Tretton år.

För tretton år sedan var jag en tonåring som blev en mamma. Nu är jag mamma till en tonåring.
När jag väntade mitt lilla barn brukade jag undra om hon skulle bli så jag, och jag brukade tänka: vore det inte skönt för henne att bli på ett annat sätt.
Och på många sätt, kanske de bästa, så blev hon annorlunda. Mer gjord för den här världen, mer med i verkligheten där hon befinner sig istället för den som sker inne i huvudet.

Vi går på Maxinge, jag tänker på världshistorien och matematik, hon säger: nu går vi till Clas Ohlson, vi behöver köpa sandpapper.

Tretton år, en högstadieunge.
Det är en annan del av livet och jag hoppas att jag ska ta hand om den väl. Varje kväll går vi kvällspromenad tillsammans och när jag hör henne berätta om sin dag märker jag hur snabbt det går när man är mitt i högstadielivet. Det är som att leva i ett område fyllt av jordbävningar, närsomhelst kan skalven gå, man måste vara redo. Är vi utan de dagliga promenaderna bara någon dag har jag redan kommit efter i uppdateringarna. Det som hände i tisdags är inte aktuellt när det är fredag.

Våra steg.
Ovanför oss fullmåne, stjärnklara nätter.

En natt för många år sedan, när vi precis flyttat till vårt hus, gick jag ut på balkongen. Det var när den första höstkylan kom efter en sommar som var den första då jag arbetade som läkare. Hon var fyra och ett halvt. Hennes syskon två och ett halvt och ett. Jag var mycket ung och jag var urgammal. Jag hade inte gjort mig av med känslan att stora saker väntade mig – kanske har jag fortfarande inte det – och samtidigt var jag livrädd för att misslyckas med det mesta. (Det är jag inte mer).

Jag såg upp mot stjärnorna. En sval vind som rev mot mina bara axlars hud. En stillhet i natten som inte fanns i dagarna.
Ett slags övertygelse, inför dessa konstanta ljus och inför tystnaden omkring mig, att jag skulle klara så här mycket, att det skulle vara möjligt.

Samma stjärnor, annat liv.
Samma stjärnor, samma liv.
Samma barn, fast andra barn.

Tiden konstant och på samma gång föränderlig.

En gång då, när barnen var så små och jag var så tidigt i mitt jobbande, skämdes jag. Över jourerna, över jobbdagarna, över småbarnsåren, över allt.
Jag pratade med min mamma om tiden. Om ifall jag fattat alla beslut fel, om jag skulle få mer frihet och mer flexibilitet i jobbet lagom till att barnen var stora och inte behövde mig mer.
Hon sa att stora barn också behöver en.
Kanske behöver de på vissa sätt ens tid ännu mer.
Jag tänkte att det är snällt att ens mamma försöker trösta en, det är sådant mammor gör, men först många år senare kunde jag tänka tanken att hon haft rätt.

Min första unge, min första tonåring, från och med nu ska jag ha tonårsbarn i nio år. Det ska lära mig någonting, de ska lära mig någonting.
Jag ska lära dem någonting.
Vad det ska bli vet jag inte än. Framför oss ligger tiden, ovanför oss natthimlen, inuti mig alla åldrar de någonsin har varit.
Minnen att bära in i allt de någonsin ska bli.

Läs mer:

• 12 år.
• 11.
• Nio.
• Nio och ett halvt.
• Sjuårsdagen.
• Begynnelsen.
• teveshopsungarna.
• Tiden T.
• Hon som kom.

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier och följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.