Nettelblad

skrivande, böcker, resor. och tre små barn.

Glimtar, september 2020

Svartvitt sepia flicka i trädgård med äppelträd i förgrunden.

Coronapandemin börjar kännas som att vara gravid med barn som föds i december. Man kämpar på med något som är jobbigt under våren, får liksom ihop det hela vägen fram till semestern, vilar ut. Upptäcker sedan när sommaren är slut att det fortfarande är lång väg kvar att gå. Det är något särskilt med saker som varar över sommaren och fortsätter hösten därefter, de känns mycket längre. Med två barn födda i december och ett i augusti vet jag. Decembergraviditeterna varar en evighet, en vårvinter och en vår och en sommar och en höst och en vinter igen, men det där sommarbarnet liksom bara kom av rena farten, graviditeten försvann i påsk och kristi himmelsfärd och sommarlov och sen var allting över.
Men med decemberbarn har man ändå något slags deadline, även om det finns osäkerhet i exakt leverans.
I en värld med ständigt stillestånd inför det som kanske kan hända, en avvaktan inför sådant som kan bli men inte får, är det som att ständigt vara i de där dagarna när man gått över tiden för beräknat förlossningsdatum. En anspänd tristess. Tiden utsträckt kletig, men man får inte bli uttråkad, så att man tappar greppet och inte är beredd när det verkligen gäller.

September 2020. Allting händer, ingenting händer. Jag cyklar med barnen till dagis genom soliga klara morgnar när luften är sval mot ansiktet och man tvekar i morgonstunden om det börjar bli dags att packa med vantar eller inte, lyssnar till deras röster när de leker där i vagnen, Habanero och Lilla Gubben, alla denna långa sommar tillsammans har gett en särskild sorts samkördhet, en repertoar av lekar som alltid finns redo att gripa tag i. Jag är på jobbet,dricker mynta-limete och dikterar efter ett patientbesök, ser plötsliga skyfall spräcka vattenytan i Svibyviken utanför mitt fönster, och tänker på hur det är såhär all tid som vi tänker på som historisk måste ha tett sig. En massa dagar när ingenting särskilt sker fast i bakgrunden hela tiden något alldeles särskilt.

September 2020. Jag äter choklad och läser om dopamintransportörer och alkoholberoende. Städar min hall och sorterar alla vinterns kläder, fyller kassar av urväxt som ska till Emmaus. Tränar på min crosstrainer i garaget medan jag ser på teveserier. Läser om Fight Club av Chuck Palahniuk och märker att jag läser den på ett annat sätt än när jag var femton. Skriver blogginlägg om kvällen när barnen somnat och tvekar över vad jag egentligen har att säga men landar nästan alltid i att tonen bär. Öppnar min mail varje dag med vetskapen om att ett förlag skulle kunna höra av sig med respons på min roman, men lyckas inte uppbåda den spänning jag vet att jag borde känna, det känns avlägset som en dröm att jag har skickat det där projektet till någon annan, det känns som att det bara ligger vilande och väntar på att jag ska redigera det i en evighet till. Går på bokklubb och njuter av att ha hittat ett sammanhang för ett litterärt samtal, skäms inte ens för hur pretentiös den meningen låter.

Pratar familjeliv med Storasystern medan hon målar sina naglar. Blir dricksad med monopolpengar av Habanero när hon sätter sig till bords vid middagen. Upptäcker hur bra Lilla Gubben kan läsa, i smyg, han verkar besvärad av det för att det inte är perfekt, jag bara läser lite enkelt, med tankekraft, säger han avfärdande och vill inte diskutera saken mer. Vabbar. Har tacokväll. Kryper ned i nytvättade helglakan och läser Anna Järvinens Dröm natten till idag. Livet ständigt pulserande, flödande, händelser som fogas till händelser som fogas till händelser och de pågår, de är viktiga, de är mitt liv och de är fulla av liv.

Men i all historisk tristessartad anspänning en längtan efter någonting som spräcker den ytan, det som den här tiden saknar, det som skapar dynamiken, det som kontrasterar alla dessa lugna ögonblick.
Efter stormarna mellan det spegelblanka.

*

Sugen på att läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg!

Föregående

Söndagsplock vecka 36

Nästa

Hur hinner man läsa böcker?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén