Resor

Återfärden

juni 17, 2024

Han hade utstrålningen hos en fiskare som arbetar i stormigt hav och på otillgängliga vatten. Det väderbitna ansiktet, en blick som sett kamraterna komma och gå, enstöringens ovilja att tala med andra, som det blir om man tillbringar veckor och månader hemifrån med besättningen som enda sällskap och en gemensam tyst överenskommelse om att inte prata hål i huvudet på varandra.

Tyvärr jobbade han inte med det, utan som chaufför på en buss från Billund till Vejle. Den passerade Legoland och Lalandia, den passerade flygplatsen. Vid hållplats efter hållplats steg rusiga semesterfnittriga och förvirrade turister på och försökte betala med kort fast det inte gick, ville lägga in bagaget utan att själva förstå hur bagageluckan skulle öppnas, eller bara göra något så orimligt som att le stort mot busschauffören. Han mötte dem alla med samma fjärranblicks-poker face, ibland kombinerat med en suck. På flygplatsen ville en finsk familj med massor av väskor stiga på bussen, men bagageutrymmet var redan fullt.

”Do not enter the bus”, sa fiskarchauffören utan att röra en min.
”But this is the bus to Vejle, right?”, sa de.
”Yes, but it’s not the bus for you”, sa han och körde vidare.

Det var dagen för att resa tillbaka till Sverige. Inte hela vägen hem till Åland, inte än, men åter till det bekanta. Vi åkte buss till Vejle, vi tog tupplur och läste bok och iakttog busschauffören. Vi tog en fikapaus på caféet där eftersom vi tagit en tidig buss för att kunna missa en och ändå hinna till tåget. Otrolig krämighet i brownien, rabarberbullars sötma. Ät där om ni är förbi och vill njuta.

Vi satte oss på ett tåg mot Köpenhamn, böcker och tupplur (men andra sovande, andra läsande nu). Lite skärmtid. Utanför de danska husen, mer sten, mindre trä. Fälten. Vattnet. Jag läste ut en bok jag börjat läsa under resan, jag började skriva ett blogginlägg.

Köpenhamns järnvägsstation, mina barn som blivit så stora, så bra på att dra sina väskor. Byte till Öresundståg, den segaste delen av sträckan, vi skulle ha åkt direkttåg från Köpenhamn till Stockholm men det blev inställt. Blir tydligen ofta det lärde jag mig sen, mer om det i ett annat inlägg. Senare lunch än tänkt, vi fyllde på med majskakor och bars, vi tog oss över sundet och till vårt tåg i Malmö.

Vi åt pastasallad och läste böcker och använde lite mer skärmtid och såg ut genom fönstret och ritade och somliga av oss bråkade lite med våra syskon och andra såg till sin förfäran hur en man togs till restaurangvagnen medan de skulle ringa polisen för att han varken hade giltig biljett eller id. En utfrågning av mig från mitt barn utbröt: vad kostar en biljett och vad kostar bötern om han inte har någon, varför skulle man välja att resa utan, men sedan kom han tillbaka, fick sätta sig på sin plats igen, och vad som hänt och hur det löste sig förtäljde inte historien.

Och sedan, efter en lång dags resande, checkade vi in på ett hotell vid Stockholms central, åt pannkakor i sängen med våra matlådelock som tallrikar medan vi tittade på barnteve, och lät intrycken falla på plats efter en lång resa.

Och det var slutet på resedagboken från vår Danmarksresa. Tack för att ni läste, och för att ni skrivit så fina saker.

Läs mer:

Ut i världen.

Bedrägeriet.

– It was the age of wisdom, it was the age of foolishness.

Tivoli.

Tjechov.

Legoland.

Turbo racer

+45
Resor

Turbo racer

juni 16, 2024


“It’s a one way ticket”, sa hon när jag efter att ha stirrat utför stupet gjorde en rörelse som för att krypa därifrån, ut på sidan om spärrens metallstänger som jag behövt trycka fram för att komma dit. De som mycket riktigt var gjorda så att man kunde ta sig in men inte ut. ”There is no turning back.” Jag stirrade ned i mörkret, lutningen, djupet. Jag svalde.

Men det började inte så.
Det började med att det var den sjätte dagen. Vi gick till Legoland. När jag bokade resan var det en av svårigheterna i planeringen: ett- eller tvådagarspass på Legoland? Med så korta köer som det var dagen innan var vi ganska klara efter första dagen, men jag hade nog inte gått igenom den dagen med sådant lugn om jag inte vetat att vi kunde återvända till favoriter dagen efter.

”Min kompis, hon är enda barnet i sin familj, hon ska vara EN HEL VECKA på Legoland i sommar”, sa Habanero när jag berättade för barnen den första dagen om hur gott om tid vi hade med tanke på våra två dagar. Barnen berättar ofta om olika ensambarn och deras lyxliv, där det kanske finns någon sanning i att man kan bli bortskämd som den enda ungen i sin familj, men det ofta snarare låter som att det är lättare att dra rövarhistorier och överdriva lite för att låta cool om man inte har ett syskon som protesterar mot ens utsagor.

”Men tänk”, sa hennes syskon genast. ”Vad tråkigt att vara på Legoland UTAN SYSKON. Med BARA EN FÖRÄLDER.” De bleknade av blotta tanken på detta fruktansvärda öde. ”Åh herregu”, sa Habanero.

Vi ägnade oss åt några favoriter. Sedan kom regnet, först stilla och tvekande och vi tänkte ge Legoland lite till, sedan kraftfullt överväldigande och vi bestämde oss för att vara nöjda. Vi åt vår lunch under tak igen och värmde oss under värmefläktar i en av butikerna, och sedan gick vi för att bada på badlandet Aquadome (där vi var den tredje dagen) igen.

Vid en busshållplats utanför Legoland såg vi Habaneros vän, på äkta Tjechovskt vis. Hon satt bredvid sin mamma och såg ut att ha haft en utmärkt semester, inte ett långt lidande i ensamhet med en tråkig förälder. Kanske tänkte hon stackars dem som måste dela alltihop med syskonen och inte får nåt för sig själva när hon såg mina ungar gå förbi.

På Aquadome hängav vi oss åt mod och äventyr. Det fanns vattenrutschbanor som alla av oss inte testat än. Storasyskonen försökte övertyga Habanero att köra en rutschbana som heter Twister, där man snurrar i en spiral ned mot hålet vidare genom rutschbanan. Den är annorlunda men inte så läskig, vilket de försökte förmedla till henne. Hon var tveksam på sättet man är när man egentligen vill men ändå inte vågar.

Jag lovade att om hon vågade skulle jag våga. Det fanns en rutschkana som hette Turbo racer, som var svart nivå i vattenrutschbanevärlden och hade en längdgräns som bara jag och Storasystern klarade.
Och en spärr när man gick in till den. Så att man inte skulle vända om när man såg vad som väntade.

Habanero åkte Twister. Storasystern blev så imponerad över hennes mod att hon bestämde sig för att också ge sig på Turbo racer. Vi gick upp dit tillsammans. Hon gick in genom spärren, satte sig på kanten och kikade tvekande ner mot rutschbaneröret som såg ut att stupa nästan lodrätt ned.
”KOM IGEN KOM IGEN DU VÅGAR DET ÄR SÄKERT DET ÄR BARA ATT ÅKA KÖR NU!”, ropade jag. Hon blundade, samlade sig, släppte taget. For sekundsnabbt genom banan och kom ut genom röret långt där nedanför.

Kaxigt gick jag in, det skulle inte vara så svårt. Satte mig på kanten, kikade ned. Gjorde mig genast redo att fly bort från denna uppenbara dödsmaskin, gå ned för trapporna igen och möta skammen när jag behövde erkänna för barnen som väntade vid rutschbanans slut att jag fegat ur.

Men någon meter bakom mig stod hon, kvinnan. Som varken verkade arbeta där, eller vilja åka rutschbana, utan helt enkelt roade sig med att titta på folk som åkte Turbo racer. ”It’s a one way ticket”, sa hon.

Och jag släppte stången jag höll fast mig i och for ner.

På sekunder var det över, såklart var det inte så farligt som jag trodde, till och med var det roligt.

Jag tänkte att det skulle kunna appliceras på fler saker. En sådan uppenbar metafor för hela tillvaron. Jag hade under så lång tid behövt hålla hårt, för att skydda mig, för att undvika de verkliga katastroferna.

Nu var det dags att släppa taget, dags att kasta sig ut.

På kvällen såg jag i badrumsspegeln hur kroppen var täckt av udda blåmärken.
Minnen av en semester, början på en sommar.

Läs mer:

Bedrägeriet.

It was the age of wisdom, it was the age of foolishness.

Tivoli.

Tjechov.

Legoland.

 

 

+48
Resor

Legoland

juni 15, 2024


Den femte dagen gick vi på Legoland.
Regnmoln låg tunga över oss som ett hot för att hålla den dramaturgiska nerven. Kanske var det detta – i kombination med att varken det svenska eller danska sommarlovet börjat ännu – som ledde till mycket korta köer. Det var varmt men ingen hetta, ingen rinnande svett medan man väntar på något och undrar om det ska vara värt det.

Det var en dag som det är svårt att säga så mycket om, den pågick i ett flöde av aktivitet, som det bästa med småbarnsåren, det jag kan sakna med dem: hur man bara gör en massa saker, hur det pågår. Barnen fick hattar stulna och återgivna av skådespelare vid entrén. Kände sig uppmärksammade och utvalda. Vi åkte berg-och dalbanor, vi åkte båt i en fors och tittade på exotiska djur av lego. Vi såg på hus och åkte ett mini-fritt-fall (precis lagom för oss). Vi åkte barnens favorit, Polarexpressen, om och om igen.

Vi åt våra medtagna pastasallader vid bord med tak över medan en regnskur föll och när vi ätit klart hade det åter blivit sol.

Vi rörde oss fram och tillbaka genom parken tills vi hade en känsla av att den var vår, som kvarteret vi bodde i under vårt Uppsalaår, ett tillfälligt besök och ändå något som införlivas i livsberättelsemytologin.

Det var som något jag längtat tillbaka till flera år nu, minnet av en annan sommar. 2020, när de alla var så mycket mindre, när vi under en lång pandemisommar tillsammans nöttes in i varandra, månader på stranden som en familj, inte den familj jag en gång tänkt mig för att det bara var vi fyra, men likväl en enhet.

Och det blev kväll, vi gick till vår stuga, vi åt middag. Jag handlade några saker, släntrade ensam hem genom skymningen, danska tonåringar på en skolresa (nåt slags mästerskap, vad det verkade?) gick i breda rader längs cykelvägen, fnittrande, linnen med spaghettiband, magtröjor och mjukisbyxor, tjejerna två decimeter längre än killarna, trots detta hos dessa små grabbar en odiskutabel makt över samtalen bara genom sin närvaro. Doften av schersmin. Världen ren av regn.

När jag kom till vår stuga bestämde jag mig för att ta bilder av den. Kanske för en reseguide på bloggen om tågresa till Legoland eller bara för att skicka bland de andra semesterbilderna jag överröste mina vänner med.
Jag överraskades av mitt dåliga minne – var inte buskarna utanför stugan mycket högre när vi kom?

Sedan blev jag förbannad. VARFÖR hade barnen bjudit in en främmande kvinna som satt i vårt vardagsrum? Jag sänkte kameran, mötte hennes blick, och insåg mitt misstag. I en desperat pantomim för att visa hur lite jag menade att fota rakt in i hennes semesterhem slog jag mig för pannan, skakade förtvivlat på mitt huvud och sprang till stugan bredvid, den som var vår, och fotograferade den för kung och fosterland för att visa hur lite jag ville fota hennes.
När jag kom in och berättade det för barnen skrattade de så att Lilla Gubben föll omkull på golvet för att han inte längre kunde stå. Åh herregu mamma, flämtade Habanero mitt i fnisset. En fras som blivit något av ett ledmotiv för resan. Åh herregu.

Och på kvällen drack jag te på altanen medan det mörknade, tacksam för de i sanning höga buskarna, de som dolde mig för grannarna.

Läs mer:

Bedrägeriet.

It was the age of wisdom, it was the age of foolishness.

Tivoli.

Tjechov.

 

 

+49
Resor

Tjechov

juni 14, 2024


Tjechov ska ha sagt att om det hänger ett gevär på väggen i första kapitlet måste det avfyras i de kommande. För att berättandet innebär att kondensera. Skala av och ned tills endast de nödvändiga detaljerna återstår.

Den fjärde dagen innehöll ljudet av tjechovska skott.

På den tredje dagens kväll föll skalmen från Lilla Gubbens glasögon. Vi hade tillbringat en dag på tivoli och susat i berg-och dalbanor och slänggungor utan en skråma på glasögonbarnens glasögon. Utmaningen blev istället en spegel som förvrängde bilden, och som fascinerade Lilla Gubben så mycket att han såg in i spegeln på sidan medan han gick och missade lyktstolpen rakt framför sig. Mammas pojke, tänkte jag eftersom hela mitt liv har varit fullt av fåniga olyckor som sker medan jag är upptagen med att titta åt ett annat håll, och ägnade kvällen åt att googla konstruktiva saker som blir en legolandsemester förstörd utan glasögon och är man en dålig mamma om ens barn inte ser ordentligt om det är under en kort tid. Samtidigt satt min snälla kompis i en annan del av världen och googlade på optiker i Vejle och skickade kartbilder med vägen inritad.

Den fjärde dagens morgon, regn i luften. Samla ihop saker, väskor, barn. Självklart hade vi inte tänkt på att ta med glasögonfodralet, glasögonen är ju alltid på eller lagda på nattduksbordet. Hastigt letade jag efter någonting att linda in glasögonen i så de inte skulle repas i ryggsäcken. Nåt mjukt och snällt men inte typ en stor tröja för då skulle jag kunna glömma bort att jag lagt dem i den och råka krossa dem. Till slut lindade jag in dem i ett par rena trosor, det var bråttom nu, vi behövde komma iväg till centralstationen. Ingen skulle ändå rota i min väska, tänkte jag, ingen behövde se hur konstigt det såg ut.

Vi åkte med S-toget från villaidyllen till järnvägsstationen i Köpenhamn och gick på tåget till Vejle. Vejle är en dansk stad med dryga 100 000 invånare, mysig stadskärna och, viktigast av allt: en järnvägsstation. Vill man till Billund där Legoland ligger är det ungefär så nära man tar sig med tåg – sista biten blir det byte till buss.

Dessutom finns det en optiker i Vejle, inte långt från stationen. Underbara Hans Laursen A/S i Vejle! Om ni någonsin behöver en optiker i Vejle är det dit ni ska gå.

När tåget kom fram till stationen hade regnet börjat falla. Med min väns vägbeskrivning framför mig gick jag med barn och väskor mot optikern, som bara låg några hundra meter från stationen.

Det var tidigt på eftermiddagen en vardag. Hos optikern fanns tre ur personalen, men inga kunder. Blöta i håret, med fyra väskor som skulle rullas in genom dörren, stormade en mamma och tre barn in i butiken, mamman med något vilt och upplöst i blicken (som vanligt hade jag lyckats gå fel, trots den tydligaste karta man kunnat ha). Det slog mig att jag antagligen borde säga något för att förklara vårt ärende, men problemet med Danmark är att det känns fel att prata svenska men töntigt att prata engelska så istället stirrade jag dumt, sa ingenting och sträckte hastigt ner handen i väskan för att dra upp glasögonen för att låta deras trasighet vara en självförklarande bön om hjälp.

Istället för att få upp ett par glasögon fick jag tag i ett par trosor. vad i helvete är detta, vem har slängt trosor i min väska, tänkte jag, och sedan: jävla Tjechov. Aldrig finns en detalj i livet som inte slår tillbaka med full kraft.

Jag räddade situationen genom att, fortfarande utan ett ord, vända mig med ryggen mot de tre danska optikerna och stå och gräva fram glasögonen ur underkläderna med förhoppningen att de inte såg något, trots att de alla stod och såg rakt på mig medan de konverserade gemytligt med varandra på danska utan att jag förstod ett ord.

”Is it possible for you to mend these?”, frågade jag sedan och lade desperat de trasiga glasögonen på disken, nu utan tillhörande trosor.
Optikern skakade på huvudet, visade mig var och hur de var trasiga.
”We are travelling”, sa jag, som om våra resväskor inte varit en ledtråd nog. Fanns det ingen nödlösning? Om det bara kunde hålla de närmsta dagarna. Hon satte superlim och blåste nåt slags varmluft på och sa att de kanske inte håller mer än några timmar (men i skrivande stund sitter jag på tåget hem från vår resa och ungen har hela glasögon på sig än).

Sedan frågade hon om jag hade något att lägga dem i medan limmet torkade. Log sedan ett litet leende, som om hon kom på i vilket tillstånd av glasögonförvaring jag gjort entré ,och sa well wait. I’ll get you something. Och så fick jag ett litet fodral för glasögonen, och ett restaurangtips för lunchen.

Vi lämnade H.S Laursen A/S, vår räddare i resenöden, och gick över gatan till Conrads café. Barnen tyckte det var så bra att de lämnade ett tackmeddelande på barnmenyn när vi gick.

Och sedan tog vi bussen till Billund, checkade in i vårt lilla hus, gick till badlandet intill och åkte vattenrutschbanor i timmar.

När jag somnade på kvällen kände jag fortfarande gunget av vågmaskinen i kroppen.

Läs mer:

Bedrägeriet.

It was the age of wisdom, it was the age of foolishness.

Tivoli.

 

 

 

 

 

 

 

+48
Resor

Tivoli

juni 13, 2024

Den tredje dagen åkte vi in till Köpenhamn och gick på Tivoli.  Jag tror det var först där som mina barn insåg till vilken grad den här resan planerats för att innehålla sådant som barn tycker om.

Jag tycker om att sitta tyst och stilla och läsa böcker. Jag tycker om att arbeta hårt, skriva länge, se ut mot en vacker utsikt när jag lyfter blicken från mitt hårda arbete för att tänka. Jag tycker inte om när det går snabbt och känns hårt och jag tycker inte om när det snurrar.

På den här resan fick tågresorna utgöras av det jag gillar, och resmålen av det mina barn gillar, och varje stund den där dagen var jag tacksam av att kunna få ge dem det. Efter år som inte fått handla bara om barn som är barn. Alla gånger av oro och otillräcklighet. De mörka tider då varje rörelse gjordes på darrande ben.

Och sedan, senare, i en annan ände av historien. En dag på tivoli. Habanero intill mig i slänggungan, i bergochdalbanan. Kanske kommer du att bli väldigt rädd. Kanske kommer jag att höra dig skrika! Men du behöver inte vara orolig, det är okej att du låter lite pinsamt. Det kan bli så om man är jätterädd och nu är du väl jätterädd när du tänker på hur högt vi ska?

En mild dag, växlande molnighet. Skolklasser på klassresa, den vibrerande energin hos ungdomar som är stora nog att snart vara på väg ut i det större livet men ännu för unga för att veta vad man ska ta sig till med det, om man nu någonsin vet det.

När vi satt på lunchrestaurangen (en stillsam oas, ett inomhuslugn tomt på folk) och hörde skriken utanför tänkte jag på hur avgörande sammanhanget är. Här skar jag lugnt upp bitar av den italienska pizzan medan tjuten trängde in också hit. Men om det varit var som helst annars hade jag hört skriken och tänkt: nu händer det, terroristen kommer, var redo, var kan vi gömma oss.

Det bor en vaksamhet i mig, jag är redo för katastrofen, väck mig om natten och säg att jag måste lämna mitt hem inom tio minuter och jag klär mig och drar därifrån med förhöjda sinnen. Väck mig alla andra morgnar och jag undrar vad man ska göra av all denna förspillda beredskap.

Håll hårt i hatten, står det på en skylt i en av världens äldsta berg-och dalbanor. Den går genom berget. Och inne i berget for min sons keps av, mitt i en backe, och utan att tänka på det fångade jag den omedelbart där jag satt några rader bakom honom.
”Ditt livs bästa fångst”, sa min Lilla Gubbe, och tillade sedan ”och kanske din enda, som jag känner till i alla fall.”

Och dagen blev kväll. Vi hade varit på tivoli i mer än åtta timmar. Det fanns attraktioner som inte längre skrämde mig till den grad de en gång gjort. Exponeringen hade haft en verkan.

Och något hade lossat och mjuknat, hos mina svettiga rusiga barn. En uppsluppenhet, en avslappning, en lång sommars början efter en bister vår.

Läs mer:

It was the age of wisdom, it was the age of foolishness.

Bedrägeriet.

+52
Resor

It was the age of wisdom, it was the age of foolishness.

juni 12, 2024

Den andra dagen var en dag av kontraster.
Kontrollförlusten när jag hämtade en kopp blåbärste på frukostbuffén och återvände till bordet för att upptäcka att jag och mitt yngsta barn inte har en gemensam uppfattning om vad som är en rimlig portion croissanter.

Kontrollbehovet när vi alla skulle gå på tåget till Malmö och jag om och om igen tvingade barnen att upprepa sitt nummer.
”Jag är fem två!”, ropade till exempel Habanero, och jag ropade ”OCH VAD ÄR VAGNEN, VAD ÄR PLATSEN?” och hon fick förtydliga vagn fem plats två och på så sätt skulle alla hitta rätt även om någon skulle komma ifrån mig.

Kontrasten: att ständigt lösa problem, i arbetet och därhemma. Att vara sysslolös när jag kommit ombord tåget med tre barn med varsin väska och varsin ryggsäck och en jag själv med en väska och en ryggsäck, utan komplikationer eller förluster. Mina stora kloka lugna barn som bär egna väskor och läser sätesnummer.

Jag hade en uppdämd energi av att inte jobba och inte vara i katastrof. Som en parodi på en läkare som inte arbetar just nu började jag lägga mig i och lösa problem som inte var mina och som jag dessutom saknade kompetens för, som hur tågvärden skulle placera en hopfälld barnvagn för att kunna rymma allt bagage. Det föreföll mig för exotiskt att bara existera, utan att vara ändstationen för alla behov av planer och beslut.

Kontrasten mellan hela vår resa fram till Lund, och tiden mellan Lund och Malmö. Fram till Lund var vi sådana att jag hade velat komma med ett officiellt statement till de som såg oss: vi är inte alltid såhär idylliska, gå inte hem och ha ångest över ditt eget familjeliv och allt ert vardagliga vanliga smågnabb och hjärndöda sysselsättningar, vi är lika alldagliga som de flesta.

Där satt vi och läste böcker, och lekte ordleken. Den största dramatiken utgjordes av att barnen sa åt mig att int smaska när jag åt vindruvor (du är den värsta smaskaren av allihop mammaoch en diskussion kring om det verkligen existerar ett djur som heter askhöna (en vänlig medpassagerare informerade oss om att jag troligen tänkte på sothöna, och med det tragiska beskedet var jag ute ur leken eftersom bokstaven var a).

Mellan Malmö och Lund: tårfyllda sammanbrott kring att behöva använda en tågtoalett, åtföljt av mitt alltmer desperata mässande om att den enda toalett man känner till här i livet är den man har framför sig, man vet aldrig vad som kommer senare, på järnvägsstationer rör sig mycket folk och även om de har fungerande toaletter på centralen i Malmö finns det STOR RISK ATT DE INTE ALLS ÄR FRÄSCHA.

När vi stigit av såg vi en skylt där det stod, fritt från minnet: här på Malmö Central finns en massa toaletter, och fräscha är de också! Än en gång sjönk allt förtroende hos barnen för att jag har några livsvisdomar att förmedla.

Kontrasten mellan innan och efter blodsockerhöjningen. I Malmö åt vi lunch med Sardellen. Vi anlände som ett kringresande teatersällskap som skulle spela upp ett stycke om en tragisk resa med ödesdigra relationella konsekvenser men efter hamburgare omvandlades det till mer av ett kringresande cirkussällskap – tusen grejer och ett slags spektakel men med mer av en gycklarkaraktär.

Barnen diskuterade med henne vad deras pappas moster, som vi skulle bo hos två nätter i Köpenhamn, egentligen ska kallas. Är det en moster, en faster, kanske en gammelmoster?

”Fast hon är inte gammal”, förklarade Storasystern. ”Alltså som alla de, vår farmor och farfar och mormor och morfar och ja, farmors systrar och sånt. De är alla liksom väldigt unga och fräscha, de är inte gamla och spräckliga.” Efter en stunds diskussion enades vi om att skröpliga kanske var ordet hon sökte.

Kontrasten: Att jag är den enda vuxna, dag efter dag och kväll efter kväll och natt efter natt, hemma och på resa. I varje lunchbeslut, bokningskod, inräkning av packning.

Att jag inte alls är ensam, att våra liv är fullt av vuxna människor, sådana som lär en något annat än vad ens gamla mamma med fäbless för tågtoaletter kan förmedla. Världen är full av släktingar och mammas vänner.
Alltid ett möte runt hörnet, vid nästa station.

Resans fart, ett sista tåg över sundet, larmet av alla människor på Kobenhavn Hovedbangård.

Eftermiddagens lugn, barnens ospräckliga farmor-syster som hämtade upp oss och tog oss till sitt hus i dansk idyll ett par mil utanför Köpenhamn. Habanero som greppade tag i hennes hand som om ingen tid gått sedan de sist sågs. Hunden, som älskar barn. Barnen, som älskar hunden.

Ett gästrum, en tupplur. Ett hastigt hällregn, solen efteråt medan det fortfarande duggade, man får önska sig något då. Indiskt, ett glas rött, barnprogram i soffan, hundens mjuka päls, läsa bok i sängen, natten.

Stillheten efter en lång dags rörelse.

Läs mer:

Bedrägeriet.

Tivoli

+59
Resor

Bedrägeriet

juni 9, 2024

Den första dagen på vår Danmarksresa blev jag utsatt för ett bedrägeri.

Den första dagen var egentligen inte en Danmarksresa utan en Sverigeresa. Vi åkte bussen, färjan, bussen till Stockholm. Vi skulle träffa min syster, syskonbarnen (moster, kusinerna, allt beror på från vilken generations perspektiv man betraktar världen).

Vädret var hastigt och oförutsägbart som jag lärt mig från barnens geografiböcker att det är i regnskogen. Korta stunder när himlen öppnar sig, släpper allt som när man tömmer en badbalja. Däremellan solen, fukten.

Vi tog bussen till tekniska museet. Människor, vatten, cyklar, sommar, lördagsförväntan utanför fönstret. Lilla Gubben och Habanero lekte den där leken när man ska säga ord på ett tema och låta sista bokstaven bli första i nästa ord. Storasystern satt bredvid mig och tyckte inte jag var pinsam just då, fast hon är i en ålder där det är lätt att tycka det. Det hade kunnat vara ett så vackert ögonblick. Och allt jag tänkte på var resplanen. Tidtabeller som snurrade i mitt huvud. Osäkerheten kring alla små beslut som ingår i processen att planera en resa, och som nu fick mig att i en lång monolog inför Storasystern gå igenom varje planerad rörelse för den närmsta veckan.

”Nä nu måste jag hålla tyst”, avbröt jag till slut mig själv. ”Om jag ska ägna den här resan åt att prata om varje del av den innan den har hänt kommer jag att bli tokig.”

Och så bad jag henne att ge förslag på en böter, om jag började älta resplanen igen idag. Hon föreslog att alla barn skulle få varsin glass om jag gjorde det igen. Jag lovade det, så enkelt, det var ju bara att hålla tyst nu och njuta av resan.

Himlen öppnade sig och slöt sig. Världen doftade inte regnskog utan sommarasfalt, syren. Lekplatsen utanför tekniska museet är fylld av klanger, man kan spela musik där. Jag satt på en bänk och läste en bok. En essäsamling från slutet av 90-talet om att vara en brittisk man född på 50-talet på väg att förlora sin pappa. Jag var uppfylld av tankar på hur en del i boken var så oerhört specifikt för tiden och platsen, hur annat var så allmängiltigt för många tider och många platser: beskrivningen av att vara en bit över 40, relationen mellan fäder och söner, att växa upp med läkarföräldrar.

Lilla Gubben dök upp. ”Mamma”, sa han och såg mycket förvirrad ut, som han kan göra allt som oftast (vi bär på samma Nettelbladska tankspriddhet). ”Vad var det nu vi ska göra de närmsta dagarna? Och jag menar, vad händer egentligen imorgon?”

Jag suckade djupt – att vara mamma är minsann att ägna sig åt att säga samma saker om och om igen! Som när tre barn frågar en i taget, med tio minuters mellanrum, vad det blir till middag. Hade jag inte redan berättat om detta? Om RESPLANEN? Men nu gjorde jag det igen, ja det gjorde jag. Om hotellet och tåget och bytet och tåget och släkten och Köpenhamn och –

”Kommer du ihåg?”, sa Lilla Gubben. Jag skakade på huvudet, men så dök en flinande Storasyster upp bakom hans axel. Det var som att bli utsatt för phishing och inse sitt misstag först sekunden efter att man klickat på länken.

”VI KOMMER ATT FÅ GLASS AV MAMMA”, ropade de till sin lillasyster. Jag hade inget att sätta emot.

Och sedan var det tekniska museet, maskinerna och människan och gaming-våningen och skogen och klätterväggen tills svetten rann, sedan var det glassen och segerns sötma. Sedan var det middag hos min syster, detta är den godaste tomatsås vi ätit du kanske borde skicka receptet till min mamma hon kan behöva lite tips.

Och så fort de fick chansen berättade de om sin bragd. Att de lurade mamma. Hur lätt hon gick på det, som ingenting.

+72
Resor

Ut i världen

juni 8, 2024

Äventyret börjar på bussen till färjan, alla äventyr börjar här.

Jag skriver till er på mobilen medan sommarmorgonen far förbi utanför fönstret. Regn i luften men i havsvikarna glimmar solen.

För ett år sedan skulle jag snart gå upp, promenera in till studion, och spela in ett sommarprat i Ålands radio om sorg. Det var det första jag hade skrivit på så länge, jag trodde livet dödat texten, att jag aldrig skulle skriva igen, jag hade börjat försöka förlika mig.

Det är andra dagar nu.

Vi ska ut och fara, jag och mina ungar, inte hela världen, vi behöver den inte än för att det ska räcka. Till Legoland, ett antal stopp på vägen, viktiga människor strödda som ett pärlband längs resan. Min kontrollförlust är total. För en gångs skull ska vi inte röra oss på platser som jag vet exakt hur de ser ut och precis hur lång tid det tar att röra sig dit man ska.

En gång i tiden brukade jag hitta kontroll genom att planera i detalj vad som skulle ätas, nu hittar jag kontrollen genom att planera vad som ska läsas. Jag köpte en hög med billiga pocketar på Emmaus, strök längs hyllorna och plockade på mig det som tycktes det minsta intressant. Ingen prestige, inga ambitioner, förbrukningsböcker.
Att läsa på tågresorna, och sedan lämna efter sig, packningen lättare för varje utläst bok, ett anonymt avtryck i världen, något för en annan tågresenär att senare plocka upp. Strö dem som Hans- och Greta-smulor, följ böckerna, här var vi.

Och jag har med mig ett block att skriva i, vykort till er som vanligt, för texten är inte död.

Jag lever ju, i det lever texten.

 

+65
sånt jag läser

sånt jag läste. maj 2024.

juni 2, 2024

Det blev maj och jag läste som ett barn. Som motsatsen till allt jag behövde göra. För att orka just det: att det var för mycket. 

På en fotbollsmatch satt jag och läste Vardagshjälte 24/7, en bok där ensamstående föräldrar skriver om sina erfarenheter av det ensamstående föräldraskapet. Jag läste den för flera år sedan och mindes den som en tröst, då. Jag ville läsa den igen, nu när det var så mycket, komma in i känslan av att inte vara ensam. Men kanske också minnas att när jag läste den förra gången var mina bördor så mycket större. Det blir lättare för varje år.

Varför jag läste den på en fotbollsmatch?
För att jag hoppade in för min kompis som brukar vara matchläkare men som var bortrest. Som matchläkare ska man finnas närvarande vid matchen om något händer, men när ingenting händer kan man sitta och göra vad man vill. Läsa bok till exempel (eller titta på matchen. Men människor har olika hjärnor. Andras kanske skulle haft svårt att koncentrera sig på en bok, min har svårt att koncentrera sig på sport.)

Det var två ljuvliga, ensamma, njutbara timmar. Jag läste, läste och tittade upp när jublen berättade att det blivit mål. Jag köpte varmkorv och Amalias limonad i pausen, en festmåltid i sin enklehet och ensamhet.
Och ingen ville mig något, ingen behövde något av mig, och det var den första kvällen med en doft av sommar.

*

I en bokaffär i ett köpcentrum i en annan stad fastnade jag i inledning av Haralds mamma av Johanna Frid och kunde inte sluta läsa.
Du vill ju ha den, sa min vän.
Jag har så mycket böcker, de håller på att ta över mitt hem, sa jag.
Och du älskar dem, sa min vän och köpte boken till mig.
Jag läste ut den på bussen, färjan, bussen hem, den var en upplevelse att sluka.

*

Jag läste Familjens projektledare säger upp sigtänk vad lite det kändes som att den skrevs för sexton år sedan, jag kände mig som både mannen och kvinnan, men det skrev jag ju redan om.
Jag läste Skrivboken, den fick mig att vilja skriva, den fick mig att börja skriva igen, börja skriva det andra utkastet av den text som fått vila.

*

Jag var så stressad över allt mitt pappersarbete. Om nätterna drömde jag att jag dikterade sjukintyg, om morgnarna vaknade jag på bra humör ifall alla nattens intyg blivit klara. Jag behövde läsa något som drev framåt, med tydlig rörelse. Jag läste feel-good-proffset Marian Keyes, och jag läste Färjan, den om vampyrer på en finlandsfärja. Den senare blev en favoritbok. Maximering av miljö och karaktärstecken, kröp under huden så pass att jag när jag en eftermiddag kände en tryckande huvudvärk tänkte men kanske jag blivit biten utan att märka det, det är nu det börjar, eftersom karaktärerna i boken känner så när förvandlingen till vampyr sätter igång.

*

Det var en av de första dovt varma dagarna. Jag drack mitt morgonkaffe på balkongen och började läsa I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv, den där boken om han vars fru får akut leukemi när hon är gravid med deras första barn.

Hettan blev för tryckande. Vi cyklade till havet. Jag satt på en filt i skuggan och läste. Mina barn kastade sig i vattnet från bryggan, om och om igen. Sjukvårdsskildringarna i den boken är så nära. Det är en bok om stora och omvälvande och emotionella saker, men det skildras med en sådan utifrånblick, så mycket observation, känslorna som uppstår förstår man ändå. Den  fick det att kännas som att vara på stort sjukhus mitt i somatiken igen. Och för några ögonblick, tanken – varför gör jag inte det där, varför är jag inte den sortens läkare, varför står jag inte mitt i det akuta och direkta när det händer, och så är det ju: det finns alltid något man väljer bort, finns alltid något man inte gör.

Medan jag satt på stranden skrev min vän i mycket jourtung specialitet i vår chattkonversation om hur lite han hade sovit de senaste veckorna, kraften det tar.
Jag läste ut boken på en dag, där i skuggan.

På vägen hem  tänkte jag på hur tungt det hade varit för mig i någon av de riktigt jourtunga specialiteterna, eftersom jag i enlighet med titeln på den där fotbollsmatchläsningen är en vardagshjälte 24/7 för mina barn. Hur jag så sällan vill tänka på det som en förutsättning för min tillvaro, hur jag låtsas som om alla val är möjliga, för de flesta dagar känns det så för mig, som om vad som helst hade kunnat hända.

Att tänka att allt inte hade fungerat för mig var som ett slags befrielse – vissa vägar är stängda om jag ska ha det liv som är bra för oss.
Att det här livet, just det här, är bra för oss. Det är därför det så ofta känns som om allt vore möjligt.
För att jag har fått en tillvaro som inte hela tiden blottar begränsningarna.

En sådan välsignelse, konstaterade jag, innan jag ropade till barnen att vi far via biblioteket på vägen hem. Vi behövde visst mer att läsa, ropade jag, och de höll med, det verkar som om allt vi lånar går åt.

Läs mer:

+59
Enklare liv

Försjunka

maj 26, 2024

Hela maj har jag försökt skapa sjok av att absorberas. Att försjunka i något!
Kanske det viktigaste jag har för att orka.

För ett tag sedan funderade jag förstrött över hur det kom sig att jag läste så mycket mer för ett par år sedan. Då, när jag redan var  ensamstående men barnen var så mycket mindre.
Och hur jag skrev! Hur kunde jag läsa och skriva så fanatiskt när jag hade dagisbarn att skjutsa och hämta varje dag, och inte barn som själva tog sig till skolan? Innan barnen kunde ta så mycket av hushållsarbetet som de gör nu, med veckostädningen? Innan de började ta sig själva till aktiviteter?
Innan allt blev lite lugnare för oss allihop.

Var det att jag lät det vara så stökigt? (Men varför städade jag inte, istället för att läsa?)
Var det bara den där smartphonegrejen, de där pandemiåren då jag levde med en gammal knapptelefon.
Jag minns det som mycket lyckliga år, mitt i allt som var olyckligt, men jag har svårt att tro att det var den enda förklaringen.

De senaste veckorna har det förflutna gjort sig påmint.
Av olika skäl har jag arbetat ovanligt mycket.
Ibland sammanfaller många saker och plötsligt är det mycket mer än man tänkt sig.
Det  blir lugnare snart, men jag har jobbat många sena eftermiddagar och kvällar.

Och när jag kommit hem har jag läst, och jag har skrivit.
Ordnat middag och läst läxor och borstat tänder och upphävt syskonbråk och blivit anklagad för att själv vara bråkstaken och blivit kallad den pinsammaste mamman i världen och kanske även den strängaste och sånt som hör till alla mina dagar, förstås.

Men samtidigt som det, efter det: boken i ena handen medan jag steker halvfabrikatsvegoschnitzlar med den andra. Boken på balkongen efter middagen för att pusta ut.
Den egna texten, köksbordet, balkongdörren öppen, låta den svalnande kvällen forsa in, när barnen somnat.

Vid de tillfällen jag inte har läst och skrivit har jag ägnat mig åt långpromenader.
Åt havet. Solnedgången.

Jag har inte städat undan vinterkläderna och vinterskorna ur hallen.
Det har funnits smulor på köksbänken.
En liten hög har bildats i änden på köksbordet med alla saker som bara blev över.
Jag har klippt gräset för att minska risken att ungarna får fästingar när de springer på gården men befattar mig inte med något annat trädgårdsarbete över huvud taget.
Jag fick tips om en tjänst med färdiga hemlagade middagar, jag började använda den.

En av böckerna jag läste i min frenesi var Familjens projektledare säger upp sig och jag kände sig som mannen, han som inte tänker efter före, som bara agerar när det är absolut akut, som glider med och låter det bli fult och kaos.
Med skillnaden att jag inte lagt över allt jobb på någon annan, förstås (vem skulle det vara).

Tänk vilken lång tid det tog att helt koppla ihop det!
Jag kunde skämmas så då, när jag fick frågan hur hinner du, då när jag läste som ett bokslukarbarn, jag kände mig så dum som kunde hinna det men inte att sortera tvätten och komma ihåg att det är smart att plocka fram vantarna innan den första kalla dagen.

Som om det vore samma typ av aktiviteter för mig! Det var ju just för att belastningen var så stor som jag hann. För att jag visste att jag måste orka och fyllde den tid jag hade med att göra de saker som alltid, hela mitt liv, har lugnat mig mest när det varit som svårast.

Och det var egentligen det enda jag ville berätta. Kanske med mer ord än vad som var nödvändigt (förlåt mig mitt pladder, hettan gör mig helt oförmögen att skriva kärnfullt!).

Att det som på ytan ser ut som prestationer eller något ”duktigt” kan vara någons återhämtning när det är tungt.
Att det finns människor som behöver ställa allt i ordning för att få vila och ro, att det till och med finns de som kopplar av för dagen om de får städa och göra fint, att jag avundas dem.

Att olika saker har så olika trösklar för oss.
För mig är det mycket lättare att skriva böcker än att rensa ogräs. Jag hoppas att det varken gör mig till en bättre eller sämre människa än ogräsrensaren.
Jag blev visst bara funtad på det viset.

Och snart går jag på semester, och då ska jag njuta av att den belastningsnivå som under några år var konstanten nu bara uppstår några särskilt stressiga veckor i maj.
Då kommer jag både orka med att läsa och skriva och torka fettfläckar från kylskåpsdörren.
Då kommer jag tänka att tänk hur mycket det var de där åren, tänk att det blev faktiskt lugnare sen.
Tänk att det kom en tid som inte är antingen eller, tänk att det kom en tid för både och.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i kategorin enklare liv och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ gärna min Facebook-sida  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

+63