BFF.

Kärleken finns i de små detaljerna.
Storasystern, åttaåringen, och hennes bästaste bästaste vän. Hennes BFF. Hej, har jag hört dem presentera sig i lekparken för andra, vi är BFF.

”Det här skulle passa oss perfekt”, säger Storasystern och drar fingrarna över ett halsbandspar på H&M. En blå kedja och en rosa, i båda hänger bokstäverna BFF.  Hon behöver inte specificera vilka ”oss” hon talar om, det finns ju bara en sådan enhet av relevans. ”För jag gillar rosa och hon gillar blått. Det är som gjort för oss.”
Samma sak när vi köper förvaringskorgar till barnrummen.
”Vi kan köpa rosa till mitt rum, men också blått. För du vet, jag gillar rosa och -”
”Och hon gillar blått. Jo.”
”Och vi är BFF så vi är hemma hos varandra. Det passar.”

Den sortens symbiotiska vänskap som är jämförbar med en stor kärlek, den sortens vänskap som är en stor kärlek.
Och som med all stor kärlek, kanske framförallt när det är en av de första: en rädsla att förlora den.
I detaljerna ligger kontrollen. Att väga ord på guldvåg för att se om man är på väg att förlora varandra.

Fröken BFF är hemma hos oss på tacos. Med förtjusning tar hon av chilisåsen, öser över sin köttfärs i floder.
”Chili! Jag ÄLSKAR chili!”
”Jag också”, säger Lilla Gubben, sträcker sig efter såsen, öser floder över sin tacos han med. Det är så spännande med storsasystrars kompisar, det är värt all rysk roulette i världen.
Storasystern lägger huvudet på sned, fnissar till.
”Du kanske älskar chili så mycket att chili är din BFF?”
Det är förklätt som ett skämt men det är fullaste allvar. Som att sätta foten på isen på en vattenpöl för att se om den är bräcklig, men inte våga trycka med sin fulla tyngd. Skört är det ändå.
”Nej”, säger Fröken BFF, hon skrattar inte ens åt skämtförsöket, hon bara ler ömsint. ”Det skulle ju inte gå. Jag har bara en BFF i världen och det är du.”
Lilla Gubben blir högröd i ansiktet av en tacotugga, reser sig sedan, viftar med armarna, försöker svälja sin stolthet men sväljer bara mer chilisås, flämtar efter vatten.
Men de har bara ögon för varandra.

En annan middag.
”Oj, vilken lång spagetti”, säger Fröken BFF.
”Titta! Jag har en ännu långare!”, säger Lilla Gubben.
”Längre”, rättar Fröken BFF och Storasystern med en mun.
Fnittrar till, ser på varandra. Great minds think alike verkar de tänka, och vilka minds sen.
”Jag tänkte säga smurf”, säger Storasystern (som man säger om man sagt ett ord samtidigt, och den som säger smurf först gör den andra förbjuden att prata tills någon säger den andras namn, reds anm).
”… men du kom ihåg….”
”Att vi inte säger smurf till varandra. För det gör inte BFFs mot varann.”
”Jag säger inte heller smurf”, säger Lilla Gubben.
Men ingen hör.

Sedan, när kvällen faller och Fröken BFF ska hem, ber Storasystern att få följa henne hem.
”För man ska inte behöva vara ensam”, säger hon.
Och jag dröjer några ögonblick i dörren, ser dem vandra genom skymningen, nära, djupt försjunkna i konversationer fyllda av gemensamma världar jag ibland bara förstår hälften av.
Och tänker att det är klart.
Ensam ska man inte behöva vara.

 

Sugen på att läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg!