familj

Tretton år.

december 20, 2024

För tretton år sedan var jag en tonåring som blev en mamma. Nu är jag mamma till en tonåring.
När jag väntade mitt lilla barn brukade jag undra om hon skulle bli så jag, och jag brukade tänka: vore det inte skönt för henne att bli på ett annat sätt.
Och på många sätt, kanske de bästa, så blev hon annorlunda. Mer gjord för den här världen, mer med i verkligheten där hon befinner sig istället för den som sker inne i huvudet.

Vi går på Maxinge, jag tänker på världshistorien och matematik, hon säger: nu går vi till Clas Ohlson, vi behöver köpa sandpapper.

Tretton år, en högstadieunge.
Det är en annan del av livet och jag hoppas att jag ska ta hand om den väl. Varje kväll går vi kvällspromenad tillsammans och när jag hör henne berätta om sin dag märker jag hur snabbt det går när man är mitt i högstadielivet. Det är som att leva i ett område fyllt av jordbävningar, närsomhelst kan skalven gå, man måste vara redo. Är vi utan de dagliga promenaderna bara någon dag har jag redan kommit efter i uppdateringarna. Det som hände i tisdags är inte aktuellt när det är fredag.

Våra steg.
Ovanför oss fullmåne, stjärnklara nätter.

En natt för många år sedan, när vi precis flyttat till vårt hus, gick jag ut på balkongen. Det var när den första höstkylan kom efter en sommar som var den första då jag arbetade som läkare. Hon var fyra och ett halvt. Hennes syskon två och ett halvt och ett. Jag var mycket ung och jag var urgammal. Jag hade inte gjort mig av med känslan att stora saker väntade mig – kanske har jag fortfarande inte det – och samtidigt var jag livrädd för att misslyckas med det mesta. (Det är jag inte mer).

Jag såg upp mot stjärnorna. En sval vind som rev mot mina bara axlars hud. En stillhet i natten som inte fanns i dagarna.
Ett slags övertygelse, inför dessa konstanta ljus och inför tystnaden omkring mig, att jag skulle klara så här mycket, att det skulle vara möjligt.

Samma stjärnor, annat liv.
Samma stjärnor, samma liv.
Samma barn, fast andra barn.

Tiden konstant och på samma gång föränderlig.

En gång då, när barnen var så små och jag var så tidigt i mitt jobbande, skämdes jag. Över jourerna, över jobbdagarna, över småbarnsåren, över allt.
Jag pratade med min mamma om tiden. Om ifall jag fattat alla beslut fel, om jag skulle få mer frihet och mer flexibilitet i jobbet lagom till att barnen var stora och inte behövde mig mer.
Hon sa att stora barn också behöver en.
Kanske behöver de på vissa sätt ens tid ännu mer.
Jag tänkte att det är snällt att ens mamma försöker trösta en, det är sådant mammor gör, men först många år senare kunde jag tänka tanken att hon haft rätt.

Min första unge, min första tonåring, från och med nu ska jag ha tonårsbarn i nio år. Det ska lära mig någonting, de ska lära mig någonting.
Jag ska lära dem någonting.
Vad det ska bli vet jag inte än. Framför oss ligger tiden, ovanför oss natthimlen, inuti mig alla åldrar de någonsin har varit.
Minnen att bära in i allt de någonsin ska bli.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier och följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

10 Comments
Enklare liv

tisdag, julveckan.

december 17, 2024

Det är en tisdag, julveckan 2024. Det finns ingen snö. Luften är rå. Natten är lång. Om man går på bron över Svibyviken om kvällen, på väg hem från affären, ser ljusen från husen på höjden över vattnet ut som att man hade kunnat vara var som helst, det hade kunnat vara Medelhavet, en juninatt, det hade kunnat vara husen i bergen vid en italiensk sjö.
Isranden skvallrar om annat.

Det är en lugnare sista vecka inför julledigheten än förra året. Visst dyker sista-minuten-saker upp, men det finns mer luft. Inget barn går på någon aktivitet med stora avslutningar i år – det var inget aktivt beslut från min sida, men det blev så. De aktiviteter de har kan de ta sig till själva just nu, det finns inga uppbundna kvällar i veckan för sådant.
Det är lugn, och luft, och ibland kanske för stilla. Jag kan vara orolig att jag ska bli som det sägs att man kan bli en bit in i pensionen. Att varje litet ärende känns enormt och övermäktigt. Att man tappar tempo, blir sävlig, långsamt packar ned sig själv.
Inte för att det vore det värsta i världen, men det känns lite tidigt att mentalt befinna sig på ålderns höst, eller kanske ålderns vinter.
Ett långsamt snöfall som bäddar in allt, ett mjukt utsuddande av konturerna.

Men visst finns det saker att göra.
Promenera till köpcentret genom skogen, köpa de sista julklapparna. Fullmåne över trädtopparna, stjärnklart.
Mitt stora stökiga hus, att plocka i ordning, städa upp, men om man släcker taklamporna och tänder mysbelysning ser man inte stöket lika bra.
Julkalendern i soffan om morgonen med barnen, te från tekalendern.

Ligga på soffan och läsa en deckare. Barnen får en liten summa från mormor och morfar varje månad om de läser en halvtimme om dagen torsdag-söndag, så de dagarna har vi vår läshalvtimme. De och jag också (fast jag inte får någon peng…!). Vi ligger i soffan allihop, under tystnad, med varsin bok. Ibland betraktar jag dem i hemlighet utan att läsa.
Ingenting säger vi till varandra, och ändå är det en tid så tydligt tillsammans, att vi alla är i samma rum och gör samma sak betyder något. Det vet varenda liten religion, att man behöver ritualer.

Jag sover dåligt, det är mina gamla restless legs som spökar, det är så i perioder och sen går det om.
Jag sover dåligt, och ändå rasar inte allt som ett korthus! Jag hinner med arbetsuppgifterna, det står nåt slags mat på bordet, diskberget växer inte exponentiellt som en covidkurva.

Jag har inte skrivit på min bok, kanske på en vecka eller så, och det är väl synd. Men det är inte hela världen i fritt fall.
Det fanns en tid när marginalerna var så små att det fria fallet hela tiden kändes som en möjlighet, att jag var rädd att något mer skulle komma till och att jag då skulle ta ett steg rakt ut och falla i ravinen.
Nu är det inte så. Jag kommer hem från jobbet, jag tar en powernap en halvtimme. Jag kokar pasta, jag läser en bok. Jag tar en kvällspromenad, genom stjärnklara nätter.

Det får vara, bara vara, det behöver inte forceras mer.
En sådan välsignad julefrid i det.

Läs mer:

  • December-arkivet för förra året. Förra året skrev jag ett inlägg om dagen i december, som ett slags utmaning. Kanske årets sämsta månad att skriva så mycket i, insåg jag i efterhand. Alla är ju upptagna! Så det är ett lästips om man tycker det är tråkigt att det är lite tomt på bloggen nu när jag skriver bok.
2 Comments
att skriva familj

Café Viktor. Självständighetsdagen 2024.

december 6, 2024

Jag sitter på Café Viktor. Det är Finlands självständighetsdag. Nationaldag, helgdag, alla är lediga. Jag skulle ha varit ledig ändå för jag har haft en skrivvecka. Det har gått snabbt att få enstaka stipendieveckor att börja låta som en självklar, regelbunden del av livscykeln. Som att ha mens eller jour eller veckostädning.
På torget är det julmarknad. Dagen är ljummen och grå, jag längtar efter snö. På vägen hit gled jag över isen, ett lager över vägen genom skogen. Barnen är hemma. Jag har köpt julpresenter till ett av barnens lärare och nu sitter jag och dricker en cappucino.

Jag är inte kulturellt förankrad i den här dagen, jag har inga traditioner för den.
I små och stora saker tänker jag på det ibland. Att ha flyttat mellan länder, en så minimal rörelse, och hur det ändå kan rubba förankringen. Barn som talar en annan dialekt än vad man själv gör. Andra ord, annan ordning, trots att det på ytan är samma sak.
Om en så liten rörelse känns, hur är det då  att röra sig över väldiga språkbarriärer, kulturbarriärer, hur är det att ta sig till andra sidan jorden.

Det är samma land som jävlas igen, hörde jag en cafégäst hälsa en annan när de önskade varandra glad självständighetsdag, alltid samma jävlighet.
Någon annan sa att det är såhär det alltid har varit, att storpolitik rasar i världen och så rasar den en stund och sen blir det lugnt igen.

*

Jag dricker min cappucino och tänker på min bok. Den har rört sig framåt den här veckan, ord har lagts till ord och det har känts som ingenting. Jag har velat kasta allt. Jag har velat glömma bort det. Jag har i ren kreativ frustration skrivit en halv diktsamling, vid sidan av. Skrivandet så intensivt den här hösten att kanalen är öppen, kreativiteten på alla växlar, men nu sprakar det, som en trasig sladd som inte håller inne elektriciteten dit den ska. Gnistor i luften. Otyglat. Se upp för batteribrand, lämna inte laddningen oövervakad, det sprider giftiga gaser.
Jag har 40 000 ord och rör mig på hal is.

Får trösta mig med att detta, att göra klart, har ett värde i sig.
Man gör klart och man har lärt sig något, till nästa gång.
Det är det enda sättet att våga kasta sig ut i sitt omedvetna när det ska göras medvetet. Varje morgon, varje dag.

*

Jag dricker min cappucino och tänker på mina barn.
Jag tänker på våra helger.
När de var mindre brukade vi åka på små utflykter. Mariebad, en lekpark. Det fanns en rytm i helgen: förmiddagsstädning, laga lunch, ge sig av. Men de är halvstora ungar nu, vill inte samma saker.
De har fått testa olika sporter, fastnade inte för någon ordentligt, vi har kämpat på. Jag är inte en förälder som behöver skjutsa på cuper om helgerna, och står lite handfallen med ett dåligt samvete. Som om jag mest går och latar mig utan att något händer.
Det har gjort att jag ofta blir sittande hemma fast de inte behöver mig, fast de sysselsätter sig med annat.

Sitter där och väntar på att bli störd.
Sedan blir jag det, och går och surar istället för att jag aldrig får något gjort.

Jag tänker att det är en vana jag vill skaffa mig, nästa år: att gå iväg om helgerna och göra något ensam.
Som en plikt istället för ett dåligt samvete.
Utnyttja att de inte behöver mig, istället för att skämmas för det.

Så jag tjuvstartar idag. Jag sitter på Café Viktor och dricker en cappucino. Snart ska jag promenera hem, halka över isen, sedan ska jag laga lunch, tända ljusen. Sedan ska jag städa, fylla tvättmaskinen.
Sedan ska jag tänka på min frihet, på mina lugna dagar, på hur de hade varit den högsta drömmen för någon i oroliga tider, på hur de var den högsta drömmen för mig en gång.
På hur jag ska försöka att förvalta dem bättre.

Läs mer:

Alla mina inlägg om familj hittar du här och här hittar du mina inlägg om skrivande.
Följ gärna min Facebooksida för mitt skrivande för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

1 Comment
sånt som inte får plats i andra kategorier

32.

december 2, 2024

Det är den 2 december 2024 och jag fyller trettiotvå.
På Facebook kom en påminnelse om att jag för tolv år skrivit inte längre tonårsmamma!, ett slags lek med orden och omständigheterna när jag blev tjugo och hade en flicka som snart skulle fylla ett. Ingen jag kände upplevde mig som den sortens tonårsmamma man tänker på, reality shows med barn som fick barn, en söndrad framtid.

Jag var så allvarlig, arbetsam. Kunde kanske drömma om att ha varit mer som en tonårsmamma, eller åtminstone mer som en tonåring. Mer dag för dag och impuls för impuls.

Nu är det arton dagar tills jag är tonårsmamma igen. Min första bebis fyller tretton år.
Jag ska återkomma till det, en annan dag.

*

Det blev födelsedagspresenter som barnen betalade med sina sparpengar till slut,  efter att Storasystern hållit ett brandtal för sina syskon om allt jag har gjort för dem och att det inte varit billigt. En filt, svartvinbärste, mörk choklad, ett doftljus. Det här kan du ha när du skriver, sa Storasystern som tänkt ut presenterna, och det betydde så mycket på så många plan.
Att hon ville, så gärna, att min födelsedag nästan blev viktigare för henne än för mig. Så mycket värme i henne som hon ska få sprida i världen.
Tryggheten det ger hennes syskon i livet, att ha en så självklar Storasyster, ett sådant ljus.

Att det är vad de ser mig göra.
När de ska tänka: vad brukar mamma göra?, att det är vad de tänker på.
Mamma sitter och skriver roman på morgnarna. När man vaknar är hon där i sin skrivfåtölj, dricker kanelkaffe, säger vänta jag kommer strax, jag ska bara skriva klart ett stycke. 
Det finns värre sätt att leva ut sina egna drömmar på och ändå vara mamma.
Mer oansvariga sätt att försvinna in i sitt eget.

Den här veckan är jag skrivledig, med mitt stipendium från Svenska Kulturfonden. Jag ska skriva om morgnarna, förmiddagarna, mitt på dagen. Jag ska ta paus och göra praktiska, handgripliga saker medan jag tänker. Göra rent spisfläkten. Packa undan grejer, rensa lådor.
Jag ska tänka på det här året. På hur mycket äventyr som ryms mitt i det vardagliga, på hur stort livet kan få vara.
Jag ska tänka på det jag känt allt starkare den sista tiden (och om och om igen under hela mitt liv): det är nu det händer, snart sker det något stort.

Jag har burit på så många tyngder, nu springer jag fritt. Jag hade glömt hur det känns.
Eller kanske trodde jag att jag hade vuxit ifrån det. Slutat springa, börjat gå.

Jag fyller trettiotvå, det är en måndag. Flera gånger har jag varit på väg att skriva en alldeles vanlig grå måndag i november, för det är så det känns med vädret. Men det är min födelsedag, det måste vara december redan.
En alldeles vanlig dag i ett vanligt ovanligt liv. En alldeles vanlig födelsedag.
Det passar mig så bra, faktiskt alldeles utmärkt.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa min Facebook-sida.

 

16 Comments
sånt som inte får plats i andra kategorier

Glimtar, november 2024

november 30, 2024

Jag åker till fastlandet, lämnar ön och vardagsverkligheten. Hotellakan, frukost, promenader i novembermörkret, stillhet. Inget stort men alldeles enormt. En hållpunkt i den långa mörka delen av året. Man kan svepa in sig i mörkret eller drunkna i det, stå på kanten till både och.
En eftermiddag tar jag en tupplur på hotellrummet, den sorten som är en ytlig halvdvala. Befinner mig på gränsen mellan drömmar och tankar.
Drömmar och tankar som måste skrivas ned när jag vaknar, för de är slutstrukturen för boken, punkterna för hur allt ska fogas samman.
Vänta vänta jag ska bara skriva ned några snabba anteckningar, säger jag till min vän.
Är klar en och en halv timme senare . (Inte med boken, men med en utstakad bana för vad som måste göras för att bli det).
Äter löjromstoast för att fira.
Smetana, brioche.

*

Storasystern kallar till ett hemligt syskonmöte i sitt rum. Jag får bara sitta i min skrivhörna utanför hennes rum på villkoret att jag har på mig mina noise cancelling-hörlurar. Det är för att du fyller år snart, säger hon medan hon viftar in sin syster och sin bror i rummet som en inkastare.
Efter mötet kommer Lilla Gubben och Habanero ut ur rummet med bleka ansikten, långsamma rörelser. Som om de gått in i ett möte kring fredsförhandlingar men resultatet blivit hotfulla fingrar mot knappen för att släppa iväg kärnvapnen.
Efter att jag försökt lista ut en stund vad som skett därinne bryter Lilla Gubben samman och berättar.
”Okej okej, själva DET HÄR är ju inte att avslöja något hemligt, du vet ju inte vad vi ska köpa för present ändå. Såhär är det: hon tyckte vi skulle betala med egna pengar.”
”MED VÅR VECKOPENG!”, ropar Habanero.
Tidigare har de köpt födelsedagspresent genom att be mig om mitt betalkort och placera mig på en bänk utanför affären medan de går in och handlar något de valt.
”Ni har ju faktiskt inte så hög veckopeng”, försöker jag mildra Storasysterns dom, ”det gör mig inte så mycket att…”
”DET ÄR INTE OKEJ!”, ropar Storasystern från sitt rum. ”Tekniskt sett är det som om du köper födelsedagspresenter till dig själv! Men om SOMLIGA inte vill bry sig om sin mamma är inte det mitt problem. Jag har i alla fall sparat.”
Somliga blänger mot hennes rumsdörr och muttrar något om att de är panka.
Jag påpekar inte varifrån deras veckopeng ursprungligen kommer, att tekniskt sett är det jag som köper min födelsedagspresent hur som helst.

*

Jag är med och anordnar en åländsk bokmässa. 
Soluppgång utanför Alandicas fönster när vi gör i ordning inför mässan, en gnistrande vinter innan den smälter undan igen.
Att ordna stora projekt är som att föda barn. Alla dessa tillfällen då man undrar vad man egentligen håller på med, varför man utsätter sig för detta, och sedan ser man det hända, framför ens ögon ligger ens skapelse, och alla timmar och dagar av ansträngning bleknar.

*

Morgonen, pudra kaffet med kanel, oron när man inte närmat sig sin fiktion på flera dagar.
Har orden någonsin tillhört en.
Ögonblicken när de kommer av sig själva, när världen hänger samman.

*

Lördag eftermiddag, den sista november. Det är lillajul, finlandssvensk och åländsk tradition, lördagen före första advent. En gång arbetade jag på akuten en lillajul, det var som att jobba en julafton. Bara de allra allvarligaste fallen som kom in för alla andra ville fira lillajul, och alla var så tacksamma för att man arbetade en högtid.
Jag är inflyttad hit, jag missade inget jag hade någon relation till.
Vi har köpt julpynt på Emmaus, jag ska storstäda.
Det är lillajul men vi har inga lillajulstraditioner, så kan det bli när man har en svensk mamma, sa jag.
Och så köpte vi sushi och åt till lunch i soffan medan vi såg på en teveserie. Det är ändå inte en dag som alla andra, sa jag.

Jag har skickat in en ansökan till Svenska kulturfonden om stipendium för att skriva. Jag längtar efter nästa vecka, då jag ska använda några av stipendiepengarna jag fick det här året för att vara hemma och skriva. Jag längtar efter veckan efter, då jag ska tillbaka till jobbet, det har varit så roligt den här hösten. Jag längtar till jullovet, då jag kommer att åka med barnen till deras farmor och farfar och mormor och morfar och sitta och redigera min roman medan de är med människor som bryr sig om dem.

Jag längtar till alldeles strax, då jag ska gå till gymmet och hoppas att det är tomt för att alla andra är upptagna med sina lillajulsfiranden. Jag längtar till att komma hem efter att ha gått i den fuktiga blåsten och gå in i duschen och låta värmen skölja över mig. Jag längtar till ikväll, då jag ska sitta med barnen och se på film, jag längtar till imorgon bitti, då jag ska upp och skriva.

Jag längtar till dagarna när romanarbetet är klart för ett tag, när manuset ska vila och kanske skickas någon annanstans.
Jag längtar till när jag ska skriva här, igen.
Det finns så mycket att berätta.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa min Facebook-sida.

2 Comments
att skriva

tredje trimestern

november 20, 2024

Att skriva en bok är som att vara gravid. En avgränsad tid att minnas efteråt – det var den där hösten, vintern, våren, sommaren då jag bar på det där barnet, skrev på den där boken.
Det är ett tillstånd vars slutfas känns oändlig. Är min roman som att bära ett barn befinner jag mig i den tredje trimestern. Nu är det bara sista biten kvar, tänkte jag med alla mina barn när jag gick in i graviditetens sista tredjedel, och glömde bort att tre månader kan vara en livstid.

Det är så mycket gjort, det är så mycket kvar.
Jag börjar se mot slutet och jag längtar efter att skriva något annat. Jag vill skriva här! Om andra saker! Om böcker, om vinden i ansiktet när man går till affären, om hur snöstormen får mig att längta efter tiden när jag cyklade med barn till dagis i alla väder,  när den tunga blöta snön föll och jag hoppade av och sköt på lådcykeln bakifrån på det oplogade vägpartiet fram till cykelbanan tidiga morgnar.

Jag vill göra helt andra saker. Drabbas av lusten att gå en kurs, fördjupa mig i något, upptäcka något alldeles annat.
Som att gå överburen och vänta på att förlossningen ska sätta igång. Så redo nu, så klar med det här.

Men det är inte klart förrän det är klart.
Om man bara fortsätter så blir det klart.
Så att man sedan kan minnas den där tiden, de där dagarna i novemberblåsten och i snöstormen, då man skapade liv, då man skapade värld.

Läs mer:

1 Comment
att skriva familj

Efter festen, före middagen.

november 17, 2024

Det är en söndagseftermiddag i november. Det är efter kalaset. Ja ja, jo jo, jag vet att Habanero fyllde år i augusti,  men reser man mellan farmor och farfar och mormor och morfar och hem till Åland kring sin födelsedag har man plötsligt haft tre firanden redan och alla är lite trötta på tårta. Kompiskalaset fick vänta, till en dag i mitten av november när solen lyste kraftfull och mild trots att vi befinner oss i grå tider.

Kalasen är roligare när barnen är större. Ansträngningen lägre, ansvaret inte lika överhängande, man behöver inte städa så att det ska vara tillräckligt för föräldrar utan bara så att det är tillräckligt för barn. Att få följa barnens vänner är en lyx för den som är intresserad av människor. Att iaktta deras personligheter i den extrema tillvaro som är att vara på kalas med tio ungar. Den som sitter i hörnet och betraktar, den som dansar mitt bland allas blickar.

Att hitta barn som krupit in i en tom garderob och sitter där och samtalar – jag har upptäckt att mina strumpor är självlysande, har du sett?. Man kan ha en liten tjej bredvid sig i soffan, på slutet när de flesta gästerna gått hem, som ser upp på en med stora ögon och säger att man märker att Habaneros storasyster är på väg in i tonårens värld, man ser det på hennes kläder och blir så imponerad att hon knappt hittar ord när man berättar att vissa av de kläderna har Storasystern köpt för egna pengar på internet. Som om det är det största måttet på att vara stor, ja nästan vuxen.

Efteråt kommer tystnaden, urladdningen efter att ha gjort det man skulle. Det är söndag eftermiddag och huset är städat, det går snabbt att städa undan kalasskräpet eftersom barnen inte är så små och explosionsstökiga längre, och eftersom jag genom åren lärt mig att undvika chips så mycket jag bara kan. Efteråt är det cola och kaka i läs-och skrivhörnan. Havrekaka och kokostosca, Storasysterns hembakta. Godispåse, ödslighet när Habanero dragit vidare till sin bästa kompis och syskonen hemma hämtar andan.
Det är dags att skriva.

Här sitter jag varje morgon, i min hörna.
Alla minuter av att hålla på som tillsammans blir en bok.
Men imorse hade jag inte ro, jag behövde irra runt och städa, jag behövde titta på min checklista och se att jag inte har glömt något.

Hur man skriver en bok, vem vet hur mycket jag vet om det egentligen, men jag vet: måndagar och tisdagar och söndagar, kvällar och morgnar, på färjor och tåg. I huvudet, medan man dammsuger. Medan man dricker morgonkaffet, medan man äter kokostosca. Skrivandet i en mycket vardaglig vardag, det behöver inte vara större än så.
Kanske är just det störst av allt.

Men nu måste jag avsluta, annars hinner jag inte, snart ska jag laga middag, men innan dess finns ett utrymme, en liten bit av tiden som är min.

Läs mer:

5 Comments
att skriva

måndag eftermiddag.

november 4, 2024

Mitt lilla skrivande liv är ingen lång resa. Ingen Medelhavsskymning som utsikt framför mitt skrivbord, ingen ljummen gryning på balkongen i doften av blommande apelsinträd, ingen hotellrumsdröm.
Det är inga långa middagar med vänner efter dagens skrivpass, inga glas rött, ingenting som sprakar på ytan.
Inget särskilt allt och ändå precis allt.

Det är Mariehamns stadsbibliotek, dagar i november. Studierum där man kan låsa om sig, boka och komma in med en kod. Ostörda timmar som ingen vill ha en. Utsikt över en bensinmack, och det är alldeles lagom. När orden tryter kan jag titta upp och betrakta människor och bilar. Där är någon som kollar lufttrycket i däcken. Där är någon som har köpt en korv. Aldrig är det för spännande, aldrig distraherar det för länge så att jag glömmer bort vad jag letade efter, att det var orden.

Tröga ord och ord som lossnar.
Att skriva sig till idéerna, det är det enda sätt jag vet.
Jag önskar att jag hade kunnat veta att de skulle finnas där, men mitt skrivande är som kärlek. Det går inte att veta från början hur allt ska sluta, om det ska bli något över huvud taget, det enda möjliga är att fortsätta hålla på, att försöka.
För att alternativet – att vara utan – är otänkbart.

Kanske har jag alltid valt passion, dold under en alldaglig yta.

En julmust från snabbköpet, en te från bibliotekets automat, pausläsning i en diktsamling, kväll som faller utanför. Rufsigt hår, inget smink, inga andra människor.

Det är själva essensen, den går att utföra på så många platser, den kräver så lite och samtidigt en envis beslutsamhet, att tillåta sig att ta det på allvar.
Trots undran över vem man är, som lägger så mycket tid på något för sitt eget höga nöjes skull.

Men människor bygger bomber och släpper dem på varandra –
vad är det då, i jämförelse, om jag sitter några timmar i studierummet på Mariehamns stadsbibliotek och är lycklig.

*

Här är förresten en spellista som utgör soundtracket för min romanvärld. För så är mitt skrivande, musiken som representerar världen blir ett sätt att bygga tonen. Flummigt kanske, men det får de tvara.

Det var bara det jag ville berätta. Vi hörs en annan dag.

Läs mer:

6 Comments
att skriva

lördag kväll

november 2, 2024

Det är lördag kväll och jag ska alldeles strax skriva på min bok.
Jag gör andra saker också, även om man inte skulle tro det. Idag har jag burit bort en dubbelsäng och tunga garderober från Habaneros rum.  Barnens farmor och farfar är här. Deras farfar behöver ett renoveringsprojekt när de kommer. Förra hösten fixade han Storasysterns rum.

Mina barn är omgivna av vuxna som var och en ger kärlek på sina sätt.
Släktdragen sipprar nedåt i generationerna, syns på olika sätt i mina barn. Vissa av dem löser problem genom att söka information i text, i böcker. Andra genom att hämta en tumstock och praktiskt undersöka vad som får plats.

Det är en dag då jag har promenerat mycket i den kyliga blåsten, den bleka novembersolen, och det har utgjort en djup, stillsam lycka. En  tacksamhet över att vara vid liv och att tycka om november. Löven som faller från träden är en lättnad. Låt allt få svalna, falna nu, låt det vara stillsamt grått så att ett litet ljus känns lika starkt som en flammande solnedgång. Ge mig mörka kvällar, vind i håret, stormigt hav, dimma.

Nästa vecka har jag skrivledigt igen, stipendiet jag fick från Svenska kulturfonden.
Jag är förväntansfull och jag gör tusen avväganden. Jag vet inte hur mycket jag ska pressa mig igenom de ögonblick där jag står och stampar, vet inte om jag ska söka inspirationen i annat eller gräva mig ännu djupare in i texten.
Fördelen med att skriva på dagarna ett tag är att man hinner båda. Jag kan läsa den där boken, och se den där filmen man tänker kan inspirera. Jag kan skriva.

Jag sitter med 36 000 ord. Vissa scener är så redigerade att jag inte vågar röra dem, ungefär som när man klipper luggen och vet att en millimeter till som bara ska ordnas lite kan bli det som istället får helheten att falla.
Annat ser ut såhär:

 

Nu ska jag försöka göra något med det.

3 Comments
sånt som inte får plats i andra kategorier

sen sist.

oktober 27, 2024

Vi reste till Uppsala. På bussen till färjan försvann en av våra väskor. Det var en historia som i stunden var mycket dramatisk och förkrossande. Jag trodde att jag glömt den på busshållplatsen trots att jag var säker på att jag satt in den, jag grät gömd på en toalett på Eckerölinjen för att jag tydligen kan förbereda mig hur mycket som helst, tro att livet ska börja vara ordning, och sedan misslyckas med de mest grundläggande saker.

Sedan visade det sig istället att jag inte alls hade glömt den, att någon som steg på flera hållplatser efter min måste ha lyft ut väskan ur det överfyllda bagageutrymmet för att försöka stuva om och få fram plats till sin, och sedan glömt den där.

Då kom förbittringen.
Något jag inte kände igen, något jag kanske inte tillåtit mig eller kunnat tillåta mig att känna under tider i mitt liv när verkliga saker hände mig, när sant oacceptabla handlingar riktades emot mig.
HUR kunde detta göras MOT MIG, ältade jag. För mina kollegor, för mina vänner, för den stackars kvinnan i Eckerölinjens resebutik när jag hämtade ut min väska och inte kunde låta bli att påpeka att jag ville hämta bagaget som jag inte glömt kvar utan som lastats ut av någon annan.
Sedan hörde jag mig själv, tonfallet, orden, och  jag tänkte:
det här måste upphöra nu. Du får skriva om den här händelsen på bloggen, och sedan får du släppa det och gå vidare.

Det handlade förstås inte om väskan.
Som med så många andra oförrätter människor fastnar i, snavar runt i tills de inte ta sig ut, handlade det om allt som hänt förut.

*

Vi bodde hemma hos vänner i Uppsala, sådana vi lärde känna under vårt år där.
Vi promenerade i höstvädret. Längs sjön, i villakvarteren. Jag tänkte att Sunnersta är vackert om hösten, men jag kände inte igen det.
Hösten det året präglades av så mörka saker, jag har svårt att minnas att det någonsin var dagsljus, den sortens klara höga oktoberdagar som jag älskar, de frasande löven, doften av jord, solen mild mot kinden, blunda mot den ljumma vinden. Jag vet att det fanns dagar, jag tog bilder på dem, men det är som att minnas en förlossning, det är att minnas ett tillstånd så annorlunda från ens vanliga liv att det trotsar tid och rum.

Barnen spelade inne i huset, jag och mamman i familjen satt i spabadet. Regn föll, natten kom.
Jag önskade att jag hade kunnat få berätta för den som var jag – för två år sedan, och för en evighet sedan – att alla ansträngningar och alla försök jag gjorde skulle spela roll.

På färjan hem letade jag reda på blogginlägg jag skrev den hösten, för att jag minns att vi rörde oss ute i ljuset, inte för att jag minns hur det kändes men för att jag minns hur det kändes att skriva om det.
Påmindes om att för två år sedan kunde jag inte äta, läsa, skriva.
Att långt senare än så, kanske ända fram till för ett år sedan, visste jag inte om jag skulle börja skriva igen.
Det är så lätt att bli bortskämd när man glömmer.
Alla dessa saker som jag vid en annan tidpunkt inte kunde ta för givet.

*

Resan blev ett avbrott i romanskrivandet.
Runt trettioentusen ord stod jag och stampade på den klassiska platsen för att stampa. Man är en bra bit in, man har en bra bit kvar. Så mycket riktningar måste väljas. Det är tveksamt om det finns något i manuset som griper tag.
Man har lagt så mycket tid. Till vilken nytta?
Man fortsätter lägga så mycket tid. För vilken framtid?
Ändå fortsatte jag att stiga upp, att sätta mig varje morgon, röra mig i manuset, söka kontakt. Som att försöka hitta magmusklerna igen efter en graviditet.

*

Det kom en söndag, det är idag, då det började lossna. Trots att morgonen hunnit bli ljus, på grund av vintertiden (kanske är jag den enda som har det som klagomål på vintertiden, att det var ljust när jag steg upp och jag skriver bättre i mörkret).
Idéerna, bilderna, kom tillbaka till mig.
Jag hade inte tappat sikte.
Jag tänkte att kanske är det så det blir. Att om man bara fortsätter, om man bara håller på, är det så det blir till sist.

3 Comments