När jag kommer hem från min resa har morgnarna mörknat, när jag lämnar på dagis cyklar jag genom mörker på vägen dit och genom gryning på vägen mot jobbet. En morgon haglar det, sedan far snett snöblandat regn i motvind mot mitt ansikte som tusen nålar, och jag tycker om det, för att det är någonting som känns.
I all tid denna tid av ovisshet och konturlöshet… vad man kan bli hänförd av vad som helst som känns.

Tillbaka på en ö som jag innan resan inte lämnat sedan februari, jag vet inte när jag kommer att resa härifrån igen. Tillvaron en lång rad av vardagar utan bortre gräns. Det som allra mest skapar den här tidens tyngd är inte avsaknaden av planer, det är avsaknaden av drömmar. Inte skulle vi alla ha åkt på solsemester när mörkret smög sig på, inte skulle jag nödvändigtvis ha bokat den där skrivkursen jag kanske blev sugen på, inte skulle våra liv varit så fyllt av hisnande äventyr över huvud taget. Så är liv oftast inte. Precis som många som bor i en storstad älskar att den är full av möjligheter och att det alltid finns nåt nytt man inte testat och sedan går man ändå i sina favoritkvarter, på sina favoritrestauranger, i samma cirklar man alltid går, och rör sig kanske inte i en större radie än någon som bor på en mindre plats.
Men det är känslan av möjligheten. Att när som helst kunna.
Att drömma om att när som helst göra.

Och ändå.
Något som känns, mer än haglet i ansiktet om morgonen.
Mitt i denna lilla min värld finns det ju, i överflöd.

Värmen.
När Lilla Gubben håller en liten föreläsning om saffran vid middagsbordet, ordagrant citerad ur en bok de har läst i förskoleundervisningen på dagis. Du kanske vill veta lite mer om saffran, mamma? Det är en av världens dyraste kryddor. Den kommer från en blomma – en VISS blomma – som heter krokus. Du kanske undrar: varför är saffran så dyrt? Saffran är så dyrt för att det finns väldigt lite saffran i varje krokus, så man måste plocka VÄLDIGT många blommor.
När Storasystern kommer hem från skolan, springer in i sin lillebrors rum, och räcker honom en hög med böcker. Jag vet att du har lärt dig läsa nu, så idag var jag på skolbiblioteket och hittade böcker som passar dig. Den här handlar om Minecraft, sånt vet jag att du tycker om.
När Habanero plötsligt ser upp på mig, mitt i sin lek, rusar fram till mig, nyper mig i kinderna och liksom ruskar om mitt ansikte och säger min fina fina fina lilla mamma!

Kylan. När vindar viner i mitt ansikte när cykeln susar nerför en backe. När jag duschar iskallt efter löpturen tills huden har domnat, innan jag sveper in mig i en morgonrock, äter choklad och tittar på städande amerikanska hemmafruar på youtube. När jag står i lekparken och ser en klump av tre ungar åka ned för en rutschkana, allihopa på en gång, medan skratten fyller oktoberskymningen.

Sältan. I en grönkålspasta, en getostsallad, den flottigaste av flottiga pizzor.
Sötman. I kolaglass, kardemummabullar, chokladmoussetårtor så krämiga att ögonen tåras i ren njutning.

Längtan. I att börja fundera igen på vad jag vill göra med min bok i nästa redigeringsrunda, var jag ska spränga in den tiden. I att tänka dramaturgi i duschen, på promenaden, när jag hackar lök.
Längtan, i att börja sätta deadlines och planering och mål.
Längtan, i alltings oförutsägbarhet. De stora världshändelsernas. Det lilla livets.

I att även när man tror sig gå i cirklar, så händer det att man plötsligt ser upp från sina egna fötter. Bara för att upptäcka att man hamnat någon helt annanstans än dit man trodde att man skulle komma.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.