vardagsvackert, vardagsveckan.

Måndagen är en dag av oro. Den har inga orsaker, bara kommer.
Den får skölja över mig som en förkylning, man tar det lite lugnt och vet att det kommer andra dagar. Att tänka varför varför varför är orons bästa mat.
Dagen efter läser jag att det datumet kallas blue monday och utnämnts till den mest deprimerande dagen på året. I artikeln står det att utnämningen var en del av en reklamkampnj för ett reseföretag, men kanske måste allting i världen inte vara belagt och på riktigt, kanske kan det få vara en utmärkt förklaring på det oförklarliga. Hellre det än jakten som präglar vår tid: den efter diagnoser och inneboende fel som förklaringar till det som är fullt mänskligt och fullkomligt begripligt.
Det blir bara bättre härifrån.

På tisdagen går jag på en danskurs. Jag promenerar genom ett snöfall över öde gator bland trähus med snirklande krusiduller och världen är ren som den är när snön faller och i en timme tänker jag på mina höftrörelser, på rytmen, på vilken fot som går först i snurren.
Dansstilen heter bachata men jag är egentligen helt ointresserad av vad, jag ville göra något alldeles nytt jag inte gjort förut. Något som inte föll inom mina intresseområden.
Senare samma vecka ser barnen mig öva mina danssteg, mina svängande höfter framför spegeln i hallen.
De skriker av förfäran och säger att vissa saker ska man kanske göra privat, herregu herregu, om du någonsin gör sådär så någon kan se kommer jag låtsas att jag inte känner dig.

På onsdagen har flera mail med respons på boken kommit.
Jag läser dem och känner en lättnad: det kanske inte är kört.
Det fanns en sådan oro, den var alldeles verklig, även om den förstärktes under den januarimåndag som var årets mest deprimerande.
Oron över att  den första delen jag skickade ut hade något, men att resten var en omöjlig läsning. Att jag har skrivit en massa ord som bara inte går att läsa.
Det som kan kännas så existentiellt förintande i skrivandet: när det är som värst är jag inte rädd för att skriva något som är dåligt, jag är rädd för att skriva något som är obegripligt. Som om texten skulle befästa att jag har ett tänkande som skiljer sig från alla andras, till en sådan grad att jag inte kan nå fram till dem, oavsett hur många ord jag har.
Jag läser mailen, och jag ser att jag har blivit läst. 
De förstår min text!
De ser vad den försöker berätta!
Jag kompar ut tidigt från jobbet och går och simmar, jag tänker att jag ska tänka på deras feedback och på min text medan jag gör mina längder. Men jag tänker ingenting, jag känner bara  klordoft och bubbbelpoolsvärme och ser dimman över det frusna havet när jag ligger i utepoolen och tittar mot stranden och staden.

På torsdagen jobbar jag över och när jag kommer hem är det bara ett barn hemma, de andra är hos vänner.
Hon har njutit av att vara ensam hemma.
Jag njuter av att inget sliter i mig, av att inte ständigt hasta mellan platser med samvetet i halsgropen. Jag gör en ugnspannkaka och medan den står i ugnen ligger jag i soffan och läser. Jag cyklar till affären och köper kakingredienser och Storasystern får baka.  Jag skickar ut alla ungar att leka  med en ficklampa i kvällsmörkret. Jag gör ett yogapass med en tysk yogainstruktör, jag ska plocka upp mina gamla tyskkunskaper för vår sommarresa. Tänkte se på Love is blinds tyska version, läsa en liten repetitionskurs på distans, och atme ein, raste aus.
Barnen kommer in i slutet av mitt yogapass, de viskar till varandra.
Sssch hon håller på, låt henne vara.
Gud vad bra att hon inte dansar.
Gud minns ni när hon dansade…
Jag kommer aldrig att glömma, jag är traumatiserad FÖR RESTEN AV MITT LIV!

Det är fredag, jag har stannat på jobbet och gjort klart.
Jag har promenerat genom en gråljus skymning som kändes som vår och drömt om snöfall och vinternätter.
Jag har tagit en tupplur och ätit rostmackor.
Jag har utfordrat mina ungar och känt mig lite ruggig, kanske är jag på väg att bli sjuk.
Jag sitter under filten i min skrivhörna och dricker Fanta zero. Idag kom pengarna in för boken om kejsarsnitt som kommer till sommaren eller hösten, den där jag skrivit en text om dagen då Habanero kom till världen, och alla dagarna efter det.
Snart ska vi sätta oss i soffan och se på en teveserie. Det är jag och mina ungar och jag ska dricka körsbärste och sen ska jag krypa tidigt i säng och läsa ut en bok, och sedan ska jag gå upp tidigt imorgon bitti och skriva en.

Kanske världens vanligaste vardag, och i sitt lilla vanliga samtidigt alldeles oerhört exceptionell.