Nettelblad

skrivande, böcker, resor. och tre små barn.

Författare: Ulrika (Sida 1 av 204)

Vykort från Åland, oktober 2020

När jag kommer hem från min resa har morgnarna mörknat, när jag lämnar på dagis cyklar jag genom mörker på vägen dit och genom gryning på vägen mot jobbet. En morgon haglar det, sedan far snett snöblandat regn i motvind mot mitt ansikte som tusen nålar, och jag tycker om det, för att det är någonting som känns.
I all tid denna tid av ovisshet och konturlöshet… vad man kan bli hänförd av vad som helst som känns.

Tillbaka på en ö som jag innan resan inte lämnat sedan februari, jag vet inte när jag kommer att resa härifrån igen. Tillvaron en lång rad av vardagar utan bortre gräns. Det som allra mest skapar den här tidens tyngd är inte avsaknaden av planer, det är avsaknaden av drömmar. Inte skulle vi alla ha åkt på solsemester när mörkret smög sig på, inte skulle jag nödvändigtvis ha bokat den där skrivkursen jag kanske blev sugen på, inte skulle våra liv varit så fyllt av hisnande äventyr över huvud taget. Så är liv oftast inte. Precis som många som bor i en storstad älskar att den är full av möjligheter och att det alltid finns nåt nytt man inte testat och sedan går man ändå i sina favoritkvarter, på sina favoritrestauranger, i samma cirklar man alltid går, och rör sig kanske inte i en större radie än någon som bor på en mindre plats.
Men det är känslan av möjligheten. Att när som helst kunna.
Att drömma om att när som helst göra.

Och ändå.
Något som känns, mer än haglet i ansiktet om morgonen.
Mitt i denna lilla min värld finns det ju, i överflöd.

Värmen.
När Lilla Gubben håller en liten föreläsning om saffran vid middagsbordet, ordagrant citerad ur en bok de har läst i förskoleundervisningen på dagis. Du kanske vill veta lite mer om saffran, mamma? Det är en av världens dyraste kryddor. Den kommer från en blomma – en VISS blomma – som heter krokus. Du kanske undrar: varför är saffran så dyrt? Saffran är så dyrt för att det finns väldigt lite saffran i varje krokus, så man måste plocka VÄLDIGT många blommor.
När Storasystern kommer hem från skolan, springer in i sin lillebrors rum, och räcker honom en hög med böcker. Jag vet att du har lärt dig läsa nu, så idag var jag på skolbiblioteket och hittade böcker som passar dig. Den här handlar om Minecraft, sånt vet jag att du tycker om.
När Habanero plötsligt ser upp på mig, mitt i sin lek, rusar fram till mig, nyper mig i kinderna och liksom ruskar om mitt ansikte och säger min fina fina fina lilla mamma!

Kylan. När vindar viner i mitt ansikte när cykeln susar nerför en backe. När jag duschar iskallt efter löpturen tills huden har domnat, innan jag sveper in mig i en morgonrock, äter choklad och tittar på städande amerikanska hemmafruar på youtube. När jag står i lekparken och ser en klump av tre ungar åka ned för en rutschkana, allihopa på en gång, medan skratten fyller oktoberskymningen.

Sältan. I en grönkålspasta, en getostsallad, den flottigaste av flottiga pizzor.
Sötman. I kolaglass, kardemummabullar, chokladmoussetårtor så krämiga att ögonen tåras i ren njutning.

Längtan. I att börja fundera igen på vad jag vill göra med min bok i nästa redigeringsrunda, var jag ska spränga in den tiden. I att tänka dramaturgi i duschen, på promenaden, när jag hackar lök.
Längtan, i att börja sätta deadlines och planering och mål.
Längtan, i alltings oförutsägbarhet. De stora världshändelsernas. Det lilla livets.

I att även när man tror sig gå i cirklar, så händer det att man plötsligt ser upp från sina egna fötter. Bara för att upptäcka att man hamnat någon helt annanstans än dit man trodde att man skulle komma.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

0 comments

att hinna skriva en bok. rent praktiskt.

Ulrika skriver på en laptop på en hotellsäng. Svartvit bild.

Det kom en fråga! Här kommer ett svar. Frågan kommer från Sardellen. (Underbara Sardellen, vars blogg jag älskar, men det vet ni ju sen förut.)

Såhär skrev Sardellen (som en kommentar på det här inlägget):

hallå Ulrika, jag har en fråga.

Hur gjorde du rent schemamässigt för att skriva ditt manus? Jag tycker ibland det är så svårt att hitta timmar för att skriva och jag har inte ens några barn. Exakt vilka tider på dygnet skrev du? hur många timmar i veckan? Jag går runt med ständigt dåligt samvete och frustration för att sjukhuset tar alla mina smarta timmar. (och för att jag själv häller ut de som blir kvar på typ vin och killar).

Är så impad av att du lyckats färdigställa något. håller också på. känns ibland så långt borta.

Och här kommer mitt svar:

Hallå Sardellen, tack för frågan! Och gud vad kul att du skriver något längre! tror på dig etc.
Jag kommer att skriva ett inlägg längre fram någon gång med mer generella tips på hur man kan hitta tid för skrivande i sitt liv. Typ motsvarande det här inlägget om hur man hinner läsa böcker fast om hur man hinner skriva istället. Men du frågar ju faktiskt hur jag gjorde, rent konkret, med det här bokmanuset som jag skriver om titt som tätt. (Om refuseringar, som jag skrivit om här, eller det första kapitlet, som jag publicerade här. Och ursäkta all recap av sånt du redan vet om mitt skrivande, Sardellen, men alla har inte redan koll på vad jag snackar om, så all denna länkning är för dessa okunnigas skull). Så det ska jag berätta, men bear with me, jag fattar mig inte kort, man kan inte fatta sig alltför kort om man skriver romaner.

Den här boken har jag skrivit många gånger. Mellan det har jag skrivit andra manus av romanlängd, men det är något med den här berättelsen jag kommer tillbaka till. Första gången var jag 20, höggravid, skrev den som en sådan där NaNoWriMo-grej, när man ska skriva 50 000 ord på en månad. Redigerade den några månader senare i samband med att vi hade släktingar på besök och avlastning med barnen, en frenetisk påskvecka då jag mest satt med min bok och var oändligt tacksam för att alla runtomkring mig hade överseende med det.

På den tiden var mitt skrivande i perioder. Intensivt, massivt, i en otroligt takt. När jag skrev boken första gången pluggade jag fortfarande, men var en hel del på klinik. Jag skrev i varje stund jag kunde hitta. Jag skrev varje lunch. Jag skrev i mitt anteckningsblock på rond när överläkaren gick in i monologer som handlade om helt andra saker än patientarbetet. Jag skrev när Storasystern sov. Jag skrev ett par timmar varje lördag, varje söndag. Jag skrev så att jag fick belastningssmärtor i handlederna som höll i sig flera år sen om jag skrev på dator för mycket. Tusentals ord på en dag.

Jag skickade in den där boken till förlag första vändan då, förresten, det var ett förlag som visade intresse, jag hade en förläggare som gav mig synpunkter, vi bollade manuset fram och tillbaka i åtminstone tre redigeringsomgångar innan de slutligen bestämde sig för att trots allt inte anta boken. Men det är en annan historia, med en egen dramatik, det var då.

Sedan släppte jag den där boken under flera år. Jobbade med andra projekt. Länge trodde jag aldrig att jag skulle komma tillbaka till den där berättelsen, men det började bli tydligare för mig vilka delar som höll och vilka som inte gjorde det, och jag ville inte riktigt släppa den. Tyvärr innebar redigeringen att jag måste skära bort mer än halva boken, och skriva ungefär lika mycket nytt.

Så i julas, förra året, bestämde jag mig för att hänge mig igen. Jag hade tre veckor av julledighet och barnen skulle vara mycket med släkten, så det fanns många fler timmar på ett dygn att hänge sig än vanligt, plötsligt fanns liksom en klan av barnunderhållare runt en.

Jag bestämde mig för att skriva 45 000 nya ord på romanen på tre veckor, och sedan gjorde jag det. Det innebar att jag kunde skriva typ fyra-fem timmar på en dag. Jag ställde klockan och gick upp på morgonen innan de andra vaknat. Jag satt och skrev på kvällarna i stället för att sitta i tevesoffan. Det var slitsamt att göra så, det funkar inte att göra så alla ledigheter, men jag ville så himla gärna att det var värt det.

Sedan blev boken liggande, för jag hade ingen sådan möjlighet till intensiv skrivfokuserad tid på länge. Boken låg, så nära färdig men ändå inte riktigt. Då blev jag tvungen att ta till en annan strategi, och arbeta lite med den varje dag. Så från maj någon gång skrev jag en halvtimme om dagen. Under våren när jag fortfarande jobbade skrev jag mellan 22-22.30 varje dag. På helgen kunde jag ofta få till en timme extra här eller där, men det var de där halvtimmarna som stod för den stora bulken. Så fort jag fick semester bytte jag den där kvällstiden till att skriva en halvtimme det första jag gjorde på morgonen istället. Kan man göra så tycker jag att det är att föredra: jag ger mycket hellre skrivandet min bästa tid, låter det komma först före alla andra måsten. När det utgör dagens sista halvtimme innan läggdags är tröskeln högre att faktiskt sätta sig och göra det.

Men jag kan verkligen rekommendera den där dagliga vanan. Det var ett mycket mindre utmattande sätt att göra det på än att skriva i de där enorma spurterna jag gjort tidigare. Framför allt gav det mig hoppet att skrivandet kunde få finnas i mitt liv oftare, inte bara när jag har chansen att hetsa mig in i det.

I allra sista slutredigeringen av boken hade jag en hel helg i somras då jag var själv och bara skrev. Det var fantastiskt för att få vara helt i flow och inne i projektet. Men det var halvtimmarna som byggde den färdigputsade boken. Och det är halvtimmarna jag tänker ta till när jag snart ger mig in i en redigeringsrunda till utifrån den feedback jag fått. Man kan komma otroligt långt på en liten stund varje dag. Startsträckan blir kortare för varje gång, för man är redan inne i sitt projekt.

Jo. Så gjorde jag. Det var supersvårt. Saker låter alltid lätta i efterhand när man har klarat av dem.
Men det gick. Så det lovar jag att det kan göra för dig också, och för en massa andra av er som läser.

Lycka till.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

4 comments

Söndagsplock vecka 42

(Alla bilder i inlägget kommer från Unsplash, om inget annat anges).

Har jag någon söndag de senaste månaderna varit så nära att inte publicera ett söndagsplock? Nej.
Har det hänt något dramatiskt den här dagen som förklarar varför det var så svårt just idag? Nej. Förvisso haglade det, och snöade, men jag kan inte säga att det gjorde varken till eller från. Idag var bara den sortens söndag när allt gick segt. Tog sig framåt, det gjorde det, men långsamt.
Har å andra sidan både hunnit matplanera och handla för två veckor och dammsuga hela huset, så kan ju inte säga att jag varit totalt lamslagen och passiviserad.
Om jag funderade på att bara inte skriva ett söndagsplock när jag skrivit ett varje vecka i hur många veckors tid som helst, med motiveringen att det knappast är någon annan än jag som kommer att tänka på om det uteblir? Aldrig.
Få saker triggar igång något i mig som en obruten kedja, jag tänker inte låta den här söndagen bli den brutna länken.

Nu raskt vidare till tipsen.

En podcast: Forskarpodden

I Forskarpodden intervjuas en forskare om sitt område i varje avsnitt. Alla forskare är vid Uppsala universitet, det är väl egentligen en sådan där informationsavdelningspodd som liksom ska lyfta just det som sker vid det egna universitet, men hur som helst: intressant, blandat, allmänbildande och på svenska. Hittade till den när jag lyssnade efter någon svensk vetenskaspodd och har hittills lyssnat på avsnitten om katastrofpsykiatri i relation till corona och AI och maskininlärning. Gillar att det är gott och blandat inom alla möjliga områden, och att man får höra längre resonemang om forskningsprojekten, att det liksom finns tid och utrymme. Och så älskar jag att höra folk bli engagerade om ett ämne de fascineras av, och så blir det ju av naturliga skäl ofta om en forskare intervjuas.

En låt: Prickly Pear av Portico Quartet

Prickly pear av Portico quartet kommer jag tillbaka till med jämna mellanrum. Den väcker en känsla hos mig som jag annars inter upplever, jag vet inte ens vilket namn jag ska ge den eller vilken blandning av känslor det egentligen är. Det är en låt som går att vara både väldigt glad och väldigt ledsen till, som om man plötsligt ser allt i både sin skörhet och sin klarhet, som om allting kan få plats. För mig är det en väldigt tröstefull låt. Ibland lyssnar använder jag den som man hade kunnat använda bikten som katolik. Jag kommer med alla mina fel och allt som tynger mig, jag lyssnar på Prickly pear på repeat i en kvart, och när jag stiger ur det känns det som om jag är renad.
Jamen ni förstår ju. Lyssna på det, låt det skölja över er, se vad det gör med er.

En dokumentärserie: Estonia – fyndet som ändrar allt

Den nysläppta Estoniadokumentären, som finns på dplay, har redan rönt en del uppmärksamhet. Välförtjänt, eftersom nya fynd kring Estoniakatastrofen framkommer i dokumentären och nu kommer att leda till nya utredningar. Vill slå ett slag för hur välgjord jag tyckte dokumentären var rent dramaturgiskt och liksom estetiskt, rent bortsett från den enorma researchen och risktagandet för att få fram de nya uppgifterna. (Dokumentärfilmaren riskerar fängelse i upp till två år, eftersom han genomfört robotdykningar vid Estonias vrak vilket är förbjudet enligt svensk lag.) Den byggs upp så väl, det blir pedagogiskt och lätt att följa, det blir spännande och gripande, och bild och ljud och dramaturgi smälter samman fint. Rekommenderas starkt.

Bild från Julia Angelback/Modern hemmafru.

Quiet time – en timmes egentid hos Modern hemmafru

Quiet Time – en timmes egentid

Jag följer ju typ en miljon bloggar som sinsemellan är väldigt olika. Julia Angelbacks Modern hemmafru är en av dem. På ett sätt lever vi väldigt olika sätt, och på andra sätt inte, men det tänker jag är en del av tjusningen med att få läsa om andras tillvaro. Jag är inte så intresserad av någon som lever precis som jag. Däremot är jag intresserad av folk som går egna vägar, på olika vis, och verkar bekväma i det. Det får jag uppfattningen att Julia, som är hemma på heltid med sina barn även efter föräldraledigheten, är. Hur som helst: den stora behållningen av denna blogg för mig är olika smarta tips på hur man kan hålla barnen sysselsatta, bygga rutiner eller på andra sätt skapa en behagligare tillvaro för både barn och vuxna där hemma. Behövs ju ibland även om man inte är hemma på heltid med de här barnen. I det här inlägget skriver hon om hur hon infört en lugn stund mitt på dagen då barnen leker med sitt och hon gör sitt. Tyckte det var väldigt intressant att läsa om hur de tänkt och hur det funkar.

 

Minsann, då var vi i mål. Det blev ett söndagsplock denna vecka också.
Nu: ha en riktigt trevlig vecka.
Vi hörs.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

 

 

0 comments

Vykort från Linköping, oktober 2020

Svartvit bild på svan som simmar i damm i Linköping.

Vägskylt av Rävkullen i Linköping.

Vattentornet i Linköping en mulen disig dag.

Hotellrummet i Linköping har badrummet som hall. Alltså så att när man öppnar dörren in till rummet kommer man rakt in på ett kakelgolv. Står i ytterskorna mellan ett tvättställ och ett badkar. Det är ett fint tvättställ, och ett fint badkar, men jag blir inte av med tanken på hur det måste vara om man bor två i det här rummet, den ena går ut och man lägger sig i badet, men ständigt ligger spänd eftersom man vet att kommer någon in står dörren öppen mot korridoren med full insyn mot ens nakna kropp.

Men för mig spelar det inte så stor roll. Jag är ju inte här främst för att bada, jag är här för att gå en kurs i beroendesjukdomar. Jag har varit i Göteborg på ätstörningskurs, ni fick ett vykort.  Suttit och väntat på försenat tåg i Katrineholm, det blev visst ett vykort av det med. Och här är ett vykort från Linköping.

Jag skriver det på många platser. Uppkrupen i fönstret i mitt hotellrum medan jag ser ut över torget. I huvudet medan jag promenerar en mil i dis och storm dagen innan kursen börjar, tittar på ekar men inte på klockan, lyssnar på ingenting annat än vind som viner. Påminns om att ord formas lättare i sällskap med monotont trampande.

Gammeldags skylt till café, Gamla Linköping.

Röd gammal telefonkiosk i Gamla Linköping.Folkskola i gamla Linköping, retrobild.

Jag skriver det medan jag promenerar runt på friluftsmuseet Gamla Linköping. Kullersten under fötterna och oktoberbersol som silas genom lövverket i trädgårdarnas träd. Inne på Apoteksmuseet med sin utställning om pandemier. Tomt därinne, en aktivitet som känns intressant utan att vara skamlig, medan allt annat jag gör den här resan är uppfyllt av tanken att jag kanske borde göra det lite mindre, som hela den här tiden är uppfylld av tanken att man kanske borde göra lite mindre. Inne i Cloettas andrahandssorteringsaffär, jag köper godis med mig till barnen.
Hela tiden, i huvudet: ord.

I mitt huvud skriver jag att Linköping är fint, en behändig stad, det är en stad där de har övergångsställen till skillnad från i Göteborg, och jag går inte vilse. Jag skriver att kanske är man svag för städer som liknar sådant man är van vid, det där som gör att folk ofta flyttar hem i slutändan. Linköping har färre invånare än Uppsala där jag är uppvuxen men samma karakteristika. Medelstor stad med universitet. Större mängd av allt jämfört med en riktig småstad – av restauranger, klädaffärer, hotell, gator – men fortfarande så litet att allting kan vara inom gång- och cykelavstånd.

Jag skriver att jag inte längtar tillbaka till en sådan stad, kanske mest för att jag inte längtar någonstans alls, men det finns något i dimensionerna som känns hemtamt, som att träffa en vän man känt så länge att man inte längre behöver ha något gemensamt för att kunna prata med varandra utan att anstränga sig.

Sushi, pistagenötter, kanelbulle, proteinpudding och mörk choklad på ett bord.

Jag skriver att hotellgymmet luktar fuktigt gummi, det är som sådana där små gymrum som finns bredvid gympasalen i skolor ibland. Det ligger en bastu bredvid, de har öppnat fönstret i gymmet för att det inte ska bli för varmt med bastun så nära, det strömmar in råkall luft som luktar fuktiga löv, jag sitter i roddmaskinen och känner mina spända datoraxlar sluta värka. Jag tänker på min andra refusering och att ju mer jag upprepar orden för mitt inre, desto mindre ser jag det som ett nedslående nej och desto mer som en uppmaning om vilka trådar jag kan gripa tag i för att göra det där manuset bättre. Tänker på behovet av att ha någonting som händer, något handfast som blir mer och annorlunda i en tid där livet är upplöst i sina konturer. Där vardagen är som texten på tidningspapper som blivit blött. Mjuk och utsuddad. Tänker – igen – på hur litet behov det finns av att skynda. På hur skrivprojekten kan få vara viktiga i sig själva, för att få ha en gnista och en längtan, inte nödvändigtvis för att det måste bli något stort.

Jag köper sushi på halva priset innan Hemköp mittemot hotellet stänger. Jag äter i sängen och ser på teve.

I huvudet skriver jag att det är lätt att inbilla sig att man behöver så mycket och så storslaget, men jag behöver ju bara små ögonblick som det här för att uppleva lyx.

Jag skriver det här på många platser, i huvudet och på papper, jag suddar ut och börjar om, jag letar ord och tappar bort.

Innan jag börjar resan hemåt tittar jag på orden jag samlat ihop. Hittar ingen röd tråd att forma texten kring, hittar bara fragment av tankar som i sig inte är stora nog att bygga en egen berättelse av.
Mitt vykort blir som bottenskrapet i en chipspåse, nog finns smaken där men strukturen  saknas.
Men det kan ju vara gott ändå, tänker jag. En del saker får bara duga som de är, för att man inte kan lägga en livstid på att göra dem till något annat, tänker jag.
Och tidsinställer mitt vykort som ett blogginlägg till en dag i framtiden, när jag kommit hem igen.

Sedan tappar jag upp hett vatten. Sjunker ned i mitt bad, tänker på ingenting alls. Och är nöjd över att ingen öppnar dörren.

Porträtt på kvinna som badar badkar.

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

 

7 comments

Hur får man inspiration?

Svartvit kvinna i fönster.

Plötsligt händer det – att hitta inspiration i skrivandet

De där ögonblicken när det flyter. Att blunda, låta fingrarna flyga över tangenterna, världar flöda ut ur ens inre, en obegriplighet i att det var jag själv som kunde skapa dem. När ordens rytm sjunger fram sig själv. När jag kan känna resonansen, tyngden, flödet i min text med en nästan fysisk närvaro.
När mina ord börjar kännas i min kropp och mina berättelser blir en del av mig på samma sätt som mina små barn var (och är) en del av mig fast de inte längre bodde i min mage.
Om man springer får man ibland uppleva runner’s high, om man skriver får man ibland uppleva sin writer’s high. Inspirationen och stunderna av fullständig visshet och klarhet. De utgör inte majoriteten av tiden. En maratonträning byggs inte av att bara springa när man har feeling och en bok skapas inte av att bara skriva när man får inspiration.
Men när det händer är ens skrivande värld hel.

Det finns saker man kan göra för att öka de där ögonblicken, lättare hitta till sin inspiration, och idag tänkte jag ge några tips.

Svartvit äng

“Nu bara måste jag skriva” – Hitta dina inspirationstriggers

En parfymdoft på stan, och du är tillbaka till en tonårsförälskelse. En låt på radion på gymmet, och i omklädningsrummet tänker du på den-sommaren-den-känslan-den-tiden-det-livet då du brukade lyssna på den där låten och du måste skynda dig hem för att skriva. En säregen dödsannons i tidningen som skvallrar om ett märkligt liv, och din hjärna börjar spinna berättelsetrådar kring vad det märkliga livet kan ha inneburit. Ett fotografi i ett fotoalbum du hittar på en loppmarknad, och du börjar fantisera kring historien om människorna på bilden. En gråtande tjej på bussen med mascararänder över kinderna, och du får lusten att skildra den känslan.

Inspiration till berättelser finns överallt. Ibland märker vi inte ens vad det var som fick oss sugna på att skriva. Att bli uppmärksam på i vilka situationer du oftast får lust att skriva kan vara ett sätt att hitta vad som väcker inspiration hos just dig.
Några exempel på olika kategorier av inspirationstriggers är:

  • Sådant som påminner om känslomässiga perioder i ens liv. Vissa dofter från en speciell tid i livet, att besöka platser man befunnit sig på under intensiva livsskeden, att lyssna på låtar från en viss tid.
  • Sådant som visar brottstycken ur andras liv. Gamla fotografier (jag gillar till exempel instagram-konton som lost in history, man kan ta vilket foto som helst i flödet och göra som skrivövning att skriva berättelsen bakom det). Dödsannonser i tidningar, som jag nämnde ovan. Små notiser i tidningar (det är ofta där inspirationen till berättelserna finns). Tjuvkika på folk på olika typer av platser. Barer, flygplatser, tågstationer är fantastiska ställen att kolla på folk som agerar och interagerar och fantisera kring deras berättelser. Nu är det ju corona med de begränsningar de innebär, så vill även slå ett slag för alla platser där man kan krypa upp i ett fönster och titta på folk som passerar utanför. Bra smittlägesavstånd och perfekt för en skrivande människas roll.
  • Andras språk. Men det är en så viktig del i skrivinspirationen att det fick en egen rubrik.

Någon annans ord på hjärnan – läs dig till inspiration i ditt skrivande

Precis som man kan få en låt på hjärnan upplever jag att man kan få ett språk på hjärnan. Om jag läser en bok med tydlig ton och känsla färgar den mina tankar, och även mitt skrivande. Att läsa sitter ihop med att skriva, åtminstone för många av oss. Att läsa mycket och intensivt och varierat och slukande är ett sätt att hela tiden vara fylld av språk och text och skrivande. Dessutom kan man samla sina skrivinspo-favoriter, böcker man kan återkomma till och bara läsa några sidor ur när man vill komma in i en viss skrivkänsla. (Som jag nämnde i det här inlägget kommer jag att publicera en inläggsserie så småningom med just mina skrivinspirationsböcker, men du behöver förstås hitta de som inspirerar just dig).
Men hur ska man hinna läsa om man knappt hinner skriva? Det är svårt att hinna det man vill, och ibland kanske det helt enkelt inte går. Men min erfarenhet är att det skrivande jag hinner med blir så mycket mer njutbart om jag också hinner med att läsa. Här finns ett inlägg om hur man hinner läsa böcker.

Det är många kilometer till ett runner’s high – lägg tid på skrivandet

Man springer många kilometer som mest handlar om att nöta in spring i benen. Man skriver många tusen ord som är att slita fram texttänket i hjärnan. Om man hatar varje minut som inte är high och inspiration kanske man inte fortsätter, och det är okej. Alla behöver inte springa ett maraton, alla behöver inte skriva en bok (eller någon text över huvud taget). Men man behöver inte heller ifrågasätta sitt skrivande om man inte njuter av det varenda minut. Det tror jag att det är få som gör. Det finns många transportsträckor i en skrivprocess som i bästa fall är minst tillfredsställande, i värsta fall fyllda av frustration. Man kan jobba med sin prestationsångest för att få mer av det tillfredsställande och mindre av det frustrerande. Man kan jobba med tipsen ovan för att försöka få fler stunder av den där ljuvliga inspirationen.
Men jag tänker att hur mycket man än jobbar på att bli inspirerad, så finns det stora delar av skrivandet som inte kommer att vara på det sättet. Men precis som det är lättare att bli hög ju mer man springer, desto lättare blir det att hamna i stadium av inspiration om man skriver. Rent statistiskt måste det ju öka chansen att komma i ett skrivflow om man faktiskt sätter sig och skriver, jämfört med att inte göra det.

Så skaffa dig ett utrymme för ditt skrivande. Kanske är det tio minuter om dagen. Kanske är det en timme i veckan. Försök gärna göra det till en rutin – precis som magen lär sig när den ska vara hungrig om man äter regelbundet lär sig hjärnan när den ska vara inspirerad om man skriver regelbundet.
Bered dig på många gånger då det känns som om ingenting händer, och texten är död.
Bered dig på många gånger då det känns som om allting händer, och du lever.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

 

2 comments

Söndagsplock vecka 41

Det är söndag igen, det firar vi tydligen med en selfie med kamerans självutlösare från ett hotellrum i Göteborg där jag ler mitt mest lakoniska  Mona-Lisa-leende.

Jag är hemma igen från min resa, men det kommer att trilla in några fler vykort på bloggen utöver det från Göteborg och det från Katrineholm. När jag började skriva mer på den här bloggen igen hade jag en tanke om att skriva små reseberättelser från resor i det lokala. Åka buss till någon finsk småstad, skriva om platser som andra reseskildringar inte berör. Några dagar i Estland med färjan, åka nattåg upp till Umeå och besöka gamla platser ihop med Storasystern, sådana saker. Typ som det här inlägget från skrivkursen mellan Helsingfors och Åbo,  eller de här gamla Helsingforshistorierna från när jag reste dit med min kompis 2018 och promenerade. Konceptet berättande blogg applicerat på resor, helt enkelt.

Men sedan hamnade vi ju i den här pandemin, det vet ni redan, och det blev skildringar av att leva en sommar cyklande runt, runt inom max 4 km radie istället. Å andra sidan tänker jag att det är ju just det som är skillnaden mellan en stark berättelse och ett starkt berättande. Om man lär sig att skildra upplevelser kan man göra goda historier av nästan vad som helst, det är inte dramatiken och de märkliga miljöerna som krävs.

Nå. Ursäkta länkfesten och utvikningen, det var ett sidospår, fast kanske är sidospåren de bästa spåren. Nu går vi hur som helst raskt vidare till tipsen.

En podcast: Samarbeten som ett proffs med Ellinor Löfgren i We are influencers

Har lyssnat på podden We are influencers sedan första avsnittet, långt innan jag själv lade så mycket tid och tanke på min egen blogg och vad jag vill skapa med den som jag gör numera. Jag har alltid varit intresserad av hantverket bakom allt som har att göra med text och kommunikation, ja egentligen kanske hantverket bakom det mesta kreativa jag tar del av. Tycker det är fascinerande att veta hur folk tänker i sitt kreativa skapande och hur de kombinerar kreativt med kommersiellt om det är vad de vill. Nu har podden haft ett långt uppehåll, så blev väldigt glad när jag upptäckte att det kommit ett nytt avsnitt, dessutom fullmatat och intressant kring olika aspekter av influencersamarbeten.

En artikel: Tre år som var värre än 2020 från Svenska Yle

“2020 är det värsta året någonsin” sakta i backarna – här är tre år som var värre! är den fulla rubriken på den här artikeln från Svenska Yle som delades vilt i åtminstone min lilla filterbubbla för en vecka sen eller två. Kul och nördig på precis rätt sätt är den i alla fall, och rekommenderas varmt för den som inte är i samma filterbubbla som jag och redan läst den.

En låt: Stay Golden med Au Revoir Simone

Stay Golden med Au Revoir Simone har gått på repeat sedan jag kom hem. En sång som gjord för blandade känslor, den där känslan jag tycker man får så lätt när årstiderna växlar, solstrålarna faller snett, en blandning av melankoli och längtan, av förlust och lättnad. Stillsamt och klart och med textrader som a careless bird is complicated/an empty nest still leaves a space.

Bild av Beata Rydén.

 

Ett blogginlägg: Innan katastroferna kom hos Imagine a bird

Det här inlägget hos Beata Rydén/Imagine a bird är inspirerat av mitt inlägg  om att få tre barn tätt och att inte kunna googla sig fram till svaren om vad man ska göra i livet. Förstås blev jag smickrad av att mitt inlägg väckte tankar, men framförallt berör inlägget något jag inte tog upp när jag skrev och som är så viktigt. Den andra sidan av myntet att våga kasta sig ut. Vad man ska göra om man vågar, och faller. Så många gånger uppmuntrar vi andra att våga saker i livet genom att säga vad är det värsta som kan hända. Som om det värsta aldrig riktigt händer. Men det gör det, orsaken att våga är inte vara att faran inte finns, utan att det blir så tråkigt att leva som slav under den. Tycker Beata skriver så fint och sårbart om hur man påverkas av att ta en risk och förlora något.

Innan katastroferna kom

 

Klart slut, trevlig söndag!

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

1 comments

3 spellistor med musik att skriva till

Musik och mitt skrivande sitter ihop – det tror jag inte att jag är ensam om att känna. Rätt sorts musik kan dra igång mitt skrivande när inspirationen inte finns. Annan hjälper mig att fortsätta framåt när jag är trött men vill rida på en våg av inspiration bara lite till. Musiken sätter stämningar. När jag fortfarande utforskar ett projekt sätter jag samman en spellista med vissa låtar som ska passa stämningarna i texten jag vill skriva. Ibland är det instrumentellt, ibland är det långsamt, ibland är det dundrande, ibland är det lågmält, ibland är det känslor som svämmar över.

En gång i tiden hade jag en idé om att jag ville vara någon som skriver till stillsam och lugn pianomusik. Jag tänkte att det automatiskt skulle göra mig till någon som fick en vacker handstil och planerade mina böcker med en noggrant uppspaltad synopsis.
Sedan lärde jag mig att acceptera att jag inte skriver på det sättet.

Här är i alla fall tre spellistor jag brukar skriva till, beroende på vilken sorts låtar jag behöver. Ni som följer mina söndagsplock har kanske sett dem förut.

Skriva, instrumentellt elektroniskt – för när orden behöver flöda

Många instrumentella spellistor för att skriva är lugna och harmoniska och förvillande lika hotellobbymusik eller typ ett spa-soundtrack. Eftersom mitt sätt att skriva är ganska lite blanka golv och ansiktsbehandlingar och ganska mycket dundra fram som om det inte finns någon morgondag behöver min instrumentella skrivspellista matcha det. Här är det elektroniskt och hisnande, mörkt och intensivt, plottrigt blandat med monotont. Kanske smyger det sig in en enstaka sjungen fras, men instrumentellt är huvudregeln.

Melancholia – stillsamt med känsla

En isländsk musiker har lyckats samla typ de vackraste melankoliska låtarna jag vet. I den här spellistan är det lugnt, för när man vill skriva långsamt och med eftertanke, men känslosamt. Tolv timmar av låtar från blandade genrer med skört, sorgesamt och fyllt av känsla. Utmärkt lista som sällskap genom långa skrivpass när allting liksom inte kan vara dundrande electronica.

morning of the execution – mina inspirationslåtar

Behöver alltid ha en spellista som kan få igång mig när jag tror att inspirationen är död. Som är full av låtar som jag kan slå på, blunda, lyssna och så drar de igång mina ord. Ibland är det för att låtarna är så bra, ibland har jag lyssnat på dem under en viss period i livet som varit särskilt känslosam, ofta är det en kombination. Ofta fungerar samma lista ett år eller två, sedan börjar låtarna liksom sakta tappa sin effekt, och så skapar jag en ny istället. (Den här listan var min skrivinspirationslista i flera år, till exempel, men sedan hade jag lyssnat på låtarna så många gånger att det enda de gjorde för mig var att påminna om hur det var att vara Ulrika 2015/2016, inte att börja skriva).
Morning of the execution heter i alla fall min jag-vill-locka-hjärnan-att-tro-att-det-enda-den-är-skapt-för-är-att-skriva-spellista just nu. Mycket bra låtar hittas här. Den slaviska läsaren vet redan att namnet på spellistan kommer från ett favoritcitat ur en av mina favoritböcker, The Stone Gods av Jeanette Winterson:
I was optimistic, in that morning-of-the-execution-way when, quietly reading a book, you look up to find the hangman waiting, and go with him, feeling every final step with the intensity of new life.”

Det var det. Klara, färdiga, lyssna, skriv.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

 

2 comments

Vykort från Katrineholm, oktober 2020

Bild från Unsplash.

Mitt tåg är försenat. Det är en lördag. Jag sitter på tågstationen i Katrineholm, har fötterna på min resväska. Över mig gråa skyar, det är en sådan dag som aldrig spricker upp, himlen ligger över en som ett kompakt täcke.

Mellan platser. I en tid som är ingenting och allting. Jag tänker på Fight club, både filmen och boken. You wake up at Seatac, SFO, LAX. Jag ska skriva ett inlägg om Fight club sedan, om boken, jag ska skriva en inläggsserie om böcker som påverkat mitt skrivande, det handlar inte nödvändigtvis om de bästa böcker jag har läst, även om många av böckerna i serien kommer att vara det också, men det ska vara böcker som stannat i mig långt efter att jag läste dem. Nästlat sig in i mina ord.  You wake up at O’Hare, Dallas-Fort Worth, BWI. Jag fryser om fingrarna men min jacka värmer resten av mig. Det står att tåget är försenat på grund av spårspring. Jag tänker att spårspring är den sortens allitteration jag tycker mest om, en sådan där flera av de inledande bokstäverna i de två allittererande orddelarna är samma, jag har märkt att jag omedvetet samlar på den sortens ord. Pacific, mountain, central. Lose an hour, gain an hour. This is your life, and it’s ending one minute at a time.
Jag tänker att ingen annan av människorna på den här tågperrongen tänker på samma sak som jag.

Luften luktar blöta löv. Om en timme kommer det att ha börjat skymma, men inte än. Jag skriver det här i ett rutat kollegieblock jag hittade i min ryggsäck. Hastigt och slarvigt, när jag gick på lågstadiet fick jag gå i specialträning för min handstil, hade en sådan där gummigrej på pennan för att hålla den rätt.
Jag behöver inte kunna läsa det jag skrivit sedan, mina texter föds inte så, måste bara ha skrivit det en gång och sedan skriver jag det igen och då har orden lagt sig till rätta i hjärnan.

Jag har ju ingen smartphone men i det här landet tydligen inte heller någon telefon över huvud taget. När jag steg av båten på svenska sidan för min jobbresa såg jag att telefonen inte ställt om sig till någon svensk operatör. Ingen täckning över huvud taget.
Så här sitter jag, frusen om händerna på en tågstation i Katrineholm medan mitt tågs avgång flyttas fram tio minuter i taget på grund av spårspring, och grips av den hisnande insikten att just nu kan ingen kräva något av mig, för ingen kan nå mig.
Här finns bara jag, mitt bagage, mina ord nedklottrade i slarvig blyerts som ingen kan läsa. If you wake up at a different time, in a different place, could you wake up as a different person?

Sedan kommer tåget.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

5 comments

Bokrecension: Allt ett under av Juha Itkonen

Allt ett under Juha Itkonen

Allt ett under av Juha Itkonen – en bok om svåra graviditeter och livsbeslut

Nu är det åter dags för en längre bokrecension. Den här gången handlar det om Juha Itkonens nyutkomna Allt ett under, som jag nämnde som hastigast här. Juha Itkonen är en finskspråkig författare som gett ut ett flertal böcker, bland annat Låt mig älska mer som getts ut också på svenska. Det här är berättelsen om svåra händelser som drabbade Itkonen och hans hustru när de bestämde sig för att skaffa ett tredje barn. En alldeles för tidig vattenavgång ställer honom och hans hustru inför valet att genomgå en sen abort eller inte. Ett år senare står de istället inför utmaningen det innebar att ha ett tvillingpar födda vecka 26.

Jag tänker att det här kan vara en bok som kan vara både välgörande och fruktansvärd att läsa om man själv har liknande erfarenheter, eller står inför liknande svåra beslut. Jag har själv inte den här typen av erfarenheter, det närmaste jag har kommit är komplikationerna när Habanero föddes, och även om det någonstans ruskade om mig och påminde mig om livets skörhet och min egen dödlighet så gick det ju väldigt bra. Det går inte att jämföra med att behöva besluta kring att abortera ett barn på grund av risken att det ska leva ett svårt sjukt liv, eller att inte veta om ens nyfödda bebisar kommer att överleva.

Det är en bok som är skriven med en enkel klarhet, lättläst och vardagligt, sårbart. Är man i en sådan här svår situation och vill få ta del av någon annans upplevelser är den mjuk och fin att läsa. Men ibland vill man ju bara läsa om något helt annat än det mörka man befinner sig i, och då tror jag inte man ska läsa den här boken just nu om man går igenom liknande händelser själv.

Enkel vardaglighet mitt i det mörka

Men som sagt. Det här är en bok som är vardaglig och rak i sitt språk. Jag kan tänka mig få sätt att skriva som bättre passar det Itkonen vill berätta om. Det alldeles alldagliga, vardagliga och enkla i det här berättande gör att boken griper tag på ett sätt den inte hade kunnat göra om sidorna flödat av ångest. De mörka händelser som skildras är i sig så starka att språkliga krumbukter inte behövs, hade de funnits där hade likom det smärtsamma blivit så starkt att man inte orkade ta in. Istället är det en text som är lätt att vara närarande i, ta in varje del av mörker och ljus. Med klarhet och skörhet förmedlar Itkonen den där blandningen vi är i när livet krisar. Det alldeles vanliga med fotbollsträningar och dagislämningar och handla mat i snabbköpet, fast det känns som att hela världen borde stå stilla, som att allting borde upphöra mitt i detta krisartade.

Manligt perspektiv kring svåra graviditeter

Många gånger är detta också en bok om att stå utanför. Att vara en del av skeendet, men ändå inte. Itkonen berättar om hur det är att stå utanför när ens gravida hustru går igenom graviditetskomplikationer, hur svårt det kan vara att hitta balansen i att stötta men samtidigt också vara delaktig i de beslut som måste fattas, och hur ansträngande det kan bli för relationen. Jag uppskattar särskilt med vilken sårbarhet och öppenhet han skildrar det egna agerandet. Det är lätta att som läsare ömma för både författaren och hans hustru, att förstå bådas perspektiv och frustration. Det kräver distans och skicklighet att kunna skildra egna svåra livshändelser på ett sådant sätt, och det är ömsint genomfört.

Lätt språk som flyter sömlöst

Trots sina tunga ämnen är Allt ett under en lätt bok att läsa. Berörande och tankeväckande, naturligtvis, den dröjer sig kvar, men rent språkligt. Läsningen går snabbt, språket flyter, det finns liksom inget i texten som hakar upp sig. Om man är i ett skede i livet där själva ämnet känns okej att läsa om är det därför en bok som kan passar bra i mellanrummen som jag skrivit om i mitt inlägg om hur man hinner läsa böcker. En fin bok att sträckläsa för att komma igång med läsningen igen för den som är beredd på att bli berörd, och förundras.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

 

0 comments

Söndagsplock vecka 40

 

(Bilderna i det här inlägget kommer från Unsplash om inget annat anges.)

Också denna vecka blev det söndag. Också denna vecka får ni ett söndagsplock, trots annorlunda omständigheter. Jag är ju på jobbresa, går på kurser för min specialisering. Det råkade falla sig så att det blev två kurser i rad, eftersom allt var coronainställt i våras, så jag skriver det här från en hotellobby i Linköping. Jag kom hit igår kväll. (Igår kväll? kanske vän av ordning frågar, men igår kväll skickade du ju ett vykort från GöteborgDå påminner jag om att det ligger ju i vykortens natur, man skriver dem medan man är på en plats, men de kommer fram långt senare, ofta när man redan kommit hem.)

Jag har utsikt över torget från mitt rum, det är den sortens fönster man kan krypa upp i, sitta och se ut över världen utan att vara en del av den. Igår kväll hällde jag upp en flaska cola zero från minibaren i ett vinglas, satte mig i fönstret, lyssnade på musiken där utifrån, betraktade fredagsfestfolket och tänkte på smittspridning. Sedan stoppade jag i hörselproppar, somnade och sov i tio timmar. Tydligen var jag trött.

Idag har jag promenerat en mil och tittat på ekar.
Ibland tänker jag att jag är en av de mest världspandemivänliga människorna jag känner, jag är så nöjd med så isolerade och lättillgängliga aktiviteter. Är liksom sådan att jag hade kunnat vara nöjd i ett fängelse, jag hade kunnat gå runt runt på rastgården och räkna varv medan jag tänkte på en roman jag skulle skriva i cellen.

Nå. Nu går vi vidare till tipsen.

En text: Utkast till minnesord över en älskad hjärna av Ebba Lindqvist

Kirurgen Ebba Lindqvist är en fantastisk skribent, jag har läst hennes krönikor i Läkartidningen förut och imponerats över den litterära kvaliteten i dem. (Exempelvis den här texten, som fortfarande ger mig rysningar). Nu skriver hon med smärtsam klarhet om erfarenheter av långvarig covid-19-sjukdom, från ett insjuknande i mars till att nu äntligen ha börjat återhämta sig. En text med både sorg och hopp, med meningar att stryka under och spara som små skatter.

En spellista: Melancholia av Arn_r Dan

Har hittat Spotify-spellistan som uppfyller typ alla mina drömmar. Har letat så efter något som är deppigt med sting, jag vet inte hur jag ska uttrycka det bättre. Det är en djupare, mer fyllig känsla än bara “ledsna låtar”. De ska ha nostalgi, melankoli, både hopp och svärta på samma gång. Det lilla extra som finns i dem ska vara som sötman i tomatsåsen, syran i det gräddiga, det ska vara den lilla detaljen som bryter av men som förändrar hela upplevelsen. Precis den sortens låtar finns i den här listan. Han som skapat den är tydligen en isländsk musiker. Kanske krävs det för att fatta grejen, jag vet inte. Men i den här spellistan kan jag leva många skrivtimmar framöver.

Foto av Johanna Ene.

Ett bloggtips: Johanna Ene

Johanna Ene har ett bildspråk jag älskar och en ton i texterna som får mig att trivas. Hennes blogg är ganska ny (även om hon bloggat många år mer nischat, på Tandsköterskebloggen) men jag känner redan att det finns en tydlig stil och ton, en egen värld att få komma in i. Ser mycket fram emot att få se hur den kommer att utvecklas. Jag som funderar mycket på hantverket och tekniker bakom bloggnadet blir även inspirerad av att se hur Johanna jobbar med sökmotoroptimering, alltså strategier för att google ska hitta ens inlägg, utan att tappa den personliga tonen.
Tog en fika med Johanna nu när jag var i Göteborg och det var fantastiskt att få diskutera liv, kreativitet, skapande i relation till alla andra livsbitar som ska få plats, sånt. Men även om hon inte hade varit så himla trevlig hade jag tipsat om bloggen. Söndagsplocken är heliga, de kan inte korrumperas.

Nu ska jag försöka pyssla lite med det nya skrivprojektet jag nämnt lite här och var i bloggen. Har märkt att jag börjat nämna det mycket mer än vad jag faktiskt skriver på det. Återigen som en förälskelse, man går och snackar lite hela tiden i mer eller mindre lämpliga sammanhang om förälskelseobjektet, men är för feg för att faktiskt göra något åt saken. Dags att ändra på det. Det värsta som kan hända med en text är ju faktiskt bara att den inte blir något som andra får läsa. Det är ingen katastrof. Man kan alltid trösta sig, det har vi ju gått igenom vid det här laget.

Ha nu en fin vecka, vi hörs.

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

1 comments

Sida 1 av 204

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén