Nettelblad

skrivande, böcker, resor. och tre små barn.

Sida 2 av 204

Vykort från Göteborg, oktober 2020

(Alla bilder i det här inlägget är från Jonas Jacobsson, Unsplash.)

Jag reser från en plats där smittan inte finns till en plats där den är på väg att blossa upp igen. Som en zombiefilm där jag färdas in mot en zombiefylld stad som alla försöker ta sig ifrån, bara det att ingen rör sig bortåt för att ta sig ifrån det här hotet, den här tidens dystopi handlar inte om att fly i adrenalinstinn fart, uppfylld av agerande, den handlar om att stå ut tillräckligt länge i stillastående tristess. Den här tiden, som en överburen graviditet,  det har jag ju skrivit om förut.
Det känns förbjudet att resa, trots att det är en jobbresa och inte mitt privata beslut.

Göteborg är en stad jag inte begriper. Vart jag än går är jag antingen vilse eller nära att bli påkörd. Jag håller det inte mot stan, det är inte bara den, mest är det jag, och den har en definitiv charm, men det är ett under att jag ännu inte dött under en spårvagn.

Jag har kommit för att lära mig om ätstörningar, och om ätstörningar lär jag mig verkligen. Heldagar av föreläsningar och spännande nästan jämnt. Det är ett område som innehåller så mycket: det kroppsliga, internmedicinska. Det svåra psykiatriska. Att det, till skillnad, från mycket vi behandlar i sjukvård, är möjligt att bli helt frisk. De svåra konsekvenserna av att inte bli det.

Och bortom föreläsningsdagarna gör jag annat.
Jag promenerar längs vattnet genom oktoberkväll som är ljum men mörk, milda vindar mot kinden, jag går och går och går som man kan göra när man inte har någon tid att passa. Jag blir refuserad.  Jag äter carpaccio som är så god att jag nästan får tårar i ögonen, en chokladtårta så krämig att jag inte kan koncentrera mig på vad mitt fikasällskap säger. Dricker färskpressad grapefruktjuice på hotellets frukostbuffé och läser i Göteborgsposten om en förskola med extremistkopplingar, tänker att man märker att man inte är på Åland.
Ligger i badet och läser Den stora skrivboken av Agota Kristof, så bra att jag ryser, så länge sedan någon bok gjorde mig så hänförd.

Jag sitter i morgonrock vid det lilla hotellskrivbordet, med gardinerna fördragna, och skriver. Blogginlägg. En krönika om vårt behov av dramaturgi i nyhetsflödet, hur det kan få oss att vilja passa in händelseförloppen till  bra berättelse istället för en sanning.
Och skriver på något som kan bli längre, något annat. Trevande anteckningar, utforskning av min nya idé, att börja bygga miljöerna och tiden och känslan. Det är ett så behagligt stadium, en text som kanske kan bli, en idé som ännu inte är uttömd, alla möjligheter fortfarande öppna.
Jag påminner mig själv att inte hasta fram. Låta den där idén gro länge. Det finns ingen orsak att rusa. Jag har inte bråttom någonstans.

Jag somnar i släta lakan, vaknar ihoptrasslad i täckena i mörker så kompakt som det blir med hotellrumsgardiner, vet inte var jag är. Det tar tid för det att klarna.
Det är mycket länge sedan jag under såhär lång tid var såhär långt hemifrån. Jag är så förankrad i min alldeles vardagliga vanliga tillvaro. I den här andra, annorlunda tillvaron driver jag med strömmen.

Så springer jag på löpbandet i hotellgymmet, det ligger i källaren och är tomt som hotellgym alltid är, jag tvättar alla maskinens knappar med spritindränkta frottéhanddukar som finns framlagda för ändamålet, jag vrider upp volymen på teven och ser på morgonnyheterna. Ett inspelat klipp med Donald Trump när han står i Vita Huset och meddelar att han ska åka till sjukhus för fortsatt vård för sin covid-19. Uppgifterna om smittspridning som tagit fart i vita-huset-kretsarna, spekulationerna kring hur detta kan breda ut sig och påverka stabiliteten i ett redan oroligt land.
Och med svetten i strila strömmar över min panna, längs min rygg, tänker jag att hela den här samtiden driver med strömmen.
Att det är så mycket mer än bara jag som tappat sin förankring.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

12 comments

Refuseringen. del 2

Den andra refuseringen kommer också på en torsdag, men den här dagens stämning är annorlunda mot när den första refuseringen kom.
Jag sitter på ett hotellrum i Göteborg, är på kurs med jobbet, har just kommit tillbaka efter en dag av föreläsningar om sådant jag tycker är de mest intressanta områdena inom psykiatrin.
Jag har sovit en lång och ostörd natt i släta hotellakan. Från badrummet hörs vatten som forsar, jag håller på att tappa upp ett bad. Om min förra refusering kom i en dag som redan var som gjord för att vara en fond av besvikelse, är den här dagen som gjorde för att ta emot en sorg. Låta den sjunka undan i vattens hetta, kuddars fluff, hotellheltäckningsmatta under fötterna, rummets tystnad.

Det är en fin refusering, den här gången också. Den sortens refusering som är svår att få, den här gången också. Det står att jag har ett “livligt och sprudlande språk, som man gärna vill dröja sig kvar i…”. Att jag visar att jag är “kapabel att skriva fram en rik och komplex språkvärld.”
Det finns konkret feedback om just den här boken, till skillnad från den förra refuseringen. Jag publicerar den inte här, för det säger inte mycket om man inte läst boken, men det är välskriven och observant feedback jag tror att den stämmer. Hade jag kunnat se texten med en utomståendes ögon hade jag nog tyckt samma sak, och det känns betryggande.
Det finns en längtan i mig i att min text ska bli förstådd, och det är feedback som säger mig att det har den blivit.

På många sätt är det så likt den första refuseringen, men på alla sätt är känslan annorlunda.
Det formas av små detaljer. Skillnaden i miljö och sinnesstämning när jag tar emot beskedet. Det faktum att jag får något konkret att hänga upp mig på kring hur man har tänkt kring just det här manuset, att det både är något jag kan jobba vidare med och något som gör att jag kan förstå processen. Känslan av att min text har blivit sedd.
Det faktum att jag redan börjat smyga mig in i en annan idé. Att jag har en tanke om vart det där sprudlande språket kan ta vägen om den här boken inte blir. Att det här inte behöver vara det bästa jag har. Att det inte behöver det sista jag har.

Och så sjunker jag ned i hett badvatten, lyssnar på jazz, och tänker på fördelarna med att lära sig att ta hand om sina egna besvikelser.
Att kanske är det just genom att lära sig att trösta sig själv som man vågar göra sådant som riskerar att inte gå som man vill.
Att i förmågan till självtröst finns nyckeln till allt mod i världen.
Att det är något som gäller så mycket mer än att skriva böcker.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

10 comments

tre barn. tätt

Tre barn tätt, googlar någon ibland och hittar till den här platsen, det finns inlägg från många år tillbaka som jag har taggat på det sättet. I en tid när det var så tydligt att de här tre barnen kommit så nära inpå varandra, att de var en klunga och en hög och ett myller, en kull.
Det är två år mellan Storasystern och Lilla Gubben. Ett och ett halvt mellan Lilla Gubben och Habanero. Inom tre och ett halvt år var jag trebarnsmamma, Storasystern blev storasyster till två innan hon hunnit fylla fyra.

Två blöjbarn samtidigt under många år, ett hem som alltid var stökigt. Att göra det enklast möjliga av allting praktiskt. Flytta runt i olika sorters sovkonstellationer, alltid välja det sätt som fick flest i familjen att få mest sömn i just det här läget. Att skratta åt tanken att middagen på bordet på 30 minuter skulle innebära snabblagad mat. Två barn i dubbelvagnen, en på ståbräda, på väg till dagis genom smällkall norrlandsvinter. En ammande bebis i sjal på magen medan jag skrev.
Läsa kurslitteratur för läkarprogrammet i lekparken.’

Alltid en kropp tätt inpå min. Alltid en blandning av skratt och gråt och skrik.
Inte var det lätt, men lätt är aldrig vad jag har letat efter.
Inte var det klokt, men kanske är klok inte alltid vad man måste vara.

Och på det sättet tänker jag att jag har inget att säga om det jag tror folk söker när de googlar den där frasen och råkar hitta hit. På många sätt är det här inte en berättelse om hur det är att få tre barn tätt, det är en berättelse om ett sätt att fatta beslut, att tillåta sig att ströva i en riktning hjärtat vill ta en, att lita på att man kan tillåta sitt liv att bli väldigt och mycket och massor och att man kommer att hitta sitt sätt att reda upp det.

Jag är inte duktig på att fatta väl uttänkta beslut där allting kommer i ordning, pussla ihop livet som tetris, se vilken del som passar in precis i vilken tid. Jag kan avundas andra den förmågan.
Men jag är duktig på att kasta mig ut och trivas där jag landar. Prova en väg och ge mig hän.

Det gjorde jag, så blev det, här trivs jag.
Omgiven av en kull som har växt till sig.

Men för att veta om man borde göra likadant, går det tyvärr inte att googla sig fram till svaret.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

 

3 comments

Söndagsplock vecka 39

Ytterligare en söndag. Ytterligare en bild på bokläsning i skogen. Det är visst så man firar in veckans slut just nu, på den här platsen.
Den här helgen har jag gått runt med en berättelse i huvudet som inte helt vill lämna mig ifred. Skrivandet av långa projekt, av böcker, tänker jag är som kärleksrelationer. Idéerna är förälskelser. Man måste vara förälskad i sin idé, annars kommer man aldrig att palla att skriva en bok, men man är inte beredd att skriva en bok av varenda idé man är förälskad i.
Det har varit så skönt på många sätt att inte ha ett projekt sedan jag skrev klart det där romanmanuset i somras. Att inte ha det hängande över sig. Jag har försökt berätta det för den där idén som kommer och stör med sin dragningskraft. Jag dejtar inte bokidéer just nu, jag är inte redo än. Jag är fortfarande ganska sliten efter min senaste bokrelation. 
Men idén bara står där och flinar, idén säger: det är ju inte direkt som att jag står här och friar. Men vi kan väl ta en fika och se vart det leder.
Vi får väl se. Nu vidare till tipsen.

Ett podcastavsnitt: P3 dokumentär om Svininfluensan och vaccinets offer

Jag tipsade ju om en gammal P1-dokumentär för ett par veckor sedan. Om svininfluensapandemin och hur man tänkte kring den då. Här är en repris i P3 dokumentär från 2018 om det som hände sedan, om vaccinet och narkolepsin, om de öden som påverkades för alltid av det. Har bara hunnit lyssna på halva, så kan inte gå i god för om det sägs något extremt kontroversiellt och chockerande i slutet, men tyckte den var intressant som ett sätt att fortsätta att fördjupa sig i ämnet svininfluensan.

Ett blodkärl som brast av Christa Mickelsson

Finlandssvenska journalisten Christa Mickelsson  var 33 år gammal när hon fick en hjärnblödning. När hon vaknade upp kunde hon inte tala. Från att ha varit någon som arbetat med att formulera sig kunde hon nu inte uttrycka sig så att hon kunde göra sig förstådd. Ett blodkärl som brast är hennes bok om att drabbas av detta stora, om rehabilitering om tiden på sjukhuset. Men också en bok om språk och att uttrycka sig, och vad det betyder för en skrivande människa. Jag läser inte mycket en sann berättelse ur livet-böcker, kanske för att mitt yrke i sig är fullt av dramatiska sanna berättelser ur livet, men jag är svag för de som är skrivna av människor som verkligen vet hur man uttrycker sig. Det är en välformulerad bok. Att den är skriven av någon som rehabiliterats från uttalad afasi är förstås i sig imponerande, men det hade varit välskrivet även bortsett från de omständigheterna. Koncist och vackert. Och så blir jag alltid berörd av berättelser som handlar om språk – om att förlora det. Om att få tillbaka det.

En låt: cover på Despacito av Peter Bence

Vet inte hur jag har kunnat missa denna ungerska mästerpianist tidigare. Verkar ha pianot som en extra kroppsdel, gör underbara dramatiska pianocovers på kända poplåtar. Älskar hans Despacitoversion. Underbar att titta på när han spelar också, som här där han spelar en cover av Sias Cheap thrills till exempel.

Ett blogginlägg: Fem podcasts om skrivande för den som vill få inspiration och skrivtips hos Mirjam Ekström

Mirjam Ekström bloggar från Nya Zeeland om skrivande, kreativitet, att få ihop skrivdrömmar med resten av livet. Har gjort en otroligt spännande resa sedan jag började läsa hennes blogg – från lite mer diffusa skrivdrömmar till att gå copywriterkurs, sadla om till egenföretagare, börja leta hur det livet man liksom väljer utifrån vad man själv vill kan se ut. I det här inlägget tipsar hon om poddar om skrivande. Flera var helt nya för mig, så nu har jag att se fram emot.

Så, det var det. Ha en trevlig vecka!

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

4 comments

5 tips för utflykter med barn

åka på utflykt med barn - cykelkarusell

De första dagarna på året stod jag i skogen bakom mina föräldrars hus, såg barnen bygga koja, kände doften av mossa och tänkte att i år vill jag att vi tar oss ut mer. Så jag lovade mig själv det som ett nyårslöfte, precis som jag lovade mig själv att skriva klart boken och skicka in den till förlag.
Det finns mycket jag inte är så bra på här i livet – till exempel att inte snubbla på mina egna fötter medan jag går – men jag är bra på att genomföra sådant jag föresatt mig.
Så jag skrev klart den där boken, och vi tog oss ut. Så småningom fick vi in det i vår helgrutin. Precis som man behöver veta vad man ska äta till lunch, behöver man bestämma vilket som blir dagens utflyktsmål. Idag tänkte jag ge några tips på saker som har gjort de där utflykterna trevligare för oss alla.

Varför ska man åka på utflykt med barn?

Måste man åka på utflykt med sina barn? Nej, ni vet ju vi det här laget vad jag svarar på den frågan i mina guideinlägg. Klart man inte måste, livet är redan för fyllt av måsten.
Jag tänker att barn mår bra av att få leka, att röra på sig och av att ha föräldrar som orkar med. De sakerna kan ske i trädgården medan föräldrarna sitter i en trädgårsstol och tar en kopp kaffe, i badhuset med hela familjen plaskande i poolen, på lägenhetsområdets gård med grannbarnen och föräldrar som sticker ut huvudet över balkongräcket ibland och ropar att nu är det middagsdags. Jag gillar att åka på små utflykter med mina barn eftersom det gör alla i familjen gladare. Jag tycker det är lättare att slappna av som vuxen när vi lämnar hemmet, för är jag hemma får jag hela tiden tanken att jag borde göra något så fort barnen är nöjda och leker. Typ plocka disk, sortera tvätt, sådana saker. Barnen gillar att vi kommer iväg eftersom det är kul med andra lekplatser och känslan av äventyr. Diskussionen kring att se på film existerar inte eftersom det inte finns något att se filmen på. För mig är utflykterna med barnen familjeumgänge som tar tillvara både vuxnas och barns behov på ett fint sätt. Medan barn utforskar en strand eller en skogsstig kan vuxna prata eller böcker läsas. Samtidigt har men en gemensam plats och erfarenhet att diskutera på hemvägen.
Det där med att både vuxna och barn ska få sitt gör att vi inte gör så avancerade utflykter, det är liksom inte världens äventyr vi behöver utan miljöombytet och att komma hemifrån en stund. Det är även mitt första tips.

1.  Platsen finns närmare än du tror

En härlig utflykt behöver inte handla om att ta sig långt bort. Tvärtom är det en magisk känsla att hitta utflyktsplatser som ligger nära. När man hittar ett sådant guldkorn vet man ju att det här kan bli en favorit att återvända till många gånger om.
Våra vanligaste utflyktsställen ligger som längst fyra kilometer från där vi bor. Nu bor vi förstås på en lyxig plats som har flera fina badställen inom det avståndet, men även om man inte har just det så finns det ju oftast någonting i närheten om man tänker till. Skog eller en fin äng. En sten som är väldigt bra att ha picknick på. Lekparker. Ett bibliotek med särskilt bra barnhörna. Om man väl börjar leta hittar man sina platser.

Utflykt med barn, äta mat ute

2. Det mesta kan ätas ute

Ett av de bästa sätten att få en ganska vanlig plats ganska nära där man bor att kännas som ett riktigt utflyktsmål är att äta något där. Vi har ofta med oss något litet picknickfika – bananer, mackor, sådana saker – men i somras hände det ofta att vi tog middagen ute. Ibland också en vanlig vardagskväll. Som den där kvällen vi gjorde lasagne, täckte över med lite aluminiumfolie, slängde ned ett gäng tallrikar och maten i lådcykeln och drog iväg till den närmaste stranden som ligger ungefär 1,5 km härifrån. Det är lätt att hamna i att man behöver ha mattermos eller särskilda lådor eller planera enligt en viss typ av recept, och det kan man ju göra, framförallt om man ska långt eller göra mer avancerade utfärder. Men ibland vill man ju inte vara så avancerad. Man vill kanske bara komma ut lite, men behöver också äta. Då kan det vara fint att låta den där maten hänga med i bara farten.

3. Alla blir duktigare av sånt de tränar på

Det är enorm skillnad på att ge sig iväg någonstans tillsammans varje helg och att göra det någon gång ibland. Man börjar synka sig med varandra, får in rutinen. Alla, både barn och vuxna, blir bättre på att minnas vilka grejer som ska med, att reda ut konflikter som kan uppstå på grund av lågt blodsocker (vi är duktiga på att akutmata varandra), att tänka på att kissa innan man åker så inga katastrofer uppstår på vägen, sånt. Varje utflykt kräver mycket mindre energi än om vi gjort det mer sällan. Tror detta är en nyckel både när det gäller utflyktsmål och vad man hittar på tillsammans – ge det några gånger. Först när man börjar få in snitsen kan man liksom utvärdera om det här är något som passar just den här familjen.

4. Bli lugn med en plan B

Om man vet att det finns goda lösningar till inte helt osannolika katastrofer, förvandlas de till möjliga “händelser”, inte katastrofer. Således kan man tänka igenom saker som: finns det någonstans där man akut kan köpa mer mat om alla plötsligt är jättehungriga och provianten är slut? (Annars kanske man ska plocka med sig lite nödproviant). Var finns det toaletter på vägen? Om humöret hos barnen tryter, finns det något man kan locka med för att göra dem mer medgörliga? Var längs vägen kan vi vila om någon blir för trött för att cykla? Sånt. Och våtservetter är bra till mycket.

 

5. Trevligare hemkomst med “kvarten”-tricket

När man kommer hem efter flera timmar ute är det lätt att liksom bara kollapsa. Som man vill göra när man är framme efter en lång resa. Men när man kommer fram efter en resa väntar ofta en del aktivitet innan man kan ta det lugnt – transfer från flygplatsen eller tågstationen, checka in på hotellet, kanske packa upp det viktigaste. På samma sätt är det saker som ska fixas innan man kan koppla av efter en utflykt. Badkassar kanske ska packas upp, film slås på åt barn, matlådor sköljas ur. Det här känns som typisk en sådan sak som lätt leder till konflikter vid hemkomsten efter en utflykt. Man kan bli grinig om någon lägger sig på soffan medan någon annan börja packa upp, eller om barnen stökar och bråkar när man själv bara tänkte lägga sig och ta det lugnt. Ofta är ju barnen lite vilda precis när man kommer hem, som om de liksom måste boa in sig i hemmet en stund och markera revir. Mitt trick här är att när vi kommer hem, så tänker jag skönt, nu är jag hemma. Om en kvart. Och så håller jag utflyktsanspänningen i ytterligare en kvart, liksom intalar hjärnan att snart är det dags att slappa men inte riktigt än. Då blir allt det där småfixet inte något som stör ens sköna avslappning hemma. Det blir bara slutspurten innan det är dags att koppla av. Ett tanketrick som reducerat hemkomstsmåbråken rejält.

Fler utmärkta utflyktstips hittas i det här inlägget från Underbaraclara.

Och vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

0 comments

Mjukgörande för eksemsjälar: böcker om acceptans, känsloreglering och mindfulness

Att leva ett liv, inte vinna ett krig av Anna Kåver. Känslor som kraft eller hinder av Hanna Sahlin och Elizabeth Malmquist. Vem är det som bestämmer i ditt liv? av Åsa Nilsonne

Mjukgörande för själseksem

Jag har skrivit förut om hur man kan tänka på lidande och psykisk sårbarhet som man tänker på en flagande eksemhud, och idag kommer jag att skriva om det igen.
Allas hud är olika känslig för belastning. Vissa smörjer aldrig in sig efter en dusch och använder starka parfymerade produkter utan att reagera det minsta. Andra måste smörja med mjukgörande hudkräm flera gånger per dag, undvika alltför mycket vattenexponering, annars får de eksem. Ytterligare andra måste utöver det smörja med kortisonkräm återkommande, annars får de eksem. Och ytterligare andra – fast det börjar röra sig om en väldigt liten del – kommer dessutom att behöva mer komplicerade och specialiserade behandlingsmetoder mot hudsjukdom.

På samma sätt finns det folk som sällan har något psykiskt lidande, trots att de sover oregelbundet, aldrig tränar och inte har funderat på sina tankar eller känslor typ en dag i sitt liv. Det är som de där som aldrig skulle smörja hudkräm efter duschen men aldrig blir torra ändå. Och så finns det de som inte heller har något stort lidande, men som behöver jobba lite mer för det. Regelbundna vanor, träning, kanske en stunds meditation eller en go självhjälpsbok ibland, att pyssla om sig själv lite extra när det är svårt. Sköter man inte de rutinerna börjar man må sämre, själens torra armbågar spricker upp och börjar flagna, det är dags att smörja lite extra.
Så finns det de som utöver egenvården kanske behöver något av de vanliga psykiatriska läkemedlen, typ vanligt antidepp  (SSRI), det är kanske motsvarande att smörja kortisonkräm. Och precis som när man smörjer kortison på eksemhud, så kan medicinen bara hjälpa fullt ut om man också har sin rutin med mjukgörande på plats.
Så finns det den lilla gruppen som behöver mer specialistgrejer. Här pratar vi antipsykotika och tricykliska och ECT och stämningsstabiliserare och sådana saker. Men även för den som lider på ett sådant sätt att det behövs, har man nytta av att smörja hudkrämen när det flagar, egenvårda själen lite när det skaver.

Idag tänkte jag tipsa om tre välskrivna, varma, konkreta och lättlästa böcker som handlar om tekniker som man kan använda som själens hudkräm.

Vem är det som bestämmer i ditt liv? av Åsa Nilsonne

Vem är det som bestämmer i ditt liv? Om mindfulness av Åsa Nilsonne

Vem är det som bestämmer i ditt liv? av Åsa Nilsonne

Vem är det som bestämmer i ditt liv? av Åsa Nilsonne

Psykiatern Åsa Nilsonnes bok om medveten närvaro eller mindfulness från mitten av 00-talet är en klassiker. Strunta i allt du hört om mindfulness från käcka typer som säger att om du bara njuter av ögonblicket kommer du att bli smal, framgångsrik och lycklig, och läs välformulerat och koncist om vad det egentligen handlar om. Med tydliga exempel och metaforer beskrivs hur man kan öva sig i att rikta uppmärksamheten dit man vill lägga sitt fokus i just det här ögonblicket och den här situationen. Boken går igenom exempel på vad man kan använda förmågan i medveten närvaro till, något som jag tror är viktigt. Att vara medvetet närvarande handlar om så mycket mer än att kunna njuta av hur tekoppen känns i handen för stunden. Det kan vara hela utgångspunkten för att förstå vad som händer i situationer när man agerar på ett sätt som inte blir bra för en. Och först när man förstår utgångslägets mekanismer kan man arbeta med att förändra det man vill ska bli annorlunda.
Dessutom är den så mysig och gul. Jag gillar ju gula böcker. 

Att leva ett liv, inte vinna ett krig av Anna Kåver

Att leva ett liv, inte vinna ett krig. Om acceptans. Av Anna Kåver

Att leva ett liv, inte vinna ett krig av Anna Kåver

Att leva ett liv, inte vinna ett krig av Anna Kåver

Att leva ett liv, inte vinna ett krig av Anna Kåver är en systerbok till Åsa Nilsonnes bok, och de säljs ofta tillsammans. Boken handlar om acceptans, vilket innebär förmågan att förhålla sig till saker just så som de är. Inte nödvändigtvis nöja sig med det, eller låta bli att åtgärda, men att först se dem, precis som de är just nu. Att sluta kämpa mot faktum, och istället se faktum och därefter fundera vad man ska göra åt det. Det kan låta simpelt, framförallt om man inte reflekterat över det, men det finns så många vardagshandlingar vi människor ägnar oss åt där vi helt uppenbart inte förhåller oss till verkligheten så som den ser ut: köper kläder i en storlek som passade för tjugo år sedan, intalar oss själva att vi är feströkare fast det går åt ett paket cigaretter dagligen, blir förbannade på oss själva när vi är ledsna istället för att ge oss själva tröst. Tydligt och lättfattligt beskriver Anna Kåver vad acceptans innebär, hur vi kan arbeta med det för att få en tydligare blick av situationen som hjälper oss att fatta mer ändamålsenliga beslut, och konkreta tekniker för att öva vår acceptans.

Känslor som kraft eller hinder av Hanna Sahlin och Elizabeth Malmquist

Känslor som kraft eller hinder av Hanna Sahlin och Elizabeth Malmquist

Känslor som kraft eller hinder av Hanna Sahlin och Elizabeth Malmquist

Känslor som kraft eller hinder av Hanna Sahlin och Elizabeth Malmquist

Känslor som kraft eller hinder av Hanna Sahlin och Elizabeth Malmquist kom ut 2018 och är ett fint komplement till de övriga två böckerna i det här inlägget. Fokus för boken ligger på känslor. Den första delen handlar om känslornas funktion och vad forskning säger om känslor, därefter djupdyker boken i olika problemsituationer man kan hamna i med känslolivet och handfasta strategier för att hantera dem. Matigt, gediget, och otroligt praktiskt tillämpbart. För alla som känner att känslolivet ibland flödar över, eller tvärtom bara ligger och sjuder inuti utan att någonsin få komma ut. Känslor är varken farliga eller obegripliga, tvärtom är de oerhört användbara, men man kan behöva hjälp att hitta rätt modeller för att hantera dem.
Jag har även skrivit om boken här, och mer om känslor har jag skrivit här.

Det var allt för idag.
Skaffa nu lite mjukgörande, och applicera rikligt morgon och kväll tills det flagar lite mindre, eller livslångt.

*

Läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

 

1 comments

Refuseringen

Svartvit bild, skriva på dator med levande ljus

refusering från bokförlag

Den första refuseringen kommer på en torsdag. Det är grådisigt utanför fönstret. Jag har sovit oroligt, jag vabbar. Den här dagens stämning känns redan som en fond för besvikelser.
Det är en fin refusering, den sorten som är svår att få. Något annat än standardraderna, tack men nej tack, en uppmuntran, en observation av något jag hoppas finns i mitt skrivande som någon annan på ett stort förlag har sett.
För flera år sedan skulle jag ha blivit överlycklig över de här raderna. Ledsen över att bli refuserad, förstås, men glad över att bli sedd.
Men just den här dagen, den är så grå.

Det finns en återkommande berättelse om författare och deras refuseringar, den handlar om hämnd och triumf. Tänk hur många gånger Harry Potter refuserades. De ångrar sig kanske nu. Det gäller att aldrig ge upp. 
Som om förläggare och bokförlag och den som skriver är på olika sidor, där man liksom ska bevisa sig, vara ett missförstått geni, slåss för sitt lilla manus mot alla idioter som inte ser dess storhet.

Jag önskar ibland att jag tänkte mer så. Det är lättare att vara uppfylld av ilska än av besvikelse. Å andra sidan kanske mer användbart för livet att öva sig på att att hantera det senare.

Jag får min refusering och tänker: Ja, det är väl en rimlig bedömning.
Ett debutantmanus från någon som uppenbarligen kan hantera språket, kanske en känsla för detaljer, men i en jättesmal genre. Kanske sitter inte berättelsen, nu heller, på sätt som låg bortom min förmåga att kunna rätta till ens i den senaste redigeringen. Kanske är det inte det här som är Boken.
Kanske är det inte ens böcker som är mitt skrivandes rätta utlopp.
Kanske hade jag skrivit samma svar till mig själv om jag hade suttit på ett förlag och tagit emot mitt eget manus.
Kanske spelar det ingen roll, jag kommer ju ändå inte att sluta, skrivandet som en märklig instinkt som ligger utanför min egen kontroll.

Sedan stänger jag ner mailen och går i duschen.
Så mycket besvikelse som kan sköljas undan bara genom att låta sig bli varm, och ren. I det ångande heta och doften av kokos från mitt schampo finns inget som jag vill som inte blir, här finns bara vatten och hetta när de sköljer genom mitt hår, över min hud.

Sedan sover jag bredvid febriga barn i två timmar, och när jag vaknar är världen ny.
Som när man går ut i trädgården efter ett regnväder och allting doftar rent. Som när man tvättar bort fettiga fingeravtryck från barnens glasögon och de utbrister oj, vad fint jag kan se!.
Brygger pepparmynta-chokladte och sätter mig vid köksbordet.
Och så fortsätter jag att skriva.

*

Läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

 

 

5 comments

Söndagsplock vecka 38

Kvinna i skogen i svartvitt

Hej hej. Idag är det söndag. Det firar vi med en naturlig, helt ickeposerande och avslappnad bild på mig där jag sitter i skogen och läser förra veckans boktips. (Den har fortsatt leverera, för övrigt, recension kommer så småningom).
Idag var den sortens söndag som inte riktigt lyfte. Ingen riktig söndagsångest, det brukar jag inte ha längre, men en slö lakonisk söndagsseghet. Tanken att man borde kanske dammsuga, handla mellanmålsbananer, planera sin vecka, men sedan ligger man liksom där i soffan och reser sig mest för att laga lunch och plötsligt är det eftermiddag och man har en begynnande spänningshuvudvärk. Sedan såg jag till att vi i alla fall tog oss ut. Skog, lekplats, septembersol, septemberkvällskyla. Inte blev jag full av energi efter det heller, men det var åtminstone en dag som blev, istället för en som aldrig vaknade.
Nå.
Nu vidare till tipsen.

barn på huk i skogen. svartvitt

Ett podcastavsnitt: Hit the road i This American Life

Har knappt lyssnat på en enda podcast den här veckan, och definitivt inget värt att tipsa om. Istället ska jag tipsa er om ett avsnitt i This American Life, eller till och med bara en del av ett avsnitt, som berörde mig massor en sömnlös natt för många år sedan. För den som inte lyssnat på podden är det alltså en podd där varje avsnitt har ett tema, och olika verkliga historier berättas kring det temat. Dramaturgin och berättandets kvalitet är alltid i fokus, det är ungefär som att läsa inlägg i en berättande blogg fast i poddform. I det avsnittet jag tänker på, Hit the road, handlar det om folk som av olika anledningar känner sig tvungna att ge sig ut, att ge sig av. Det är den sista akten jag älskar: Let’s see how fast this baby will go.
Om en tjugoårig kvinna som vaknar med värkar för att föda ett barn som hon kommer att adoptera bort. Och bestämmer sig, mellan värkarna, för att här är dagen hon ska köpa en bil. Roligt, varmt, mörkt, omskakande. Det är helt enkelt en fantastisk text. Lyssna.

Odysseus pojke av Annika Thor

En bok: Odysseus pojke av Annika Thor

Precis börjat på nyutkomna Odysseus pojke  pojke av Annika Thor som kvällsläsning för Storasystern. Bonnier Carlsen beskriver den som en allåldersroman, och det stämmer att här finns flera bottnar och något att njuta av för både liten och stor. Men framförallt är den så välskriven. Det är en njutning att få lösa böcker för barn som har ett språk som håller. Dessutom allmänbildande med grekisk mytologi. Recension kommer förstås när vi läst ut den, den är tjock så det kan ta ett tag.

En låt: Acne med Solen

Hittade bandet Solen en gång på en lista med vilka som spås bli Kents efterträdare. Och nog ligger det något i att genren är detsamma. Deppigt depp med dramatiska texter, så sorgedrypande att jag ibland tänker att de nog är ironiska. Det beror liksom på vilket humör man är på, man kan lyssna på Solen-låtar och tänka att de driver med hela ledsen-svensk-musik-grejen, eller så vill man känna sig som en deppig tonåring och tycker att det stämmer precis. Acne är en av mina favoriter.

 

Äppelträd, flicka ur fokus. svartvitt

Ett blogginlägg: Att vakna i källaren av Underbaraclara

Underbaraclara skriver varmt och mänskligt om källardagar, de där dagarna när man liksom vaknar i botten och ett optimalt utfall är att ens lyckas ta sig upp till bottenplan. Så väl formulerat och en bra beskrivning av de där vardagssorgerna vi alla går igenom, de som hör till livet, att humöret kan dippa utan att något är fel eller måste behandlas eller göras, annat än att ta hand om sig och lära sig sin strategier att ta sig igenom den sortens dagar. Anknyter ju lite till DN-artikeln med psykiatern som talade om lidande som en naturlig del av livet, och för den delen också något som jag vill låta genomsyra många av mina texter, att mörkret finns där och att det kan vara okej, att det är omöjligt att vara utan, men att det går att leva igenom. Och att det går att göra uthärdligare medan man är där. Och sedan vaknar man en annan dag och är inte i källaren mer.

*

Läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

 

 

 

4 comments

Skogar, morgnar

Barn i skogen svartvitt

Helgdagsmorgnar som doftar dimma. Fuktig mossa på väg att torka av en sol som precis stigit upp, en septembersol som inte värmer mycket än men som snart kommer att skaka undan kylan.
Tider då det känns som ingen är vaken, att vi är de enda som finns i en annars öde värld. Ibland är klockan sju, ibland åtta, ibland nio. Det är en lördag, en söndag, en torsdag när vi vabbar och barnen redan är friska men ska vara hemma en sista symptomfri dag.

En picknickkasse över axeln, med vatten och nötter och smörgåsar som Storasystern brett åt oss. I min hand en termosmugg med svartvinbärste. Det doftar sött och tungt, det finns något mörkt i doften av svartvinbär, samma tyngd som sammet och tjocka draperier.
I ryggsäcken – alltid – böcker.

Filten utbredd över en klippavsats. Rostmackornas smulor singlar ned på den. Barnen plockar blåbär till efterrätt. Jag älskar det här livet, säger Lilla Gubben, men mest av allt älskar jag blåbären. Habanero rusar iväg genom mossan för att plocka blåbär till honom. Jag tänker på hur hon har mognat, hur det växer fram en sådan omtänksam och varm flicka bortom all hård förhandling, all obestridlig vilja, fast sedan upptäcker jag att hon har spanat in win-win-situationen i att om hon ger sin bror blåbär kan hon få resten av hans macka.

Jag läser: Trötthetssamhället av Byung-Chul Han, Vera av Anne Swärd, Tänk om – en studie i oro av Roland Paulsen. (Ska skriva om dem allihop framöver, jag lovar.) Jag läser Allt ett under av Juha Itkonen, Språkens historia av Tore Jansson, jag läser om Dockskåpet av Tove Jansson. (Alla har jag ju redan skrivit om, som ni ser).
Jag läser: ingenting alls. Dricker mitt mustiga sammetsdraperiska svartvinbärste, ser ut över gryningen mellan knotiga tallar, känner vindpustar bita tag i min kind som de gör innan solen blivit varm, låter ungar mata mig små leveranser av blåbär, och tänker på sådant jag hade velat skriva istället. På nya berättelser som börjar gro. Idéer som är som idéer blir: annorlunda från vad jag hade väntat mig.

Och det är med textidéerna som med äventyren, att det inte behöver vara det storslaget dramatiska som är vad man behöver.
Att det väldiga kan existera i det allra minsta.
I att packa ihop sina saker en morgon, och promenera till skogen fem minuter bort.

*

Läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

7 comments

Vad är berättande bloggande?

Ung kvinna vid dator, bloggar

(Bild från Unsplash)

Vad är en berättande blogg?

Jag behövde ett namn för det jag gör, så jag skapade ett. Allt blir lättare för mig med ett koncept. Skrivandet är inget undantag.
Jag tänker att det finns ju livsstilsbloggar, och modebloggar, och träningsbloggar, och DIY-bloggar, och matlagningsbloggar. Och den här sortens bloggande, det autofiktiva där orden utgör huvudrollen, där livsberättelser får ta plats, det är berättelsebloggar eller berättande bloggar. Inläggen som små krönikor eller kapitel ur en roman. I den berättande bloggen är man inte rädd för långa texter. Men man jobbar med att de ska ge en stämning, en berättelse, att läsa bloggen ska vara som att läsa en bok eller noveller, att få försjunka i någons värld ett slag. Precis som med romaner finns det lika många stilar som det finns skribenter.

Varför ska man skriva en berättande blogg?

Ska man skriva en berättande blogg? Nja, det vet jag inte om man ska. Livet är fyllt av måsten och knappast är ett av dem att skriva den här sortens blogg. Men om man tycker om att skriva, då kan det vara otroligt roligt.
För mig innebär bloggen en plats där jag kontinuerligt får utlopp för mitt kreativa skrivande. Det gör att mitt skrivande blir bättre, eftersom jag ägnar mig åt det så regelbundet.
Det innebär också att jag har en plats där andra ser och läser mitt skrivande. Sådant spelar förstås roll för möjligheten till andra skrivuppdrag. Som jag nämner i det här inlägget om att jobba med att skriva krönikor har jag till exempel fått krönikörsjobb tack vare bloggen.
För den skrivande personen kan alltså en berättande blogg innebära ett sätt att få utlopp för sitt skrivbehov, men också att nå ut med sitt skrivande och få chansen att ägna sig mer åt det.

Hur skriver man en berättande blogg?

Jag tänker att grunden är att vilja berätta, och använda språket. Sedan finns det lika många vägar till mål, lika många sätt att göra det på, som det finns att till exempel skriva en roman.
Jag tänker också såhär: en träningsblogg kan handla huvudsakligen om träning, men också om bloggarens privatliv eller om kost. På samma sätt tänker jag att en berättande blogg kännetecknas av att språk och ton och ord får ta plats, att berättandet är viktigt. Men att det också, precis som i den här bloggen, kan finnas andra ben: böcker, skrivande, guider och så vidare. Men kärnan, åtminstone för mig, är orden.
Mer specifikt hur just jag tänker när jag skapar mina blogginlägg kommer jag att skriva om i ett senare inlägg. Så länge kan du ha nytta av mina inlägg kring krönikor, som berör sådant man har nytta av även när man skriver blogginlägg eller andra texter:

Blir du intresserad av att själv blogga och låta skrivandet ta plats? För själva den tekniska biten och att komma igång med din blogg rekommenderar jag det här inlägget om att börja blogga hos Jennifer Sandström.
Och sen när du är igång kommenterar du väl här? Så att vi hittar varandra.

Dator med levande ljus vid fönster, skriva.

Bild från Flora Wiström.

Exempel på berättande bloggar

Jag gör sällan listor över bloggar jag läser, för jag är alltid rädd att glömma någon. Jag läser otroligt mycket bloggar inom olika genrer och jag är ganska vimsig. Men här är några exempel på bloggar jag läser med bra språk, ett driv i berättandet, en tydlig ton och liksom något litterärt i inläggen. Ingen av de här bloggarna kallar sig ju “berättande blogg”, det är en term jag uppfann nyss. Men detta är i alla fall en länklista med några bloggare som jag tycker använder bloggen som medium för att låta orden ta plats på ett väldigt snyggt sätt. För mer bloggtips rekommenderar jag att ni kikar i mina söndagsplock, där jag tipsar om en blogg eller ett blogginlägg varje vecka.

– Flora Wiström

Bloggare sedan massa år som gett ut två romaner, och som verkligen låter författarådran ta plats också i blogginläggen, särskilt nu när hon gått ned till färre inlägg per vecka. Ögonblicksbilder och stämningar, skrivande och böcker, hela tiden med en känsla för språket och ordens stämningsskapande.

– Linnea Brännström

Begåvat och sinnligt skrivande från Umeå som jag tipsat om många gånger.  Här kan vi röra oss från ämnen som ursprung och adoption till ögonblicksbilder från Umeälvens strand eller i en norrländsk stuga. Alltid med känsla för både språk och textens dramaturgi och driv.

– Sardellen

Underbara K. skriver roligt och vackert, långt och fängslande om livet som underläkare i Köpenhamn, om män och äventyr, om längtan och sömnlöshet, om skrivande och böcker. Imponeras av folk som kan vara både roliga och berörande på samma gång, som kan upprätthålla ett självironiskt driv utan att tappa en djupare kärna.

– Meyer

Elsa Meyer skriver explosivt och vilt. Det är ungdom och längtan, den där andlösa precis-in-i-vuxenlivskänslan av att vad som helst kan hända, som när man blåser upp en tuggummibubbla för att se hur stor den kan bli innan den spricker. Här är det drag, och ord som griper tag.

– Äntligen Vilse

Katarina Wohlfart skriver en reseblogg, men nog kvalar den in också som berättande blogg. Coronapandemin har blivit ett utmärkt exempel på att jag inte är här för resorna, jag är här för berättandet, för jag är lika intresserad som alltid oavsett om Katarina berättar om att ta sig till andra delar av världen eller om ögonblicksbilder från sin balkong eller en timmes färd med bilen för att köpa krukväxter. Utsökt närvaro i texterna och ett öga för små detaljer. Här hittar man även bra boktips titt som tätt. Bra inspiration i hur man kan sökmotoroptimera bloggtext utan att tappa sin unika ton.

– Libertin

Libertin är det berättande bloggandets klassiker. Blivit tipsad om denna många gånger under åren, alltid med beskrivningen “det är som att läsa en bok, fast det är en blogg”. Välskrivet i kort format, det är inlägg man alltid har tid för och som alltid lämnar en lite mer litterärt inspirerad än vad man var innan läsningen.

– Fire and Joy

Australiensiska fotografen och kreatören Nirrimi Hakansson är också någon som skrivit berättande blogg sedan urminnes tider. Tyvärr inte lika mycket länge, men i arkivet finns massor av inlägg av långt och mycket och litterärt, text som får ta plats (och fantastiska bilder). Finns nu mest på Instagram, då också med mycket text, men jag saknar blogginläggen, de hade något särskilt och har inspirerat mig mycket i hur man kan använda bloggformatet för att förmedla historier.

Ulrika Nettelblad skriver bok på balkongen

Men är inte bloggen död?

Nä.
Men den är annorlunda än vad den en gång var. För det korta, hastiga, och utan behovet av många ord finns helt andra platser.
Men för att skapa ett digitalt berättande, som ordens sociala medium, är den oslagbar.
Inte är bloggen död.
Titta, här är den ju, och den lever.

 

*

Läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

16 comments

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén