elva, elva, elva.

Idag, för elva år sedan, födde jag min son.
Jag vill ge honom hela världen men jag vet inte om han vill ha den.
Det kan vara så att han är nöjd i sin egen värld. Jag kan vara rädd att han inte ber om mer för att han är ett mellanbarn, liksom inskuffad mellan dessa intensiva systrar. Men kanske behöver han inte mer.
Eftersom han har en välsignad förmåga att vara nöjd.

Året mellan tio och elva har min son gått från ett slags pojke till en annan. En mycket, mycket större. Jag kan känna det i mig själv, jag kan känna det i hur jag vill skriva om honom. En pojke som tillhör mig allt mindre och sig själv allt mer. En mörkare röst, en längre kropp, en annan käke, ett friare sinne. Han vet hur man gör morgongröt till sig och lillasyster, han brukar läsa bok medan han rör om i havregrynsgröten. Snart ska jag lära honom att koka makaroner och steka korv. Han packar gympapåsar och pluggar till prov.

I min mobil har jag foton på honom när han läser, tillräckligt många för att det skulle räcka till en utställning, den skulle heta: elvaårig pojke läser i alla möjliga och omöjliga positioner. 

På sin mobil har han ett standardmeddelande, det är effektivt att redan ha det färdigt, om att han går hem till sin bästa vän efter skolan. Det är så bra att ha en bästa vän, att ha någon som alltid finns där för en. Att gamea med, att gå på disco med, att upptäcka verkligheten med. Dagar efter skolan med en bästa kompis är timmar av det goda livet.
Han vet vilken tid det är middag, han kommer hem när det är dags.

Jag stjäl stunder med honom, det är så man måste göra, innan han han försvinner in i vän-livet och boklivet.
Upptäcka tillfällena då systrarna är borta, på aktiviteter och hos vänner, och man har en ensam stund med sin Lilla Gubbe vid köksbordet.
Man kan alltid fråga honom om han vill spela kort.
Nästan alltid kan han tänka sig att spela ett parti.

Så kan vi ha den sortens samtal bara vi har, han och jag.
Han, som verkar ha ärvt mina bästa sidor, men inte de sämsta.
”Har du tänkt på”, säger han en kväll när vi dricker mintte och spelar finns i sjön, ”att man pratar om världens utveckling, som om den hela tiden skulle gå framåt. Men det kan ju också bli så att världen går bakåt. Att allt blir sämre, för att man tappar teknologi och inte utvecklas.”
”Ja”, säger jag, innan jag ber om alla hans treor, ”det tänker jag på ganska ofta faktiskt.”
Han stannar upp, ser upp, ser mig, för första gången på länge.
”Wow”, säger han. ”Det är riktigt imponerande, faktiskt. Jag tänkte på det första gången idag.”
Åh, min vän.
Jag har haft tjugoett år mer än du att tänka.

Läs mer:

• 10-åringen.
• Nioårsgubben.
• Sju.
• Femårsdagen.
• Stjärnpojken.
• Tre år.
• Dagen D.

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier och följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.