att skriva

Låtar, 2023: Into the fire

december 29, 2023

Det är på ett hotellrum i Lund som jag bestämmer mig för att jag har väntat tillräckligt länge.
På en arbetsresa, en kurs, ensamheten när man tagit sig någonstans för att lära sig. Hur det påminner om en tid när jag var tonåring, kanske egentligen om en tid innan jag fick barn men eftersom jag varit förälder hela mitt vuxna liv är det samma sak.
Att inte ha ett sammanhang man är tvungen till.
Att inte krävas, av någon annan.
Friheten, ensamheten.

Möjligheten, om man skulle vilja, att gå genom en hel dag och inte tala med någon annat än på kafferasten på kursdagarna.
Kvällar utan krav och därför utan rytm.

Jag sitter på golvet, det är ett trägolv, jag har spridit ut anteckningsblock och lösa papper framför mig. Jag har köpt med mig en lösviktssallad till middag. Nötter och julmust som snacks. Jag har sett på teve och uppslukats av reality-tv-dramaturgi. Jag har tagit en dusch, låtit hetta bota mina spända axlar. Smorde in mig långsamt, lyssnade till tystnaden.

Jag häller upp julmust i ett vinglas, ur ryggsäcken gräver jag fram anteckningar som jag gjorde i en paus mellan föreläsningarna jag varit på under dagen. Jag skissar en kurva över en berättelse. Inte en planering i detalj, när jag planerar detaljerna dör mina historier. Men riktningar. Som bergstoppar i fjärran, jag ser inte varje kurva i vägen som kommer att ta mig dit.

Jag lyssnar på Into the fire med Thirteen senses. En låt de spelade i alla teveserier på 00-talet, det är låten de spelar i pilotavsnittet av Grey’s anatomy när Derek för första gången i serien säger it’s a beautiful night to save lives, let’s have some fun. Och även om Grey’s anatomy är en tevesåpa med alla tevesåpors karakteristika finns där ett berättande om andra, större saker. Bland annat berättelsen om att vilja något så mycket att man inte kan låta bli, må det vara att operera eller att skriva. Trötta dagar, försakade relationer, passionen som gör att det inte finns ett bra svar på frågan om varför, för inget varför kommer att förklara för den som aldrig skulle vilja hur det kan vara värt kostnaden.
Att tveka, att önska att man ville något annat, att drivas av en nödvändighet, att till slut sakna alternativen.

På ett hotellrum, en kväll i november 2023.
När jag bestämmer mig att nu har jag vilat länge nog, nu har jag hållit på att läka länge nog, för att få ha ett projekt.
Ett sådant som sträcker sig över månader, över år.
En höst, en vinter, en vår, en sommar, och längre ändå.

Nu commitar jag, nu blir jag och den här berättelsen ett par och inte bara en lös romans, nu ska vi se om det är vi för alltid och nu kastar jag mig ut för att se om det håller, utan att ha en aning om när det brister.

I slutet av ett år då jag trodde att jag för alltid hade förlorat mitt skrivande, vande mig vid tanken att aldrig få tillbaka det.
Ord för ord fick jag, tog jag tillbaka det.

Jag kommer att resa hem härifrån med en ryggsäck med fragmentariska anteckningar och en längtan som är mer än längtan. Som är stadig beslutsamhet.
Kommer att sätta mig varje morgon och skriva, stappla i mörkret, famla bland orden, vakna med min text i den trevande jakten på en historia jag kanske kan berätta.
Trötthetsgrus i blicken, euforin när det går framåt men lika ofta det tröga tvivlet när texten tycks död, och ändå – it’s a beautiful morning to write, let’s have some fun.


Det var det sista inlägget om mitt 2023 genom musiken! Alla inläggen finns länkade här nedanför.)

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat!
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

+40
familj

10-åringen.

december 28, 2023

För tio år sedan blev jag mamma till en son.

En pojke som tänker igenom svaren, omgiven av systrar som kastar ur sig orden. En som går långsamt när de andra stormar iväg.  En som kan sitta vid middagsbordet och ibland plötsligt inte få en syl i vädret, för att någon annan i familjen svarar åt honom innan han har hunnit samla tankarna till ett svar.
”Du ser lite ledsen ut, är du ledsen?”, kanske jag säger.
”Han är inte ledsen, han har bara lågt blodsocker”, säger Storasystern.
”Fast han har redan ätit en portion, jag tror inte att det bara är blodsockret, jag tror -”
”ELLER”, säger Habanero, ”SÅ ÄR HAN TRÖTT PÅ ATT VARA OMGIVEN AV EN MASSA TJEJER SOM BARA SKA PRATA OM HUR HAN KÄNNER SIG.”
Och så slutligen, när svaret är färdigt, från Lilla Gubben:
”Jag känner mig faktiskt ganska glad.”

En pojke som tycker om när det blir rätt.
”YES”, säger Storasystern när hon just fått veckopeng. ”Jag vill köpa det här expansion-packet, det kostar 9.90, tänk att jag hade EXAKT det som behövdes.”
”Du hade inte exakt”, säger Lilla Gubben då, mjukt men bestämt, ”du hade ju 10 euro.”
”Jaja det är en euro mindre då, det räcker ju!”
Han fnissar till och skakar på huvudet åt den galenskap han är omgiven av.
”Inte en euro, 10 cent! Man skulle nästan kunna tro, att du inte håller ordning på dina pengar.”

En pojke som läser, långa böcker, många böcker, med en stor inlevelse i karaktärernas problem och deras förehavanden. Som uppmärksamt iakttar samspelet när vi ser filmer eller teveserier, funderar över vad det säger om hur vi människor ska vara mot varandra. Inget av barnen har skrattat så gott som han åt årets julkalender, när farmodern har den ena misslyckade Tinder-dejten efter den andra. Pärlande går fnisset, sådär ska man ju inte göra! 
Stillsamt går reflektionerna: om hon var tvungen att ändå välja någon av alla dessa män, så vore nog tangodansaren den bästa, han behövde ju mest någon som var lite mer aktiv.

En pojke som kan beskriva en känsla med en vetenskapsmans analytiska tydlighet.
”Jag känner mig väldigt arg just nu, för att jag kom för sent till scouterna idag igen. Och jag är arg på precis dig mamma, för jag känner att det var ditt fel. Du lagade middagen för sent! Fast du sagt att du inte ska göra det!”
En pojke som kan lugna ned sig, momentant, av att man erkänner att resonemanget han lagt fram är alldeles riktigt. Man kan säga:
”Ja. Det var mitt fel. Du har alldeles rätt.”
Och han nickar, går och sätter sig i soffan, läser en bok, och konflikten är över.

De bästa stunderna tillsammans är de egna stunderna. När ingen syster avbryter, när det bara är han och jag, så han kan tänka klart, formulera färdigt.

En promenad, där orden får komma långsamt.
Att spela ett parti schack, Finns i sjön, vändtia (han besegrar mig i vartenda spel).
Inte säga så många saker, bara finnas bredvid eller mittemot.
Dela små luckor i tiden med varandra.

Jag hoppas vi får många sådana stunder tillsammans, många år till.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier och följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

 

+54
sånt som inte får plats i andra kategorier

Låtar, 2023: Caramelldansen

december 27, 2023

Det här är inte min höst!
Jag, som hade berättelsen klar för mig.
En händelselös stillhet. Samma loja uttråkning som i mellandagarna. Allting gjort, anspänningen över, nu bara kvar att äta choklad vars smak man redan tröttnat på, låta dagar dras ut i sega timmar, löpa oändligt långsamt och samtidigt så snabbt som det blir när inget särskilt händer.

Men det är oktober 2023 och jag har vunnit en tävling. För min text som föddes i mig, det här märkliga året när jag trodde att jag skulle sluta skriva.
För min text, som jag var så ledsen över, när jag hade skickat in den en sen sommarnatt, minuter från deadline.
Att jag inte lyckades förvalta den här berättelsen som kommit för mig.
Och trots allt lyckades jag med det. I slutändan, något att vara stolt över.

Det här är inte min höst!
Som den skulle ha varit. Men för varje dag som går tydligare att det här är vad jag vill fortsätta att göra. Den där novellen, samma funktion i den som en flyktig förälskelse kan ha efter att man lämnat en kärleksrelation. En påminnelse om att det gamla inte var det enda. Den där novellen, en väg bort från den roman jag skrivit så många gånger, utan att hitta rätt. Det kommer nya berättelser, jag ska skriva dem.

Att ta vara på den här möjligheten är att ge skrivandet fler chanser.
Att gå på pressfotografering. Att svara ja, ja, ja till intervjuer.
Att synas, utan kontroll, och utan att gömma sig.

Det här är inte min höst!
Jag skulle inte resa så mycket. Det räckte med arbetsresorna. Jag skulle vara hemma, jag skulle baka bröd.
Jag ville inte ha uppståndelse, jag har haft uppståndelse nog för en livstid.

Packa packa väskor. Inte glömma pass, inte glömma klänningen, inte glömma barnen, inte glömma mig själv.
Inte glömma att få marsvinen till det andra hem de bor i när vi reser. Inte missa båten.

Vad jag drömde om detta – ett tecken, ett erkännande, något nytt att svara på frågan hur går det med skrivandet så att själva skrivandet kan få göras ifred.
Allt detta ville jag men inte att vara så trött.

När stora saker händer behöver jag ofta den banalaste musiken.
När huvudet är hysteri bland allt som ska göras och man bara ska marschera framåt.
En påsk var jag så ledsen, kanske var det den mörkaste punkten ur vilken vändpunkter föds. Och allt jag kunde lyssna på var MDMA och Llama in my living room för jag klarade inget mörkare än så.

Och den hysteriska kvällen när jag efter jobbet ska packa ihop oss alla med krafterna jag för länge sedan gjort slut på för att resa till Helsingfors, då lyssnar jag i fyra timmar på Caramelldansen
Allt man måste göra kan göras till en hög rytm.

En sömnlös natt på partyfärjan, koffeinet i kroppen, klackarna på, upp på scenen, ta sitt pris, efteråt när man talar med de finlandssvenska förläggarna, en strof genom huvudet:
lyssna och lär, missa inte chansen.

Belöningen kommer efteråt.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

 

 

 

+24
att skriva

frågor & svar, del 5 (om skrivande, igen.)

december 26, 2023

I maj hade jag en frågestund, fortfarande portionerar jag ut svaren. Här kommer mer.

Hur tidigt förstod du att du skrivandet var din grej? Minns när du nog inte ens var tretton och skrev en text som var bland det bästa jag läst. Jag hade nån skrivtävling (vem var jag ens att ha en tävling?!) på ett forum och du vann. Hur har det varit att vara så talangfull som ung, att redan då ha en distinkt röst?
Jag skrev alltid, ända sedan jag lärt mig skriva, men det dröjde innan jag förstod att det inte är något alla gör. Jag brukade inte tala om det som en intresse eller en hobby, det var så självklart att det är vad man gör.

Jag minns en gång när jag var åtta-nio år och arg för att min storasyster hade fått färga sitt hår och jag inte fick det, och jag fick en present som tröst. Det var en bok om skrivandets hantverk, för barn och att få den öppnade upp för två insikter som blev en katalysator för det fortsatta skrivandet:
Att mitt skrivande var något andra kunde se att jag gjorde, något som särskilde mig från andra.
Att jag kunde betrakta mitt skrivande utifrån, att det inte satt samman med mig.

Jag upplevde inte att jag var begåvad. Jag visste att jag hade en egen värld och en egen röst, men den var så brådmogen att jag inte fick kontakt med andra med den. Mitt skrivande gjorde mig ensammare, mindre förstådd. Skulle inte text göra motsatsen?
Jag läste vuxenlitteratur, efterapade experimentella stilar, drogs längre bort från alla jämnåriga.
Jag hade inget sammanhang för mina texter, inga läsare. Och ändå levde jag med en författares hybris. Jag var övertygad om att jag en dag skulle bli stor, men jag hade inga indikationer på att det skulle bli så.

Jag minns den där tävlingen väldigt väl. Det var på ett forum och vi lade upp våra texter och alla novellerna fick feedback och min hade mycket känsla, men den var inte perfekt, det fanns lägen där texten liksom krämade på för mycket (jag var trots allt en tonåring, det var 100% känsla och inga mellanlägen). En annan deltagare hade skrivit en novell där det inte fanns så mycket konstruktiv kritik att ge. Den var välkomponerad och balanserad. (Hon skulle långt senare ge ut hyllade romanen Antikenså hon kunde ju också verkligen skriva.)
Jag läste feedbacken på hennes novell och tänkte: jag kommer inte att vinna och det sköljde över mig som en mycket större påminnelse om något som värkte i mitt skrivande. Att jag kanske hade orden, men inte kontakten. Mitt språk var som en kropp som växer i otakt, jag kunde formulera saker som ruskade om men det blev för stort, för obegripligt.

Sedan blev jag korad till vinnare, jag minns att det var under en julhelg, flera månader efter att jag deltagit i tävlingen.
På ett internetforum i mitten av 00-talet kom jag på första plats, känslan fick trumfa tekniken, det ofärdiga och bråddjupa i mitt skrivande hade ett rum, det kunde nå fram.
I vissa lägen är vilken uppmuntran som helst avgörande.

Har det någon gång varit jobbigt? [att ha något slags skrivbegåvning, tidigt]
Väldigt länge var det väldigt jobbigt. Att ha en dröm hängande över sig, en övertygelse om att det är något visst man ska göra.
När jag växte upp tyckte jag det var obegripligt hur man skulle kunna göra just det, och ändå förstod jag att jag var tvungen.
Skrivandet kändes likadant. Jag förstod inte hur jag skulle ta mig någonstans ifrån det, och ändå var jag tvungen.
Jag ville ofta vara utan det.

Har du någonsin känt att du har slut på saker att berätta?
Jag har nog känt att jag har ett sätt att titta på världen som föder historier. Men under det senaste året var jag närmare att lägga bort skrivandet än vad jag någonsin varit. En trött känsla av att vara färdig, att behöva byta spår. Sedan blev det inte så.

Har du någonsin övervägt att sluta skriva?
Ja, då, men även alla andra gånger då skrivandet tagit tid och inte blivit något. Skammen i att lägga så mycket tid på något, det själviska i att kräva ett skrivande rum. Skrivit mer om det här, bland annat.

Och det var några annandagsord om att skriva.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat!
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

+23
sånt som inte får plats i andra kategorier

Låtar, 2023: IOU

december 25, 2023

Det är september 2023, kanske söker jag rötter, en gammal kärna som inte vittrat bort.
Ett tema som rört sig genom mitt skrivande, hela mitt skrivande liv (och hela mitt skrivande liv är hela mitt liv, det finns ingen medveten tid före berättandet): att återuppfinna sig själv. Som skelettet blir starkare genom mikroförstörelse och återuppbyggnad när det utsätts för belastning. Att själv gå sönder och byggas om i nya riktningar.

Ett hopp som genomsyrat även de mörkaste texter.
Rivas upp, rotas ned,
it’s first after we’ve lost everything that we’re free to do anything, 
we found love in a hopeless place,
också i en betongdjungel i Böle lyser ljusen om natten i de klaraste färger.

Men där, den där hösten.
När jag lovat mig själv att inte ta några stora steg.
När jag tvingat mig mig själv till stillastående. Övertygad om att stillheten bär en särskild kraft.

Senare ska någon skriva i en kommentar Jag har ingen tatuering men hade jag en skulle det stå ”No sudden moves”.
Den fiktiva tatueringen vill jag också ha.

Inte bli ett nytt jag, utan ett gammalt.
Tillbaka till begynnelseår, tider då man formas.
Jag lyssnar på ett album jag spelade om och om igen i min skivspelare när jag var fjorton, när jag vaknat ur något mörkt och blivit levande igen, när jag såg ett liv framför mig på barrikaderna, när jag tänkte jag är inte som de andra och av det kommer jag att skapa något stort, the world will never see the like of us again.

Jag lyssnar på IOUjag tänker på hur jag brukade spara några rader från den i hjärnan, som ett mantra:
when she wishes, she wishes for less ways to wish for,
more ways to work toward it,

jag tänker att sedan, när jag inte står still,
är det en kärna att återvända till,
den är inte rutten, den har inte vittrat sönder.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

+21
att skriva

Afton

december 24, 2023

Så kom det en julafton, som varje år.
I en bättre tillvaro än förra året.
Jag är mätt och levande, och jag skriver varje dag.

Det här inlägget är tidsinställt, ändå vet jag vad jag kommer att ha gjort när det publiceras. Jag kommer att ha stigit upp tidigt, suttit i mörkret, och skrivit min första halvtimme av dagen innan resten av tillvaron börjar. Min berättelse gör mig inte lycklig just nu, den bråkar och krumbuktar, den känns torr och tam, jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna göra något med den.

Men detta: kärnan, stunden, ensamheten, mörkrets morgonstund.
Att kasta ur sig sin fantasi i fiktion, så att den inte drar en med sig i oro istället.
Det är en särskild sorts lycka, en livsrytm.

Och jag har den stora turen att ha ett liv fullt av människor som förstår hur mycket av min tid jag behöver dra mig undan.
Vad jag önskar att alla kunde få tillbringa jul, nyår, tid, liv med människor som låter en vara just det exemplar man råkade bli.

Och till er önskar jag en god jul, och en egen stund mitt i den, med det just ni tycker om.
Och stunder av tröst, om ni är i mörka tider.
Det kommer andra jular, det kommer andra dagar, det kommer andra tider. Nya vågor, nya väder, nytt varande.
Varje stund kan följas av en annan.

God jul.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat!
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

 

+42
familj Resor

En julresa

december 23, 2023

 

Ingenting är en sådan avslappning efter ansträngning som när man väl sitter på bussen på väg till färjan.
Det är den längsta biten att gå under hela resan, att gå hem från oss till busshållplatsen.
Snömodden, att inte vara riktigt vaken än.
Att ha kommit på, vi hann i tid, alla mina ungar, alla våra väskor.

Läser bok, hela resans fyrtio minuter. Att läsa är att resa, men att resa är också att läsa.
Vår förflyttning har i många år skett medan de leker, jag läser.

*

Frukostbuffén på färjan. Utanför fönstret decembermorgon utan gryning. Mörker, hav.
”Hur många sötsaker”, säger Habanero.
”En”, säger jag.
Hon spärrar upp ögonen, som om detta var ett högst överraskande besked trots att vi utförligt diskuterat det kvällen innan.
”Inte två?”
”Nej. En.”
”Men grädde står på sötsaksbordet. Fast du sa att jag får äta pannkakor. Får jag inte ta grädde, till pannkakorna?”
”Du får ta grädde till pannkakorna.”
”Och en sötsak, sen?”
”Och en sötsak, sen.”
”Så man kan ändå säga. Att jag kommer att ta två saker, från sötsaksbordet.”

Senare säger hon till Lilla Gubben:
”Du kanske går förbi min plats nu, ser min grädde, och tänker varför är hennes grädde orange?
”Nej”, säger Lilla Gubben. ”Jag ser ju att det står ett tomt nyponsoppsglas bredvid din gräddtallrik. Det är inte direkt ett mysterium.”
”Mhm. Min brorsa, han är SMART!”

*

Hur båtresan är bra för att göra färdigt, få undan sådant som ligger och skräpar.
När frukosten är uppäten och barnen leker, lyssnar på ljudbok, läser, slåss.
En inlämningsuppgift för en kurs, några mail, bort med det sista, nu släpper vi taget, nu ger vi oss av.
Låt gammal oro sväljas av vågorna.

*

Snö som smält och frusit på igen. Slask och modd. Spänn fast er ordentligt, säger chauffören på bussen från hamnen i Grisslehamn till Uppsala.
Räknade alla väskor innan vi gick i bussen, ändå en sugande oro i maggropen. Det går för bra, vi måste ha glömt något.
Vägarna är kurviga. Det är före stormen, den ska komma senare. Före rusningen, den ska komma senare. Det är vi fyra och en till passagerare på bussen. Förmiddagen är tyst och vit. Jag lyssnar på musik, man mår så lätt illa i kurvorna.

Jag är så glad att det inte är jag som kör.
När man är ensam med allt: den som bokar, den som planerar, den som packar, den som ska hålla humöret uppe, den som räknar in alla ungar, den som räknar in alla väskor, den som vet varje tid och plats. Vilken njutning då! I det som någon annan kan göra.

Habanero som somnar mot min axel, vaknar i slutet av färden, säger: jasså, jag nickade visst till. Märkte du det mamma, min lilla tupplur när jag nickade till?

*

På järnvägsstationen i Uppsala. Lunchpaus, luft i schemat.
Skyarna väldiga och tunga utanför fönstren, en vinterdags kompakthet innan snöfallet.
Vi sätter oss på en bänk med våra sallader och på bänken bredvid träffar vi en barnvakt vi hade när vi bodde i Uppsala. En av de bästa barnvakterna vi någonsin haft, påminner barnen mig, som om jag skulle ha glömt. De tycker inte att det är märkligt att vi av alla människor man hade kunnat träffa i denna stad träffar henne. Ålandsvanan – vart man än kommer stöter man på ett bekant ansikte. De pratar med henne om vad som hänt sedan sist.
”Har du en pojkvän?”, frågar Habanero med sin vanliga taktkänsla, eftersom hon själv gärna vill berätta om sitt eget invecklade kärleksliv med olika moraliska dimensioner och geografiska komplikationer.

*

”ABSOLUT INTE SÅ, NU REGNAR DET JULKLAPPAR”,  vrålar jag med stränga basrösten till en hel tågvagns förfärade förtjusning, när jag från änden av vagnen ser hur mina barn försöker ställa upp en julklappskasse på hyllan ovanför sätena, och en betänklig lutning får de lättaste och minsta julklapparna singla ned över dem som snöflingor.
Det kommer att vara den här resans största dramatik.
Utöver detta: inga utbrott, inga strider.

Barnen har sparat sin skärmtid till tåget. Jag läser bok i två timmar och betraktar snö och sjö och träd.
Att man kan få färdas på sådana sätt!
Att man kan läsa tvåhundra sidor på en dag, medan andra människor tar en dit man ska.

*

Sedan är det  stationen i Falun, räkna alla väskor igen, inte göra misstaget att glömma allt bagage vid ändhållplatsen för att man äntligen släpper taget.
Sedan är det farfar med bilen, sedan är det farmor i hallen, sedan är det lilla kusinen i vardagsrummet, sedan är det pepparkakorna och julgranen, sedan är det jag och min roman i arbetsrummet, medan mina barn finns där utanför, och är lyckliga med någon annan.
Sedan är det allt detta, det man reser för.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om resor, här finns alla mina inlägg om familj hittar du mina bästa inlägg. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa bloggens sida på Facebook.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

+61
Resor

Casa de Laura.

december 22, 2023

Det var den sista helgen innan jul. Vi packade lakan, tandborstar, böcker, ipads, laddare och en tavla som Storasystern hade hjälpt mig att slå in. Det var en canvas av ett fotografi jag tog en gång på kvällen efter att jag vunnit ett pris. Min vän skrev till mig då, efter att ha sett mitt inlägg. Hon gratulerade mig men frågade också: är det möjlig att köpa bilden så att man kan hänga den på väggen?

Det var något med ljusen, som om betongen var en julgran. Blandningen av det vardagligt grå, ett snabbköp mitt i vanligheten, och neonmysteriet. I varje litet hörn av världen finns mjuka mysterier, även när allt man ser är massivt och hårt.

Kanske var hon den första som behandlat mina bilder som konst, något annat än en utfyllnad för att sätta stämningen mellan orden.
Hon skulle fylla femtio, vi skulle fira det. Bilden fick bli femtioårspresenten.

Vi åkte bil, vi skulle så långt ut på landet, men på Åland tar långt ut på landet typ en halvtimme att åka.
Dagen var dimmig, vägarna mörka. Vi åkte till Casa de Laura.  Ett väldigt gult hus på den åländska landsbygden. Krypin, utsikt. Retreat där ibland, yoga och meditation, hemlagat och vegetariskt, stolar att sjunka ned i, öppna brasan. Vi skulle ha bokklubb med övernattning, det var femtioårsfirandet.

Vi är sex kvinnor som setts i flera år med några månaders mellanrum. Upptäckt mat, upptäckt böcker, upptäckt liv.  Ibland har vi läst samma bok, ofta har vi läst enligt ett tema. Kommit med våra bokhögar, tipsat varandra.

De är det första läsande sammanhang jag befunnit mig i sedan jag blev vuxen. De är några av de första människorna jag träffade, i verkligheten, som jag kunde se framför mig vilja läsa de böcker jag vill skriva. Inte för min skull, utanför textens, som hade kunnat läsa mig utan att vi någonsin träffats.

Som många läsande människor är de själva duktiga historieberättare. Ett öga för folk, och karaktärer. De kan berätta om människor man aldrig mött och få en att skratta tills tårarna rinner. Människor, och deras lustigheter! Människor, och deras sårbarheter. Böckerna, kulturen, samtalet, att tillåtas tänka fritt och stort och olika, att spinna nya tankar av andras trådar.

Att välkomnas, med det man har och det man är. Ha läst allt eller inget, fult eller fint.
Jag kunde inte ordna en barnvakt över natten, så nära inpå jul. Den blivande femtioåringen sa: ta med barnen, det ordnar sig. 
Vi fick ordnat med sovplats för oss fyra, de satt med snacks och obegränsad skärmtid på övervåningen och levde festligt. Som det varit hela tiden: när mamma har bokklubb är det fest, då får man spela Roblox hela kvällen. Länge leve litteraturen!

Att komma till en plats där man får plats.

En kväll, en natt, en morgon, mitt bland intensiva decemberdagar.  Skörheten när vi talade om svåra saker som drabbat oss, livets sprödhet, som kristyr. Värmen från brasan, att få en kvällsmacka utan att göra den själv! Att höra om alla dessa böcker, att vilja läsa, att vilja skriva.
Morgonrodnaden. Frukostlättjan.

Lågkonjunkturen och krigen, stormarna och översvämningarna, döden och sjukdomen, förlusterna och det dåliga samvetet, otillräckligheten.
Och så stunder som dessa, hemliga rum mitt i tiden.
Mitt i kylan: värmen.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om resor och här hittar du mina bästa inlägg. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa bloggens sida på Facebook. Mina texter bortom bloggen hittar du här.

+40
sånt som inte får plats i andra kategorier

Låtar, 2023: ingenting ingenting alls

december 21, 2023

Det är augusti 2023, jag lyssnar inte på någonting.
Det är som tystnaden efter att en granat sprängts, kanske ringer det bara i öronen.
Den öronbedövande tystnaden, den stora tröttheten.

En varm sensommar som ska gå över i en varm höst, något man kan tina upp i, något som kan få en att smälta.
Alla rörelser långsamma, som om jag vandrade nyvaken.

Att flytta hem, att packa upp, att rensa ur, allra mest att ligga på soffan och se på teveserier.
Den första riktiga semestern på två år, den första gången jag kan vila, jag ser inga skuggor som väntar runt hörnet.

Jag lyssnar inte på någon musik, jag behöver inte leka några lekar. Jag drömmer inte heller några drömmar, dag som natt är en drömlös sömn. Först undrar jag: varför är jag ledsen, sedan inser jag: det här är inte ledsenhet, det är bara trötthet och så länge har jag gått på reservkraften att jag glömt bort hur den kan kännas, när man bara släpper fram den.

På soffan, det enda ljudet är takfläkten, en het dag, barnen i skolan, senare ska jag höra deras skratt från studsmattan, sedan ljudet av vattenkokaren när pastavattnet ska ordnas för middagen, men inte en enda sång, ge mig inga intryck, ingenting nytt, låt det gamla leva, dagar av ställtid, tvinga mig att ha tråkigt tills jag inte tror att det går att ha tråkigare och tvinga mig sedan till ytterligare uttråkning, det är i det sysslolösa jag ska återhämta mig, bromsa, bromsa, bromsa tills kraften växer igen.

Låt en egen melodi gro, i tystnaden.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

+34
familj

12 år.

december 20, 2023

svarvit bild på storasyster som kramar lillasyster

För tolv år sedan vaknade jag av att mitt vatten gick, en förlossningsstart som på film fast det oftast inte börjar så, och det var dags för mig att bli mamma.
Nu har jag en flicka som är så stor.

Hon har en stadighet, en förankring i tillvaron, en vaken blick, en självklar världsbegriplighet.
Jag minns så väl när jag själv var tolv, hur lite jag förstod hur världen hängde ihop, att snubbla runt i den. Det var lätt att förstå ord och formuleringar, matematik, språk. Det var svårt att förstå hur man skulle stå i kön på lunchrestauranger (betala eller hämta maten först?), hur det alltid blev fel proportioner på tyget man mätte upp i syslöjden fast man försökte, vad framtiden skulle innebära. Jag gick ofta vilse, det gör jag fortfarande, som om min hjärna är i 2D och världen i 3D och det blir omöjligt att orientera sig.
Hon är inte som jag.

Hon hittar bäst av alla i vår familj, vet alltid vägen och genvägarna och hennes genvägar är inte senvägar, hon förstår hur allt hänger samman.
”ÄR DU HELT SÄKER PÅ ATT MAN VERKLIGEN KAN GÅ DEN HÄR VÄGEN”, säger jag då och hennes syskon säger åt mig att hålla tyst och följa med för jag vet inte bäst, du kanske är bra på ditt jobb och så men inte på det här, och hon skrattar bara åt mig, hur kan jag inte se det hon förstår med självklarhet.

Hon har träslöjd som ett av favoritämnena, är snabb och trygg, förstår hur man ska vrida och foga samman, jobbar på, lugna händer. Kanske visslar hon när hon gör det, hon visslar alldeles klart och starkt. Hon talar ofta så varmt om de vuxna i skolan, relationerna  viktigare än teorierna, hon lär sig om världen genom att utbyta erfarenheter med andra människor, inte att läsa i en bok.

En gång när vi skulle resa med båten drog hon fram en bagagevagn att lägga väskorna på, en sådan som finns på flygplatser. Jag hade aldrig över huvud taget sett att de finns där. Där jag ser en hög med stressande detaljer som ska fogas samman – räkna barn och väskor, fram med QR-koden och scanna fort, fick vi ut matbiljetten ur maskinen, LILLA GUBBEN GLÖM NU INTE DINA VANTAR PÅ BÄNKEN – ser hon det stora systemet.
”MEN KAN MAN TA MED BAGAGEVAGNEN ÄNDA IN PÅ BÅTEN, EXAKT VAR SKA MAN LÄMNA DEN INNAN MAN LYFTER AV VÄSKORNA OCH GÅR IN I BÅTEN, ÄR DET INTE BÄTTRE ATT VI BARA GÖR SOM VI ALLTID GÖR”, sa jag med tunnelseendet som drabbar mig vid resa. Kanske för att jag är ensam med tre barn, kanske allra mest för att jag är jag.
Hon stod stadig och nöjd lutad mot vagnen, tålmodig med min hysteri eftersom hon visste att hon redan vunnit och att det var en tidsfråga innan jag förstod det.
”Jag har redan pratat med personalen”, sa hon lätt, ”jag vet hur allt funkar. Dessutom ser man barnen bättre om man går med en sån här.”
För så är hon såklart, älskade Storasystern, medan jag fumlar med mailet med bokningsbekräftelsen har hon redan snackat runt, kollat läget. Medan jag räknar in alla ungar går hon redan nöjd med bagagevagnen, full överblick, nöjd som bara den med koll kan vara.

Min stora flicka, i köket. Bakar sina paradkakor, lagar en soppa.
Min stora flicka, när jag kör bil, plötsligt säger hon:
”Du kan svänga av där åt höger, där finns en mötesplats”, när vi får ett möte på den smala skogsvägen på väg till scouterna.
När jag kör bil, plötsligt säger hon i en krånglig korsning:
”Du kan bara fortsätta köra, de har väjningsplikt.”

Min stora flicka, åren gick inte fort, det känns som en mycket lång tid sedan jag fick mitt första lilla barn, ett helt liv sedan dess.
Men jag trodde nog då, att jag hade tid att hinna bli någon annan, hinna bli bättre, innan mitt barn var stort nog att kunna se alla mina svagheter.
Istället blev läxan en annan:  att målet inte är att bli någon ny, utan att förvalta det man har.

Allt hennes vackraste vill jag dra ut i ljuset, lysa på när tvivlen kommer som hör åldern till oavsett om man är som jag eller som hon.
Något man hade kunnat säga, både till henne och till mig: titta, vad mycket hon kan! Titta, vad bra det kan gå.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier och följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

 

 

+67