sånt jag läser

Medan kriget pågår finns ingen försoning.

mars 1, 2025

Jag läste en bok och den var så bra.
Den gav mig en tro på ordet och på språket. På att berätta och skildra som ett kall.
Den påminde mig om att det finns journalister på riktigt, att det finns folk som vill rapportera och analysera.
Som inte vill berätta sin egen historia, kryddad med lite samtid. (Jag vet att jag själv ofta gör det senare, men jag drömmer om att göra något annat).

Anna-Lena Laurén är en finlandssvensk journalist som flyttade till Ryssland och arbetade där som korrespondent i sexton år. Därefter fick hon inte stanna i Ryssland, och tillbringade nio månader i Ukraina. Hon har skildrat kulturella särdrag och politiska strömningar i krönikor och reportage i bland annat DN och Hufvudstadsbladet, och texterna har publicerats i flera böcker, bland annat Sammetsdiktaturen.

Det här är en samling med texter av Laurén som börjar dagarna innan Ukrainakriget bryter ut och sträcker sig fram till slutet av 2024. Texterna rör sig mellan de enskilda människoödena och de stora rörelserna, mellan historia och nutid, ut i omvärlden och tillbaka till Ryssland eller Ukraina. De är korta och precisa och tar sig framåt med en självklar exakthet som är djupt avundsvärd. Rent litterärt gör Laurén något jag vill träna på – hon kommer sent och lämnar tidigt. Det här är texter utan transportsträckor, utan något långdraget. Texten börjar när den behöver och slutar när det som skulle sägas har blivit sagt.
Det är effektfullt och lättläst, det gör komplexiteten begriplig.

Medan kriget pågår finns ingen försoning en bok som skildrar vad inlärd passivitet kan göra med ett samhälle, som skoningslöst blottar hur det ser ut att vrida bort blicken och säga en klyscha som låter som att den betyder något men egentligen bara är en samtalsstängare.
Laurén utforskar hur det förstärkts av ett postsovjetiskt arv, men jag känner igen det från mitt eget liv – mer när jag bodde i Sverige än här på Åland. Hur lätt och legitimt det är att låta en diskussion dö genom en standardfras. Alla har rätt till sin åsikt, det finns inget rätt eller fel, men jag vill ha samtalen där alla debatterar den åsikt de har rätt till, jag bryr mig om samtalen där man söker ett rätt eller fel och försöker förstå varför man går åt det ena eller andra hållet.
Det här är en bok som påminner mig om att den längtan inte bara gör en till en obekväm människa. Att den tvärtom kan vara fundamental.

När utrymmet är knappt krävs en skicklig gestaltning. Anna-Lena Laurén är en mästare på detaljerna i mänskligt beteende som gestaltar en hel värld. De exakta detaljerna och de varma människoporträtten stannar i mig. Det är också de som får mig att skratta. Det går att skriva en bok om diktatur och kriget och fronten och migrationen och klyftorna och det går att göra den rolig. Om man har en blick för människorna, för karaktärerna, blir det roligt.
Humorn dör inte i de mörkaste tider, den blir starkare.

En bok som kan läsas i munsbitar, en text i taget. Som går att läsa för att bilda sig, men också helt utan några sådana ambitioner. Som går att läsa för att tas med till andra platser, andra människor, andra upplevelser än ens egna – och se både det som liknar ens eget liv och det som är helt annorlunda.
Som går att läsas för att påminnas om att det finns en berättelse om världen och tiden, att det går att berätta den, att berättandet av den spelar någon roll.
Att orden är meningsfulla.

Ni hittar boken till exempel här och här.

Läs mer:

 

+37
0 Comments
sånt jag läser

08.15

februari 19, 2025

(Ur Medan kriget pågår finns ingen försoning av Anna-Lena Laurén.)

Det är sportlov.
Jag vaknade tidigare än planerat, av mig själv, trots att jag satt uppe sent och vek tvätt och drack pepparmyntste och såg på Love is blind på tyska och njöt av ensamheten i att vara den enda vakna.

Mina små ungar sover fortfarande, de var på badhuset tre timmar igår, kanske rastade det deras små kroppar ordentligt.
Min stora unge är hos mormor och morfar, åkte före resten av familjen. I en bok om att vara tonårsförälder läste jag ord som var riktade till den som är den enda föräldern. Att det kan komma med särskilda utmaningar eftersom en tonåring med två föräldrar kan välja en favorit efter situation, säga att pappa fattar men mamma är dum i huvudet och tvärtom.
En ensam mamma blir både idioten och den som ska trösta en för att man behöver leva med henne.
Att ha stöd av andra vuxna kan vara bra, stod det.
Får jag åka i förväg till mormor och morfar kom hon och frågade mig, just när jag satt där och läste.

Klockan är strax efter åtta.
Jag har varit så trött den senaste veckan. Jag blev orolig, rent logiskt, men känslomässigt orkade jag inte. Jag iakttog min trötthet som något jag hittat långt in i ett förråd vid en rensning, undrade vad jag skulle göra med den.
Jag tänkte: om det fortsätter så här så får det väl vara så. Då får jag skala bort och bygga om mitt liv. Det finns sådant som går att skära bort.
Men det vore så synd, på boken, på livet, på allt det roliga som låg framför mig och som jag alldeles nyss längtade efter så mycket.

Sedan fick min kollega samma lätta förkylningssymptom som jag själv haft, och en oerhörd, mäktig trötthet, den sorten som är som i tidig graviditet, att man bara vill lägga sig ned och sova på dagen, att man knappt har ångest eftersom det inte går att kämpa emot. Sedan hörde jag om flera  andrasom upplevt samma sak på sistone.
Någon mycket utmattande förkylning som går.
Februariförkylningar, en utmattande tillfällighet, det går över!

Igår var den första halvpigga dagen, och idag vaknade jag med en klarhet, som om jag skakat mitt huvud där något satt löst tills jag själv trillade på plats igen.
Nu sitter jag och dricker kaffe med mycket mjölk, pudrat med kanel, i min skriv- och läshörna.
Dagen ljusnar. Rummen är tysta.

Jag har suttit och läst, jag läser Medan kriget pågår finns ingen försoning av Anna-Lena Laurén, en finlandssvensk journalist som arbetade som Rysslandskorrespondent i sexton år innan hon till slut blev utkastad ur landet. Jag läste hennes Sammetsdiktaturen för några år sedan och slås nu, precis som då, av stilen, av hur skarp och tillgänlgi den här. Laurén skriver oupphörligt allmänbildande texter med ett tempo och driv som gör det lika lätt att komma in i och läsa vidare som om jag läste en thriller och bara ville ta del av ett kapitel till.
Det journalistiskt kondenserade, tydliga.
Bildat utan att vilja visa upp sin bildning, bara förmedla den vidare.
Språket som ett verktyg för att lära ut något om världen.

Nu är det helt ljust.
Jag hör röster från barnens rum. Fniss och småprat. Vi ska äta frukost. Jag ska dammsuga, packa väskor.
Jag ska sitta på en buss och en färja och läsa, jag ska jobba med lite grammatik i en tyskkurs jag läser, och jag ska skriva för första gången på en tid.
På andra sidan min trötthet fanns den, längtan efter att skriva, efter språket.
Berättelsen är inte död.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.
Mina texter bortom bloggen hittar du här. 

+56
2 Comments
sånt jag läser

Hej Nostradamus!

februari 16, 2025

Den första gången jag läste Hej Nostradamus! av Douglas Coupland var jag fjorton. Jag hade köpt boken på rea på Ica Maxi när jag var med min familj och storhandlade. Jag visste inget om Douglas Coupland och att han populariserat generationsbeteckningen generation X och att det var titeln på hans debutroman.
Jag behövde en bok att läsa, jag hade haft en kort period då jag intresserade mig för Nostradamus profetior efter att jag fyndat en konspiratorisk loppisbok som handlade om dem, och jag tyckte om omslagets färger i blått och vitt. Jag såg inte vad det föreställde.

Jag kommer inte att visa er det svenska omslaget, eftersom det är en utbyggnad av det engelska där ovanför men istället för att bara ha gubben-som-ber-symbolen har det broderats ut med gubbar som springer från kulorna i en skolskjutning. Som om man tänkte att man måste visa på omslaget hur dramatisk boken var – och det är den inte, trots att den tar avstamp i en skolskjutning – men levde i en värld där hemskheter var så främmande att det inte gick att föreställa sig att ett sådant omslag skulle vara stötande.

Hej Nostradamus! är en roman i fyra delar, med en ny berättare i varje del. Berättarna har med varandra att göra, men de berättar inte om samma händelser – delarna utspelar sig mellan 1988 och 2003. Vi får läsa om sextonåriga Cheryl som dör i en skolskjutning, om hennes high school sweetheart Jasons liv elva år efter skjutningen, om Jasons sambo Heather ytterligare några år senare och slutligen om Jasons pappa. Livet händer, ringlar sig i märkliga riktningar och vändningar. De här människorna försöker hitta sin plats i det, under den tid de får.

Den fiktiva skolskjutning som inleder bokens händelser finns med som en katalysator till händelsförloppen, en händelse som rubbat livsbanorna som en planet som krockar med en annan, men det är inte bokens huvudhandling.

Det är en bok som är fylld av stora, dramatiska och spektakulära händelser – jag läste en recension på Goodreads som blev tokig på det, hur orealistiskt det är – men det här exceptionella är omgivet av en alldeles alldaglig och oerhört vardaglig realism. Coupland skriver fram ett slags superverklighet med sin blick för de små detaljerna i det vanliga livet, som gör att det orealistiska blir realistiskt för mig i den här bokens värld.

Den första gången jag läste ut Hej Nostradamus, då när jag var fjorton, hade jag just slutat ha oerhört ont och gryningsljus flödade in genom mitt fönster. Det var maj. På den tiden hade jag en mensvärk som var bortom den här världen, mycket lik hur det senare skulle bli att föda barn, och det finns något nästan transcendentalt i den sortens smärta. När den upphör är man mottaglig för intryck som om smärtan faktiskt varit en förlossning och man fött sig själv. Nyfödd stiger man ut och blinkar mot ljuset.

Jag har undrat om det är därför den här boken kröp rakt in i mig och blev en del av mig, trots att den innehåller så många saker jag annars inte tycker om. De fyra berättarperspektiven är stilistiskt oerhört lika. De är inte bara skrivna i jagform, utan skrivna så att själva skrivandet verkligen förankras i berättelsen – de är skrivna som brev och dagboksanteckningar.

Jag tycker att ett jagperspektiv ska präglas av personens egen röst, och att det blir ännu viktigare i en bok där själva uppbyggnaden är att det är olika perspektiv. Jag tycker inte om brev- och dagboksromaner som bara är vanligt berättande förklätt till något annat, jag tycker inte om när närvaron bryts genom att någon berättar om den fysiska processen av hur de sitter och skriver detta. Jag tycker inte om när man kursiverar ord och jag tycker inte om folk som är fyndiga i dialoger – jag tycker framförallt nordamerikansk dialog är överfylld av rappa replikskiften och fyndiga skämt som inte återspeglar hur karaktärerna är i övrigt.
Och trots det förlåter jag Hej Nostradamus! allt.

Vissa romaner är som kärlek.
Man möter den i ett svagt ögonblick och sedan är man inte intresserad av kravlistor eller att fundera kring bristerna.
Man omfamnar det man hittar.

Under några år, i mina sena tonår och i mitt tidiga vuxenliv, läste jag om den minst en gång per år.

Det här är en bok där det vanliga livet bereder väg för det större. Omsorgsfullheten i skildringen av de vardagliga detaljerna får mig att tro på extrema händelseförlopp på samma sätt som man tror på de skickligaste lögnarna för att de berättar sin lögn med samma obrydda neutralitet som man diskuterar om det blir köttfärssås eller tacos till middag. Den enkla stillsamheten får de filosofiska och religiösa inslagen i bokens teman att drabba mig som ett slag i magen, just för att de inte presenteras som stora tankar utan glider in mellan skiftarbete, en öl efter jobbet, en cigarett utanför en arbetsplats en kall och klar oktoberdag. Dialogerna flyter (förutom när karaktärerna är för fyndiga, som sagt), de rör sig så organiskt i samverkan med resten av texten.

Det är text om liv som är väldigt stort, som är väldigt litet, ni vet att jag är svag för det, ni vet att jag försöker skriva sådant.
Och när bokens sista del kommer – den som  är skriven med en annan glödande galen intensitet än bokens övriga grå vardag, den som närmast slutar som en uppenbarelse, skapar det en alldeles särskild styrka.

Som gör att jag varje gång jag avslutar läsningen måste lägga mig ned och låta tårarna rinna.
Trots att jag varje gång, efter avslutad läsning, undrar om jag egentligen har läst en bra bok.

Boken finns att köpa på både svenska och engelska på Bokbörsen, och på engelska på Adlibris och Bokus.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.
Mina texter bortom bloggen hittar du här. 

+33
0 Comments
att skriva sånt som inte får plats i andra kategorier

vecka 6, 2025.

februari 9, 2025

Livet är så stort och så litet, de obetydliga detaljerna och de stora avgörandena smälter samman. Uppdämd längtan efter äventyr, en rastlöshet som påminner om att vara femton sexton sjutton år, vänta på det stora som ska hända snart. Och ändå, när det lilla och förutsägbara rubbas, längtar jag bara hem.
Kanske är allt jag vill, i slutändan, att få vara i mitt hem och sova i min egen säng.

På måndagen kommer den första refuseringen.
Jag har inte tänkt på det så – att ett nej vore att bli refuserad – och kanske gör jag det fortfarande inte. Officiellt är jag inte i stadiet då jag kastar ut min text i världen, gör den redo att avvisas. Officiellt sett skriver jag ju fortfarande.
Men inofficiellt, mellan mig och er, kan jag berätta det här. Att jag skickade de första femtio sidorna och ett synopsis till en agent som läst det förra manuset.
En vecka senare kom svaret.

”Hej Ulrika,
Fint att vara i kontakt, vi minns dig väl!
Tack för du delat Sjukdomen. Det är välskrivet med djupa och komplexa karaktärer och en spännande premiss för en mörk skildring av besatthet och relationer. Det känns tematiskt starkt och som det ligger rätt i tiden. Men läsning är som alltid högst subjektiv, och tyvärr hittade jag inte riktigt in i berättelsen. Tror därför inte jag är rätt agent för dig.
Önskar dig all lycka till och håller gärna kontakten framåt i ditt skrivande.”

Herregud, tänkte jag och drack av mitt koffeinfria kaffe med hasselnötssmak som jag köpt för att inte ständigt låta huvudet snurra på koffeinkickar och hjärtklappning när jag egentligen bara behöver dricka något varmt för att värma själen. Det är så här det kommer att vara nu. 
Man ägnar åratal åt att bygga en värld som man kontrollerar, där varje ord tillhör en själv, där varje tanke är ens egen skapelse.
Sedan släpper man taget och förlorar all kontroll till andra.
Som att låta sitt liv förändras av en omvälvande kärlek, men utan kärlekens eufori.

*

På tisdagen kommer svarta rubriker. Jag lyssnar på presskonferenser på väg hem från min danskurs, står på Mathishallen och köper bröd och smoothiemix medan polisen talar om ett tiotal döda. Våld värker, liv värker när det förändras i ett ögonblick, och ändå tänker jag på hur det som skrämmer mig mest inte är det exceptionella våldet, det som får alla rubriker. Det som skrämmer mig mest är vardagsvåldet som blir ett nytt normalt. Den sortens våld jag tror att många människor kan begå i ett tillräckligt trasigt samhälle,  snarare än det som kräver något mer förvridet, en mer inneboende störning.

Jag har ägnat så mycket tid de senaste åren åt att tänka på våld.

Jag tänker på andra stora händelser, alla nyhetshändelser som passerar genom ens liv.
Att vara nio och komma hem efter en skogspromenad och höra pappa berätta om plan som kört in i skyskrapor i USA men inte förstå nyhetens dignitet förrän jag hörde mammas reaktion. Att vara arton och ligga gravid på en soffa i julikvällen och söka sparkar medan nyheterna kommer om bomber i Oslos regeringskvarter. Och någon, på en ö, som skjuter.
Att gå som primärjour på akuten en aprilkväll med långa skuggor och mellan patienter ta en kaffe i fikarummet och se rapporter på teven om en man i Stockholm som kört med en lastbil på Drottninggatan.

Jag ville skriva om sådana saker, om livet som händer med tiden i periferin, om hur livet hela tiden är störst och dess omgivning är fonden, jag ville skriva en berättelse med tiden och stämningarna som en ständigt närvarande karaktär, men –
det var visst inte en berättelse
att hitta in i .

*

På onsdagen är allt en dimma, för jag har varit jour, sovit med telefonen bredvid mig, den har ringt 03.30 och 03.45 och 04.00, jag är så trött och så måste jag ändå jobba dagen efter skriver jag på chatten till mina vänner, de har alla småbarn, de är för snälla för att säga något, jag påminner mig själv: fast så ser förstås alla dagar alltid ut för er. 
Jag har nått ett sådant stadium i mitt liv att jag kan känna mer lättnad än saknad när jag tänker på att det inte blir fler barn för mig.
Jag hade aldrig velat vara utan det, men jag måste inte göra det igen.

*

Torsdagen handlar om att skrapa upp resterna efter onsdagen.
En sådan vecka, sådana dagar.
Och ta fram luftmadrasserna ur skåpen. Det ska bli en sådan helg.

*

På fredagen vinkar jag av en dotter som åker till mormor och morfar i Uppsala.
Vilken trygghet att ha en mormor och morfar och en farmor och farfar när man är tretton år och världen gungar som den bara kan göra när man är tretton.
Jag lastar lådcykeln med kassar med luftmadrasser, kuddar, täcken, böcker, och åker med mina två små barn på läsnatt.
Läsnatten innebär att man övernattar i skolan och läser böcker hela kvällen. Inga skärmar, bara andra barn och deras vuxna och böcker, böcker, böcker. Lite pussel och pyssel för den som tröttnar på att läsa en stund.

Det känns som en motståndshandling till allt som är svårt och tungt i världen, som att milt tvinga fram ett utrymme av ljus.
De här timmarna läser vi böcker, lägger pussel och äter kvällsmacka i skolmatsalen medan vi läser i våra böcker. Det finns inget ont här, det finns inget att kämpa emot.

Och detta, lilla, som ensamstående mamma: att vara på en plats där någon annan plockat fram mackorna och osten och smöret, värmt vattnet till teet.
Där rytmen sker utan att jag måste hålla ordningen.
En kontrollförlust att njuta av.

*

Det blir lördag och vi mår som man mår när man sovit över på ett orkestersalsgolv. Dagen är vit och grå och utan sol. Jag cyklar hem med våra grejer och känner lyckan av att fortfarande klara de tuffa backarna.
Vi bjuder över vänner och deras barn och det blir dramatik från mina ungars sida som det kan bli när man inte har sovit.
Det är den sortens vänner som vet precis hur det kan vara med barn som inte håller ihop och i slutändan blir upplevelsen starkare än om de bara kommit på kaffe och allt förlöpt väl.

Det är när ens svagheter ligger blottade framför någon annan och de blir accepterade som ens värld växer.
De största och vackraste sakerna i mitt liv har kommit efter att jag tillåtit mig själv att tappa ansiktet.

*

Och nu är det söndag och jag skriver till er och undrar vem som ska ta sig ända till slutet, vem är jag att tro att någon ska jobba sig igenom alla dessa ord, men kanske finns det guld att vaska fram ur dem.
Jag dricker morgonkaffe och undrar vad jag ska göra med mitt liv och är plågsamt medveten att om jag inte ständigt ställde mig den frågan skulle jag trivas ganska bra i mitt liv, precis som jag har det.
Mitt bokmanus ligger hos en förläggare som ville läsa innan det var helt färdigt, ja det hände visst också i måndags, att hon mailade tillbaka när jag frågat henne om hon ville läsa, hon som läste annat för länge sedan. Jag vet inte vad jag ska göra av vetskapen att hon har min text, så mest försöker jag att inte låtsas om det över huvud taget.
Det är söndag, kaffet är snart slut, dagen ska börja på riktigt, och det här är mitt lilla liv, när som helst kan något stort hända men oftast gör det inte det.
Det är precis som det ska.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa min Facebook-sida.

+77
14 Comments
att skriva

ett utdrag, Sean Banan.

februari 1, 2025

Det är den första februari 2025. Mitt bokprojekt har 56278 ord som är redigerat, läsbart, löpande material. I en mängd olika dokument (och handskrivet! på papper!) finns andra anteckningar, styckesförslag, punkter. Jag färdigställer ett stycke i taket, klistrar in i det stora dokumentet. Allt är ritualer för att döva prestationsångesten som växer ju längre projektet växer. För att döva rädslan inför att ha skapat något meningslöst, byggt ett luftslott av text.

Jag behöver påminna mig om att känslan inför texten inte alltid berättar vad man har där. Det behövs avstånd, det behövs andras blickar, innan man kan se vad man faktiskt har. Några av de stycken jag varit mest frustrerad över har blivit de som andra sagt att de tycker särskilt mycket om.
Så var det med det här utdraget ur texten, som jag tänkte visa er idag. Precis som jag en gång för många år sedan visade utdrag ur en annan text, ur den där boken som inte blev men som lärde mig allt om att skriva romaner.
För att det är kul att visa text. Alla vi som skrev fan fiction på Hogwarts.nu under 00-talet minns det. Hur texten fullbordas först när vi får visa den för andra ögon, hur det inte krävs att texten är i en bok för att man ska få den upplevelsen.

Jag skriver en bok som utspelar sig tidigt 10-tal, där tiden ska genomsyra hela stämningarna, nästan som en karaktär i sig själv. Den handlar om kärlek som rör sig på gränsen – mellan sjukligt och friskt, mellan vad som är en normal del av att vara en ung människa som faller handlöst och vad som är att vara störd. Just det här stycket som ni ska få läsa är upptakten till en fördjupning av det störda i den kärleken, när huvudpersonen Nils snart ska gå över ytterligare en gräns. Det var på många sätt ett transportstycke in i något annat.
Efter att jag skrev det grät jag, för att jag tyckte det var så dåligt, för att jag var på väg att ge upp. Varje ord kändes torrt som papper. I researchsyfte hade jag sett en massa gamla Melodifestivalklipp med Sean Banan. Jag såg på Copacabanana säkert tio gånger – vilket var omotiverad research eftersom scenen utspelar sig ett år innan den låten – och anklagade mig själv för att bara skriva dessa mörka, deppiga saker. Istället för att sprida glädje och energi som Sean Banan. VEM vill läsa om en deppig störd kille när man kan se någon hissas ned i änglavingar medan konfettin flödar? Går det ens att motivera att producera allt detta mörker.

Sedan skrev jag klart scenen, och scenerna efter det, skickade ut delar av mitt manus till testläsare, och bland mycket annat fick jag dessa rader tillbaka. Om just den här scenen, bland de typ 50 andra kapitlen som utdraget innehöll.

Det här berättar jag alltså inte som ett slags skryt, det är inte den mest välgjorda litteratur som någonsin skrivits, en dag när texten känns öppen för mig ska det säkert redigeras ytterligare. Men känslan! Man kan inte alltid, ska inte alltid, gå på känslan.
Att det känns trögt och dött betyder inte att det är det.
Det kanske har en verkshöjd, man kanske inte är brädad av Sean Banan.
Och det var den lilla berättelsen om det här utdraget.

Ikväll börjar Melodfestivalen, i ett annat decennium.

ett utdrag.

Det kom en annan lördag och det var melodifestivalfinal, och redan när kvällen började kunde han känna i kroppen att det här var en natt då det skulle förändras. Som om spelet blivit riggat till hans fördel, som om han redan visste att han skulle vinna.
De var högst upp i ett lägenhetshus intill Ålidhems centrum hos ett par som han tänkte på som Ellens och Mimmis vänner, men han antog att det gjorde att de också var hans vänner. Vad nu vänskap var, om det räckte att man tillbringade tid tillsammans för att det skulle uppstå.
Man fick komma utklädd om man ville, Melodfestivalentema. Nils ville inte. Ellen och Mimmi var utklädda till After Dark, hårt sminkade med höga klackar och peruker. Någon hade haft med sig nollevin som var över från i januari. Känslan av att det här skulle bli en natt då han inte behövde begränsa sig, att hans framgång skulle ligga i att släppa på alla försvar.
Han var full redan innan den tredje låten.
Det satt en tjej bredvid honom från T1, skulle hon bli hans framgång ikväll? Hans räddning?
“Kommer du ihåg den där låten hon gjorde”, sa han, pekade mot teven där Lisa Miskovsky sjöng. Han började sjunga låten han tänkte på, som för att överrösta teven. Mimmi ryckte till och stirrade på honom som om hon undrade vem han förvandlats till.
“Like every city needs a distance, every sky demands a moon, alltså den gick på radio hela tiden när jag gick i sexan, visst är det en sjuk tid när man är liten ändå? Man tror att hela livet ska bli bra. Man fattar inte att man inte kommer att vara ett barn för alltid och om man fattar det så fattar man inte att det är den dålig grej.”
“Nils?”, sa Mimmi lågt i hans öra. “Är du riktigt okej?”
Han hällde upp mer nollevin.
“Nä”, sa t1-tjejen med stora ögon. “När kom den?”
Publiken på teven applåderade. En av programledarna kom fram och drog ett skämt som ingen skrattade åt, om att blanda ihop Loreen med Laleh.
“Öh”, sa Nils, sedan slet han fram telefonen ur fickan, “äntligen får man användning för de här va!”
Det ringde på dörren, paret som höll i festen öppnade och kom tillbaka med Loke. Han var klädd i en svart dräkt med huva, ungefär som en beduinmantel fast mörk. Guldiga ränder löpte längs sidan.
“Vad är du för nåt Loke?”, ropade Mimmi.
“Jag är Sean Banan”, sa han, som om hon var dum i huvudet som inte såg det. “Han hade på sig en sån här i början av sitt nummer.”
“Jag tror att han har sytt den själv”, sa Ellen.
“2003”, sa Nils.
Våren i sexan, en melankoli i bröstet han inte kunde ta på, kroppen som växte, skarp sol, sista april och vilja gå till en majbrasa och stanna hela natten men vara tvungen att vara hemma vid tio, hoppas på att få hångla med någon på disco i skolmatsalen, hur en så oglamorös plats på dagen kunde förvandlas till spänning och förväntningar på kvällen, idén om att det här gränslandet man befann sig i visserligen var smärtsamt och oroväckande men att det som väntade på andra sidan – vuxenlivet – var något stort och vackert som skulle vara värt det.
“Då var jag nio”, sa flickan med ett beklagande leende. Sträckte på sig, fan vad nöjd du blev med dig själv nu va, tänkte Nils, sedan fortsatte hon sin förklaring om hur ung hon var som hon uppenbarligen fått dra så många gånger att hon nu inte behövde några frågor för att fortsätta den, och kanske var hon alldeles för nykter för hans smak, “jag är 94:a. Jag började skolan ett år tidigare, alltså jag gick inte sexårs, och sedan fick jag hoppa över en klass på mellanstadiet eftersom –”
“Okej, kul”, sa Nils och vände sig bort mot henne och mot Mimmi igen. “Har du hört Mimmi, det är dags för den nya generationen, vi är gamla nu.”
94:an reste sig och gick iväg mot toaletten, hon såg osäker ut, som om hon tappat fotfästet när han började ignorera henne. Loke kom och satte sig bredvid honom.
“Ding-a-ding-a-ding-ding-ding, här glider kingen in”, sa han stilla.
“Nils”, sa Mimmi, med en skarpare röst, den trängde igenom allt det övriga sorlet som något vasst, “är du riktigt okej?”
“Varför skulle han inte vara okej?”, sa Loke.
Han sa det nyfiket, som om Nils var ett intressant väderfenomen, en märklig molnformation de diskuterade.
“För att jag och Ellen har pratat om det här och vi är oroliga för honom. Jag menar, för dig. Alltså Nisse…”
Han lutade sig bakåt, blicken mot taget, sofftyget strävt mot nacken.
“Just nu mår jag väldigt bra”, sa han, letade med fingrarna efter dunken med nollevin för att hälla upp mer.
“Och just nu är du väldigt full”, sa Mimmi skarpt. “Vi fattar, du är så smart, du kan göra vad du vill och ändå klara alla tentor, men man måste ta hand om sig.”
“Måste man verkligen det?”, sa Loke. “Är det en mänsklig plikt?”
“Att ta hand om sig”, sa Mimmi. “Ja.”
“Men varför skulle jag behöva göra det”, sa Nils, log för sig själv, åt allt och åt inget, “varför skulle jag behöva göra det? Ni tar ju hand om mig.”

Läs mer:

+50
1 Comment
Enklare liv

vardagsvackert, vardagsveckan.

januari 24, 2025

Måndagen är en dag av oro. Den har inga orsaker, bara kommer.
Den får skölja över mig som en förkylning, man tar det lite lugnt och vet att det kommer andra dagar. Att tänka varför varför varför är orons bästa mat.
Dagen efter läser jag att det datumet kallas blue monday och utnämnts till den mest deprimerande dagen på året. I artikeln står det att utnämningen var en del av en reklamkampnj för ett reseföretag, men kanske måste allting i världen inte vara belagt och på riktigt, kanske kan det få vara en utmärkt förklaring på det oförklarliga. Hellre det än jakten som präglar vår tid: den efter diagnoser och inneboende fel som förklaringar till det som är fullt mänskligt och fullkomligt begripligt.
Det blir bara bättre härifrån.

På tisdagen går jag på en danskurs. Jag promenerar genom ett snöfall över öde gator bland trähus med snirklande krusiduller och världen är ren som den är när snön faller och i en timme tänker jag på mina höftrörelser, på rytmen, på vilken fot som går först i snurren.
Dansstilen heter bachata men jag är egentligen helt ointresserad av vad, jag ville göra något alldeles nytt jag inte gjort förut. Något som inte föll inom mina intresseområden.
Senare samma vecka ser barnen mig öva mina danssteg, mina svängande höfter framför spegeln i hallen.
De skriker av förfäran och säger att vissa saker ska man kanske göra privat, herregu herregu, om du någonsin gör sådär så någon kan se kommer jag låtsas att jag inte känner dig.

På onsdagen har flera mail med respons på boken kommit.
Jag läser dem och känner en lättnad: det kanske inte är kört.
Det fanns en sådan oro, den var alldeles verklig, även om den förstärktes under den januarimåndag som var årets mest deprimerande.
Oron över att  den första delen jag skickade ut hade något, men att resten var en omöjlig läsning. Att jag har skrivit en massa ord som bara inte går att läsa.
Det som kan kännas så existentiellt förintande i skrivandet: när det är som värst är jag inte rädd för att skriva något som är dåligt, jag är rädd för att skriva något som är obegripligt. Som om texten skulle befästa att jag har ett tänkande som skiljer sig från alla andras, till en sådan grad att jag inte kan nå fram till dem, oavsett hur många ord jag har.
Jag läser mailen, och jag ser att jag har blivit läst. 
De förstår min text!
De ser vad den försöker berätta!
Jag kompar ut tidigt från jobbet och går och simmar, jag tänker att jag ska tänka på deras feedback och på min text medan jag gör mina längder. Men jag tänker ingenting, jag känner bara  klordoft och bubbbelpoolsvärme och ser dimman över det frusna havet när jag ligger i utepoolen och tittar mot stranden och staden.

På torsdagen jobbar jag över och när jag kommer hem är det bara ett barn hemma, de andra är hos vänner.
Hon har njutit av att vara ensam hemma.
Jag njuter av att inget sliter i mig, av att inte ständigt hasta mellan platser med samvetet i halsgropen. Jag gör en ugnspannkaka och medan den står i ugnen ligger jag i soffan och läser. Jag cyklar till affären och köper kakingredienser och Storasystern får baka.  Jag skickar ut alla ungar att leka  med en ficklampa i kvällsmörkret. Jag gör ett yogapass med en tysk yogainstruktör, jag ska plocka upp mina gamla tyskkunskaper för vår sommarresa. Tänkte se på Love is blinds tyska version, läsa en liten repetitionskurs på distans, och atme ein, raste aus.
Barnen kommer in i slutet av mitt yogapass, de viskar till varandra.
Sssch hon håller på, låt henne vara.
Gud vad bra att hon inte dansar.
Gud minns ni när hon dansade…
Jag kommer aldrig att glömma, jag är traumatiserad FÖR RESTEN AV MITT LIV!

Det är fredag, jag har stannat på jobbet och gjort klart.
Jag har promenerat genom en gråljus skymning som kändes som vår och drömt om snöfall och vinternätter.
Jag har tagit en tupplur och ätit rostmackor.
Jag har utfordrat mina ungar och känt mig lite ruggig, kanske är jag på väg att bli sjuk.
Jag sitter under filten i min skrivhörna och dricker Fanta zero. Idag kom pengarna in för boken om kejsarsnitt som kommer till sommaren eller hösten, den där jag skrivit en text om dagen då Habanero kom till världen, och alla dagarna efter det.
Snart ska vi sätta oss i soffan och se på en teveserie. Det är jag och mina ungar och jag ska dricka körsbärste och sen ska jag krypa tidigt i säng och läsa ut en bok, och sedan ska jag gå upp tidigt imorgon bitti och skriva en.

Kanske världens vanligaste vardag, och i sitt lilla vanliga samtidigt alldeles oerhört exceptionell.

+67
4 Comments
Enklare liv

lördag morgon.

januari 18, 2025

Lördag morgon i mitten av januari. Jag sitter i skrivfåtöljen i det stora rummet innanför vår hall, det som länge var död yta men som blev en skriv-och-läshörna till sist.
Jag har just skrivit klart mitt morgonskrivande på boken. En lättnad – jag kan känna det i hela kroppen – efter att något lossnade idag. Det är så fånigt. Jag har dagar eller en vecka då det kör fast, och det känns omöjligt. Självförtroendet har inte ökat för att jag har kommit så långt. Tvärtom har det minskat. Det finns så mycket mer att kasta bort, så mycket mer som hade kunnat skapas i onödan.

Snart ska jag gå till mina barn i vardagsrummet. Vi ska dricka smoothie och läsa böcker. Sedan kommer de sitta och spela sina spel på ipadsen och jag kommer att städa.
Jag har tänkt mycket på städningens rangordning på sistone. Att vissa saker blir gjorda oftare för mig för att jag sätter dem högre. Jag ordnar inte mitt hem klart och i ordning och gör dem sedan. Jag skriver först, jag läser först, jag tränar först, och sedan gör jag allt i ordning.
Det blir rörigt, men det här andra blir gjort, och det andra är själva livsmedicinen, elixiret.

Jag kommer att laga en potatis- och purjolökssoppa. Jag kommer att skjutsa min flickor till ridning, de ska prova för första gången. Jag kommer hjälpa min son att packa för en övernattning hos sin bästa vän. Jag kommer att träna, för jag gjorde ett nyårslöfte om att träna varje dag. Det var inte den sortens löfte som nyårslöften oftast är. Det handlar inte om att skärpa sig eller bli någon annan. Jag vill bara hitta tillbaka till känslan som fanns i mig när jag cyklade med den där tunga, tunga cykeln många mil per vecka. Jag vill få rastas så mycket som jag verkar behöva rastas för att inte klättra på väggarna i mitt eget huvud.
Hittills är det som att ha fått en present. Jag lägger mig om kvällarna tung i kroppen som när man var liten och varit en dag på badhuset. Min oro ligger längre bak i huvudet. Tar sig mer sällan fram, är svårare att fastna i.

Jag kommer att skriva, lite till, jag hoppas det.
De här stilla dagarna i väntan på äventyr. Veckorna, månaderna, åren då jag skapade den här berättelsen. Hela tiden i bakgrunden, att leva med projektet.
De här alldeles enkla delarna av tillvaron.
De här alldeles vanliga ovanliga dagarna.

Tidigare i veckan stod jag i fikarummet på jobbet och väntade på att kaffet skulle bryggas klart.
Jag var alldeles lugn, och jag hade inte bråttom. Utanför fönstret såg jag solen över trädtopparna och viken, det gyllene skenet mitt i en annars blek dag, och en regnbåge när den växte fram. När den blev starkare, när det bildades två. Regnbågens olika färger speglade sig i det blanka vattnet.
Det varade inte så länge. Såg man ut genom fönstren senare under dagen var allt som fanns regn och slask.
Jag var tacksam över att få fånga minuterna. Att få ha tiden att uppfatta det ovanligt vackra, mitt i en mycket vanlig dag.

Vad mer kan man begära.

PS:

  1. Ni kanske minns att jag sommarpratade i Ålands radio för ett par somrar sedan. Om sorg! Och om liv. Upptäckte att sommarpratet finns på Spotify nu. Ett tips om ni inte har lyssnat, eller om ni vill dela det med någon annan ni tror skulle tycka om det.
  2. När jag skulle skriva det här inlägget upptäckte jag att mitt lagringsutrymme för bilder tagit slut. Behövde uppgradera mitt abonnemang på webbhotellet blablabla. Då påmindes jag om något jag oftast förtränger: att jag faktiskt betalar för att ha den här hemsidan, att det kostar mig något varje månad att ha en egen plats. Ur ett ekonomiskt perspektiv naturligtvis en idioti, ur alla andra perspektiv värt det. Men det fick mig ändå att tänka att om jag gör mitt – skriver här och betalar för den här platsen – kan ni tänka er att göra en sak för mig? Om ni vet någon ni tror skulle tycka om en text här, eller gilla den här bloggen – tipsa gärna om den! Nämn den till någon annan så att den kan få egna vingar. Det är så den når ut, och det betyder så mycket för mig att den gör det.

det var allt, over and out.

+83
8 Comments
att skriva

små bitar, stora sjok.

januari 12, 2025

 

Den här texten, den här boken.
Vad ska man säga om det.
Vad märkligt det är att ägna sig åt ett sådant mastodontprojekt som det är att skriva en roman. Vilken tur att jag inte försökt upprätthålla en slapp laissez-faire-image, låtsats vara någon som inte bryr mig om saker jag håller på med.

Jag vet inte hur man gör när man inte vill något. Också en tröst, mitt i ett megaprojekt, när jag undrar vad jag egentligen kastat mig in i.
Själva projektet ger ju en mening. Inte bara resultatet.

Det här kommer alltid att vara den tid då jag skapade den här texten.
Det ger tuggmotstånd till livsgröten. Ett värde i sig självt.

Jag hade tänkt att jag skulle vara helt färdig nu. Det tänkte inte min roman. Egentligen är det inte en särskilt långdragen process, den präglas bara av min otålighet.
Såhär har jag skrivit det här projektet hittills, för den som undrar, för den som liksom jag är besatt av skrivprocesser:
november 2023-mars 2024 skrev jag ett första utkast på 56 000 ord. Mina första utkast är inte riktigt en bok, det är en salig blandning av scener, tankar, idéer, ett slags research in i mitt eget huvud, en lång dialog med mig själv. Det är som en väldigt lång skiss.
Jag trodde jag skulle börja veckan efter avslutat manus med att börja knåda det till något som faktiskt var en bok, men det dröjde. Jag var trött, det var vår, jag hade mycket på jobbet, jag behövde forma mitt arbetsliv på nytt efter att ha blivit specialist.

Efter några tafatta försök att närma mig texten satte jag igång igen i juli. Började bygga ett manus scen för scen. Avgränsbara enheter av händelser och händelseutveckling, snarare än ett flöde av ord som var en lång feberdröm. Jag har redigerat texten medan jag arbetar med den, i omgångar, rört mig fram och tillbaka i den.
Det har behövt vara så för mig, i den här processen. Styckena har behövt knådas till ganska färdiga stycken innan jag kan visa dem, förhålla mig till dem. Även de som kanske kommer at behöva slängas bort.
Jag kan inte titta på dem med rätt blick annars.

I september hade jag 20 000 ord och ville låta någon läsa. Jag skrev på bloggen och fick så många användbara läsningar av mitt manus som hjälpte mig vidare i det fortsatta pusslet.
Sedan var det bara att fortsätta, fortsätta, fortsätta.
Morgon efter morgon.

Det känns så oändligt i varje liten bit, när man sitter en halvtimme med sitt morgonkaffe och tycker att man går lika mycket framåt som bakåt.
När allt bloggen handlar om är detta skrivande, skrivande, skrivande. Som en nybliven mamma som bara vill tala om sin bebis.

Men nu har jag ett manus på 46 000 redigerade, läsbara ord. Jag tror att det är två tredjedelar av boken, men vem vet.
Det fanns en tid när jag trodde att det skulle vara en mycket kompakt liten berättelse på 50 000 ord.
Lögnerna man måste berätta för sig själv för att orka fortsätta…!
Hur som helst, det är orsaken till att jag skriver här. Till att jag lägger ut små utdrag ur texten här, igen.
Återigen letar jag efter någon som vill läsa!

Det är en berättelse om en mörk och märklig kärlek, om 10-talet, om de där åren som ung vuxen när man fortfarande inte riktigt har vuxit upp.

Maila gärna eller skriv här om ni vill läsa. Skriv gärna några rader om vad ni annars tycker om att läsa, ifall vi inte känner varandra sen förut. Det känns så skört att lämna ifrån sig texten den här gången, jag behöver helt enkelt veta något om mottagaren.
Jag kan byta manus också, men sist höll jag på att ta knäcken av mig själv med att byta manus med så många människor att jag låg efter med manusläsningen och knappt han skriva. Så jag kommer behöva vara lite varsam med hur mycket manus jag byter på en gång denna gång, och kanske tacka nej till någon också.

Hoppas vi hörs.
Och hoppas det går bra för alla er andra som gör samma sak, som sitter i dessa vansinnesprojekt.
Glöm inte bort att de trots allt ger en förhöjd livskänsla, att man hela tiden vet att det finns någonstans man är på väg.

Läs mer:

 

+41
11 Comments
att skriva

julsagor

januari 6, 2025

På tåget, långa julresan. Bistrokaffe, bittert. En försening, inte så lång, men tåget blir bortprioriterat senare längs vägen också, på så sätt kan en försening bli längre. Andra med byten, vi ska till tågets slutstation, jag hör två ur ombordpersonalen diskutera det med varandra, jag trycker ned impulsen som är min yrkesskada: att lägga mig i. Jag är så van vid att vara den som ska foga samman all tillgänlig information, ofta otillräcklig, och fatta ett beslut, äga ansvaret för bedömningen. Men hur förseningen och risken att missa ett byte i Borlänge ska kommuniceras till passagerarna på det här tåget är inte mitt ansvar.
Här, på tåget, upphör allt ansvar.
Det är jullov.

Medan grå decemberplusgrader och vidsträckta Dalarna-sjöar far förbi utanför fönstret: mina ord.
Ett bokmanus, allt jag har hittills, läser det från början till slut på den där resan.
Det är inte så illa. Det skulle kunna bli något.

*

Skriver för hand, på papper. Renskriver in på datorn. Scen efter scen som ska drömmas fram. Det sista sjoket. En känsla av att ha tappat orienteringen. Att vara vilse utan att befinna sig så långt från civilisationen, om man bara var säker på att det man valt var rätt stig.
Så mycket arbete som återstår, så mycket oro: tänk om allt detta är förgäves.
Hela tiden magi man måste intala sig, besvärjelser.
Den här texten kommer att vara tillräcklig eftersom den är så mycket bättre än det förra manuset och det förra manuset blev ju nästan antaget!
Men du har varit nästan antagen i tio år.
Den här texten kommer att vara tillräcklig eftersom jag lärt mig så mycket genom åren, eftersom jag har ett annat lugn nu, andra möjligheter.
Det finns en massa människor med all tid i världen som ändå inte skriver böcker som ges ut.
Den här texten kommer att vara tillräcklig eftersom den måste få vara det, tillräcklig i sig själv, för att jag ville skriva den, för att jag ville skapa den.
Men som vanligt har du gjort insatsen så hög genom att prata, prata, prata om den. Om den inte blir publicerad kommer folk att komma med sina goda råd, som människor gör när man blir besviken. Och samtidigt kommer de att leta fel på dig, nåt måste du ju ha gjort fel, på samma sätt som folk försöker lista ut vad det är för fel på den som aldrig träffar kärleken. Som om ens längtan bjuder in något, som om andra har rätt att berätta varför den inte uppfylls.
Demoner, och att skriva igenom dem.
Det enda sättet: att fortsätta.

*

En kväll skriver jag de tre sista scenerna på mitt manus. De är inte färdiga, de ska omarbetas och putsas många gånger om, men det finns en slutpunkt som inte flyter i luften, som ligger stadig. Jag behöver något att hålla mig i, jag behöver få skriva de sista orden.
Jag kommer att få skriva dem många gånger.
Jag firar med att promenera genom vinterkvällen och köpa en Champis, dricker den andäktigt efter ett avsnitt av Mad men.
Avsnittet är så välskrivet – så elegant i sitt sätt att väva samman samtidshistorien med spänningen i de individuella livsödena – att jag vill kasta allt jag skrivit.
Sedan läser jag att avsnittet vunnit Emmys, varit ett av de mest prisbelönta avsnitten i hela serien.
Kanske måste inte jämförelsen alltid vara det bästa av det bästa.
Kan man bara få skriva en liten text, en enkel liten debut.
Resten kan komma sen.

*

Skriver, den sista stunden innan tolvslaget.
Skål i cider, mina stora nöjda ungar.
Berättande, rakt in i årets slut.
Låt det betyda något.

*

Vilar från texten. I badet, i bilen. Skjutsar barn. Läser en populärvetenskaplig bok om RNA. Dricker morgonkaffe, förmiddagskaffe, tappar dygsnrytm. Hyacineter, gran, snöfall.  Samtalar med min bror sent om kvällen. Hämtar barn. Kör förbi platser som inte tillhör mig mer. Tappar fotfästet som jag gör när jag inte är hemma på länge. Allt är möjligt och inget. En frihet utan förankring.
Den uppdämda energin i sluttampen.
Den sista delen av ett mycket stort projekt.
Så nära, så lätt det är att släppa då.

*

Slutet på jullovet, vi reser hem.
Buss, färja. Kantarellpasta, korv. Mitt hus, min plats.
Te och pepparkakor och kortspel, lovets sista dag.
Öppnar min text, på kvällen, ser på allt som blev skrivet för en dryg vecka sedan men känns avlägset som en dröm man kommer ihåg att man haft en gång.
För hand, på papper, renskrivet in till dokumentet i datorn.
Det finns något där, det skulle kunna bli.
Att skriva igenom, att skriva det klart.
Det enda sättet: att fortsätta.

Läs mer:

 

+38
12 Comments
att skriva tips

2 tips för den som skriver

januari 3, 2025

Det är årets tredje dag och där jag befinner mig är det fjorton minusgrader. Det doftar gran och hyacint och det smakar knäck och choklad och jag kryper in i året och nystarterna som man kan ligga och morna sig för att krypa in i dagen. Romanmanuset har fått vila några dagar. Yttervärlden känns främmande. Hjärnan lite långsam.
Kanske känner du igen dig, kanske är du tvärtom redan igång i vardag i rasande fart.
Oavsett sakernas tillstånd kan det vara roligt att tänka på hur det ska se ut framöver med skrivandet! Kanske är 2025 ett år då det ska få ta större plats? Så idag tipsar jag om två aktuella grejer för dig som vill inleda 2025 med att ge skrivandet mer utrymme.

Kurs: Redigera ditt manus med förlagsredaktören Myrika Ekbom

Kurs för dig med ett färdig råmanus som du vill få verktyg att förbättra. Två fysiska träffar: i Åbo 8-9 mars och i Vasa 24-25 maj. Mellan dessa träffar hålls två distansträffar. Kursen fokuserar på redigering, upplägg, dramaturgi, och språk – hur man gör en redan skriven text mer läsvärd. Ingår även personlig respons av Myrika Ekbom som arbetat som förlagsredaktör. Kursen kostar 200 euro (eller 150 euro om du är medlem i en Finlandssvensk litteraturförening). (Resa och boende för kurshelgerna betalar man själv).

Min inblandning  i kursen är att jag är ordförande för Ålands litteraturförening, och kursen anordnas av vår paraplyorganisation Finlands svenska litteraturföreningar, så jag har varit med på ett (litet) hörn och planerar den. Tror den kan bli jätterolig, så in och läs mer här och ansök senast 6 januari.

Uppstart för skrivandet: Kickstarta året med Kugge

Jamen vi kör jävsdeklarationen direkt va? Kugge är min kompis och jag tycker om att använda hennes bok Kickstarta ditt skrivande för att väcka skrivlusten.
En gång, i en mycket märklig tid i mitt liv och sedan en mycket märklig tid i världen eftersom det var strax innan pandemin bröt ut, var jag på ett kombinerat yoga/skrivretreat som Kugge höll i och det var otroligt mysigt.

I alla fall.  6 januari, alltså på trettondagen – en härlig, röd dag! – kör Kugge en kickstart för skrivåret under två och en halv timme på Zoom.
Blicka bakåt mot det som skrivits under 2024, blicka framåt mot hur skrivåret 2025 ska ses ut.
Digital arbetsbok, skrivövningar, gemenskap utlovas.
Ja, faktiskt lovas en eftermiddag som ger ”klarhet, kreativitet och pepp inför det nya året”. Det är precis vad jag vill ha, så jag är anmäld! Ska vara skrivledig första dagarna efter att barnen börjat skolan den 7:e, så det blir en utmärkt smygstart på det.

Läs mer och anmäl er här. 

Det var allt just nu. Snart ska vi åka tåg i kylan för att ta oss till kusiner. Håll tummarna att vi tar oss både dit vi ska och tillbaka igen!
Vi hörs.

+21
0 Comments