familj

vi har alla känt den ibland

oktober 13, 2021

En kväll hör jag henne be till jultomten. Min Habanero, med de stora känslorna. Min Habanero, med de stora orden.
“Kära Jultomten”, säger Habanero, “hörde du förut när jag sa de fula orden? Jag menade det inte kära jultomten, du måste förstå, det händer bara så med mina känslor ibland. De blir så stora, i en liten kropp.”
Knäpper händerna, blicken i knäet, rösten mjuk och lugn.
“Kära Jultomten, min mamma läser böcker om barn med stora känslor för att få tips, men jag tycker inte tipsen verkar vara så bra, kanske hon måste gå till bokaffären och säga att de ska ge pengarna tillbaka.”
Böjer huvudet, hakan mot bröstet, blundande uppfylld av ögonblicket.
“Kära Jultomten, jag ska berätta en sak, jag fick inte precis exakt allt det jag hade på min önskelista förra julen. Och jag förstår, jag sa de dumma sakerna, jag tog mina syskons leksaker, jag var inte alltid ett snällt barn, men tomten, det är den där känslan, vi har alla känt den ibland. Kanske har du känt den, tomten? Kanske har du också blivit JÄTTEJÄTTEARG? Och sen tomten. Sen kanske du har ångrat dig?”
Lägger sig på rygg i sängen, breder ut kroppen, suckar.
“Kära jultomten, jag menar bara, du måste ju inte lyssna på precis exakt allt.
Tystnar en stund, tankfull, och sedan:
“Och Jultomten, en sak till. Om du träffar Tandfen, kanske att du kan prata med henne om pengarna? Att kanske hon borde ge alla barn lite mer. Jag menar, för en hel tand. En euro är inte så mycket då.”
Somnar sedan, lugn.
Som man blir när man fått prata om sådant som är viktigt.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

 

+28
sånt jag läser

Böcker jag läste i september.

oktober 12, 2021

September var en plottrig läsmånad som kännetecknades av att jag impulsläste sådant jag fick syn på – på biblioteket på jobbet, i hyllan med böcker för föräldrar bredvid barnböckerna på stadsbiblioteket, i min egen bokhylla. Som när jag var barn och läste allt som dök upp, ett oselekterat bokslukande. Så kan man också få läsa, det behöver inte finnas en plan eller en lista över allt man vill hinna läsa innan man dör. Ibland vill man bara ha ett stadigt flöde av ord.

Hälsogåtan av Anders Wallensten

Mysig bok om vad man ska göra för att leva ett långt liv, skriven av biträdande statsepidemiologen Anders Wallensten, ni vet han som folk pratade om var den snygga killen med käkbenen på Folkhälsomyndighetens presskonferenser på ett sätt som aldrig hade varit okej om han hade varit en kvinna. Men kontraktet på boken skrevs tydligen långt innan han blev coronapresskonferenskändis. Hur som helst är det här en bok som är befriande i sin avsaknad av någon ny metod eller särskilt koncept. Den säger sådant de flesta av oss hört förut: det är bra att röra på sig, ensamhet är dåligt, ät inte för mycket och fel saker. Kommer inte ihåg något nytt jag lärde mig från den, men just därför var den behagligt ångestbefriande att läsa, perfekt innan man skulle sova. Det är bra att ta trapporna, sötsaker är bra men inte jämnt, zzzzz så somnade man sött mitt i det mysigt behagliga språket och ibland är det allt man behöver.

Maken av Gun-Britt Sundström

Läste om denna moderna klassiker från 70-talet om evighetslångt on/off-förhållande som dissekeras i moralfilosofiska diskussioner mellan superintellektuella huvudpersoner. Med den beskrivningen fattar man inte hur rolig och underfundig den här boken är. Rolig att återvända till när man läst den förut eftersom man tänker annorlunda kring huvudpersonernas kärleksbryderier andra gången, men framförallt tycker jag om att vara i den här puttrande mysiga nyfikna tillvaron som Sundström skriver fram, och som också går igen i hennes dagboksanteckningar från 60- och 70-talet som jag tidigare skrivit om. Ni kan höra mig diskutera boken i radio här. (Även om jag var märkligt nervös den här gången, tror jag gjorde bättre ifrån mig förra månaden när vi diskuterade Om snö och guld av Inger Edelfeldt.)

Om snö och guld av Inger Edelfeldt

Den här läste jag också för vår radiobokcirkel (och kom på just nu när jag skrev att jag läst, hur ska man hålla koll på böckerna? Kanske måste sluta med de här inläggen, det blir för mycket att minnas för en stackars hårt arbetande hjärna). Om snö och guld är hursomhelst en utvecklingsroman om en mycket känslig flickas uppväxt och väg in i vuxenlivet. Lättläst och poetiskt skrivet, men för min smak lite långdraget ibland trots att de enskilda kapitlen var lätta att följa och boken gick snabbt att komma igenom. Kanske var jag inte i rätt fas för boken, för det klickade inte riktigt för mig, trots att den var välskriven. Här pratade vi om den i radiobokcirkeln.

Björnkvinnan av Karolina Ramqvist

Kör ett litet Karolina Ramqvist-tema i min läsning just nu, det blir någon bok av henne per månad (läste ju Alltings början i augusti och nu håller jag på med More fire.) Det finns vissa aspekter av hennes författarskap jag tycker mycket om, och annat som inte passar min smak, men hur som helst tyckte jag det kändes trevligt att liksom gå in i ett författarskap som har ett lagom antal böcker och jämföra likheter och skillnader mellan dem. Björnkvinnan har jag läst förut, men då hade jag trettionio graders feber, så det kändes rimligt att ge den en mer fokuserad läsning. Det här är fiktion i gränslandet till essä, en berättelse om historiska skeenden men också om författaren som gör research kring de historiska skeendena. Författarens fascination för berättelsen hon söker är kanske mer intressant än själva berättelsen i sig. Det är en text med pretentioner och kanske är den pretentiös, men det finns något i tonen och exaktheten i hur små ögonblick beskrivs som gör att texten bär upp sig själv. Jag tycker om att befinna mig i Ramqvists ton.

Vardagshjälte 24/7 – om att vara ensamförälder

På stadsbiblioteket finns en hylla bredvid bilderböckerna med böcker om föräldraskap. Där landar jag alltid medan barnen väljer böcker att låna hem och läsa. På det sättet har jag kommit att läsa om alltifrån att adoptera och ofrivillig barnlöshet till att vara tonårsförälder eller singelmorsa. Föräldraskap som koncept intresserar mig bortom de egna erfarenheterna. Att förhålla sig till reproduktionen och familjerelationernas vindlande värld känns allmängiltigt intressant, inte bara som en del av berättelsen om mitt eget liv utan som en del i de många berättelser det finns om att vara människa.
Just den här antologin från olika föräldrar som var mer eller mindre ensamma med sina barn var fylld av kulturmammor och journalister. Kändes som 75% var typ mamman i Alltings början eller i Diva.
Men intressant att läsa deras olika berättelser, rakt upp och ner från olika liv.

Allt jag fått lära mig av Tara Westover

Välskriven (och hypead) självbiografi om att växa upp i hemskolande familj med psykiskt sjuk paranoid pappa. Om att använda jakt på kunskap och sin egen intelligens för att slå sig fri. Intressant och målande beskrivet, men ibland lite tungt som jag tycker att självbiografier kan bli – passade mycket bra att varva med annan skönlitteratur och ta ett kapitel här och där tyckte jag.

Så. Det var allt! Vilken knäppt spretig läsmånad det blev. Men ganska trevlig.
Har ni läst något särskilt bra på sistone? Skriv en kommentar i så fall vet ja.

 

 

Läs mer:

 

 

 

+13
sånt som inte får plats i andra kategorier

vad jag jobbar med. hösten 2021.

oktober 10, 2021

gravid läkarstudent

(En gång i november 2013 när jag snart skulle fylla 21, var läkarstudent, och väldigt mycket gravid med Lilla Gubben. Och skrev på en roman, men det är en annan historia.)

Ni är några stycken varje vecka som söker i bloggen på saker som läkare, läkarstudent, jobba som läkare.
Det här kan vara en av de sämsta platserna att hitta information om det. Jag skriver sällan om mitt yrke, det är ett medvetet val. Jag bor på en så liten plats;  det vore svårt att skriva om något som hänt på jobbet utan att ryktet genast skulle dra igång om vem som var inblandad. Men det största skälet är att min blogg är min oas och jag har en kreativ vision för dess berättelse. Och det är en berättelse som handlar om andra delar av mitt liv.

Men ibland när jag skriver om alla de andra delarna av livet nämner jag mitt yrke, och då är det bra att kunna hänvisa till något. Så här kommer en sammanfattning om mitt yrkesliv som det ser ut just nu, hösten 2021. Jag jobbar ju mest som läkare, men också med att skriva; jag har delat upp det i båda delarna.

En sak innan jag börjar, förresten. När man radar upp alla saker här låter det så självklart, som om jag vetat precis vad jag håller på med och tyckt det är givet att gå i den riktningen. Sanningen är att jag krisar mig igenom mitt yrkesliv. Jag ifrågasätter om jag har gjort rätt val, googlar och fastnar i forumdiskussioner om allt från bli hemmafru på heltid till jobba som läkare i USA (det verkar som att dygnetrunt-dagis och reservnanny om den vanliga nannyn blir sjuk är viktiga komponenter för att få ihop det med familjelivet) och läsa systemvetenskap och jobba inom med tech.  Jag har insett att det har att göra med min personlighet mer än mitt jobb. Jag är ständigt nyfiken men också ständigt velig. Dessutom perfektionistisk, självkritisk och fylld av en skam över att mitt läkaryrke inte är min stora livsdröm på samma sätt som för många av de jag pluggade med. Att regelbundet livskrisa om yrkesvalet är något som hjälper mig att hålla gnistan i mitt yrkesliv. Som när folk säger att deras äktenskap är lyckligt för att vi väljer varandra varje dag, jag vill välja mitt jobb varje dag. Det gör jag genom att flörta med andra yrken och inse att jag har det bäst där jag har det.

(Har typ noll bilder på mig i sjukhuskläder, men här är en gammal bild från när jag fortfarande pluggade.)

Jobba som läkare

Jag jobbar som läkare inom psykiatrin. Jag gör en ST-tjänstgöring, vilket innebär att jag kommer att bli specialist i psykiatri. I en specialisering ingår att jobba på andra ställen än på psykiatrin, det kallas för randningar. Därför jobbar jag just nu på en akutmottagning för kroppsliga sjukdomar, och jag har det senaste året även arbetat på barn- och ungdomspsykiatrin, geriatriken och internmedicinska avdelningen. Från december kommer jag att arbeta på psykiatrin igen.

Arbetsuppgifterna som läkare i psykiatrin beror på var man jobbar – om man jobbar på en mottagning eller sluten avdelning, om det är brett med många patientgrupper eller specialiserat. Innan jag gick ut på mina randningar jobbade jag 1,5 år på en allmänpsykiatrisk öppenvårdsmottagning. Med andra ord träffade jag patienter med alla möjliga tillstånd, från autism till bipolaritet till schizofreni. Min uppgift var att samla rätt information för att kunna sätta diagnos och upprätta en vårdplan för behandlingen. Jag ordinerade medicin och följde upp de behandlingarna. För att kunna göra allt det finns en ocean av kunskap under ytan. Jag har åkt på kurser om psykofarmakologi och specifika sjukdomstillstånd, plöjer böcker, och framförallt: arbetar med samtalet som verktyg. Om en kirurg är skicklig med operationsinstrumenten behöver en psykiater vara skicklig med samtalet. Jag har övat mig i hur jag får människor att berätta, jag har övat mig i hur jag sätter samman deras berättelser till en begriplighet som de kan känna igen sig i. Jag har lärt mig hur man kan ta ned de stormande känslorna i en situation, jag har lärt mig att stå pall för för andras upprördhet. Mitt jobb innebär att ha rätt att ställa frågor för att försöka förstå.

Jag började plugga till läkare för tio år sedan, tog examen 2016 och flyttade till Åland. Här gjorde jag min AT-tjänstgöring. AT-tjänstgöringen är ett jobb som alla läkare gör efter examen, jag brukar beskriva det ungefär som en traineetjänst för att få en grund i yrket. Man har en lön och man jobbar, man är inte student. Men det finns reglerat inom vilka områden man ska jobba (internmedicin, kirurgi, psykiatri och allmänmedicin) och att man ska ha tillgång till handledning. Läkaryrket är fullt av sådana här reglerade steg – först AT-tjänstgöring, sedan ST-tjänstgöring, sedan är man specialist. Efter varje steg ökar lönen radikalt och man får papper på att man har klarat av det som påverkar vad man kan göra därefter. Men jag tror egentligen inte att det här är så annorlunda från många andra jobb – att man går från junior till mer senior, att man utbildar sig och skaffar nya kompetenser – det är bara mer formellt reglerat. AT-tjänstgöringen är ungefär ett och ett halvt år, ST-tjänstgöringen fem år. Jag har kommit halvvägs i min ST.
För den som börjar plugga till läkare nu är systemet annorlunda, med BT istället för AT. Men hur det funkar får ni läsa någon annanstans. Grundprinciperna – ett yrke med flera steg och regleringar kring stegen – är detsamma.

I min ST-tjänstgöring ingår olika obligatoriska kurser som jag åker på ibland. Det ingår också en grundläggande utbildning i psykoterapi som sträcker sig över 1,5 år, det var den jag nämnde här.

Det bästa med mitt läkaryrke är att det är varierande, stimulerande, dynamiskt och tryggt och att det finns många vägar att ta. Och att man kan gå jour och sen ta ut kompensationen i ledig tid så att man inte är låst till ett visst antal semesterdagar om man behöver vara ledig.
Det sämsta är det statiska och lite tradiga i att behöva samla rätt kompetens på papper oavsett hur mycket man redan kan, det ger mig ibland en flashback till skolgången när det var viktigt att man satt av tid snarare än bevisade kunskaper. Och att man är omgiven av så många ambitiösa människor att valmöjligheterna ibland känns som plågsamma påminnelser av allt man inte gör, att det är så lätt att känna sig otillräcklig. Jag kan också sakna det kreativa och att arbeta i projekt, men det får jag ju i mitt skrivande.

Läs mer:

Jobba med att skriva

Jag skriver texter och får betalt för dem, så jag antar att jag även jobbar med att skriva.
Jag skulle inte kunna leva heltid på det skrivande jag gör. Då skulle jag behöva skriva mycket mer som jag får betalt för och mycket mindre gratis. (Obs – skriver aldrig gratis för någon som borde ha resurser att betala, dvs har annonsintäkter eller på annat sätt en kommersiell produkt. Men den här bloggen och mitt skönlitterära skrivande tjänar jag ju inga pengar på).
Just nu skriver jag mest bokrecensioner, i en tidskrift som heter Affärsmagasinet Forum och Folkbladet Västerbotten ibland. Tidigare har jag skrivit krönikor i Läkartidningen, Folkbladet Västerbotten, Nya Åland. (Min guide till att skriva krönikor hittar man här.)

Väldigt länge har jag haft en känsla av att jag vill skriva, men inte försörja mig på det. Jag tror att ett skrivande för att klara mina omkostnader skulle ge mindre energi till mitt kreativa skapande än vad jag får nu. Ibland känner jag mig som en kung som håller sig med en fritt skapande konstnär vid hovet, bara det att jag är både kungen och konstnären. Jag fattar mina beslut kring skrivprojekt grundade i lust och rätt ton. Jag skulle aldrig ta emot ett erbjudande kring något kommersiellt kopplat till den här bloggen, till exempel, som skulle störa visionen jag har för den. (Jag är inte nedlusad med erbjudanden, men någon gång har det hänt, och aldrig har det hittills varit värt det). Jag tackar nej till skrivuppdrag för att de är för tråkiga i relation till betalningen. Eller för att jag vill ha tid att skriva romaner och plugga ryska.

Men jag tycker om att ha betalda skrivuppdrag, några stycken då och då, lagom. De utmanar mitt skrivande, ungefär som att träna andra muskler än de man är starkast i på gymmet, bort från bekvämligheten. Och framförallt utgör de ett slags alibi. Om någon säger jag hörde att du skriver, vad skriver du? kan man snabbt hänvisa till det som är jobb och på det sättet socialt legitimt. Det kreativt sårbara kan man spara till konversationer med någon som på allvar är intresserad, och förstår.

För mig är blandningen av de två världarna just nu det bästa. Någon annan gång kanske jag tänker annorlunda. Men nu är det hösten 2021 och just nu är det här vad jag gör.
Nu ska jag avsluta det här mastodontinlägget. Om ni har några frågor, ställ dem gärna i kommentarsfältet, så ska vi se om jag kan ge några kloka svar.

Läs mer:

 

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

 

+29
att skriva

Refuseringen, del 4

oktober 8, 2021

Utsikt från Miss Voon, Uppsala

Den fjärde refuseringen kommer på en måndag. Den femte ska komma på en fredag, samma vecka, men det vet jag inte än.
Jag är på ett hotellrum, jag är på en kurs i psykoterapi. Upplyft av känslan av att göra något värdefullt. Det har varit en bra kursdag, jag utvecklas.
Man skulle kunna tro att jag är på kurs mest hela tiden, på hotellrum har jag blivit refuserad förut. Det är mycket kurser i en specialiseringstjänstgöring som läkare, men mellan refuseringarna finns en andra coronavåg, och en tredje, som ingen visste skulle komma under den där resan. Jag har suttit på Zoom i timmar och försökt lyssna till föreläsningar istället för att uppfyllas av mötet med livs levande kollegor.
Mellan refuseringarna har manuset rivits ut, arbetats om, fyllts med 50 000 nya ord istället för de gamla som rök.
Mellan refuseringarna har livet hänt.
Som så många gånger i livet är det som ser likadant ut på ytan fundamentalt annorlunda under den.

Den fjärde refuseringen kommer från ett av Sveriges största förlag, de som gav mig den feedback som fick mig att arbeta om hela manuset. De skriver:

Hej Ulrika,
Tack för att vi har fått läsa Laura.

Manuset har många styrkor. Det är vemodigt berättat: sällsamt, romantiskt och allvarsamt, och dessa drag återkommer på flera sätt. I språket, i gestaltningen, i valen av de romantiska namnen, i familjernas historier och beteenden. Språket är fullt av finstämda betraktelser – rösten besitter barnets iakttagelseförmåga som filtrerats ytterligare en gång genom en vuxen person, från ett tydligt efteråt.

Men samtidigt upplever vi att texten – genom det lätt högstämda språket – lovar mer än den håller, liksom bäddar för något större som aldrig riktigt infinner sig. Som om relationerna beskrivs som djupare och viktigare än vad de faktiskt grundas i läsaren.

Vi har därför beslutat oss för att tacka nej till utgivning, men skickar med ett lektörsutlåtande här nedan så att du kan få en tydligare förståelse för hur vi har resonerat.

De bifogar ett lektörsutlåtande. Det är en A4 långt. Det pekar på styrkor, svagheter, förbättringsmöjligheter i mitt manus. Det är värdefull information; jag vet att jag kommer att läsa det senare.
Jag sparar undan refuseringen i en särskild mapp, vill inte se den högst upp i min inkorg, har lärt mig hur jag bäst slickar sår – genom att först låta dem vara ifred en stund.
Hur allting vinner på att läsas många gånger, så att man ser lovorden och uppmuntran, inte bara det som inte blir.

Jag dricker drinkar med en vän och ser ut över staden. Den här staden har burit många märkliga delar av mitt jag. Den har burit att vara sexton, att vara tjugofem. Jag har aldrig levt här som vuxen, bara kommit på besök.  Jag har varit här och velat skriva, jag har varit här och velat sluta.

Jag tänker på att alkoholfria drinkar ska vara syrliga, annars blir de inte tillräckligt komplexa i smaken.
Jag tänker på att det finns så mycket ljuvligt man kan ägna sitt liv åt som inte är att skriva romaner.
Jag tänker på att kanske är idén om att jag ska använda mina ord just till böcker som ett gammalt klädesplagg jag en gång har älskat så mycket att jag inte ser hur det blivit för litet, urtvättat och blekt. Att minnet av hur mitt skrivande hållit mig längtande och uppfylld får mig att tro att just romanförfattande är vad jag alltid skulle göra.
Jag tänker på hur ofta vi delar berättelsen av att “aldrig ge upp” som ett självändamål i sig men mer sällan berättelsen om att välja att rikta om, göra annat, hitta rätt längs andra vägar.

Ord, jag tänker på allt man kan göra med sina ord.
Bedriva psykoterapi, till exempel.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+25
familj

Sammanbrottet

oktober 2, 2021

Sammanbrottet kommer över ett täcke.
Jag tänker på det precis så medan det händer, skriver text i huvudet mitt i krisen, parafraserar en gammal text jag skrivit förut. (“Utbrottet kommer över en avokado.)
Det är så mitt huvud reagerar när saker sker. Det finns en del av mig som bara är känslor, och en del som är text, alltid text. Förr brukade jag oroa mig över det beteendet. Vad märker man egentligen av verkligheten om man genast gör om den till berättelser. Men frågan hade lika gärna kunnat vara omvänd: hur får man en mening i verkligheten om ens verklighet inte utgör en berättelse.

Berättelse eller ej, här står jag och boxar på ett barns täcke. Med knytnävarna. Medan jag utbrister:
“AAAAAAAAAAAAAAAAAAAARGH OCH ALLA DESSA DUMMA TÄCKEN!!!”
Bakom mig hör jag ett ljud från Storasystern, för det är på Storasysterns täcke jag boxar. Ett slags frustande kvidande, jag har aldrig hört henne låta så förut. Det är nu det händer, tänker jag, skäms jag, det är nu hon blir traumatiserad för evigt. Kvällen när mamma tappade det. Hör bara hennes skräckslagna gråt.

Det har varit för mycket. Det har varit patientfall på jobbet som krupit in under huden och byråkrati av sådan grad att man kunde tro att min berättelse inte skrivs av mig, utan av Kafka. Det har varit vilda cykelfärder hem från simskolan med någon som är ögonblick ifrån att klättra ur lådcykeln i ren ilska medan hon vrålar VEM TRODDE DET SKULLE BLI BRA MED EN SIMSKOLA I EN ÄCKLIG POOL OM MAN HADE KUNNAT VARA I ETT HAV OCH HUR SKULLE MAN KUNNA VARA GLAD PÅ EN SIMSKOLA OM DEN HÄNDER PÅ EN FREAKING MÅNDAG!?!?!?!
Det har varit tabellförhör och läsläxor, gympapåsar och cykellysen, det har varit vabbdagar i klassiskt stuk, sömnlösa nätter med snoriga ungar, det har varit oro.
Det finns alltid plats för oro. Den kan vara mer eller mindre befogad, men alltid hittar den ett utrymme att ta om man inte tätar till så den inte smyger sig in. Oron är som skadedjur, som silverfiskar och råttor, den hittar skrymslen och växer till sig.

Och nu, efter en av alla dagar med för mycket, under veckor som varit för mycket, ska jag stoppa in Storasysterns täcke i lakanet eftersom det korvat ut sig under natten.
Vad jag avskyr att stoppa täcken i lakan. En sådan upplevelse av Sisyfosarbete. Av att vara underdimensionerad för uppdraget. Hur mycket man än plufsar in plufsar täcket alltid ut. Brer ut sig och överväldigar.

Så jag ger upp, och jag boxar. Med arga små nävar slår jag på detta täcke som ligger utanför lakanet, enormt och omöjligt att besegra. Hoppar upp och ned på golvet i ilska, som en barnfilmsfigur, vrålar:
“Och AAAAAAAAAAAAAAAAAAAARGH DITT DUMMA DUMMA TÄCKE!”

Hör ljudet, det kvidande frustande, drabbas av skammen, vänder mig om för att trösta det traumatiserade barnet.
Som sitter högröd i ansiktet och kämpar med näbbar och klor för att hålla sig för skratt. Och när jag vänder mig om brister det.
“Bli inte sur för att jag skrattar, men” – och skrattsalvorna avlöser varandra så att hon inte kan prata – “det såg så himla knäppt ut.”
Och i ett trollslag är både skam och ilska borta.

Morgonen efter berättar hon livligt om den skuttande täckesboxande mamman för sin bror.
Han som tror på auktoriteter, principer och ordning.
“Är det sant?”, frågar han mig genast.
Och när jag säger att det är sant, jo jag stod där och hoppade och boxade på ett täcke, och nä det var inte särskilt logiskt, då börjar han att skratta, det mjuka och porlande, det alldeles från hjärtat vällustiga, ett skratt som fångar upp hela den här världens tokighet, ett skratt som sköljer undan all oro, ett skratt som vi alla faller in i för att det är omöjligt att göra något annat.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+26
sånt jag läser

Böcker jag läste i augusti

september 19, 2021

I augusti läste jag mindre än vad jag ville, augusti var på många sätt inte som jag ville. Det låter mer dramatiskt än vad det var, det är väl mest som liv fungerar. Ibland går man lugn genom sensommarljuset och ibland är man i vändpunkter som tvingar en i nya riktningar och innan den nya riktningen är utstakad kan man vara orolig  över att inte ha någon karta. Nu har det börjat lätta, nu rör sig allt med annan lätthet, nu läser jag mer, nu skriver jag mer, nu är min kreativitet på väg tillbaka. ‘

Men var ju inte om det jag skulle skriva, utan om böckerna jag läste i augusti.

Alltings början av Karolina Ramqvist

Alltings början av Karolina Ramqvist

Det finns några böcker jag läst många gånger. Vissa av dem är mina favoritböcker, men andra är absolut inte det. Det kan vara annat än just gillande som får mig att läsa om en bok. Det kan vara en viss typ av teknik i skrivandet jag vill studera, något jag vill komma åt för egna projekt. Det kan vara en viss stämning som finns i boken som jag tycker om att uppleva, även när jag tycker att verket som helhet har brister som skulle dra ned mitt helhetsbetyg om jag skulle recensera den. Det kan vara att jag har läst boken vid vissa speciella tidpunkter i livet och när jag läser om den så är det som när man återbesöker barndomens platser – man minns något om vem man en gång var, man förstår något kring hur långt man har kommit. Till slut kan det varit så att man har läst om den så många gånger att det börjar bli en tradition, ett sätt att förstå vem man själv är i relation till alla tidigare versioner av en själv som läst den här texten.
Alltings början är en sådan bok för mig, jag läser om den ibland av alla skälen ovan. Den här gången ville jag nog allra mest studera sättet att skildra en lång tid, och att låta tidsmarkörer och historiska händelser ta sig in i texten. Mitt nya skrivprojekt utspelar sig också över ett helt decennium (åtminstone som jag tänker kring det projektet nu, något som varit tydligt i mitt skrivande genom åren är att allt kan förändras från ursprungsversionen, ursprungsvisionen).

Candy av Hanna-Linnea Rengfors

Candy av Hanna-Linnea Rengfors

Läste om den här på Flora Wiströms blogg, sedan impulslånade jag den på biblioteket. Snabbläst och poetiskt om att vara i en on/off-relation där den ena älskar och beundrar helhjärtat och den andra kommer och går och inte tar relationen på allvar annat än när det passar. Huvudpersonen lever i en ovanlig familjekonstellation där de är fyra vuxna i familjen som gemensamt tar hand om barnen – den familjebildningen finns som en självklar konstant i bakgrundshistorien men är inte fokus för berättelsen.
Jag tyckte om det poetiska och mystiska, flytet i språket, men tyckte intrigen i slutändan var tunn. Ibland var karaktärsteckningarna också för flyktiga för min smak.

Livet 40+ bok

Livet 40+ av Stina Abenius med flera

Alltså det är sådana här otippade grejer som sker när man går på biblioteket. Och när man liksom läser hela tiden, allt och det mesta. Den här lilla antologin från 2009 innehöll texter från kvinnor som var 40+ då, i stilen skrivet som klassiska veckotidningstexter. Fattade det som att den var kopplad till tidningen Tara eftersom de namngivna kvinnornas texter blandas med citat och historier på temat från “Taras webb”. Det här är väl inget jag kan recensera riktigt, men låt den läsningen påminna oss om att man måste inte läsa “fint” eller “fult”, man kan plocka en bok ur hyllan för att den väckte något slags tankar i en och sedan kan man plöja den för att… varför inte.

Till min dotter: en kort historik över världsekonoin av Gianis Varoufakis

Till min dotter – en kort historik över världsekonomin av Gianis Varoufakis

Läste för att recensera för en tidskrift, Affärsmagasinet Forum. Kort, snabbt och allmänbildande. Drar igenom de stora dragen i teorier kring hur ekonomi fungerar och varför det ser ut som det gör. Älskar sånt här som är allmänbildande i mikrofromat.

Brus – det osynliga felet som stör våra bedömningar av Daniel Kahneman, Olivier Sibony och Cass R. Sunstein

Läste också denna för att recensera, och… alltså detta var ju motsatsen till mikroformat. Ämnet är sådant som intresserar mig massor i grunden – bedömningar, hur gör vi dem rättvisa och likvärdiga från olika bedömare utan att sänka kvaliteten. Men tyckte boken var så otroligt långdragen! Kanske är jag orättvis eftersom augusti var en sådan tröttmånad, men… kändes som jag skulle somna jämnt när jag läste. Vi var helt enkelt ingen matchning.

I september har jag läst och kommer att läsa så mycket kul! Massa roligt populärvetenskapligt. Och några fina skönlitterära också hoppas jag. Har ni några boktips?

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+9
att skriva sånt som inte får plats i andra kategorier

Glimtar, september 2021

september 18, 2021

(Bilden är från en gång när jag var typ 21 år och nio månader i Umeå, och Lilla Gubben var typ noll år och nio månader i Umeå.)

Vissa septemberkvällar besöker jag platser jag en gång befunnit mig på, men jag ser dem genom någon annans ögon.
Det  nya bokprojektet innehåller scener i Umeå under tidigt 2010-tal. Åtminstone är det så i berättelsen nu, jag vet fortfarande att allt kan ändras, vet från så många gånger förut att man kan börja en berättelse med en viss riktning för att sedan upptäcka att det var något annat man egentligen ville säga.
Som så många gånger förut påminns jag om mitt minne. En välsignelse, en förbannelse. Det finns en befrielse i att glömma, men i skrivandet är det detaljerna från allt jag aldrig glömt som skapar livet.

Minnet av vinternätter som ligger väldiga framför en, frusna lår i för tunna byxor, doften av stjärnklart, vårvinterns smältning. Blek sol som tränger sig fram genom gråmulen himmel en dag i oktober, den instängda nybyggeslukten på Östra Station och hissen vars knappar alltid var hjärngympa om man försökte begripa vilken våning man skulle komma till, eftersom hela huset liksom lutade och hissen gick i ett sluttande plan. Glashuset på Rådhustorget, nattklubben Corona, Lindellhallens sorl, lunchbuffén där man betalade per hekto, snöoväder utanför de stora fönstren. Lutningen i vissa föreläsningssalar, akustiken i vissa byggnader. Lägenheter. Konversationer. De stora händelserna från den tiden letar sig inte in i manuset, det som faktiskt var mitt liv, för det är en bok som handlar om saker mitt liv aldrig innehållit, och som inte alls handlar om det som mitt liv handlade om de där åren. Jag är inte intresserad av att skriva skönlitteratur om mig själv, jag är intresserad av att låta mitt skönlitterära skrivande ta mig någon annanstans.
Om än till platser jag en gång känt.
Men genom någon annans ögon.

September är en trött månad i år. Jag letar efter en riktning men är utan stora mål. Jag ifrågasätter allt jag gör och vet att när jag gör det brukar det komma något bra ur det i slutändan, när det lossnar kommer idéerna och de kan ta mig vart som helst, men himlarna är grå och ländryggen gör ont av för mycket tid vid datorn och samtiden är anspänd i väntan på om vår värld är på väg tillbaka till hur den en gång var, om den någonsin kommer att komma dit. Men man orkar inte vara på spänn för länge i sträck, då blir spänningen spändhet, den molande huvudvärken längs tinningarna i slutet av dagen, det gråa i ovissheten. För ett år sedan skrev jag om den historiska tristessen, den fortsätter, lika lågmäld som man nu inser att alla världskrig varit mellan de historiska vändpunkterna.

Jag lyssnar på techno och cyklar så fort som benen bär. Jag dricker cola zero och påbörjar en psykoterapikurs, för jobbet. Jag väcker Habanero som blinkar mot mig i gryningsljuset och säger Åh min mamma, vad jag önskar mig Törnrosas öde! Vad jag önskar mig: sova i hundra år. Jag sitter på en stol på Habaneros och Lilla Gubbens simskola och läser rysk grammatik i ljudet av plask och doften av klor. Jag duschar varmt tills imman svept in alla mina tankars bekymmer i ett obestämt ludd. Jag längtar efter känslan när en text sitter, när en tanke sitter, när man vaknar en morgon och stiger ur sängen och inte längtar efter Törnrosas öde.

Jag känner att orden går så trögt. Blogginläggen blir färre, i mitt huvud finns en värld av ord men när de ska ned i meningar blir de inte som jag vill. Jag känner mig som en sångerska med stämbandsproblem, jag hör att det skorrar, kan ändå inte korrigera det. På blogginläggen som ändå blir trillar det in så många fina kommentarer att jag tänker att kanske är det ingen annan som känner skorret. Kanske finns det inte ens där, jag vet att ett liv med en viss sorts perfektionism innebär att i perioder se skorr och fläckar i den egna prestationen som ingen annan anar.

Jag pratar i en radiobokcirkel om Om snö och guld av Inger Edelfeldt. Det är underbart att sitta i studion, alla dämpade ljud, inga ekon. Jag drömmer om att leva i ett hem med studioväggar, detta lugnade dämpade, detta torra ljud.

Jag promenerar längs havet, tittar på det som så många gånger förut, våg efter våg, tanken efter tanke, låter ögonblick efter ögonblick sköljas under, grått eller blått, dämpat eller gnistrande, stilla eller stormande, varje dag en ny, varje förändring möjlig i varje stund.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här är mina inlägg i övrigt-kategorin. Och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+19
familj

Politiken

september 11, 2021

 

Vi bestämde oss för att ha familjeråd på söndagar.
Vi dricker äppelte med mjölk och går igenom vad var och en i familjen har tänkt på som de vill ta upp. Från barnhåll sådant som veckopengsnivåer och skärmtid, från föräldrahåll sådant som rumsstädning och planering. Barnen får alltid börja berätta, en i taget. Det har varit ett bra sätt att motivera dem. Det finns en lockelse i att få låta sin röst höras, om man är en del av ett myller där det kan vara svårt att få plats med den.
(Även om det, som i alla demokratier, även är en rättighet att inte låta den höras. Som Lilla Gubben ofta utnyttjar. Idag har jag faktiskt ingenting att säga och då tycker jag inte att vi ska slösa vår tid på det.)

De första gångerna med familjeråd blev jag överraskad av Habanero. Det var innan jag hade förstått hennes strategi.
Jag hade förväntat mig att hon – som alltid ska argumentera om allt – skulle använda sin taltur till att kräva godis istället för måltider, ständigt filmtittande, och att alla lampor i hela huset ska vara tända på natten med ett starkt och klart ljus.
Istället var hon lugn. Samlad. Rentav stillsam. Spärrade upp de klara blå ögonen, lade huvudet på sned, talade med en eftertänksam försiktig röst helt skild från hennes vanliga.
“Jag har tänkt på att vi borde se lite mindre film på morgnarna”, sa hon det första familjerådet, “det är faktiskt inte så bra med film för barn.”
Syskonen stirrade på henne. Denna svikare i de egna leden.
“Jag har tänkt på att vi måste leka försiktigare på balkongen”, sa hon det andra familjerådet, och sedan släppte lite av den ovanliga stillsamheten och en sedvanligare habanerisk bestämdhet återkom när hon reste sig, rusade ut på balkongen och ställde sig för att visa. “För HÄR”, sa hon och sträckte ut sin hand genom en del i räcket, “bara TÄNK er nu allihopa att ett LITET BARN faller ut här. En vild lek, en farlig lek, på balkongen. “Och så… ett litet barn…”
“Men det är ju omöjligt att ramla ut där”, sa Storasystern.
Habanero stack ut sin hand igen i mellanrummet, lät den glida genom luften med en lutning åt marken till, så att vi alla kunde föreställa oss att den lilla barnhanden egentligen var ett litet fallande barn. Sedan drog hon in den igen, ryckte på axlarna, sa med den mjuka rösten:
“Jaja. Jag bara tänkte. Att vi ska vara försiktiga med varandra, i den här familjen.”

Det var då jag förstod.
Att hon är en politiker, såklart.
Som gör som politiker gör.
Identifierar var den verkliga maktens korridorer finns, och lär sig att föra sig i dem.

Man kan vråla på sin mamma på Mariebads parkering, man kan svära sig genom dagarna, man kan helt sonika vägra gå hem.
Men man förstår att familjerådet är ett beslutande organ, här gäller det att hålla sig samlad.
Bygga upp förtroende för att vinna inflytande, så att man sedan kan vinna i de frågor som spelar roll för en.

Det tredje familjerådet var något av ett öråd. Det rådde spänningar mellan familjens yngsta damer.
“Det JAG vill ta upp den här veckan”, sa Storasystern, “är att det vore väldigt bra om vi har en regel att man inte klär av sig naken hur som helst och LÄGGER SINA SMUTSIGA KLÄDER I ANDRA PERSONERS RUM.”
Habanero tittade mycket intresserat på en fluga på fönsterbrädet. Lilla Gubben nickade entusiastiskt, han gillar ju regler.
“Det låter väldigt rimligt.”, sa han.
“Som till exempel”, sa Storasystern och pekade rakt på Habanero, “om DU KAN SLUTA KOMMA HEM FRÅN DAGIS OCH SLÄNGA AV DIG ALLA DINA KLÄDER I MITT RUM.”
“Åh”, sa Habanero med den mjuka politikerrösten, “jaha, okej…”
Sedan: tystnad.

Det blev Lilla Gubbens tur, som han avstod, och sedan blev det Habaneros.
Rak i stolen, fokuserad, en talare av rang. 
“Jag tänker att det vore bra om vår mamma slutade ta av sig kläder och slänga dem omkring sig i huset.”
“NU SKYLLER DU BARA IFRÅN DIG”, sa Storasystern, “mamma är INTE problemet!!! Hon slänger inga kläder!”
“Ja!”, sa Lilla Gubben. “Och om hon tar av sig kläder, lägger hon dem på helt rimliga platser.”
Habanero gjorde en konstpaus. Habanero log. Habanero reste sig från stolen, gick ut en bit på köksgolvet, pekade på något svart och luddigt som låg där.
“Jag har en liten fråga.”,  sa Habanero. “Till er allihopa. Vad är det här?”
“Det är mammas svarta strumpa”, sa Storasystern, “men -”
“Mammas svarta strumpa”, upprepade Habanero, och nickade med eftertryck åt sina ord. “En svart strumpa. På ett rent köksgolv. Rimliga platser… Men ÄR ett köksgolv en rimlig plats för en svart strumpa?”

Raskt gick vi över till föräldrasektionens ärenden.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

 

+29
att skriva

Refuseringen, del 3

september 8, 2021

Den tredje refuseringen kommer på en fredag. Den är väntad.
Jag har vetat att den ska komma på samma sätt som folk säger att de vet att idag är dagen då deras partner ska göra slut. Det är inte katastroftankar eller något sätt att kokettera kring min text, det är inte som när smala tonårstjejer står framför spegeln i omklädningsrummet på högstadieskolan och klagar över hur feta de är medan den som saknar deras kroppstyp byter om på toaletten.

Jag har mailat några dagar tidigare, hört mig för eftersom jag borde fått responsen vid det här laget, och små ordval i det (trevliga) svaret som meddelar att jag kommer få feedback innan veckan är slut har övertygat mig om det som sedan händer: de kommer att skriva något trevligt och smickrande och konstruktivt, men de kommer inte att anta mitt manus.

Den tredje refuseringen är väntad, jag har väntat på den sedan jag skickade in mitt manus. Att släppa det här bokprojektet efter den sista stora omarbetningen var inte lätt. Det behövde ske gradvis. Först genom att släppa in andra i texten över huvud taget, och sedan genom att skicka iväg den på ett mer stillsamt sätt än att skicka till alla förlag samtidigt.
Jag hörde av mig till en litterär agentur jag hade kontakt med för många år sedan, det var när jag precis vunnit Lilla Augustpriset. En gång när jag var tjugo drack jag kaffe på deras kontor medan vi diskuterade en novellsamling jag skrivit. Novellsamlingen var ganska dålig, men deras feedback var bra. Jag hade läst i en artikel om anställningsintervjuer att om man går på ett jobbrelaterat möte och blir bjuden på kaffe eller te ska man alltid be om svart kaffe, oavsett vad man egentligen dricker. Inget kladd med tepåsar, ingen som ska behöva springa och leta efter mjölk. Så jag bad om det, men på kontoret fanns bara en kaffemaskin som kunde göra allt annat än svart kaffe.
Jag drack en latte som aldrig tog slut. Sedan blev jag nästan tio år äldre, hann föda två barn till, skrev fler saker som inte “blev” något, byggde om mitt liv och mitt skrivande för att ha plats också för ett skrivande som inte “blir”.

En litterär agent representerar en författare och säljer rättigheter till författarens böcker. Det kan handla om att sälja in boken till de svenska förlagen, men framförallt arbetar agenter med att sälja utlandsrättigheter. I vissa länder, typ Storbrittannien och USA, är det en agent man måste skaffa sig först och sedan säljer agenten in en till förlag i hemlandet, men i Sverige är det nog fortfarande vanligare att skicka till förlag direkt. Här finns ett podcastavsnitt som visserligen är fyra år gammalt men som kan ge en överblick.

Jag ville skicka till agent för att det verkar svårare att få en agent än att få ett förlag, för att jag inte ville börja få refuseringar som på allvar skulle göra mig besviken än. Om man siktar mot något man redan tror är ouppnåeligt blir man inte lika ledsen när det inte händer. Det gav tid att förbereda sig känslomässigt för mer definitiva besvikelser.
Man kan skicka till agenter och förlag samtidigt, man kan skicka till jättemånga personer samtidigt, men jag ville inte det. Det var en magkänsla, jag såg ingen orsak att inte följa den.

Refuseringen kommer på en fredag, det är en dag när jag är så trött. Det har varit en stormig höst som vissa höstar är, bara det att hösten egentligen inte ens har börjat, att säkert finns ännu väldiga vindar att vänta.

Jag får ett mail. Mailet är vad jag har väntat mig. Kanske är det ännu finare än vad jag har väntat mig. Om väntan var som att veta att idag tar det slut är mailet ett klassiskt it’s not you it’s me. Jag känner igen upplevelsen från när jag själv läst böcker jag ska recensera, och helt enkelt inte tycker om dem. Inte för att det är en dålig bok, egentligen, det är bara inte min sorts bok.
Både kärlek och litteratur måste bygga på en äkta dragningskraft.

Såhär står det i mailet:
Tack Ulrika för att vi fått läsa ditt manus. Det är flyhänt skrivet med ett vackert bildspråk och en närhet till barnets känslor. Jag uppskattar dina annorlunda liknelser som får läsaren att förstå de stora känslor ett barn kan bara på. Jag har vridit och vänt på det och trots textens många styrkor kände jag i slutändan dock inte en tillräckligt stark koppling till texten för att kunna ta oss an den. Det är såklart högst subjektivt och för vår begränsade lista så tvingas vi vara väldigt hårda i vår process kring nya författarskap. Det hänger i slutändan på att vi brinner förbehållslöst för det vi tar oss an, och om jag ska försöka sätta ord på vad det var som inte nådde hela vägen fram för mig är det kanske att jag samtidigt uppfattade texten som aningen distanserad, bitvis nästan avmätt i berättarjagets perspektiv. Men som sagt – detta är subjektivt och jag tvivlar inte på att manuset kommer hitta ett hem hos en svensk förläggare och förhoppningsvis i förlängningen en agent. Dessvärre ser vi under det senaste året att det blivit svårare och svårare att sälja in skönlitterära manus till utländska förlag, där kriser har gjort att de alltmer prioriterar sina inhemska författare.

Jag stänger ned datorn, kryper ned i min säng och sover en halvtimme.
Innan jag somnar bestämmer jag mig för att jag ska visa det där mailet i bloggen, precis som jag visat refuseringar förut, för att ge ett exempel på hur det kan se ut. Kanske är det intressant för någon, jag minns att jag hade tyckt det när jag började skicka iväg mina bokmanus.
Men det måste bli senare. När jag orkar.

Sedan vaknar jag, och det är helg. Vi lagar tacos. Vi badar fotbad.
På lördagsmorgonen dricker jag kaffe i höstsolen på balkongen.
Och skickar iväg manuset i andra riktningar.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+26
familj

Hänt på sistone

september 5, 2021

Livet händer som liv gör, här har det varit tyst. Livet händer med sin ljuvlighet, livet händer med sina utmaningar, livet händer med spöregn i ansiktet, livet händer med krispig sol i kylig vind under havspromenader i kvällen. Livet är försöken att komma in i ett veckoschema igen,  livet är att dansa på deadline. Livet är besked som svider, oro om natten, livet är besked som får hjärtat att skutta, hopp kring köksbordet.

Den godaste cappucinon, krämigheten. Starkt kaffe på jobbet, svart när mjölken är slut, något bränt i magen. Mackor i farten, långa sittningar vid middagsbordet. Böcker som uppslukar, böcker som får mig att sucka. Upprop för ryskkursen, tro att jag är för trött, att kanske är det inte möjligt att göra också detta den här terminen. För att sedan sitta där, låta tankarna skingras från allt som inte är grammatik och ord och uttal, och påminnas om att just när jag är så trött är det den sortens saker jag behöver.

Lilla Gubben som börjar skolan, får sin första läsläxa. Förklarar att ikväll vill han lägga sig tidigt och ha en rejäl läskväll så att han ska hinna med allt och först brusar det förbi mig som det mesta på Radio Barn men så småningom förstår jag att han missat att läsläxan är två sidor, inte hela terminens läsebok.
Lilla Gubben som besöker skolbiblioteket för första gången, ber om böcker om Minecraft.
“Det finns bara på engelska”, säger skolbibliotekarien.
“Okej”, säger Lilla Gubben, “men jag kan läsa engelska.”
Lånar en bok om redstone. Återberättar allt han lärt sig från den för mig medan han spankulerar runt mig när jag sätter disk i diskmaskinen om kvällen. Han har händerna på ryggen, nickar ibland med bestämdhet åt sina egna ord. Om malm och pressure plates, om tusen obegripligheter som blir värdefulla för mig för att de är viktiga för honom.
Lilla Gubben som kommer ut från judolektionen på kvällen, vi ska cykla hem, han säger:
“Jag har saknat det här. När man är alldeles varm från judosalen. Och kommer ut i en kall kväll. Och får cykla. Jag älskar att cykla. Jag älskar att använda mina ben.”

Habanero som ser på mig uppifrån och ned när jag för en gångs skull tagit på mig något annat än mina favoritjeans, höjer sina ögonbryn och säger med en röst fylld av förvåning:
“Mamma, idag är du både bra OCH snygg!”
Habanero som sjunger i lådcykeln, hela vägen hem från dagis. Säger, som många barn:
“Mamma, jag har kommit på en sak till jag vill bli när jag blir stor, jag vill sjunga mina egna sånger.”
Men lägger till, med en insikt om nätverk och driftighet och hur man ska skapa en hype som kanske framförallt habaneriska barn besitter:
“Kan du filma mig med paddan när jag sjunger mina sånger? Sedan skicka filmerna till alla dina vänner och säga Om ni gillar det här, skicka det till alla ERA vänner och sen skickar alla vidare till sina vänner tills jättemånga vänner och vänner tittar på det? Kan du göra det?”
Och jag svarar mmm kanske det och Habanero vill förankra en deal som hon alltid vill:
“Kan du göra det direkt när vi kommer hem eller vill du dricka en kopp kaffe först och göra det sen?”

Storasystern och jag på promenad, bara mitt stora barn och jag. Storasystern och jag som har spa i badrummet, bara mitt stora barn och jag. Storasystern och jag som pratar om alla oro som kommer när man är nio och ett halvt med allt det kräver av en, bara mitt stora barn och jag. I hennes fotbad droppar jag eterisk olja, hon har fått välja, lavendel och mandarin.
“Lavendel gör att man blir lugn och avslappnad och mandarin hjälper en att börja tänka glada snälla tankar om sig själv, den höjer självförtroendet”, säger jag, för jag vet att det är sådant en flicka Storasysterns temperament tror på. Precis som hon tror att drömfångaren hjälper henne att inte drömmar mardrömmar eller att lättmjölk gör det lättare att somna (varför skull det annars heta “lätt”?).
“Vissa behöver ha många fotbad innan de känner av de eteriska oljornas effekter”, improviserar jag vidare, “men vissa känner det redan första gången. Hur de blir lugna. Och tänker snälla tankar om sig själva.”
Hennes tillitsfulla ögon, blicken när den möter min, överväldigad av stundens allvar.
“Jag känner det redan.”

Jag lär mina barn att ibland är det bästa man kan göra när det har varit svårt att inte lägga all sin kraft på att slåss mot det svåra, utan att ta hand om sig själv så att man orkar med det. Livet kan vara fotbad med lavendel och mandarin, livet kan vara minecraftboksläsning till sent en fredagskväll när man ändå kan ta sovmorgon dagen efter, livet kan vara att bre ut sig med sin sångröst så att det ekar över gatorna.
Livet kan vara en ryskkurs, hallonchoklad, chilimarinerade oliver, små ostar. Att ligga och läsa Elle i sängen en lördagsmorgon, länge, innan man gör något mer av den dagen. Att låta duschens hetta svepa in en och svepa bort besvikelsens trötthet, som förut. Att sänka sitt tempo utan att helt stanna av. Att låta liv hända, som det händer, inte kämpa emot det, utan anpassa sig efter det.
Rusta sig för att tåla det.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

 

 

+27