tisdag, julveckan.

Det är en tisdag, julveckan 2024. Det finns ingen snö. Luften är rå. Natten är lång. Om man går på bron över Svibyviken om kvällen, på väg hem från affären, ser ljusen från husen på höjden över vattnet ut som att man hade kunnat vara var som helst, det hade kunnat vara Medelhavet, en juninatt, det hade kunnat vara husen i bergen vid en italiensk sjö.
Isranden skvallrar om annat.

Det är en lugnare sista vecka inför julledigheten än förra året. Visst dyker sista-minuten-saker upp, men det finns mer luft. Inget barn går på någon aktivitet med stora avslutningar i år – det var inget aktivt beslut från min sida, men det blev så. De aktiviteter de har kan de ta sig till själva just nu, det finns inga uppbundna kvällar i veckan för sådant.
Det är lugn, och luft, och ibland kanske för stilla. Jag kan vara orolig att jag ska bli som det sägs att man kan bli en bit in i pensionen. Att varje litet ärende känns enormt och övermäktigt. Att man tappar tempo, blir sävlig, långsamt packar ned sig själv.
Inte för att det vore det värsta i världen, men det känns lite tidigt att mentalt befinna sig på ålderns höst, eller kanske ålderns vinter.
Ett långsamt snöfall som bäddar in allt, ett mjukt utsuddande av konturerna.

Men visst finns det saker att göra.
Promenera till köpcentret genom skogen, köpa de sista julklapparna. Fullmåne över trädtopparna, stjärnklart.
Mitt stora stökiga hus, att plocka i ordning, städa upp, men om man släcker taklamporna och tänder mysbelysning ser man inte stöket lika bra.
Julkalendern i soffan om morgonen med barnen, te från tekalendern.

Ligga på soffan och läsa en deckare. Barnen får en liten summa från mormor och morfar varje månad om de läser en halvtimme om dagen torsdag-söndag, så de dagarna har vi vår läshalvtimme. De och jag också (fast jag inte får någon peng…!). Vi ligger i soffan allihop, under tystnad, med varsin bok. Ibland betraktar jag dem i hemlighet utan att läsa.
Ingenting säger vi till varandra, och ändå är det en tid så tydligt tillsammans, att vi alla är i samma rum och gör samma sak betyder något. Det vet varenda liten religion, att man behöver ritualer.

Jag sover dåligt, det är mina gamla restless legs som spökar, det är så i perioder och sen går det om.
Jag sover dåligt, och ändå rasar inte allt som ett korthus! Jag hinner med arbetsuppgifterna, det står nåt slags mat på bordet, diskberget växer inte exponentiellt som en covidkurva.

Jag har inte skrivit på min bok, kanske på en vecka eller så, och det är väl synd. Men det är inte hela världen i fritt fall.
Det fanns en tid när marginalerna var så små att det fria fallet hela tiden kändes som en möjlighet, att jag var rädd att något mer skulle komma till och att jag då skulle ta ett steg rakt ut och falla i ravinen.
Nu är det inte så. Jag kommer hem från jobbet, jag tar en powernap en halvtimme. Jag kokar pasta, jag läser en bok. Jag tar en kvällspromenad, genom stjärnklara nätter.

Det får vara, bara vara, det behöver inte forceras mer.
En sådan välsignad julefrid i det.

Läs mer:

• December-arkivet för förra året. Förra året skrev jag ett inlägg om dagen i december, som ett slags utmaning. Kanske årets sämsta månad att skriva så mycket i, insåg jag i efterhand. Alla är ju upptagna! Så det är ett lästips om man tycker det är tråkigt att det är lite tomt på bloggen nu när jag skriver bok.