaget, för att den råkade ligga i en bokbyteshylla, för att titeln lät knäpp.
Men formatet höll inte för det riktigt, det kändes som perfekt format för att ge någon ångest för att den inte hinner läsa så mycket, att man scrollar och bara ser antalet titlar och tappar läslusten innan den ens fått en chans att växa.
Klurar som bäst på aptitligare sätt att presentera böcker på den här bloggen, men bejaka det jag ville från början – visa bredden i läsandet, ta bort en del av prestationen. Vi får se hur det går.

Tills dess får ni hålla till godo med en lista om 2021:s läsande. Den kommer från Julia Eriksson.

Café Lokstallarna Falun

Antal lästa böcker under 2021:
Ingen aning. Många!

Vilken typ av böcker läste du?
Romaner och facklitteratur, barnböcker för barnen, kurslitteratur för jobbet. Och pyttelite poesi.

Vilken månad läste du flest böcker?
I juli. Semester, hade just avslutat ett stort skrivprojekt, kände mig rotlös och rastlös som jag gör när strukturerna försvinner. Då fick läsningen grunda mig. Här är listan med julis lästa böcker. 

Vilken månad läste du minst?
Läste inte så mycket i april, vet inte varför. Kanske bara för att jag tycker april är en så deppig månad så att jag inte orkade. December läste jag också mindre än vanligt.

Citat ur Maskrossång av Hilde Hagerup

(Ur Maskrossång av Hilde Hagerup.)

En ny genre för året?
Poesi! Försiktigt och trevande. Är med i styrelsen i Ålands litteraturförening och vi arrangerar något som heter Poesirondellen varje månad. Som en bokcirkel fast för en dikt – man träffas en timme och läser en dikt tillsammans, flera gånger och på olika sätt, och pratar om olika aspekter av den. Det är ett otroligt sätt att läsa poesi på, och känns som en flykt från hela vår tid på något vis. Lugnet, fokuset, det blir ett slags kulturell medveten närvaro. Mycket inspirerande för skrivandet!

Några omläsningar?
Ja! Läser ofta om böcker. Några i år var Diva av Monika Fagerholm, Alla orden i mig av Karin Erlandsson, Maskrossång av Hilde Hagerup, Störst av allt av Malin Persson Giolito, Man kan inte säga allt av Peter Pohl.

En bok som fick dig att gråta?
American dirt av Jeanine Cummins. Men hade feber också, oftast då jag gråter mest när jag läser.

En bok som fick dig att skratta?
Öhm, min ryska grammatik kanske? Kan fnissa lite för mig själv när något komplicerat djävulskap klarnar när jag pluggar ett språk. Helt normalt beteende givetvis.

Svartvit bild på Ulrika Nettelblad som läser bok på en balkong

Några böcker som fick dig att vilja skriva?
Vi röstar om vi saknar mamma av Nina Pascoal.
Alla orden i mig av Karin Erlandsson.
Störst av allt av Malin Persson Giolito.
Maskrossång av Hilde Hagerup.
Diva av Monika Fagerholm.
Den stora skrivboken av Agota Kristof.

Ett fint läsminne från 2021:
När jag tog in på hotell för att få läsa och skriva ifred. Julikvällsläsning på mina föräldrars balkong. All högläsning med barnen, alla gånger jag fått känna att vi verkligen är en familj där man läser. (Nej, det gick visst inte att välja bara ett minne…)

Bästa läsplatsen 2021?
2021 har jag njutit av att så många platser kan vara läsplatser, att man alltid kan ha en bok med i väskan som kan hjälpa en att rota sig var man än hamnar.

Citat ur Eufori av Elin Cullhed

(Ur Eufori av Elin Cullhed.)

(Ur Diva av Monika Fagerholm.)

I vilken form läste du böcker 2021?
Vanliga fysiska böcker, utom Pesten av Albert Camus som jag skulle läsa för bokcirkeln i Ålands radio och behövde få tag på snabbt, så den läste jag som e-bok.

Vilken var den första boken du läste 2021?
Tänk om – en studie i oro av Roland Paulsen. Gillade skarpt!

Och vilken var den sista?
Ett träd med vida grenar: de indoeuropeiska språkens historia av Ola Wikander! Gillade också skarpt!

En bok du köpte men aldrig läste?
Har nog läst alla böcker jag köpt, men jag köper inte jättemycket böcker eftersom jag får en del recensionsexemplar.

Vilka var de bästa böckerna du läste 2021?
Skönlitteratur:
Vi röstar om vi saknar mamma
av Nina Pascoal.
Maskrossång av Hilde Hagerup.
American dirt av Jeanine Cummins.
Den stora skrivboken av Agota Kristof.

Facklitteratur:
Tänk om – en studie i oro av Roland Paulsen.
Ett träd med vida grenar: de indoeuropeiska språkens historia av Ola Wikander.
Mina ryska vänner av Johanna Melén.
Sammetsdiktaturen av  Anna-Lena Laurén.

Och om du måste välja en?
Maskrossång av Hilde Hagerup. Facklitterärt vet jag inte, de är jämnbra tycker jag!

Citat ur Maskrossång av Hilde Hagerup

(Ur Maskrossång av Hilde Hagerup.)

Vad har du för förväntningar på bokåret 2022?
Att mitt läsande fortsätter. Att jag får skriva några bokrecensioner i tidningar men läsa mycket fritt förutom det. Att jag hinner lyfta fler böcker här och hittar ett sätt för det.

Vilka kommande böcker ser du fram emot att läsa?
Har otroligt dålig koll på vårens utgivning jämfört med vad jag brukar. Tipsa mig!

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

 

+12