Lilla Gubben sitter rak i ryggen.
Gaffeln i handen men utan att äta.
Jag kallar honom Lilla Gubben för att han ser ut som en sådan. Inte som Pippihästen. Men som en liten herre.
”Om man äter jättemycket mat, mamma. Då kan man spricka. Kommer det mycket blod då?” Han rynkar pannan. Sträcker på sig. ”Kommer det mycket blod i köket då? Så att man måste städa sen?”
Det är inte lätt att vara en liten gubbe. Framförallt inte när man bara är fyra och ett halvt år gammal. Finns så många stora tankar som inte får rum i den lilla kroppen. Så många funderingar som man ännu inte kan formulera.
Så många bestämda uppfattningar om hur världen borde vara.
Men trots att Lilla Gubben vet hur han vill ha sin värld, envisas världen med att vara på sitt eget sätt.
”Man spricker inte om man äter för mycket”, säger jag. ”Man blir nog bara lite sjuk.”
Han greppar om gaffeln igen. Spetsar en bit korv. Tar små tuggor. Betraktar utsikten utanför köksfönstret, som om han vore en pensionär på kryssning.
”Så att man kräks? Jättemycket? I hela köket? Så att man måste städa sen?”
Lilla Gubben vill ha regler. För han vill ju bara göra rätt.
Men inte är det alltid så lätt att förstå hur reglerna ser ut.
Mamma har sagt att man får bli arg, det vet Lilla Gubben. Och ändå hörde han henne be Habanerobebisen om ursäkt för att hon blev så arg när Habanerobebisen dragit fram en köksstol till ett skåp, klättrat upp och fått tag i allt lördagsgodiset.
”Man får bli arg”, föreslog således Lilla Gubben som en regel när mamma bad om ursäkt,”bara inte på min lillasyster?”
Lilla Gubben har sitt eget språk. Ända sedan han började tala gör han det på sitt alldeles egna gubbiska vis.
”Mamma, det är så”, börjar han kanske en mening. ”Och se!”, fortsätter han ofta. Blandar upp det med ord från filmer han sett på youtube. Och förstås vandlas som är förvandlas och splodera som är explodera.
Kanske säger han: ”Mamma, det är så. Jag vill visa dig ett trick. Och se! Jag kan hoppa! Sen vandlas jag till en ghostbuster, jag skjuter med mitt slime! Och sen, se! Jag sploderar!”
Lilla Gubben har ett öga för detaljer. När han snurrar runt i luften och skjuter med laser ur sina fingrar och snavar över sina egna fötter och faller ihop intill soffan. Då ser han plötsligt: leksaker som gömt sig i skrymslen. Fläckar ingen märkt. Revor, sprickor, bitar av sådant som varit helt.
Ge honom en bild, och han ser vad som saknas. Ge honom en liten bit, och han hittar var den ska sitta för att någonting ska bli helt.
”Man brukar inte äta så mycket att man kräks”, säger jag. ”Man blir ju mätt innan dess. Men det finns annat man kan behöva städa sen. Smulor, sådana saker.”
Lilla Gubben rättar till sina glasögon igen. Lägger ifrån sig gaffeln en stund. Han äter som de säger i den där bantningsboken att fransyskor gör. Njutningstuggor för smakens skull.
”Åh”, säger han. Huvudet på sned. Borstar undan en smula från sin kind. Rynkar pannan, låter tankar snurra, skapar nya hållpunkter för världsordningen.
”Mamma, det är så”, säger han sedan, ”man FÅR äta mycket. Men man måste äta så försiktigt, så man inte spiller. Och man måste städa sen.”
Det är en regel vi kan enas om.
30 Comments
Så fint skrivet! Jag har inte barn själv men är det något jag längtar till så är det alla oväntade och charmiga konversationer man kommer ha. Så mysigt att dyka ner i barnens värld och se allt ur lite nya perspektiv! Önskar dig en fin helg!
[…] dag har jag varit hans mamma i fem år. Lilla gubben. Mitt andra barn, min ende son, min lilla […]
[…] Lämnade jackan hemma. Sedan gick solen i moln och blåsten kom. Det blåser nordliga vindar nu, sa Lilla Gubben. Sannerligen, gubben, […]
[…] undan middagsdisken.Barnens diskussioner är snillen spekulerar på hög nivå. Storasystern och Lilla Gubben sitter vid marsvinsburen, har varsitt djur i knäet. Det brukar vara en bra stund för samtal dem […]
[…] sin köttfärs i floder. ”Chili! Jag ÄLSKAR chili!” ”Jag också”, säger Lilla Gubben, sträcker sig efter såsen, öser floder över sin tacos han med. Det är så spännande med […]
[…] Lilla Gubben ser på programmet som om han är i klimax på en film om någon som måste vinna en tevefrågesport för att ha råd att bo kvar i huset med sin älskade familj efter en personlig konkurs på grund av ondsinta omständigheter. Tvekar mellan svaren, biter sig i läppen, fattar ett beslut. Kramar de små nävarna i väntan på domen. Som om det är klara det, vinn den där miljonen, ni älskade ju det där huset, det var ett fantastiskt liv, och precis som om det hade varit den där filmen är det svårt att inte dras med i spänningen. […]
[…] kan inte höger och vänster. Maskrosbladen är snart slut i hagen. Spring fort och hämta mer! Och Lilla Gubben som rusar iväg genom trädgården, fort som om det är en akututryckning, som om livet hänger på […]
[…] Om Lilla Gubben är tjurig finns det två favorittrick att ta till: ge honom något som höjer blodsockret eller fråga om vi ska läsa ”Fordonsboken”. I Så funkar det! Fordon och farkoster av Mats Wänblad finns mängder av fakta för den fordonsintresserade. Inte många fordonsfrågetecken kvar efter att man plöjt igenom detta. Vad definierar ett fordon, hur funkar olika slags motorer, hur är båtar byggda och vilka specialattiraljer har en djungeljeep jämfört med en vanlig bil? Detaljerad och omfattande. Bra bilder. Jag trodde att Lilla Gubben skulle vara för ung för den här boken, och det är han nog egentligen textmässigt, men hans oerhörda fordonsbesatthet och de fina bilderna har gjort den till en favorit ändå. Vi är på andra varvet. Hittas till exempel här. […]
[…] Habanero vill ha allt som finns och helst igår, vet Lilla Gubben allt om tålamod, och om rättvisa. Rak i ryggen, skarp blick bakom glasögonen. En som lyssnar […]
[…] iväg. “Mot gröna hoodien!”, ropar Habanero, döv för indignerade rättelser från Lilla Gubben. Sedan ligger jag på stranden på en filt, känner doften av gräset under mig, av havet och av […]
[…] Lilla Gubben har en ojämn känslighet, en blandning av strävsamt tålig idoghet till förnuftets gräns och en prinsessan-på-ärten-förmåga att upptäcka minsta obehag. Å ena sidan en sådan som kan få en spruta på barnrådgivningen och intresserat betrakta den utan att röra en min, å andra sidan en sådan som kan känna ett gruskorn i soffan där alla andra bara känner kuddar. […]
[…] delar till exempel på helgen eller kvällen innan. Dessutom innebär det att jag har ett svar när Lilla Gubben frågar mig vid läggdags: vad ska vi äta imorgon? Och i övermorgon? Och i trippelmorgon? (Ett […]
[…] trots allt, har den här sommaren varit fylld av ögonblick jag ser, och som jag minns: det är Lilla Gubben som reser sig mitt i Monopolspelandet, så exalterad är han, står där bredvid köksbordet och […]
[…] Lilla Gubben är full av frågor. Jag känner igen mig i hans nyfikenhet. I att ha en längtan efter att få veta som är lika överväldigande som ett raseriutbrott, en sorg, en hunger. Jag vet att det är en sak som kan göra mycket gott för en i livet. Vetgirighet kan vara en kraft som kompenserar för annat. För känslighet och obehag, rädslor eller bristande begåvning, för den lilla rösten från en själv eller från någon annan som inte går. Så många gånger i mitt liv har allt det där inte spelat någon roll, för att det funnits något i mig som varit starkare, som tänkt: men gud så fascinerande. jag måste veta mer. […]
[…] faktum. En annan mamma hade faktiskt tänkt låna den till sitt barn, men sa att det var okej att Lilla Gubben satt och tittade i den medan hon plockade på sig fler böcker. När hon kom tillbaka tjugo minuter […]
[…] packa med vantar eller inte, lyssnar till deras röster när de leker där i vagnen, Habanero och Lilla Gubben, alla denna långa sommar tillsammans har gett en särskild sorts samkördhet, en repertoar av […]
[…] händer det att Habanero vrålar DU GÖR MIG SÅ OTROLIGT UPPRÖRD! innan hon slår Lilla Gubben i huvudet med en flugsmälla. Eller att Storasystern skakar på huvudet åt småsyskonen, svart i […]
[…] singlar ned på den. Barnen plockar blåbär till efterrätt. Jag älskar det här livet, säger Lilla Gubben, men mest av allt älskar jag blåbären. Habanero rusar iväg genom mossan för att plocka […]
[…] När Lilla Gubben håller en liten föreläsning om saffran vid middagsbordet, ordagrant citerad ur en bok de har […]
[…] hon kan flyta – “öronen ska vara ovanför vattnet. Så ni hör vad jag säger.” Lilla Gubbens hand far upp i luften. “Men på dagis”, säger han stillsamt, “finns det inget […]
[…] Lilla Gubben är typen som ser ekonomiska resurser som något som kan investeras i liten skala nu för att ge riklig belöning senare. I vuxen variant sitter den här typen med kalkylatorer för ränta-på-ränta-effekt som visar hur ett litet investerat kapital idag kan bli ett stort kapital om 25 år och om man successivt ökar sin sparkvot enligt en förutbestämd mall kommer man att bli ekonomisk oberoende och pensionera sig vid 35 års ålder. I barnvarianten är den här typen sådan att han frågar om han kan få spara alla sina godisar, så att han kan äta väldigt många vid ett senare tillfälle när andan faller på. Här finns tyvärr ingen ränta-på-ränta-effekt, vi har inte valt att införa någon form av godisbörs där man kan handla andelar i godis och räkna med en genomsnittlig värdeökning över tid. Det som däremot finns är systrar som förbjuder en att spara, eftersom de anar uppseglande orättvisa. Vad händer den dagen ett barn sitter med tolv godisar och de andra med sedvanliga två? Är det verkligen en jämlik fördelning av resurser? Men han äter dem sakta, en mästare i att njuta av uppskjuten belöning, medan Habanero bevakar honom med skarp blick och ibland väser äääät! när hon tycker att det går orättvist långsamt. […]
[…] som får ny färg på judobältet och är så stolt att det liksom pyr i hela kroppen på henne. Lilla Gubben som trotsar sin perfektionism och ber om hjälp av en lärare på simskolan istället för att ge […]
[…] livskickar som inte handlar om att köpa sig till att bli någon annan. Jag spelar vändtia med Lilla Gubben,kortleken har vi köpt på Emmaus för 50 cent, han blir så exalterad att han ställer sig på […]
[…] i november 2013 när jag snart skulle fylla 21, var läkarstudent, och väldigt mycket gravid med Lilla Gubben. Och skrev på en roman, men det är en annan […]
[…] att de var en klunga och en hög och ett myller, en kull. Det är två år mellan Storasystern och Lilla Gubben. Ett och ett halvt mellan Lilla Gubben och Habanero. Inom tre och ett halvt år var jag […]
[…] delat ut gratis mensskydd när de hade undervisning om puberteten, men vill prata diskret eftersom Lilla Gubben tycker det jobbigaste som finns är explicit pubertetssnack vid middagen. “Man kan säga att […]
[…] ATT JAG BLEV SEN”, flåsade jag när jag öppnade dörren. “Okej, hej.”, sa Lilla Gubben eftersom han är den enda artig nog att hälsa. De andra såg ned på sina rit-appar, lyssnade på […]
[…] räkna barn och väskor, fram med QR-koden och scanna fort, fick vi ut matbiljetten ur maskinen, LILLA GUBBEN GLÖM NU INTE DINA VANTAR PÅ BÄNKEN – ser hon det stora systemet. “MEN KAN MAN TA MED […]
[…] BARA SKA PRATA OM HUR HAN KÄNNER SIG.” Och så slutligen, när svaret är färdigt, från Lilla Gubben: “Jag känner mig faktiskt ganska […]
[…] i svärtan, jag tittade på Grey’s anatomy och åt Daimglass i smyg. Jag spelade Monopol med Lilla Gubben och han gjorde mig bankrutt på en timme. Han sa att jag kanske behöver jobba lite på min […]