Nettelblad

skrivande, böcker, resor. och tre små barn.

tre barn. tätt

Tre barn tätt, googlar någon ibland och hittar till den här platsen, det finns inlägg från många år tillbaka som jag har taggat på det sättet. I en tid när det var så tydligt att de här tre barnen kommit så nära inpå varandra, att de var en klunga och en hög och ett myller, en kull.
Det är två år mellan Storasystern och Lilla Gubben. Ett och ett halvt mellan Lilla Gubben och Habanero. Inom tre och ett halvt år var jag trebarnsmamma, Storasystern blev storasyster till två innan hon hunnit fylla fyra.

Två blöjbarn samtidigt under många år, ett hem som alltid var stökigt. Att göra det enklast möjliga av allting praktiskt. Flytta runt i olika sorters sovkonstellationer, alltid välja det sätt som fick flest i familjen att få mest sömn i just det här läget. Att skratta åt tanken att middagen på bordet på 30 minuter skulle innebära snabblagad mat. Två barn i dubbelvagnen, en på ståbräda, på väg till dagis genom smällkall norrlandsvinter. En ammande bebis i sjal på magen medan jag skrev.
Läsa kurslitteratur för läkarprogrammet i lekparken.’

Alltid en kropp tätt inpå min. Alltid en blandning av skratt och gråt och skrik.
Inte var det lätt, men lätt är aldrig vad jag har letat efter.
Inte var det klokt, men kanske är klok inte alltid vad man måste vara.

Och på det sättet tänker jag att jag har inget att säga om det jag tror folk söker när de googlar den där frasen och råkar hitta hit. På många sätt är det här inte en berättelse om hur det är att få tre barn tätt, det är en berättelse om ett sätt att fatta beslut, att tillåta sig att ströva i en riktning hjärtat vill ta en, att lita på att man kan tillåta sitt liv att bli väldigt och mycket och massor och att man kommer att hitta sitt sätt att reda upp det.

Jag är inte duktig på att fatta väl uttänkta beslut där allting kommer i ordning, pussla ihop livet som tetris, se vilken del som passar in precis i vilken tid. Jag kan avundas andra den förmågan.
Men jag är duktig på att kasta mig ut och trivas där jag landar. Prova en väg och ge mig hän.

Det gjorde jag, så blev det, här trivs jag.
Omgiven av en kull som har växt till sig.

Men för att veta om man borde göra likadant, går det tyvärr inte att googla sig fram till svaret.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

 

Föregående

Söndagsplock vecka 39

Nästa

Refuseringen. del 2

2 kommentarer

  1. Alltså detta inlägg träffade mig rakt i hjärtat. Ibland är det så, att någon annans ord beskriver någonting man själv funderar över, på ett nästan exakt sätt! Jag var tvungen att skriva ett helt inlägg nu pga detta, och citerade (o länkade) till dig. Hoppas okej <3

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén