För åtta år sedan kom en Habanero till vår familj.
Med henne kom sensommarhetta efter en lång och sval sommar, med henne kom en självklar värme som aldrig falnade.

Två dagar innan sin födelsedag lärde hon sig cykla. Det var en Habanero-process från början till slut: egentligen var hon på väg att lära sig för två år sedan. Men sedan hände något – hon ramlade väl och sedan fick hon stödhjul men de satt inte på sättet hon ville ha dem – och hon blev principiellt emot cykling.
Inte bara som eget öde, utan som helt fenomen.
“Visst tycker du om promenader, mamma?”, sa hon då.
Och det kunde jag ju inte argumentera emot.
“Visst vore det trevligt om vi vore en promenadfamilj?”
Och inte heller det kunde jag ju argumentera emot, och dagen efter promenerade vi allihopa till Mariebad och hem tillsammans, medan Habanero höll allas humör uppe. Visst är det härligt att gå, vi ska alla kämpa på?

Först vid läggdags avslöjades planen, när hon log mot mig och sa:
“Och nu vet du att jag behöver inte cykla när du inte längre skjutsar mig i cykelvagnen, vi kan alltid ta en RASK PROMENAD!”
Och somnade som man bara kan göra när man vet att alla problem är röjda ur världen.

Sedan gick det tid, liv, ett Sverigeår då vi cyklade mindre och gick mer (och åkte buss).
Vi flyttade hem, det kom en kväll. Vi hade satt en pinne på cykel som den som är stor kan hålla i för att hjälpa den som är liten att hålla balansen. Storasyskonen sa att hon måste komma ut, de skulle öva med henne. De berättade egna historier om hur det var när de skulle lära sig cykla, de berättade egna berättelser om hur de misströstat när de skulle göra sådant som var svårt.

Och när kvällen var över kunde hon cykla, när kvällen var över vägrade hon acceptera att den var slut.
När kvällen var över var hon högröd i ansiktet, håret fuktigt av svett, och orden fyllda av planer på hur hon skulle utveckla sin cykling.
“Mitt nästa steg är att öva på att bromsa. Sedan ska jag öva på svängarna, och efter det vill jag öva att köra på grus. Nu ska jag börja med bromsträningen.”
Jag sa att det var läggdags, att det där fick hon öva på imorgon. Hon sa att så var det naturligtvis inte alls, och cyklade ifrån mig.

Dagen därpå cyklade vi till stan tillsammans, och hon vände upp sitt lilla ansikte mot mig och sa:
“Nu kan man kalla oss cykelfamiljen. Det är vad man verkligen kan säga om oss nu.”

Vi är olika på många sätt, hon och jag. Hon utåtriktad från start där jag varit blyg, hon den som frågar andra människor om råd och jag den som tar reda på saker i tysthet.
Hon den som sökt andras uppmärksamhet när jag vill vara ifred.

Men den här var envisheten, när man väl har börjat.
Att kasta sig in med hull och hår i något även om det inte var vad man trodde att man skulle göra.
Att känna tröttheten i kroppen och svetten i håret och vägra släppa styret.

Att fortsätta när de andra går in, att vägra gå hem.
Det vet jag hur man gör.

Och jag ville berätta för henne, någon gång långt i framtiden, hur det är en kraft som gör att man kan spränga tunnlar åt sig själv för att ta igenom till och med de trängsta utrymmen.
Jag ville berätta för henne, någon gång långt i framtiden, hur det också kan göra en mycket trött.
Man ska lära sig att gå av sadeln, gå in och sova.
Det ligger många dagar framför en, det finns så många morgnar och kvällar.
Så mycket tid för att träna sin bromsteknik och sina svängar.
Allt måste inte skapas på en kväll.

Läs mer:

• Med dig.
• Fem.
• Två.

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

Jag åkte till Stockholm och träffade Sardellen.
Solen tung. Asfalten doftande av hetta. Kokosgelaton ett himmelrike.
Samtalet om kreativitet en omruskning, en väckning, av en slumrande längtan.
Tåget hem: försenat. Jag stod vid spåret som luktade spenatstuvning som metalldoften av järnväg kan göra och kände mig uppfylld av idéerna och livets formbarhet, oförutsägbarhet, ett slags kapris-geist, om man så vill. Sedan greps jag av det reaktiva dåliga samvetet: vem är jag att kasta mig in i mitt vuxna liv och lämna mina barn vind för våg, vem är jag att roa mig för roandets skull, vem är jag att ha en dag som rör sig flytande och konturlöst som en sommar som aldrig tar slut.

Jag kom hem till barn som redan varit hemma en timme, som barn kan vara när de är stora.
“NU ÄR JAG ÄNTLIGEN HEMMA, FÖRLÅT ATT JAG BLEV SEN”, flåsade jag när jag öppnade dörren.
“Okej, hej.”, sa Lilla Gubben eftersom han är den enda artig nog att hälsa. De andra såg ned på sina rit-appar, lyssnade på sin ljudbok, levde sitt lilla liv som var ganska ointresserat av mig.
“Jag träffade en kompis idag”, sa jag.
De såg upp.
“Känner jag den?”, sa Habanero.
“Har den barn i vår ålder?”, frågade Storasystern.
“Nej”, sa jag. De såg ner igen.
Jag gick in i köket och började laga middag.
I huvudet byggde jag idéer och imperier. De hade ingen aning.

*

Jag åkte till Nordnorge och gick upp på fjälltoppar. Långt ovan polcirkeln blir natten aldrig mörk. Midnattssol över hav så intensivt blått att det ser ut som reklambilderna för en Karibiensemester. Vägarna smala och kurviga, att behöva köra åt sidan för att mötas. Bilradion tappar täckningen. Tunnlar genom berg. I butiken säljer de valbiff. Lugnet i kroppen som kommer när man når toppen, vad skulle hända med en om man började varje dag med att traska uppför. Hveteboller. Doften av dimma. Sitta uppflugen på klippblock bland molnen.
Dagen, kvällen, natten: ett evigt ljus.

Jag kom hem till mina barn som varit hos sin mormor och morfar.
“Hade du en bra semester?”, frågade de.
“Ja”, sa jag, “jag gick i berg.”
De såg medlidsamt på mig – det blev så tydligt för dem att vuxna människor inte vet hur man har roligt.
Sedan började de berätta, hastigt så att replikerna snubblade över varandra, om det verkligt viktiga. De berättade om SIN semester, hos mormor och morfar. Som om hela syftet med dagarna där var deras välbehag, som om min resa var en bisak jag roade mig med för att fördriva tid medan de levde lyxliv.
Och jag njöt.

*

Förälderns relation till barnens äventyr är som en nyförälskelse. Varje detalj en skatt att spara.
Barnens relation till förälderns äventyr är som ett dött gammalt äktenskap, den sorten som övergår i att man är två vänner med gemensam ekonomi. Ett ytligt, vänligt intresse – men man slutar lyssna på svaret så fort man ställt frågan. Föräldern ska vara den gamla möbeln i hörnet man aldrig tänker på när man möblerar om, basvaran i skafferiet man aldrig kommer ihåg att handla för det finns ju alltid hemma.

Låt mig vara krossade tomater! Låt mig vara knäckebröd, röda linser, ett paket med havregryn.
Låt mig vara självklarheten, konstanten, det som står stilla när mina ungar sparkar sig fria och kastar sig ut i världen, låt mig vara stranden man simmar tillbaka till när vattnet blir för djupt.

Mina små, som redan fått vara med om alldeles för mycket i livet.
Allt jag vill är att få vara så tagen för given att de inte tror att något jag gör är särskilt spännande.
Berättelserna om äventyren kan jag spara.
Det finns andra som kan lyssna på dem.

Läs mer:

• Folket. De är folket, jag är presidenten.
• Lilla doktorn. Patient, händer det att du jobbar på natten?

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

Min vän, som inte har barn, sa: det verkar som att din semester är mer ett jobb än ditt jobb.
Och ibland är det väl så. Det är en spaning som upprepats gång på gång i krönikor i mammatidningar: ledighet med barn är att byta sysselsättning, men inte nödvändigtvis en avkoppling. Framförallt inte när dagarna är många och långa och man gör det ensam. Det är som att jobba jourpass utan att det går på någon annan vid nästa skift. Jag är måltidsplaneringen och utflyktsordnaren, jag är fredsförhandlaren. Jag är rytmen, jag är konstanten. Jag är början-mitten-slutet och ramverket för hela berättelsen.
Och samtidigt rör jag mig i periferin: jag är inte huvudpersonen.

Jag är så tacksam för våra somrar. Att journätter och övertid kan bli ledig tid utöver semesterdagarna. Att jag inte vänder på kronorna, att jag har råd med kioskglassen och lägerdagarna. Att jag har fått en frihet i att ordna vår tillvaro som alla inte har tillgång till.
Men det är säregna dagar.
Det är möjligt att vara tacksam över dem, och samtidigt utmattas av dem.

Igår drabbade det mig, jag var väl trött.
Jag satt på en köksstol och stirrade på middagsdisken och tänkte: det här är ett vansinnesuppdrag, och ett omöjligt sådant.
Att vara förälder, den enda.
Att göra något som är så riggat för att man ska vara fundamentalt otillräcklig.

Men sedan blev det sen kväll, sedan somnade de. Mina barn, som är ganska stora. Mina barn, som är så mycket lättare att ha ensamma somrar med nu än för några år sedan. Mina barn som kan laga snabbnudlar och pizzakit själva, som en gång hade pizzan klar i ugnen åt oss när jag kom hem från ett jympapass på Friskis&Svettis. Mina barn som tömmer diskmaskiner, sorterar sin tvätt.

Mina barn, som det går bra för. Som gör sådant som barn ska göra. Som leker med kompisar, blir arga på sin mamma, träffar mormor och morfar, farmor och farfar, kusiner och morbror och moster och faster. Som har skrubbsår och myggbett och smutsränder i ansiktet och barr i håret.
Som vet att det finns måltider och läggtider, som vet att det finns en vuxen som alltid kommer att sätta ramarna så att de kan försöka tänja gränserna.

Jag städade köket, för det behövdes, men sedan beslutade jag mig för att åtminstone den sista halvtimmen av den här dagen skulle vara bara min.
Någonting som fylldes av det helt onödiga och därför alldeles nödvändiga.
Och den halvtimmen, min halvtimme med choklad och tv-serier vid midnatt i juli. Den var en lika renande omstart som en dusch. Så många gånger har jag blivit överraskad av hur tio minuter med varmt vatten och schampo i håret kan skrubba fram en ny värld när man träder ut i badrummets imma, så många gånger har jag blivit förvånad över hur en halvtimme av att bara få vara sin egen kan förvandla en till något nytt, något starkt.

Och sedan sov jag, länge, och jag vaknade med en klarhet.
Det som tar den största kraften av mig är inte görandet, det är ifrågasättandet.
Nu ska jag göra vad som behöver göras, tänkte jag.
Jag kommer att veta vad det är, tänkte jag.
Trots allt har jag ju vetat så många gånger förut.

Och jag steg upp och lagade frukostgröten som alla andra dagar. Rotade fram leksaker som barnen inte lekt med på länge, strödde ut dem så att det skulle kunna återupptäckas som bot på sommarlovsuttråkningen. Gjorde en kopp te (jordgubb-guava, en favorit de senaste femton åren) och satte mig i trädgården och började skriva listor över vad som ska göras innan vi flyttar tillbaka.

Och när syskonfighter sedan bröt mitt fokus blundade jag, drog djupa andetag, och drömde om midnattschokladens sötma och julinattens tystnad.
Och visste att jag kommer att räcka till.
Att jag kommer att se till att räcka länge.

Läs mer:

• Ultravardag. Allt detta bär vi med oss i resten av våra liv.
• Fredag. Älska dagar och njuta av timmar.
• Folket. De är folket, jag är presidenten.

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.