Nettelblad

skrivande, böcker, resor. och tre små barn.

Känslorna

Livet blir svårt om man inte förstår sina känslor. Jag ser det ofta i jobbet inom psykiatrin, jag skrev en text om det en gång och det är det närmaste någon av mina texter kommit att bli viral. Nu flera år senare händer det att jag får mail av människor om den texten, de som skriver är från alla möjliga yrkesgrupper och livssituationer. Känslorna och att kunna uttrycka dem är något som skär genom alla lager.

Men att sätta ord på en känsla är bara första steget i att lära sig hantera den. Det ser jag på jobbet varje dag, och det ser jag hemma varje dag.
Barnen är förstås påverkade av att ha en mamma som jobbar inom psykiatrin. Precis som de hade påverkats om de hade en mamma som var ornitolog. När de pekar på fåglar och frågar vad de heter säger jag kanske ööh det är den där svarta, DEN VET JAG FAKTISKT DET ÄR EN KAJA? men den där bredvid? eeeh… fågel. Men när det gäller känslor finns ett register av språk och nyanser.

Således händer det att Habanero vrålar DU GÖR MIG SÅ OTROLIGT UPPRÖRD! innan hon slår Lilla Gubben i huvudet med en flugsmälla. Eller att Storasystern skakar på huvudet åt småsyskonen, svart i blicken, och muttrar Ni två har gjort mig väldigt besviken innan hon stormar in i sitt rum, lägger sig på sängen och gråter och lyssnar på ljudbok. Eller att Lilla Gubben fräser Nu blir jag så arg att det bubblar i hela min kropp! innan han sparkar till en dörr i ren ilska, gör illa en tå, fräser till och säger OCH NU BLIR JAG BARA ÄNNU ARGARE FÖR NU BLEV JAG SKADAD OCH DET ÄR ERT FEL!

Det spekuleras också mycket kring andras känslor. Lilla Gubben som gömt sig under sitt täcke, gråter och vägrar komma ut. Det kan vara att han är ledsen, konstaterar Storasystern krasst, men det kan också vara så att han behöver äta en banan. Storasystern som sätter upp en lapp på dörren med förkunnandet att småsyskon är förbjudna i det här rummet. Hon kanske har haft en jobbig dag i skolan och är lite trött, föreslår Lilla Gubben. Habanero som kryper upp bredvid mig i sängen kvart i sex på morgonen, lyfter upp mitt ena slutna ögonlock med knubbiga bestämda fingrar för att se om jag inte ens är lite vaken.
“NEJ!!!”, skriker jag och försöker med sömndruckna armar slå undan denna attack.
“Oj, kände du dig lite trött och ville fortsätta sova?”, föreslår Habanero i ett försök att inkännande och empatiskt spegla och tolka min upplevelse. “Eller blev du kanske bara lite rädd, för att du inte förstod att det var din lilla söta flicka som är här?”

Ibland tänker jag att gud vad vi harvar känslor i den här familjen, varför gör vi det, kommer jag att få barn som växer upp och säger att de aldrig vill diskutera en enda emotionell upplevelse igen för att de är trötta på allt detta psykologiska dravel.

Sedan ser jag Lilla Gubben ta sig an känslorna på samma sätt som han tar sig an resten av verkligheten. Ett gradvis analyserande, en titrering av kunskap som får ta tid.
När han rusar in på sitt rum, smäller igen dörren, förbannad över att hans systrar bestämt i leken och inte hört vad han ville säga. Kommer ut fem minuter senare med blicken glödande av intresse, som en Arkimedes som just kommit naken ur badet för att skrika sitt heureka.
“Mamma”, säger han, med samma tankfulla röst som när han pratar om magnetism eller världsfred, “visste du att man kan bli ledsen och arg på samma gång? Ja. Först blev jag arg, för jag fick inte som jag ville. Men sen blev jag ledsen, för att de inte lyssnar på mig. Så jag kände båda känslorna, samtidigt! Så kan det också vara.”
Vänder sig om, nöjd med denna insikt och går in i sitt rum för att bygga med lego.
Och kvar i hallen står jag, försjunken i förundran.

*

Sugen på att läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg!

Föregående

Frågorna

Nästa

Att skriva krönikor, del 4: Jobba med att skriva krönikor

  1. Vad fint att de kan uttrycka sina känslor så. Min son skulle nog klicka bra med dina barn. Han vill bli “känslodoktor” (psykolog) när han blir stor. Och uppfinnare. Jag undrar också ibland om han kommer slå bakut när han bli stor och förbanna det eviga känsloanalyserandet jag tvingat på honom. Men sen ser jag vuxna som inte alls vågar prata om sina känslor och därför aldrig lyckas lösa dem och därför aldrig lyckas ta sig ur sina problem. Då måste det väl ändå vara bättre att ha koll från tidig ålder? Let’s hope.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén