Nettelblad - Sida 2 av 240

att skriva

kort kreativitet, lång kreativitet.

juli 20, 2024

Det kom en fråga från Beata, apropå det här inlägget.
Den handlade om kreativitet i korta sjok och långa sjok och behovet av att skapa kontra behovet av att göra annat som bryter av ens skapande, exempelvis sova.

Jag tyckte den var intressant och berörde något som jag tror det finns fler kreativa människor som upplever, så vi gör den till ett eget inlägg. Illustrerat med denna enkla utsikt från mitt arbetsrum. Kanske en påminnelse om att vardagskreativiteten inte sker med instagramutsikt, bortrest med endast texten som fokus. Att den sker medan man ser upp och ut genom fönstret och tänker: jag måste köpa nya trädgårdshandskar nu när de gamla är borta, och ta hand om denna jävla buske.
Och sedan: men rosorna är ändå vackra, och nu vill jag skriva.

Jag vet att du inte är psykolog i en tidning men här kommer ändå en skriftlig fråga till dig
Mitt stora problem är min allt-eller-inget- personlighet. Jag är så mycket av en dagdrömmare att jag har svårt att bryta när jag väl går in i det kreativa (alltså typ börjar redigera en bild i datorn, fotografera, skriva) . Hur gör man för att hålla det kort, typ till en halvtimme, så att man också får sova? Jag är så trött på mitt behov av denna egentid för att kunna skapa och jag känner ofta att det är lättare när jag stänger av den kranen helt. Då är ju problemet att jag blir deprimerad istället, och efter några veckor/ månader känns det i hela kroppen att jag inte tillåtit mig att skapa någonting. Ibland känns det nästan som en förbannelse. Som ett behov som gör allt så svårt i livet. Jag har många gånger tänkt att lösningen skulle vara att jag hittar en balans i detta men det är så svårt! Så om du har något tips på hur jag kan få in detta kreativa behov (som ibland också bara är behov av egentid/slötid) utan att det förvandlas till en flera timmar lång stund på natten, tar jag tacksamt emot

Jag är inte en psykolog i en tidning nej, men jag älskar att skriva om sådana här saker på min blogg – min egen tidning utan lön eller anställda men med total frihet över innehållet.

Jag läser in några olika saker i din fråga.
Dels får jag en bild av att din kreativitet ”funkar” bättre – kommer in mer i flow, blir mer njutbar – om du får ägna dig åt den i ett längre sjok. Där är man olika. Jag upplever det inte lika starkt så, kan till och med tycka det är lite läskigt att tillbringa för lång tid i mitt skrivande. Jag brukar skriva med en timer på 25 eller 45 minuter, och jag bryter upp när timern ringer. Jag trivs bra i det och har jag längre skrivtid skriver jag uppdelat i sådana pass med timer oavsett. Kanske är det en träningsfråga, att jag jobbat så länge, men jag tror också det kan vara en fråga om hur ens kreativa hjärna trivs och funkar bäst.

Därför får din fråga mig att undra om det finns möjlighet i livet att ge dig själv de längre kreativitetssjoken ibland? Vet ju att du har barn som inte är så stora, och livslogistiken ska gå ihop. Men vilka möjligheter finns att planera in längre tid? En eftermiddag på café/bibliotek varannan vecka? En kreativ helg någon gång, någon annanstans? Både tid och pengar kan förstås sätta begränsningar, men ibland kan man pussla ihop det om man bara tar sitt kreativa behov på allvar. Att ens partner åker med barnen till en släkting och man själv får vara ensam hemma och skriva. Låna utrymme på ett bibliotek och sitta där och redigera bilder.
Har man behovet behöver man bejaka det, som du skriver. Ta det på allvar på samma sätt som man uppmanas vårda relationen under småbarnsåren – varsamt ge det tid och utrymme utifrån förutsättningarna.

Vidare till behovet av den dagliga återhämtningen och egentiden, som jag också läser in i din fråga.
Hur blir man inte sittande när man är så trött att man inte orkar samla kraften för att gå och lägga sig? När man dessutom kanske vet att dagen efter vaknar man upp till nya göromål och plikter. Men att här och nu – om kvällen, om natten – är all tid ens egen.

Det är jättesvårt! Jag önskar jag hade ett mirakelsvar. Men jag sitter ju också uppe för sent och ser på någon tv-serie och lyckas inte resa mig ur soffan. Allt är inte struktur och fokus. Nästan inget.
Men nåt som hjälper ibland är att skapa avgränsningarna i förväg. Inte där på kvällen när jag är trött, utan tidigare. I det kreativa: kanske lämna de stora projekten till när det finns mer tid för det sammanhängande. Söka något litet avgränsat – skriva några lösa dagbokstankar eller en specifik skrivövning? Och sätta timer, tvinga sig att resa sig när den ringer.
Bara titta på serier med korta avsnitt!
Och inte scrolla mobil, för det tar aldrig slut. Att välja istället något som är avgränsat, som en tv-serie eller lyssna på en podd, något som inte fortsätter i oändligheten.

Så tänker jag. Ingen revolution till svar kanske.
Men kanske trådar som kan spinnas vidare i hjärnan till något som passar dig?

Och fyll gärna på med tips i kommentarsfältet!
Precis som i kp:s kropp&knopp får man vara anonym.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat!
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

+45

3 Comments

sånt som inte får plats i andra kategorier

Stiltje

juli 15, 2024

Juli i år är som att redigera roman, som yinyoga. Att sjunka djupare, djupare, djupare in. I text, sträckning, ledighet.
Ett tillstånd att drunkna i, sjunka i, ned under vattenytan, kämpa inte mot kylan, njut av vattnet i håret.

Jag har skaffat mig ett arbestrum, eller tagit tillbaka något jag en gång hade, för många år sedan. I delen av huset jag använder som gästlägenhet, den som jag hyrde ut under flera år.

Förra gången jag trodde jag skulle ge mitt skrivande plats här var barnen så små, det förutsatte att det fanns någon som kunde ta hand om dem på övervåningen.
Och sedan kom allt, sedan blev jag ensam, och mitt skrivande hände vid köksbordet, på stranden, i huvudet.

Jag sitter i mitt arbetsrum och utanför fönstret ser jag: en grill, en obeskuren rosenbuske, en flikig gräsmatta. Därinne är det tyst och stänger man dörren mot övervåningen hör man nästan ingenting.
Jag sitter i mitt arbetsrum och läser text högt.
Mitt skrivprojekt är lika ojämnt skött som min trädgård, men ändå, detta: att ha kommit så långt att det finns scener som slipas på meningsnivå, flödesnivå, hur de låter när man läser dem.
Att det finns delar av texten som börjar bli redo för utifrånblicken.

Jag promenerar sent om kvällen, om natten, när hettan inte är så tryckande.
Ingenting doftar som julinatten.

Mina barn rensar ogräs för betalning för att köpa Robux. Jag tvingar dem på cykelutflykter för att testa nya stränder och lovar att om de följer med kommer jag alltid att ta ett dopp. Tolvåringen säger även om det händer på vintern? och sedan spelar de in mig med hennes mobil när jag lovar dyrt och heligt att detta även gäller vid cykelutflykter på vintern.

Jag är fylld av dåligt samvete och oro och den har ingenstans att ta vägen.
Den är som onda andar som söker en kropp att ta bo i.
Stackars mina barn, tänker jag på ren instinkt, att jag inte har kunnat göra mer för dem. Men i rättegången i huvudet är min försvarare ovanligt stark, den här sommaren. Håller ett helt anförande. De har en mamma som finns där för dem HELA SOMMAREN och de har en mormor och morfar och farmor och farfar som älskar dem helhjärtat och de har kompisar på Åland och i Sverige och de har mat på bordet och bor på en av världens tryggaste platser där man cyklar mellan vänner utan att låsa cykeln och det finns många vuxna som håller koll och hjälper och de har Kalle Anka-pocketar och pysselböcker och ipads och studsmatta och en mamma som både älskar sina barn och har ett eget liv och de har fnissande viskningar om natten efter läggdags när man egentligen ska sova och de har kusinerna och moster och morbror och faster och de har tågsemester och inget-händer-alls-dagar och PÅ VILKET SÄTT ÄR DET SÅ JÄVLA SYND OM DEM.
Och åklagaren, i tankarnas egna tribunal: ja fast imorse var du så sur på dem innan du hade fått ditt morgonkaffe. Och nu är det så stökigt i köket igen. Ska inte barn lära sig att hålla ordning hemma?
Försvararen: Det här är knappast ett bevis på misär och försummelse! Att det här fallet ens gått vidare till åtal för dåligt föräldraskap är en veritabel RÄTTSSKANDAL.
Så pågår tankarna, i juli.

Och mer än så pågår inte, det är själva poängen och ovanan, det jag behöver öva på att falla i, att jag inte ska ha deadlines eller större projekt, att jag inte ska kasta mig in i och göra klart, att jag ska lunka på, låta vara, leva i något slags stiltje.
Leva lugnt, innan blåsten kommer och vågorna tar fart.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa min Facebook-sida.

+64

0 Comments

sånt jag läser

Sommarläsning

juli 12, 2024

Ellen bad om sommarboktips, det är klart att jag ordnar sommarboktips!
Tänker ju att ”boktips” egentligen är som att man skulle ge ”mattips”, dvs det beror ju på vad man är sugen på! Pizza, sushi, pasta, plock? Fine dining eller snabbmat? Vegetariskt eller köttfest? Och så vidare. På samma sätt som man inte alltid är sugen på en pizza eller alltid på Michelin kan man få ha böcker för olika sug.
Såhär kommer några tips för olika lägen.
När det finns en länk är det till där jag skrivit mer om boken.

Lättsmält för att bli på bra humör: Resten av allt är vårt av Emma Hamberg. Hamberg gör feel-good av sitt eget liv och gör det bra! Kringelikrokig kärlekshistoria men framförallt vänskap, ensamstående föräldraskap utan lidande, vänner, fest, mys och livsglädje.

Mysigt om skrivande och livslust: Skrivliv av Gun-Britt Sundström (som skrev Maken). Dagböcker från 60- och 70-talen om att arbeta i kulturliv, värna om sin frihet och integritet både när det gäller relationer och arbete. Cykla långt, läsa mycket, studera nyfiket, vela och vilja. Brukar läsa om den här för att bli glad, och minnas det skrivande och läsande och studerande som kommer från upptäckarlusta snarare än prestationsångest.

Poetiskt växelspel mellan stora och eviga teman och precis och exakt karaktärsskildring: Schopenhauer’s telescope av Gerard Donovan. Inbördeskrig, gräva en grop, en snöig dag, två män som börjar tala, världshistorien på deras axlar mitt i kylan.

Litterär bladvändare med opålitlig berättare och svart humor: Haralds mamma av Johanna Frid. Om konflikten kring en sjuk man. En man som är någons pojkvän, men också någons son.

Mörk ungdomsroman med skarp gestaltning om vänskapssvärta när man är tolv: läs Maskrossång av Hilde Hagerup. En bok som fångade mig när jag var tolv, en bok som fångar mig när jag är trettiotvå.

Skräckroman med miljömaximering och varma personporträtt: Färjan av Mats Strandberg. Finlandsfärja, vampyrer, vad mer kan man önska? En sån där bok man sträckläser.

Fackbok om opioidkrisen som är som en thriller av John Grisham eller som verklighetens Succession: Empire of pain av Patrick Radden Keefe. Oxycontin, förmögenhet.

Chartersvettigt i dysfunktionell familjestruktur, med tempo och blick för detaljer: Vi röstar om vi saknar mamma av Nina Pascoal. En mamma, tre systrar, tolvåriga mellanbarnet står för perspektivet. Läsaren ser katastrofen tydligare än hon själv.

Foto- och berättelsebok om äventyr: Om-vägen av Ann Johansson. Bilder och berättelser om att cykla till Nya Zeeland. Minns att jag blev så sugen på livet när jag läste den!

Så. Det var ett gäng tips för olika lägen.
Nu ska jag lägga mig på soffan och läsa Norma av Sofi Oksanen som jag just börjat på. Verkar lovande!
Vad läser ni i sommar?

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

+31

5 Comments

sånt som inte får plats i andra kategorier

Glimtar, juni 2024

juli 9, 2024

Vad finns det att berätta som inte redan är sagt.
Om tåg och bad och barn, om att återupptäcka sin ö när man är två vuxna turister på den istället för en vardagspusslare och tre barn. Om midsomarhetta och att få hjälp.
Om böcker, böcker!

Naturligtvis massor. Allt här är ögonblicksbilder, verkligheten är ett flöde.
Det finns alltid mer att berätta…

Att ligga på sängen i gästrummet i huset utanför Köpenhamn när en tryckande hetta förvandlas till ett sommarregn och veta att nu är resan igång, det har gått så bra, när det är sommarregn får man önska sig något, hela förra sommaren önskade jag mig något, men jag vill inte önska nu, jag vill somna, och medan det forsar mot rutorna somnar jag, och jag har stora barn och trygga barn och de klarar sig själva en stund, jag får släppa taget nu.

Den där koppen kaffe på Güntherska i Uppsala, trångt på uteserveringen i värmen och tyst och stilla inomhus i svalkan, uppkrupen med boken, fet mjölk, krämighet, vissa vänskaper är sådana att båda kan sitta tysta med sitt, i vissa sällskap får man vara tillsammans och ifred. En kopp till, eftermiddagen är evig.

Min son i Grisslehamn, hamnen på svenska sidan. Sitter på en bänk vid incheckning med rullväskan framför sig och ryggsäcken bredvid sig, dinglar med benen, läser en bok. Har bott hos en av sina Uppsalakompisar i en vecka, gått på läger, gått på födelsedagskalas med pizza och pool.
”Om du får hemlängtan eller något är jobbigt kan du alltid ringa”, sa jag innan vi skildes åt.
”Men varför skulle något vara jobbigt?”, sa han. ”Jag är ju hos min vän. Jag har varit hemma hos honom dussintals gånger! Det är inte direkt en okänd plats.”

Och nu är vi här. Han har själv åkt anslutningsbussen från Uppsala, för första gången på egen hand, men även den har han åkt inte bara dussintals gånger, utan många fler.
”Var det svårt att åka själv?”, säger jag.
”Nej.”
”Jag har saknat dig”, säger jag.
”Okej”, säger han, fäller ihop boken och packar ned den i ryggsäcken, ”jag har inte saknat dig. Men kanske syskonen, lite.”

En efter en behöver de mig allt mindre och det hade kunnat finnas en sorg, en nostalgi, den kommer att komma, men störst är lättnaden, vi tog oss såhär långt, för varje dag blir jag allt mindre nödvändig, snart kommer de att klara sig vad som än händer med mig.

På färjan, alltid på färja, när jag läser igenom bokmanuset jag skrev i höstas.
Utsikt mot hav och solglitter, spåren i vattnet efter vår framfart, musiken högt i lurarna för att stänga ute ljudet av alla turisterna, jag och en text och en tro.
Någonting som lossnar, smälter igen: det kan bli, det skulle kunna bli!
Inte det största som någonsin skrivits, jag kan inte leva med den ambitionen.
Men en liten berättelse, den finns där.

En alldaglig svettig eftermiddag, på cykeln på väg till affären för att köpa den glömda mjölken (jag glömmer alltid att köpa mjölk). Ställer cykeln i cykelstället, ser upp mot molnen som drar in, kanske kommer regnet snart igen, lättnad i det tryckande, vinden far genom mitt hår, och plötsligt djupnar insikten, det alla försökt säga till mig hela tiden och det jag sagt till mig själv hela tiden och det jag skrivit om hela tiden men som jag ändå inte intuitivt kunnat förstå. Att det finns så mycket jag inte hunnit, kunnat göra för att jag inte har haft förutsättningarna. Alla drömmar som inte har haft utrymme att ta plats.

Omfattningen av hur annorlunda det nya livet kommer att vara.

Läs mer:

+45

6 Comments

sånt som inte får plats i andra kategorier

måndag den 8 juli, 2024.

juli 8, 2024

Det är en blåsig dag i juli, sol men inte så varmt.
Jag sitter i ena änden av mitt köksbord och skriver. I andra änden bakar mina barn en kaka. På undervåningen, i gästlägenheten, leker mina systerdöttrar. Halv och fyra år berättade min äldsta systerdotter för mig igår att hon är, innan hon visade mig den stora runda stenen som egentligen är ett dinosaurieägg. Hennes lillasyster dryga ett, med en dryg ettårings virrvarrande livsutforskande. Soppan, bollen, vattnet, ljuset, famnen, äventyret. Ett annat perspektiv på världen, man sitter på golvet och upptäcker smutsen under soffan, dammsugarmunstycket är för stort för att gå in därunder, sällan sitter man på den nivån och iakttar.

Den där lägenheten!
Vad jag älskar den. En symbol för allt jag vill göra i en ny fas av livet. Jag vill ha gäster!
En uthyrningsdel av huset, länge hade jag den uthyrd, när vi flyttade hem från Uppsala och min hyresgäst skulle vidare bestämde jag mig för att ha den som gästutrymmen istället. Avskildheten gör det lättare att bjuda in folk man inte känner så bra. Barnens kompisars familjer från Uppsala. Internetkompisar. Nära släkt och mer avlägsen.

De där åren av att behöva vakta om sin tid, om sina pengar.
När jag inte längre behöver, jag kan inte tänka mig en större lyx: att få dela med sig.

Och att vara en ensam mamma som inte är ensam.
För sommaren är lång. Varje gång jag säger det får jag dåligt samvete – tänk att jag kunnat få den här flexibiliteten, den här förståelsen för min situation. Att jag kan vara ledig med barnen länge, länge. Men man måste kunna känna den tacksamheten och samtidigt veta att när jag är ledig såhär länge förstår jag varför jag trivs väldigt bra med att jobba. Arbete av olika slag är ett lugn i mitt huvud. Ju längre jag är ledig, desto mer älskar jag mitt arbete. Sommaren är en upplösning, en ändlös sträcka av dagar då man kan känna sig otillräcklig.

Besök är en avbrott, det ger form till massan som flyter ut.

Och vissa dagar.
En blåsig, sval, solig dag i juli.
På väg in i något i min långa text, en öppning och ett hopp: det här kan nog bli något, det här skulle kunna bli en berättelse jag kan låta andra läsa.
Med en kaka i ugnen och gymkläderna redo, snart ska jag gå och träna upp styrkan som behövs för att orka sitta länge still och skriva.

Då finns en ro, i dessa de enklaste av ögonblick, ge mig inget spektakulärt, bara detta stillsamma, detta odramatiska, detta alldeles oemotståndliga.

Läs mer:

+40

2 Comments

sånt som inte får plats i andra kategorier

Sjukbädd

juli 4, 2024

Kräkningarna kom 04.30. När jag lämnade badrummet såg jag trädgården utanför köksfönstret, hur morgonen redan var alldeles klar och ljus.

Ljuset denna sommar!
Som alla andra somrar, kanske, men det känns som längesedan jag såg det.
Om natten, om morgonen, i havet, i tanken.
Hur lite jag ville missa något av detta.

Jag lade mig i sängen, fortfarande svallvågor av illamående, men mer dämpade, en chans att få somna om. Aldrig är täcket så mjukt som när man kapitulerar inför kroppen. Jag tänkte på hur svårt jag har att vara sjuk. Hur jag kvällen innan in i det sista tänkt att det här obehaget i kroppen nog bara var något att rycka upp sig från, en långpromenad och en dusch och så skulle det vara bra sedan.
Att det säkert går att träna sig i att acceptera de ändrade planerna, oförmågan att åstadkomma stora saker, låta sig vara svag på ett mildare sätt.

Sedan sov jag flera timmar till, vaknade och gjorde mig en sjukbädd. Soffan, vattnet, teveserierna, det gläntande fönstret för att ge mig suset av julivinden, filten att somna under.

Här ligger jag och skriver till er från mobilen medan jag ser på Sex and the city och redan känns det lite bättre, det blir nog en sådan magsjuka som kommer och går som regnvädren gör nuförtiden, massivt under kort tid och sedan är det över. Åh vad jag längtar efter att det ska gå över!
Jag har så många saker jag vill skriva.

I väntan på det: något särskilt ni skulle vilja läsa om här?
Integriteten är ju rätt hög på den här platsen så lovar ingenting. Men vet att ni är många nya på sistone, och kanske är det något ni skulle vilja läsa mer om eller undrar? (Det får man göra om man varit med i tusen år också, förstås).

Nu ska jag sova.

+63

4 Comments

att skriva

Sommarskrivet

juni 29, 2024

Flora Wiström skrev om sommarskrivandet, det ville jag också göra.
För mig är skrivandet något att hela tiden förhålla sig till i varje förändrad situation. Så tror jag att det är för många som skriver eller vill skriva. När vardagsrutinerna bryts och jag inte kan styra den här familjen enligt samma inkörda livsscheman som vanligt behöver jag hantera att vi trots det behöver äta, sova och röra oss i vår familj. Och hitta något slags strategi för hur man till exempel är en vuxen på tre barn och man vill ha mat i magen och något slags ordning men utan att bli galen. Så jag behöver göra en plan för sommarlovsmaten.
På samma sätt (och kanske just för att inte bli galen…) behöver jag en strategi för mitt sommarskrivande.

Jag mår ju bäst av att formulera mig. Ännu mer när jag lever den här märkliga sommartillvaron, den som flyter ut i kanterna, där all struktur byggs av mig och där jag behöver anstränga mig för att träffa vuxna människor. (Tänk vad bra det är med arbete, ändå! Att man får gå någonstans och möta andra, att man inte behöver vara den enda som skapar världens ordning).

Och samtidigt är mitt sommarskrivande fyllt av så många förhoppningar, förväntningar.
Så gärna jag skulle vilja hinna skriva långt, obrutet, mycket.
Så gärna jag skulle vilja knåda något från 60 000 ords lös deg av flytande idéer, bygga ett romanutkast att på allvar redigera.

Hur det går med sommarskrivandet?
Nja.

Som ni kanske har märkt har jag bloggat mycket. På vår resa var det ett slags ersättning för att resa med en vuxen, det var där behovet av att reflektera kring upplevelserna fick sitt utlopp. Låg i någon soffa, på någon säng, bloggade från mobilen. Ett stökigt, lustfyllt, lite mindre kontrollerat skrivande, inspirerat. Det var underbart! Mer impulsstyrt mobilbloggande ska jag ta med mig, kanske även i höst?

Och så har jag fått ett skrivjobb, en längre text men inte för lång, autofiktivt men litterärt, arvoderat, seriösa personer som jag får arbeta fram min text med, deadline för första utkastet i slutet av sommaren. Perfekt för sommarskriv, så roligt och utvecklande och ser fram emot när jag kan visa er texten, någon gång långt in i framtiden.

Men romanen?
Romanen.
Här sitter jag alltså med typ 60 000 ord flödesskrivna idéer på ett första utkast och 5000 ord försök att bygga ett läsbart, redigerbart andra utkast och jag har inte rört det sedan vi åkte till Danmark och de veckorna har varit tillräckliga för att känna ett avstånd. Idag satte jag mig och läste igenom det jag hittills skrivit på andra utkastet och tänkte herregud vad långt det är tills detta kan bli något och VARFÖR ska jag hålla på?

Jag tänkte:
Alla som kan skriva text kan inte skriva romaner, man kan vara en lycklig människa ändå.

Sedan tänkte jag att man lär sig något av alla processer, att man lär sig mer av processer man gör från början till slut. Att vad jag än tror om det här jag försökt skriva, hur skeptisk jag än är till att få fram en text som lyfter och känns och bränns, så är det lika bra att göra den från början till slut.

Jag ska försöka sitta med texten mellan en halvtimme och en timme per dag. Det fanns en tid när sådan skrivtid om sommaren var något jag behövde slita med näbbar och klor för att att få, och det är det faktiskt inte nu, inte som när barnen var mindre.
Å andra sidan sover de mindre, så jag har svårt att hinna skriva när jag är helt ostörd och ensam.
Men å tredje sidan (som mina barn ofta säger), så kan jag lämna hemmet och skriva på andra platser, de klarar sig hemma en stund.

Inget mål om att något ska bli klart, att det ska bli, bara vara i texten, vara i skrivandet, och se vad som händer.
Och avsluta med kursen Att skriva roman på Biskops-Arnö i juli/augusti. Som jag vann, i Solveig von Schoultz-tävlingen, en vinstkaramell att plocka fram nu långt senare när all annan uppståndelse stillnat.

Det får bli mitt sommarskrivande, jag hoppas det.
Hur ser ert ut?

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna min Facebook-sida för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

+35

9 Comments

Resor

Vykort från Åland. juni 2024

juni 28, 2024

Vandringsledens pilar sitter tätt, tätt, för här går vi inte längs en upptrampad stig, vi går över hällarna. De röda tonerna, den åländska röda graniten. Stenen fortfarande varm av dagens sol trots att natten lägger sig runt oss.
Tallar, tallar som böjer sig för vind som tvingat dem. Ljung. Tystnad, tystnad som om detta vore världens ände. Norrhavet, när man blickar ut från toppen, i riktning efter riktning hav och horisont, som om detta inte är slutet på världen utan början på den.

Rodnande sol, rodnande himmel, rodnande moln, rodnande sten, en ljus och grå skymning och natt, tomma vägar hem. Äppelodlingars rader, radion utan täckning, fullmåne mot blek himmel.

Amalias limonad med tranbärssmak i mitt stökiga kök, balkongdörren öppen mot natten och trädgårdens dofter, låt svalkan komma in efter en het dag, så här vill jag att nätter ska vara när de tillhör mig.

Frukost på Café Viktor, klockan redan 11, en sommar av att upptäcka att jag inte tappar kontrollen om jag sover till 10, jag vet inte om jag har sovit så sent in på dagen det här decenniet. Jag ställer alltid klockan. Som om tiden måste kramas om hårt, men den blir som ett rått ägg i en midsommarlek, den går i kras om man ska hålla så hårt.

Men tiden nu känns oändlig, som ett barndoms-sommarlov, en seg kola som ligger söt i munnen för evigt, semester utan barn och jag behöver inte göra någonting.

Brie, valnötter, mjukt och motstånd, persilja. Cappuccino. Finska turister som stapplande uttalar namnet på bakverk på svenska och fnissar förläget mot varandra när de gör det. Hundvalpar. Kanelbulle, jordnötsruta. Ingenstans bråttom, jag lever här men det här är inte mitt liv, det här är semester, jag är en turist bland de andra turisterna.

Klipphäll, hav, solnedgång, tystnad. En fågel som cirklar över vattnet, sedan dyker den hastigt, en pil ned i vattnet. Fångar en fisk, tappar den nästan, fångar den igen. Står stilla på en klippavsats, äter. Sedan nya cirklar, nya fångster. Solen har gömt sig bakom molnen, snart kommer den fram, snart speglar den sig i vattnet. Sand, tång, salt. Här kan jag sitta länge och betrakta fåglar, jag måste inget annat, för en gångs skull måste jag inget särskilt alls.

Läs mer:

– Vykort från Stockholm, april 2024.

– Vykort från Åland, augusti 2023.

– Återfärden.

+48

1 Comment

sånt jag läser

I taket lyser stjärnorna

juni 22, 2024

Den andra boksmulan av sommarläsning var I taket lyser stjärnorna av Johanna Thydell. Jag lämnade den efter mig på Güntherska hovkonditoriet i Uppsala efter att jag suttit och snyftat över min kardemummaknut och min kopp med bubbel&bär-te (otroligt gott).

I taket lyser stjärnorna är en Augustprisvinnaren i ungdomsklassen 2003 och en ungdomsbok om att vara tretton och ha en ensamstående mamma på väg att dö i cancer. Allra mest är det en bok om att vara tretton, punkt. Efter läsningen läste jag någon gammal intervju med Johanna Thydell där hon underströk just det: att bara för att en tonåring är med om något hemskt betyder det inte att de vanliga tonårsutmaningarna tappar i betydelse. Boken skildrar så fint hur glidningen med bästa kompisen, den första trånande kärleken och osäkerheten inför klassens tuffing kan kännas lika överhängande och uppslukande som en döende mamma.

Jag ville läsa en ungdsombok för att jag ville in igen i det raka, tydliga. I drivet som finns i böcker som är skrivna för de som inte har tålamod. I ungdomsboken får man inte plats med det överflödiga, varje scen måste ha en rörelse. Konsten är att inte göra varje scen till massiv dramatik för det. Men något måste hända! En påminnelse även för den (jag) som vill skriva för vuxna.

En bok med mycket värme och hopp mitt i mörkret, men som undviker självklara svar eller att knyta ihop precis alla trådar. Kanske berörs jag som vuxen läsare, med vuxenlivets alla erfarenheter, av andra saker än den unga läsaren. Som detta stycke om när huvudpersonen Jenna säger förlåt till sina morföräldrar över allt de behöver göra för henne. De, som redan just har förlorat ett barn:

Och jag bölar rätt ned i bullen.

Hittas till exempel här.

Läs mer:

– And when did you last meet your father?

– sånt jag läste. Maj 2024.

+27

8 Comments

sånt som inte får plats i andra kategorier

a friend in need’s a friend indeed

juni 21, 2024

Det är midsommar, som en överraskning när caféerna var stängda och affärernas öppettider annorlunda. En stillhet mitt i ett liv utanför tiden. Hettan. Visst brukade man alltid skämta om midsommarvädret förut, visst var det något i ett svenskt identitetsskapande, att man skulle stå i duggregn och låtsas att det var sommar nu, jag älskade kalla svenska somrar.

Jag har semester utan barn, jag är hemma. Att vara i sitt eget hem och vara vuxen! Vandra i solnedgången, bilen längs öppna tomma vägar på vägen hem, rödskimrande jättelik måne, äppelodlingarna, midnattsradio som sprakar när jag åker bortom täckningen. Chokladpraliner, kardemummaknutar. Svartvinbärste sent på kvällen, jag kan vara vaken länge än, jag måste inte somna, jag måste inte upp. Solvarma smultron från vägrenen. Böcker. Böcker!

Att jag lever själv med tre barn men att jag inte är ensam med tre barn. Att de har många trygga hem. Att jag får två veckor semester den här sommaren som är för mig – en i början, den här, då barnen är hos mormor och morfar. Att jag får en i slutet, i augusti, då de är hos farmor och farfar och jag åker på skrivkurs.

Det är midsommar, utanför tiden. Jag sitter ute i hettan medan min kompis hjälper mig med såna saker jag inte kan. Fixar en stolpe på studsmattan, skruvar ned en ställning till en paviljong över uteplatsen som jag inte längre vill ha. Jag lägger undan en del av en domkraft så att den inte ska komma bort, en annan kompis glömde den här när jag fick hjälp att byta däcken på bilen. Något större än detta hade jag inte kunnat önska mig. Att jag började be andra om hjälp, att jag fick den, att jag får den. A friend with weed is better sjöng Placebo men det bästa är en vän med skruvdragare.

Hettan är så stark, jag sätter mig i skuggan. Intill mig upptäcker jag ett hörn med smultron. Igen! Så söta, så varma. Så många smultron jag hittar den här veckan, för att jag faller ned i ett lugn, för att jag går sakta med blicken öppen, för att jag vilar, för att något lägger sig.

Sedan ligger jag på soffan, inomhus där det är kallare. Jag hör ljudet av ett midsommarfirande någonstans i kvarteret. Det låter roligt, vad jag unnar alla människor i världen att ha det roligt, denna vecka av ett sällsamt lugn, dessa stilla ögonblick att spara som skatter, tid som är som horisonter, som är både början och slut.