Ut i världen

Äventyret börjar på bussen till färjan, alla äventyr börjar här.

Jag skriver till er på mobilen medan sommarmorgonen far förbi utanför fönstret. Regn i luften men i havsvikarna glimmar solen.

För ett år sedan skulle jag snart gå upp, promenera in till studion, och spela in ett sommarprat i Ålands radio om sorg. Det var det första jag hade skrivit på så länge, jag trodde livet dödat texten, att jag aldrig skulle skriva igen, jag hade börjat försöka förlika mig.

Det är andra dagar nu.

Vi ska ut och fara, jag och mina ungar, inte hela världen, vi behöver den inte än för att det ska räcka. Till Legoland, ett antal stopp på vägen, viktiga människor strödda som ett pärlband längs resan. Min kontrollförlust är total. För en gångs skull ska vi inte röra oss på platser som jag vet exakt hur de ser ut och precis hur lång tid det tar att röra sig dit man ska.

En gång i tiden brukade jag hitta kontroll genom att planera i detalj vad som skulle ätas, nu hittar jag kontrollen genom att planera vad som ska läsas. Jag köpte en hög med billiga pocketar på Emmaus, strök längs hyllorna och plockade på mig det som tycktes det minsta intressant. Ingen prestige, inga ambitioner, förbrukningsböcker.
Att läsa på tågresorna, och sedan lämna efter sig, packningen lättare för varje utläst bok, ett anonymt avtryck i världen, något för en annan tågresenär att senare plocka upp. Strö dem som Hans- och Greta-smulor, följ böckerna, här var vi.

Och jag har med mig ett block att skriva i, vykort till er som vanligt, för texten är inte död.

Jag lever ju, i det lever texten.