lördag morgon.

Lördag morgon i mitten av januari. Jag sitter i skrivfåtöljen i det stora rummet innanför vår hall, det som länge var död yta men som blev en skriv-och-läshörna till sist.
Jag har just skrivit klart mitt morgonskrivande på boken. En lättnad – jag kan känna det i hela kroppen – efter att något lossnade idag. Det är så fånigt. Jag har dagar eller en vecka då det kör fast, och det känns omöjligt. Självförtroendet har inte ökat för att jag har kommit så långt. Tvärtom har det minskat. Det finns så mycket mer att kasta bort, så mycket mer som hade kunnat skapas i onödan.

Snart ska jag gå till mina barn i vardagsrummet. Vi ska dricka smoothie och läsa böcker. Sedan kommer de sitta och spela sina spel på ipadsen och jag kommer att städa.
Jag har tänkt mycket på städningens rangordning på sistone. Att vissa saker blir gjorda oftare för mig för att jag sätter dem högre. Jag ordnar inte mitt hem klart och i ordning och gör dem sedan. Jag skriver först, jag läser först, jag tränar först, och sedan gör jag allt i ordning.
Det blir rörigt, men det här andra blir gjort, och det andra är själva livsmedicinen, elixiret.

Jag kommer att laga en potatis- och purjolökssoppa. Jag kommer att skjutsa min flickor till ridning, de ska prova för första gången. Jag kommer hjälpa min son att packa för en övernattning hos sin bästa vän. Jag kommer att träna, för jag gjorde ett nyårslöfte om att träna varje dag. Det var inte den sortens löfte som nyårslöften oftast är. Det handlar inte om att skärpa sig eller bli någon annan. Jag vill bara hitta tillbaka till känslan som fanns i mig när jag cyklade med den där tunga, tunga cykeln många mil per vecka. Jag vill få rastas så mycket som jag verkar behöva rastas för att inte klättra på väggarna i mitt eget huvud.
Hittills är det som att ha fått en present. Jag lägger mig om kvällarna tung i kroppen som när man var liten och varit en dag på badhuset. Min oro ligger längre bak i huvudet. Tar sig mer sällan fram, är svårare att fastna i.

Jag kommer att skriva, lite till, jag hoppas det.
De här stilla dagarna i väntan på äventyr. Veckorna, månaderna, åren då jag skapade den här berättelsen. Hela tiden i bakgrunden, att leva med projektet.
De här alldeles enkla delarna av tillvaron.
De här alldeles vanliga ovanliga dagarna.

Tidigare i veckan stod jag i fikarummet på jobbet och väntade på att kaffet skulle bryggas klart.
Jag var alldeles lugn, och jag hade inte bråttom. Utanför fönstret såg jag solen över trädtopparna och viken, det gyllene skenet mitt i en annars blek dag, och en regnbåge när den växte fram. När den blev starkare, när det bildades två. Regnbågens olika färger speglade sig i det blanka vattnet.
Det varade inte så länge. Såg man ut genom fönstren senare under dagen var allt som fanns regn och slask.
Jag var tacksam över att få fånga minuterna. Att få ha tiden att uppfatta det ovanligt vackra, mitt i en mycket vanlig dag.

Vad mer kan man begära.

PS:

1. Ni kanske minns att jag sommarpratade i Ålands radio för ett par somrar sedan. Om sorg! Och om liv. Upptäckte att sommarpratet finns på Spotify nu. Ett tips om ni inte har lyssnat, eller om ni vill dela det med någon annan ni tror skulle tycka om det.
2. När jag skulle skriva det här inlägget upptäckte jag att mitt lagringsutrymme för bilder tagit slut. Behövde uppgradera mitt abonnemang på webbhotellet blablabla. Då påmindes jag om något jag oftast förtränger: att jag faktiskt betalar för att ha den här hemsidan, att det kostar mig något varje månad att ha en egen plats. Ur ett ekonomiskt perspektiv naturligtvis en idioti, ur alla andra perspektiv värt det. Men det fick mig ändå att tänka att om jag gör mitt – skriver här och betalar för den här platsen – kan ni tänka er att göra en sak för mig? Om ni vet någon ni tror skulle tycka om en text här, eller gilla den här bloggen – tipsa gärna om den! Nämn den till någon annan så att den kan få egna vingar. Det är så den når ut, och det betyder så mycket för mig att den gör det.

det var allt, over and out.