Jag sitter på Café Viktor. Det är Finlands självständighetsdag. Nationaldag, helgdag, alla är lediga. Jag skulle ha varit ledig ändå för jag har haft en skrivvecka. Det har gått snabbt att få enstaka stipendieveckor att börja låta som en självklar, regelbunden del av livscykeln. Som att ha mens eller jour eller veckostädning.
På torget är det julmarknad. Dagen är ljummen och grå, jag längtar efter snö. På vägen hit gled jag över isen, ett lager över vägen genom skogen. Barnen är hemma. Jag har köpt julpresenter till ett av barnens lärare och nu sitter jag och dricker en cappucino.
Jag är inte kulturellt förankrad i den här dagen, jag har inga traditioner för den.
I små och stora saker tänker jag på det ibland. Att ha flyttat mellan länder, en så minimal rörelse, och hur det ändå kan rubba förankringen. Barn som talar en annan dialekt än vad man själv gör. Andra ord, annan ordning, trots att det på ytan är samma sak.
Om en så liten rörelse känns, hur är det då att röra sig över väldiga språkbarriärer, kulturbarriärer, hur är det att ta sig till andra sidan jorden.
Det är samma land som jävlas igen, hörde jag en cafégäst hälsa en annan när de önskade varandra glad självständighetsdag, alltid samma jävlighet.
Någon annan sa att det är såhär det alltid har varit, att storpolitik rasar i världen och så rasar den en stund och sen blir det lugnt igen.
*
Jag dricker min cappucino och tänker på min bok. Den har rört sig framåt den här veckan, ord har lagts till ord och det har känts som ingenting. Jag har velat kasta allt. Jag har velat glömma bort det. Jag har i ren kreativ frustration skrivit en halv diktsamling, vid sidan av. Skrivandet så intensivt den här hösten att kanalen är öppen, kreativiteten på alla växlar, men nu sprakar det, som en trasig sladd som inte håller inne elektriciteten dit den ska. Gnistor i luften. Otyglat. Se upp för batteribrand, lämna inte laddningen oövervakad, det sprider giftiga gaser.
Jag har 40 000 ord och rör mig på hal is.
Får trösta mig med att detta, att göra klart, har ett värde i sig.
Man gör klart och man har lärt sig något, till nästa gång.
Det är det enda sättet att våga kasta sig ut i sitt omedvetna när det ska göras medvetet. Varje morgon, varje dag.
*
Jag dricker min cappucino och tänker på mina barn.
Jag tänker på våra helger.
När de var mindre brukade vi åka på små utflykter. Mariebad, en lekpark. Det fanns en rytm i helgen: förmiddagsstädning, laga lunch, ge sig av. Men de är halvstora ungar nu, vill inte samma saker.
De har fått testa olika sporter, fastnade inte för någon ordentligt, vi har kämpat på. Jag är inte en förälder som behöver skjutsa på cuper om helgerna, och står lite handfallen med ett dåligt samvete. Som om jag mest går och latar mig utan att något händer.
Det har gjort att jag ofta blir sittande hemma fast de inte behöver mig, fast de sysselsätter sig med annat.
Sitter där och väntar på att bli störd.
Sedan blir jag det, och går och surar istället för att jag aldrig får något gjort.
Jag tänker att det är en vana jag vill skaffa mig, nästa år: att gå iväg om helgerna och göra något ensam.
Som en plikt istället för ett dåligt samvete.
Utnyttja att de inte behöver mig, istället för att skämmas för det.
Så jag tjuvstartar idag. Jag sitter på Café Viktor och dricker en cappucino. Snart ska jag promenera hem, halka över isen, sedan ska jag laga lunch, tända ljusen. Sedan ska jag städa, fylla tvättmaskinen.
Sedan ska jag tänka på min frihet, på mina lugna dagar, på hur de hade varit den högsta drömmen för någon i oroliga tider, på hur de var den högsta drömmen för mig en gång.
På hur jag ska försöka att förvalta dem bättre.
Läs mer:
Alla mina inlägg om familj hittar du här och här hittar du mina inlägg om skrivande.
Följ gärna min Facebooksida för mitt skrivande för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.
1 Comment
[…] Café Viktor. självständighetsdagen 2024. […]