32.

Det är den 2 december 2024 och jag fyller trettiotvå.
På Facebook kom en påminnelse om att jag för tolv år skrivit inte längre tonårsmamma!, ett slags lek med orden och omständigheterna när jag blev tjugo och hade en flicka som snart skulle fylla ett. Ingen jag kände upplevde mig som den sortens tonårsmamma man tänker på, reality shows med barn som fick barn, en söndrad framtid.

Jag var så allvarlig, arbetsam. Kunde kanske drömma om att ha varit mer som en tonårsmamma, eller åtminstone mer som en tonåring. Mer dag för dag och impuls för impuls.

Nu är det arton dagar tills jag är tonårsmamma igen. Min första bebis fyller tretton år.
Jag ska återkomma till det, en annan dag.

*

Det blev födelsedagspresenter som barnen betalade med sina sparpengar till slut,  efter att Storasystern hållit ett brandtal för sina syskon om allt jag har gjort för dem och att det inte varit billigt. En filt, svartvinbärste, mörk choklad, ett doftljus. Det här kan du ha när du skriver, sa Storasystern som tänkt ut presenterna, och det betydde så mycket på så många plan.
Att hon ville, så gärna, att min födelsedag nästan blev viktigare för henne än för mig. Så mycket värme i henne som hon ska få sprida i världen.
Tryggheten det ger hennes syskon i livet, att ha en så självklar Storasyster, ett sådant ljus.

Att det är vad de ser mig göra.
När de ska tänka: vad brukar mamma göra?, att det är vad de tänker på.
Mamma sitter och skriver roman på morgnarna. När man vaknar är hon där i sin skrivfåtölj, dricker kanelkaffe, säger vänta jag kommer strax, jag ska bara skriva klart ett stycke. 
Det finns värre sätt att leva ut sina egna drömmar på och ändå vara mamma.
Mer oansvariga sätt att försvinna in i sitt eget.

Den här veckan är jag skrivledig, med mitt stipendium från Svenska Kulturfonden. Jag ska skriva om morgnarna, förmiddagarna, mitt på dagen. Jag ska ta paus och göra praktiska, handgripliga saker medan jag tänker. Göra rent spisfläkten. Packa undan grejer, rensa lådor.
Jag ska tänka på det här året. På hur mycket äventyr som ryms mitt i det vardagliga, på hur stort livet kan få vara.
Jag ska tänka på det jag känt allt starkare den sista tiden (och om och om igen under hela mitt liv): det är nu det händer, snart sker det något stort.

Jag har burit på så många tyngder, nu springer jag fritt. Jag hade glömt hur det känns.
Eller kanske trodde jag att jag hade vuxit ifrån det. Slutat springa, börjat gå.

Jag fyller trettiotvå, det är en måndag. Flera gånger har jag varit på väg att skriva en alldeles vanlig grå måndag i november, för det är så det känns med vädret. Men det är min födelsedag, det måste vara december redan.
En alldeles vanlig dag i ett vanligt ovanligt liv. En alldeles vanlig födelsedag.
Det passar mig så bra, faktiskt alldeles utmärkt.

Läs mer:

• 31.
• 30.
• 29.
• 28.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa min Facebook-sida.