sånt jag läser

Bokrecension: Vänligheten av John Ajvide Lindqvist

juli 12, 2021

Vänligheten av John Ajvide-Lindqvist

Jag har en djupt rotad förkärlek för överkokt storkökspasta. Den som är allt annat än al dente, nästan möjlig att äta även om man vore tandlös och glömt löständerna i glaset. Klibbig, klistrig, söt. Beskedlig mat som inte kräver ens fulla fokus, ingen risk att missa några subtila nyanser.
Om mat i kategorin storköksspagetti istället hade varit en typ av böcker, passar Vänligheten av John Ajvide Lindqvist in där. Kanske behöver man veta det för att uppskatta boken för vad den har, istället för att irritera sig på vad den saknar.

Vänligheten är den första bok av John Ajvide Lindqvist som jag läser i tryckt format. Jag har lyssnat på Låt den rätte komma in och Människohamn som ljudböcker, men det var många år sedan och under en tid då jag använde ljudböcker för att somna till, så hälften av böckerna blev nog bara bruset som utgjorde soundtracket till mina drömmar. Med andra ord är jag ingen Ajvide Linqvist-kännare som kan sätta Vänligheten perspektiv till hans tidigare verk, men vissa element känns klart igen. Kanske typiska för just skräckgenren: det ultravardagliga, närmast alldagliga, den djupa förankringen i en tid och en plats. Det alldeles vanliga som krävs för att skräckelementets ovanlighet ska få en naturlig plats i berättandet.

Den här gången är platsen Norrtälje. Året är 2018. Vi följer tre killar och tre tjejer i trettioårsåldern under en höst som leder till  att deras liv tar sig nya vändningar. I bakgrunden, som en fond för berättelsen, finns förändringen som sker med själva staden de befinner sig i. En gul container har dumpats i hamnen. Innehållet är okänt. När den väl öppnats sipprar något ut som urholkar människors vänlighet och omvandlar Norrtälje till en allt mörkare plats.

Vänligheten är en bok där man aldrig behöver läsa mellan raderna. Samspelet mellan människor, deras tankar om varandra och hur de förändras över tid, skrivs läsaren på näsan. Ingen del av karaktärernas personlighet eller åsikter hämnas hängande i luften, oförklarad. Så fort ett karaktärsdrag kommer fram illustreras dess uppkomst med en bakgrundshistoria som förklarar hur det kunde bli på det sättet. Visst är det en typ av gestaltning, men den är ganska oraffinerad. Vanligen föredrar jag berättelser där människors drag skrivs fram med de små detaljerna över tid, inte den stora händelsen som ska förklara allt. Komplexitet och många bottnar i själva utförandet av karaktärsgestaltningen kan man söka i andra böcker. Likaså dialoger med finess och trovärdighet.

Men det är karaktärer som tillåts ha många olika drag, både smickrande och osympatiska.  Som får göra bra val, göra dåliga val, som får utvecklas och förändras under berättelsens gång. Jag har läst kritik mot fokuset på de överviktiga karaktärernas kroppar – och det stämmer att både en av de två överviktiga tjejerna och de fördomsfulla ytliga killarna hon möter initialt har fokus på just hennes övervikt. Men detta förändras under berättelsens gång, och inte på amerikansk-film-sättet genom att hon gör en extrem make-over och förändras utseendemässigt. När annat blir viktigare minskar kroppens betydelse. Att som överviktig lägga sitt missnöje med tillvaron i kroppen är knappast ovanligt, även om det inte gäller alla. Vi lever i ett samhälle som erbjuder det som ett legitimt fokus för livsförändring, en enkel förklaring på sådant som är jobbigt.

Även om karaktärerna inte beskrivs på ett litterärt avancerat sätt, tillåts de vara både fördomsfulla och mjuka, vackra och galna, loseraktiga fast med exceptionella övernaturliga förmågor. Och ännu viktigare: de utvecklas under romanens gång, påverkas av vad de går igenom. Det lyfter hela den här boken, får mig att köpa det här gänget och bry mig om dem trots att jag egentligen inte riktigt tror på dem.

Vänligheten är skriven med en ivrighet i sitt berättande, en ömsinthet för sitt persongalleri och för berättelsen. Det är en bok som vunnit på att kortas, att finslipas, fördjupas, men i slutändan blir det som att möta serveringspersonal av storkökspasta som ler stort och undrar om man inte ska ha lite mer för att den där klibbiga spagettin är extra god idag. Man dras med i entusiasmen, släpper bristerna, det blir comfort food i bokform, det blir härligt att få hänga med och efter avslutad läsning längtar jag faktiskt tillbaka.

En mysig bok att sjunka in i, behaglig för att komma igång med läsningen om man inte befunnit sig i den på länge, något att liksom glida igenom, utan nämnvärt tuggmotstånd.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+7
att skriva

skriv en roman i sommar. eller inte alls.

juli 11, 2021

Svartvit bild på laptop på säng.

En gång var sommaren tiden då jag skrev. När jag var tolv, tretton, fjorton försökte jag skriva en roman varje sommarlov, när jag var femton lyckades jag för första gången. Skrev i baksätet på bilsemestrar, skrev i en solstol vid en pool, skrev på altanen medan sommarregn smattrade på taket, skrev sent in på kvällen på ett hotellrum i Beijing medan neonljus fladdrade utanför fönstret. Mina sommarlovsdagar brukade börja med att jag tog en promenad, sedan skrev jag tre-fyra timmar, sedan gick jag en till. (Som ni märker var jag en charmant och social tonåring). När jag var femton, sexton, sjutton, arton skrev jag ett fullt romanutkast varje sommar, under lovets febrila första veckor. En utmattande omvälvande handledsvärkande process. Jag hade ännu inte förstått hur jag skulle få dessa romaner till färdiga böcker. Hur långt dessa utkast var från en färdig berättelse var något jag inte riktigt stod ut med att ta till mig, för jag förstod inte hur redigeringen skulle gå till, och framförallt förstod jag inte hur jag skulle kunna bryta ned den i mindre delar.

Sedan blev jag nitton, Storasystern föddes, skrivandet behövde omdisponeras, det var inte längre bara mina egna preferenser som regerade. Men samma relation till skrivandet fortsatte – intensivt och fixerat under korta tidsperioder när möjligheten fanns. När föräldrar och svärföräldrar var på besök så att det fanns mer barnvakt. Senare, när jag börjat jobba, under tider när jag tog ut jourkomp som ledig betald tid och skrev på dagarna.  Tider då jag skrev så intensivt att det nästan svartnade framför ögonen av trötthet varvades med långa perioder av att inte skriva något alls, bara längta efter det. Det blev text, det blev skrivande, men kanske hade texten mått bättre av att få växa fram på andra sätt, kanske hade jag också mått bättre av det.

Svartvit bild på någon som skriver.

Den senaste omgången med mitt bokprojekt har jag försökt göra annorlunda. Alla skriva-en-roman-på-en-månad-omgångar genom åren har lärt mig att jag kan spurta fram ett råutkast på kort tid, bygga mig ett material att arbeta med. För det är jag tacksam. Men insikten som kommit senare är att både texten och jag sedan behöver tid och regelbundenhet för att mejslas fram till sin fulla potential. Och egentligen är det ju så jag vill ha mitt skrivande. Jag vill inte att det ska finnas närvarande i mitt liv bara någon gång per år, jag vill att det ska löpa i bakgrunden, hela tiden. Det är som med min träning – ibland har jag perioder då den får vara intensiv, men de perioderna får sitt största värde av att den finns mer lågintensivt i bakgrunden hela tiden. Stora delar av det senaste året har jag dagligen befunnit mig i mitt romanmanus, även om det tidvis varit så lite som fem minuter om dagen. Det har utgjort en avgörande skillnad för hur min roman har kunnat mogna fram.
Det har gjort mig till en lyckligare människa, för jag blir en lyckligare människa när jag skriver.

Skrivprocesser är olika, skrivmänniskor är olika, vissa behöver de stora sjoken sällan, vissa de små stunderna ofta, vissa både och.
Jag kan inte veta vad just du behöver.
Men kanske är det du ska göra i sommar inte att hosta ur dig en roman för att detta är enda chansen att skriva. Kanske är det du ska göra i sommar att utforska vad som krävs för att du ska kunna få till en daglig skrivrutin, hur lite som krävs varje dag för att du ska komma in i ditt projekt när du väl är igång. Vad händer om du skriver tjugo minuter om dagen i sommar, utan ett krav på att den tiden ska ta dig till ett färdigt projekt? Vad kan du göra för att få behålla det regelbundna skrivandet när hösten kommer?
I slutändan kanske den intressantaste frågan inte är: hur hinner jag skriva färdigt utan hur hinner jag skriva.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+8
sånt jag läser

Böcker jag läste i juni

juli 10, 2021

Svartvit bild på kvinna som läser bok i hytten på en färja.

Jag läste tre böcker i juni, fast egentligen tror jag att jag läste fler, men det är bara dessa tre jag kan minnas. Det var nog bara de här jag läste ut, och så påbörjade jag flera andra. Läste stora delar av Vänligheten av Ajvide Lindqvist, till exempel, men läste inte ut den förrän i juli (den är ju trots allt typ 700 sidor lång).
Jag läste på stranden, på bryggor, på balkongen. Det var bra läsupplevelser, alltså i bemärkelsen upplevelse av läsningen oavsett bok, själva känslan av att ligga utsträckt och njuta av ord. De doftade solkräm och svett, sand och salt.

Jag har tänkt en del på de här inläggen, på vad det får för konsekvenser att sammanfatta läsningen såhär.
Å ena sidan vill jag inspirera till läsning, och jag vill berätta om böcker jag träffat på. Alla böcker har jag inte tid eller lust att skriva ett eget inlägg om, men jag vill ändå ge dem en plats, det är så lätt för en bok att drunkna i bruset, att låta böckerna få utrymme blir en fin sak.
Å andra sidan bekymrar det mig att jag kanske åstadkommer motsatt verkan. Att istället för att inspirera till läsning kanske jag får någon att känna sig ännu länge ifrån att börja läsa. Precis som den som skulle fara väl av att lägga undan 200 kronor i månaden till en buffert kanske inte inspireras av folk som sparar 20 000 per månad för att gå i pension om tio år, eller den som borde ta en halvtimmes promenad tre gånger i veckan inte inspireras av en maratonlöpare.

Men jag fortsätter med mina sammanfattningar, ger er bara en påminnelse: jag har en hjärna som har lätt för att läsa snabbt, jag har ett liv där jag har möjlighet att sitta mycket på parkbänkar och läsa och utöva mitt favoritkoncept “egentid-fast-tillsammans-med-barnen”. Därför läser jag mycket. Ja inte enorma mängder nu i juni då, men den här brasklappen kommer jag med nu så ni är redo för när sammanfattningen av juli kommer, för när bara en dryg vecka av juli gått märker jag att det blir mycket läst den månaden.

Det här är i alla fall vad jag läste i juni.

Eufori av Elin Cullhed, vattenflask från Klean kanteen, ett exemplar av Hufvudstadsbladet, skrivblock och penna samt tallrik med ostsmörgåsar, allt på en picknickfilt. Svartvit bild.

Ulrika Nettelblad läser Eufori av Elin Cullhed.

Citat ur Eufori av Elin Cullhed

Eufori av Elin Cullhed

Fiktionalisering av Sylvia Plaths sista år i livet, skriven av Elin Cullhed som skrev uppmärksammade unga-vuxna-boken Gudarna om ett tjejgäng i Tierp. Även om böckerna behandlar helt olika teman känns leken med språket igen, ett experimenterande där språket får bli vildvuxet och ovårdat, avancerat och talspråkligt och upphackat om vartannat. Boken är skriven i jagform, som läsare följer vi den fiktiva Sylvia Plaths inre monolog, och det är en intensiv och vindlande monolog, växlar i känsla från mening till mening.
Jag kan inget om Sylvia Plath, har inte ens läst Glaskupan. Det enda jag visste innan läsningen var att hon tog sitt liv (men så långt följer vi henne inte i den här boken, det här är  berättelsen om livet innan det slutgiltiga mörkret, vilket jag uppskattar). Kanske finns det aspekter av boken man uppskattar om man vet mer, eller har läst Sylvia Plaths dagböcker; jag såg någon recensent som skrev om att stilen i dagböckerna påminner om den ton Cullhed skriver fram.
Hur som helst är jag ambivalent inför Eufori. Den har blivit väldigt älskad och många verkar ha fått en stor läsupplevelse av den, men mig lämnade den ganska ljum. Jag ska utveckla det i en längre recension, måste samla tankarna fullt ut först. Men det är något med texten som aldrig riktigt griper tag i mig, en känsla av att språket ibland skapar större krokben för närvaron i texten än vad det låter mig svepas med. Ibland undrar jag också över urvalet av scener – varför just de händelser som tagits med i boken skildras. Trots att många dramatiska saker sker saknar jag en nerv och en framåtrörelse, och kanske finns det en tanke med det, ett sätt att skildra någons tilltagande förvirrade smärta, men för mig håller inte språket hela vägen för att bli övertygad.
Så synd, för jag ville verkligen gilla den här boken. Jag gillade verkligen den här intervjun i Skriva med Elin Cullhed. Och rent estetiskt var boken så fin. Kanske gjorde allt det att jag gick jag in med för höga förväntningar; det är ingen dålig bok, men – för mig – inte heller omvälvande.

Citat ur Alla orden i mig av Karin Erlandsson

Alla orden i mig av Karin Erlandsson

I juni avslutade jag och skickade iväg mitt stora skrivprojekt. Det är en sådan urladdning, på många sätt ett antiklimax, att nå den punkten efter så lång tid och så intensivt arbete. Jag skrev många gånger om det i juni, bland annat i det här inlägget. I tomheten som uppstår när jag inte skriver, men hela mitt sinne fortfarande är kvar i känslan av slutspurten i en skrivprocess, hjälper det för mig att läsa om andras ord. Alla orden i mig av Karin Erlandsson innehåller dels essäer om skrivande, dels utdrag ur Erlandssons skrivdagbok under några år. Våra skrivprocesser, eller kanske åtminstone skrivmentaliteter, påminner om varandra. Att Karin Erlandsson dessutom bor på Åland gör att det känns ännu mer hemtamt; jag har också suttit och skrivit slutscener till dansbandsmusik på Rosella, jag har också legat på spindelgungan på Lilla Holmen och stirrat upp i himlen och samlat kreativ kraft. Mer om boken har jag skrivit här.

Skrivliv av Gun-Britt Sundström

Ofta när jag är i ett sådant skede att jag läser om Alla orden i mig läser jag också Skrivliv av Gun-Britt Sundström. Det här är Sundströms dagböcker från 70-talet då hon arbetade som kulturjournalist på DN, skrev flera romaner (däribland klassikerstämplade Maken), studerade, cyklade ensam på långa cykelsemestrar, funderade över liv och skriv och att ha barn eller inte och passion kontra resonemangspartier. Det är livsbejakande och ambivalent, en längtan efter att hinna allt eftersom så mycket som är roligt. Det finns en sådan hängivenhet till det som är intressant, och en kunskapstörst. Blir alltid inspirerad till att vara både glad och kreativ när jag läser denna. Har skrivit mer om den här. 

Sådär. Det var sådant jag läste i juni. Nu ska jag lägga mig på balkongen, äta glass, och läsa lite mer. Gör det ni också, vetja!

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+9
sånt som inte får plats i andra kategorier

Platser

juli 9, 2021

Jag simmar ut mot hopptornsflotten i sjön Trehörningen i Fjällnora friluftsområde och vattnet är brunt och inte klart och salt som hav, som på Åland. Men mest tänker jag på temperaturernas skiftningar, skikten. Skikten, som inte är som hav. Ytan varmare, knappt svalkande, men det räcker med en spark nedåt i djupet, en fot som trampar vatten för långt ned, och man känner kyla. (Och slingerväxter.)
Det är skillnad på sjö och hav men det är sjö som jag känner till, det är sjö som alltid kommer att kännas som vardag och hav som kommer att bära med sig en känsla av solsemester, tillfällighet, främlingskap.

Men också: att simma i sjöar är min barndom, min ungdom, att bada i havet är mitt vuxna föräldraskap.
Skikten, som utgör ett människoliv.
Olika nivåer, man trampar vatten, man rör sig mellan minnen och tiden som pågår.
Kanske är detta konsekvensen av att ha bott på flera platser: att man aldrig är riktigt hemma någonstans.
Kanske är detta orsaken till att man flyttat från första början: att man aldrig kände sig självklart hemma, inte på grund av omgivning utan en medfödd rotlöshet, en hjärna som alltid för en ut i det okända istället för längs upptrampade stigar.

Foten ned i kylan, trampar vatten, blickar upp mot hopptornsflotten och barrträd och lövträd och vattnets mörker på andra sidan av sjön. Inser hur just det jag ser i den här vinkeln, med blicken rakt fram, ser ut som sjön på östra sidan av Ön i den fiktiva plats jag skapade för min roman, sjön där Chrissy har sin fest i slutet av boken, sjön där den här scenen utspelar sig.
Sötvatten, som tycks huvudpersonen Laura så främmande.
För henne har det självklara alltid varit hav.

Jag sitter i en lekpark i Flogsta, jag läser Vem dödade Bambi av Monika Fagerholm, jag tjuvlyssnar på Uppsalamammors samtal. Bedövande fuktig hetta, svettpärlor i nacken, tryck över tinningarna. Höghus och cykelvägar, den sortens områden det finns så mycket färre av hemma på Åland. Urban miljö bortom stadens centrum. En blandning av asfalt och kullar och offentliga gräsmattor. Bebyggt land, människoflöden, möjlig anonymitet, stadsbildning som brer ut sig, så mycket asfaltsland, så mycket människor.

Tjuvlyssnar på mammorna, kanske liknar vi varandra mer än vad jag och mammorna i lekparkerna på Åland gör. Åtminstone i var vi kommer ifrån, vilka vi en gång varit. Små saker man knappt tänker på som egenskaper eller kulturella drag förrän man flyttar någon annanstans där det inte är på samma sätt. Vi kommer från bakgrunder där universitetsstudier är en självklarhet, men inte att kunna laga punka på cykeln eller snickra en altan.  Där det kan rankas högre att ha råd att bo så att man kan klara sig utan bil än att ha råd att ha två bilar per familj. Mammorna här är äldre än på Åland, de har dyrare kläder men på ett sätt som inte ska synas, när de diskuterar sitt föräldraskap är det i mer teoretiska, abstrakta, politiska termer, de pratar mer om kärleksrelationerna än om barnen, de pratar mer om sitt självförverkligande, de pratar om hur de ska kunna fortsätta vara de människor de egentligen är. Moderskapet som en förändring, en möjlig försämring, ett livsstilsval. Inte ett obestridbart faktum som sker i varje liv, utan ett möjligt felbeslut.
Kultur är som ett modersmål, jag förstår de små nyanserna, symbolvärdet i påståenden, budskapen som ligger mellan raderna. Samtidigt är det ett modersmål jag inte talat på många år, en värld jag lämnade, mitt kulturspråk är gammelmodigt, eller kanske vred jag alltid de kulturella dragen åt egna håll, precis som jag experimenterat med mitt modersmål, gjort mitt språk till ett eget och inte någon annans.

Som så många gånger förut i närheten av den bakgrund jag kommer ifrån har jag en känsla av att ha undsluppit något. Ett öde som verkade som den självklara vägen men som kanske skulle ha kvävt mig.
Men inte tagit mig undan genom planering och taktik, lämnat genom något slags ickeplanering, genom att bara inte göra det som man hade kunnat förvänta sig, råka välja en annan väg.
Som om man går åt fel håll i en korsning, när vägarna fortfarande ligger nära varandra, utan att veta att de sticker iväg åt helt olika riktningar, långt bort längs allt detta land som brer ut sig.

Jag springer längs en grusväg i skogen, jag springer fort för annars kommer myggen efter mig. Jag springer genom hettan och solnedgången, jag springer genom skymningen som närmar sig. Sommarnätterna blir mörkare snabbare här än i Umeå, det här är en av alla mina platser, Umeå var en annan, Åland är en tredje. Jag är omgiven av tystnad. Av kalhyggen och av dofter. Jag mäter ingen hastighet, jag kräver inga rekord, jag bara springer. Jag är elva år äldre än när jag bodde på den här platsen men aldrig har jag varit så stark, och så snabb. I mig finns den sega uthålligheten, i mig finns  de snabba spurterna, i mig finns avsaknaden av rädsla för hjärtats bultande i bröstet, i mig finns en stark magmuskulatur som håller mig upprätt, i mig finns fötternas malande, i mig finns tilltron till mitt eget varande.
Genom sommarnatt som blir sommarkväll springer jag, tolv kilometer springer jag, når tillståndet när tankarna faller på plats, när tillvaron lägger sig i ordning.
Rotar mig, i rotlösheten.
Grundar mig, i alla dessa platser som är och varit mina.
Bär dem inom mig, framåt med en självklarhet, steg för steg.
Hittar mina egna vägar.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

+10
tips

5 x bra grejer.

juli 6, 2021

 

Har packat, städat, jourat, sett samma Shakespearepjäs tre gånger med Storasystern (den var bra varje gång, men allra lyckligast var jag över hur den gick rätt in i henne, som ett slags kulturellt uppvaknande).
Och sedan: förflyttat mig. Men mer om det senare, när tid finns, och lust.
Med lust kommer man långt här i livet, det är nog det som tagit mig ungefär överallt (för det är definitivt inte organisationsförmåga…)
Men idag tänkte jag tipsa er om fem saker jag snubblat över på sistone som jag tyckte särskilt mycket om.

En låt: New Boo med Kwamie Liv

New Boo med Kwamie Liv är mörk och dansant med repeatvarning. Passar att skriva till i sommarkvällen när man vill lyssna på något som drar igång lite känsla och dramatik, passar att lyssna på medan man sminkar sig om man ska ut i sommarnatten.

En text: “Det är den 15 april 1996 i Luleå, en måndag.” av Elin Ruuth

Snubblade över den här krönikan av Elin Ruuth och älskade stämningen i den. Den sätter fingret på något jag starkt känner igen från att vara nio-tio år, något jag ser ibland när jag betraktar Storasystern. En säregen ålder, kanske mindre omskriven än tonårens dramatik och den unga vuxenålderns utmaningar, men oerhört fascinerande. En blandning av barnets sinne och ett mer vuxet intellekt, att börja orientera sig som varelse i världen och inse att man är en del av den. Tyckte särskilt mycket om det här citatet:

“Jag kan få en känsla, när vi sitter framför datorn och spelar, av att jag är liksom utanför eller exakt i mitten av tiden och universum. Det är den känslan som gör att jag inte kan uppfatta att vi som bor i Luleå har en dialekt, att 1990-talet har ett mode och att mitt eget ansikte har ett utseende. Jag kan inte se någonting som utmärker just vår tillvaro, vår position, vi som spelar Backpacker och är här och överallt.”

Ett träningspass: Enjoy Cardio Workout med Pamela Reif

Åh Pamela Reif! Så roliga träningspass. Filosoferade kring henne här, nu ska jag bara tipsa er om ett av hennes senaste träningspass som är så ROLIGT hela vägen igenom. Underbara musikval (det börjar med I follow rivers med Lykke Li i The magician-remixen och slutar med Cola med Camelphat & Elderbrook, bara en sån sak), kul koreografi. Säkert lite svårt om man inte är van, och kanske konditionsmässigt krävande om man inte cyklar runt med en lådcykel typ en mil om dagen som en galning, men här kommer en till glad nyhet: det är bara tolv minuter! Så hur jobbigt det än känns första gången är det nästan över innan man ens har börjat, och det pågår så kort stund att man hinner köra det typ var och varannan dag om man har lust.

Ett podcastavsnitt: Något slags känsla med Hanna Hellquist

Något slags känsla är en podcast där Nina Wikner intervjuar författare om skrivande och skrivprocess. Det är pålästa samtal som rör sig mellan djupt och ytligare, samtal som tar sitt avstamp i skrivande men sedan kan handla om typ hela livet. I konversationen med Hanna Hellquist kom det att handla mycket om barn, familjebildning, hur fan man ska få ihop allt i vår tid och om det verkligen är så här det ska vara. Ärligt, varierat och intressant, en lyssning som kan skapa tankespår som får vandra vidare genom huvudet efter att avsnittet är klart.

En artikel: The hidden rooms in my mind

Autistiska Posy skriver om ett liv av att kunna tänka utan att kunna prata, och beskriver med fascinerande klarhet hur hon uppfattar sitt inre. Extremt intressant. Stora delar av läsningen tänkte jag på Laura, huvudpersonen i mitt romanprojekt. Laura, som inte är fullt ut som Posy, men kanske delar vissa drag med henne; Laura, som man kan läsa på väldigt många sätt och som mina testläsare har läst på väldigt många sätt, precis som det är tänkt. Laura som är jagberättare, vilket innebär att hela perspektivet är vinklat från hennes förståelse för sig själv och sin omgivning, vilket skapar en inneboende otydlighet i vem hon egentligen är.
Men det var nog om Laura, det var nog om den där boken. Artikeln var bra. Läs den.

The Hidden Rooms in my Mind

Läs mer:

En gång i tiden tipsade jag varje vecka om poddar, texter, låtar, filmer, allt möjligt intressant jag kommit i kontakt med på sistone. Här finns en ocean av sysselsättning för den som behöver det. Alla de gamla inläggen hittas under kategorin tips, och rubriken “Söndagsplock.”

 

 

+10
sånt som inte får plats i andra kategorier

onsdag den 30 juni 2021.

juni 30, 2021

Svartvit sepiatonad bild på hav och båtar i Mariehamn, Åland.

Det är den sista dagen av att skriva ett inlägg om dagen. Jag är inte överraskad över att jag fortsatte hela vägen in i mål. Jag fortsätter ju alltid. Envisheten finns i mig, ibland påminner jag mig om att jag måste vara försiktig med den. Det sägs att man ska hitta sitt varför för att kunna uppnå ett mål, för att orka hålla motivationen hela vägen. Men jag behöver knappt något varför, det är bara därför, nu ska det här hända för jag sa det, rakt in i kaklet gasen i botten och aldrig vända sig om för att snegla bakåt.

Det är den sista dagen av juni, juni var bra, jag kan inte säga annat. Jag ramlar inte in i sommaren och semestern slutkörd som förra året. Men jag ramlar in i den förvirrad. Jag är van att ha ett ständigt projekt som jag dyker in i så fort jag får möjligheten, men nu är det projektet klart. Under all pandemi när det har varit mycket mindre avlastning med barnen än vanligt eftersom farmor och farfar och mormor och morfar bor i Sverige har jag rott mitt romanprojekt i hamn, och nu när en sommar av avlastning väntar är jag utan det. Som vikt när man tappar den, gravidmagar som försvinner, rör mig fortfarande efter andra proportioner. Det är en kris, inte en smärtsam sådan, men en påtaglig. Vem är jag utan ett mätbart mål. Vad händer med mina dagar utan denna ständiga riktning.

Det är den sista juni, jag har arbetat, jag har ätit rabarberpaj. Jag har cyklat till Elgiganten och köpt en ny mobil. Inget att höja på ögonbrynen över, det är fortfarande ingen smartphone. Men jag fick reda på varför min gamla mobil inte fungerar i Sverige; den har bara 2G. Jag gick in i affären med en hisnande känsla av att vara hemlig agent. En dubbelnatur. Här rör jag mig i samhället, en trebarnsmor med jobb och bostad, vårdat klädd. (Nå, allt är relativt; jag bar den långa svarta, eftersom jag knappt äger några andra kläder, men måsbajsfläcken har bleknat lite med en ytterligare tvätt och jag tänkte försöka färga om den snart så ovårdad kan man väl ändå inte kalla den?) Man skulle kunna tro att jag är en helt vanlig samhällsmedborgare. Men skenet bedrar. Det här är ytans normalitet som tillåter insidans knäpphet att leva vilt.
Och så köpte jag den billigaste knapptelefonen jag kunde hitta, det visade sig vara en sådan här som ska tåla att slängas från berg och kastas i oceaner och vars reklamfilmer visar muskulösa män i tunga industrijobb som måste kunna ringa någon när de fastnar i gruvrasen.
Perfekt, tänkte jag, då är jag redo för äventyr.

Den sista juni, jag har ätit köttfärssås och skrivit en krönika. Sista juni, jag har cyklat med Storasystern till Lilla Holmen för att se på utomhusteater. En kväll med bara vi två stora tjejer. De spelar Shakespeares Som ni vill ha det. Det är Storasystern som har bett att vi ska gå för hon har fastnat för det när vi passerat repetitionerna på väg hem från kvällsbaden. Kvällen är plötsligt kylig, vi tar med oss filtar, sveper in oss. Jag tror att det ska bli jag som uppskattar föreställningen och hon som uppskattar att vi gör något tillsammans. Men Storasystern blir förhäxad, fascinerat golvad, och det är jag som sitter och tänker på detta otroliga: att här är jag med mitt stora barn. Att här sitter jag med min flicka som snart blir tio år och vill se på teater som jag också njuter av. Det är jag som drar in henne i min famn, det är jag som tvingas förstå att jag ska vara tacksam så länge det är med mig hon går dit.

Pjäsen är fantastisk, vi skrattar rakt ut flera gånger, vi huttrar i kvällen, luften luktar hav.  När vi cyklar hem har mulenheten börjat skingras fast kylan är kvar. Solnedgången är blodröd. Skymningen fylld av sus genom löven som juniskymningar är.
En dag bland andra dagar, vad ska man göra av alla dessa dagar, men av denna dagen blev det något trots att den inte hade någon riktning.
Och trots att jag inte hade någon riktning kändes det som att jag kom fram.

Här finns mer information om föreställningen. Rekommenderas!

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

 

+16
sånt som inte får plats i andra kategorier

Kobbar och skär

juni 29, 2021

Tre barn framför fönster med hjärtan på. Ett barn får stå på ett annat barns knä för att kunna titta in i ett fönster. Svartvit bild.

Ingen människa är en ö, sägs det, men jag jobbar inom psykiatrin, jag har mött många öar.
Många av de psykiatriska sjukdomarna börjar när man är så ung att man inte hunnit forma ett stabilt nätverk av människor som bryr sig om en, no matter what. Eller så har konsekvensen av sjukdomens framfart gjort att de som brukade finnas nära hamnat långt ifrån.
När jag var läkare inom öppenvården kom de flesta patienter till besöken ensamma.

Just nu gör jag annat. Det är specialist i psykiatri jag ska bli, men för att bli det måste jag arbeta även inom andra, angränsande områden. Under våren har jag varit inom geriatriken, och fått sitta med vid utredning och uppföljning av demenssjukdomar.
Plötsligt är de där, de jag sett så mycket mindre av under psykiatritiden: de anhöriga.

Det är svårt att vara anhörig. Det är svårt för att någon man älskar är sjuk och det är svårt för att det är lätt att känna sig till besvär. Och ibland är man det – inte för att man är besvärlig, men för att man ofta blir en extra arbetsuppgift i någons redan fullspäckade dag. För den som har en sjuk närstående finns det en patient i fokus, för den som vårdar den sjuka finns många fler. Ibland kommer anhörigsamtalen som en omöjlighet som ska sprängas in i en dag där man redan inte hinner.
Men egentligen är de förstås ovärderliga, dessa anhöriga.

Dessa anhöriga som ser och rapporterar. Som kan berätta alla detaljer som inte syns under ett läkarbesök, eller som patienten själv inte förmår berätta. Om vardagsbestyr och variation över tid. Om biverkningar och verkan. Om nätter. Om morgnar.
De anhöriga som hör och kommer ihåg. Som skriver ned och frågar upp, som upprepar och påminner. De anhöriga som får informationen som ges att leva vidare långt efter besöket.

Döttrar och systrar, oroliga hustrur. Söner och bröder, vaksamma makar. Svärdöttrar och svärsöner, barnbarn och hela tjocka släkten. Ju mer utsatt patient, desto viktigare blir de. Ett par ögon, ett par öron, en hjärna som inte sviktar.

Det finns många likheter mellan en demenssjukdom och en långvarig psykossjukdom. Successivt blir man sämre, hjärnans funktioner allt svagare. Det blir svårare att förmedla hur det har varit sist. Det blir svårare att berätta om en förändring, och än svårare att berätta när den började och i samband med vad. Det blir svårare att minnas vad läkaren gett för besked.
Det blir svårare att klara det ensam.

Ingen människa en ö, säger de, och när jag vandrar hem genom junihettan tänker jag på alla de som fanns omkring mina patienter, som fortfarande finns kring dem nu när jag gör annat. Kontaktpersonerna som höll i patienten mellan läkarbesöken, som stod för kontinuiteten när en läkare började och en annan slutade. Som kunde ha följt samma patient i åratal. Som kunde berätta om allt det jag inte såg vid enstaka besök, men som kom fram mellan dem. Som kunde komma med på besöken, ett extra par öron, ett extra par ögon. Som kunde påminna om vad som blivit bestämt.

Som färjor till fastare land.
En stund borta från ö-varandets enslighet.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

+19
familj

Ler och långhalm

juni 28, 2021

Svartvit bild på två syskon. Av det ena ses ryggsäck och keps, av det andra mest ett par fötter i sandaler.
Vi brukade kalla dem för bebisarna, tills Habanero förnärmat sa att hon minsann inte är någon bebis. Och det är man väl inte längre när man med emfas klarar att protestera mot benämningen. Så vi började kalla dem småttingarna, tills Lilla Gubben sårat påtalade att han minsann inte är något litet barn mer, jag börjar alldeles snart skolan.
Då började de kallas småsyskonen istället, denna roll i familjen som kanske är det som från början förenade dem till en enhet. Och mot detta – att det är småsyskon – fann de inga protester.

Lilla Gubben och Habanero. Så tätt intill. Ett och ett halvt år mellan dem, kroppar tätt intill varandra i cykelvagnen, samma dagisavdelning, samma vänner. Lika långa, lika tunga, samma storlek på cykeln.  När Storasystern träder in i en storbarnsvärld de inte har tillgång till, ett nio och ett halvt som de inte ännu kan förstå, då finns alltid tryggheten i att vara en småtting. När det behövs är man alltid två.

Lilla Gubben och Habanero. Så långt ifrån. En som skriker fula ord, en som gråter tysta tårar. En som sveper in sig i  handduk för att ta sig mellan badrummet och sitt eget rum när det kommer besök just när han har duschat, och ändå rodnar, generad över klädselns otillräcklighet. En som öppnar dörren naken när grannen ringer på och säger Ursäkta får jag säga en sak, det passar inte så bra just nu för jag har inga kläder på mig. En som alltid vinner fyra i rad, eftersom han tänker till. En som alltid vinner sten-sax-påse, eftersom hon fuskar. En som kompromissar när han är övertygad om att det är det moraliskt rätta för hela familjens bästa. En som kompromissar när hon inser att hon kan skapa en win-win-situation som gör att hon får allt hon vill ha samtidigt som andra också blir nöjda.

Och trots det. Eller kanske snarare just därför.
Ler och långhalm.
Sidor av samma mynt, natt och dag, sol och måne.
En andra halva att formas med, formas intill, skapa sina konturer mot.
“Vad fint att ni har varandra”, säger jag plötsligt när jag betraktar dem, kanske har jag den konstiga rörd-rösten-igen, tårarna som bränner bakom ögonlocken.
“Ja mamma”, säger Lilla Gubben, och
“Ja mamma”, säger Habanero, och
båda ser upp på mig och väntar på att jag ska säga något mer, för inte kan väl detta simpla uttalande vara hela orsaken till att jag avbryter deras lek.
Det är klart att de har varandra.
Hur skulle de annars ha det?

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

 

 

+17
sånt som inte får plats i andra kategorier

Landstigningen

juni 27, 2021

Svartvit bild på flicka som tittar ut genom fönster på hytt på Eckerölinjen.

Jag minns hur märkligt jag tyckte det var som barn att man kunde tycka att något var så vackert att man fick tårar i ögonen. Man gråter när man är ledsen. Man skrattar när man är glad. Men den skrovliga rösten och de blanka ögonen när föräldrar läste slutet på en bok där allting gick bra? Samma sorts anomali som regn när det är sol.

Många känsloupplevelser minskar i sin dramatiska intensitet med åren, förmågan att bli rörd ökar. Alla samlade erfarenheter som ligger lagrade i sinnet. Mildheten. Sårbarheten. I varje ögonblick som slutar lyckligt är man medveten om hur olyckan hade kunnat se ut, hur svindlande millimetrar skiljer stadga från fritt fall.

På sista tiden har jag blivit rörd allt oftare. Kanske är det pandemtiderna och den annorlunda värld de skapat, kanske är det hur milt juniljuset silas genom lövverket, kanske är det den nya livsfasen det innebär att ha äldre barn.

Jag får avbokningar en dag och plöjer igenom hela nästa patients journal från början till slut. Rehabilitering efter en hjärnblödning, den var för länge sedan, en rutinuppföljning. För ingen är detta ett stort besök utom för mig som tio minuter tidigare befunnit mig i journalanteckningarna som rör sig mellan liv och död och okänd rehabiliteringspotential och de svåra besluten om när man ska lägga ned sina insatser. Och nu sitter jag där, med en talande gående levande livlig människa framför mig.
Det brukar kunna vara så att det som är ett rutinbesök för läkaren är något stort för patienten, men den här gången är det för ovanlighetens skull tvärtom; jag grips av rörelsen, rösten stockar sig, måste samla mig, för nu sitter vi här i det lyckliga slutet, och alla utom jag som just har läst om det har glömt hur osäkert det en gång var att vi skulle nå hit.

Jag blir rörd över morgongrötens kavalkad av sensoriska upplevelser, jag blir rörd över doften av en sommarmorgon på cykeln på väg till dagis. Jag blir rörd över Lilla Gubben som läser böcker för Habanero, över Storasystern som undervisar sina småsyskon i åländsk lokalkännedom efter att ha ägnat vårterminen åt att plugga in fakta om alla de åländska kommunerna.  Jag blir rörd över hur de alla tre klagar varje dag över dessa idioter till syskon, men gråter hejdlöst när de skiljs åt för en vecka eftersom småsyskonen ska till mormor och morfar en vecka tidigare än resten av familjen. (Storasystern ska vara på ett läger, alla ska ha roligt, gråten stillnade sedan.)

Jag blir rörd över att läsa Harry Potter-böckerna för Storasystern och på ett annat sätt än förr drabbas av hans föräldralöshet, av hans längtan efter ursprung, längtan efter familj. Mrs Weasley kramar Harry i slutet av fjärde boken och han inser att det är första gången han blir kramad på det sättet, som av en mor. Mina tårar rinner, jag blir så hes att jag inte kan läsa. Men herregud mamma han har ju KLARAT sig nu säger Storasystern, jag minns hur jag brukade säga åt mina egna föräldrar att läsa riktigt när de drabbades av dessa obegripliga vuxna tårar.

Jag blir rörd över människorna som ställer upp med hjälp när allt kört ihop sig och släkt är för långt borta, jag blir rörd över alla avgörande viktiga vuxna som finns runt mina barn, att föräldraskapet inte måste vara så ensamt som det ofta är i det moderna väst, att vi kan vara ett samlat vuxenskap snarare än enskilda familjeenheter. Jag blir rörd över skjutsar och verktygsutlåning och ett par extra ögon på vad ens barn gör, jag blir rörd över kärlek som uppstår i de märkligaste vrår.
Över liv som trumfar död, över död som existerar vid sidan av liv. Över hur mycket skratt som kan finnas i livets slutskede. Och i dess början.

Och jag blir rörd på båten till barnens mormor och morfar, när vi närmar oss.
Efter en mycket lång tid. Inte båtresan, men all pandemitid som föregått den.
Lilla Gubben, sakligt faktabaserad:
“De ropade i högtalaren. De sa att vi är framme om tio minuter. Vi kommer att träffa dem snart.”
Habanero, på tårna för att se ut genom fönstret. Habanero, som ropar, hänfört:
“Nu händer det, nu händer det! JAG SER LAND, JAG SER LAND!”
Och det gör jag också.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

+14
Mat

Ett gott liv. en god gröt.

juni 26, 2021

 

Havregrynsgröt med frysta hallon, mjölk och jordnötssmör. Svartvit bild.

Jag tycker om att äta goda saker, allra mest tycker jag om att äta goda saker som jag kan äta hela tiden. Goda frukostgrötar. Mellanmål som mättar lagom, efter-träningen-mums som gör att en dödstrött kropp reser sig igen. Det är gott med glass och charkbrickor och råbiff och chips och pizza men det ligger oftast i deras natur att man inte äter dem hela tiden, och sådant kan skapa en rastlöshet i mig, ett slags orolig beslutsångest. Om jag inte ska äta det hela tiden, när ska jag äta det då? När är det dags för glassen i frysen, bullen i skåpet, godiset i skålen?  Den ligger och pockar i huvudet på uppmärksamhet.
En god gröt, däremot. Den kan man äta varje morgon utan några funderingar. Bli lika lycklig varje dag.

Jag minns en gång på en fest när jag var tjugo och skulle förklara för någon hur fantastisk min chokladbollsgröt var.
Den gick ut på att man blandade ner massiva mängder kokos, kakao men också – för smörig krämighet – cashewnötter i sin havregrynsgröt. Som en chokladboll, till frukost, varje morgon!
På den här tiden var jag helnykterist så det var inget svamligt fyllesnack, bara ett rent och skärt grötevangelium som jag ville sprida till vem som helst som kunde lyssna. (Jag gick inte så mycket på fest när jag var tjugo, kanske är detta en av orsakerna.)
“Men är det inte enklare att bara äta en chokladboll då”, sa festdeltagaren när min evangeliska predikan var över. Tydligen blev han inte frälst.
Och jag tänkte att det måste man väl förstå att inte kan man äta en chokladboll till frukost varje morgon, då är man ju hungrig igen långt innan lunchtid.

Varje morgon hela den här våren har jag ätit den här gröten, den magiska gröten, en blandning av sötma och strävhet, krämighet och textur, kyla och värme, denna gröt som är en fest för alla sinnen:
man gör helt vanlig havregrynsgröt. I mikron, på spisen, hur man nu brukar göra den.
Sedan öser man över frysta hallon, ni vet sådana där man köper på påse. Värm dem inte eller nåt, de ska vara krispiga och kalla i kontrast mot den varma gröten, det är en del av tjusningen!
Ringla sedan över rikliga mängder jordnötssmör, jag rekommenderar crunchy för att få maximal fest-för-alla-sinnen-effekt.
Och så någon mjölk till, mjuk och len mjölk som lägger sig kring all denna ljuvlighet.

Denna gröt!
Låt pandemin ta slut, låt festerna börja, så att jag kan ge mig ut och sprida dess budskap.

Läs mer:

Alla mina inlägg om mat hittar du här och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

 

+15