Glimtar, november 2020

November 2020 är en känsla av att gå i cirklar, eller snarare inte ens något så tillfredsställande som en cirkel är, november är känslan av att gå rakt fram och sedan vända. Hitta rena strumpor till sex små fötter som kastar dem av sig i all hast när de kommer hem, ytterligare en morgon. Stoppa mackbitar i morgonmagar för att undvika okvädningsord på väg till dagis, ytterligare en morgon. Inte glömma nycklarna och mobilen och lunchlådan och mina egna tankar hemma, ytterligare en morgon.

Det är att gripa tag i kvällens sista energi, den jag inte känner finns där men som jag av erfarenhet vet räcker till, och skriva. Alla dessa gånger när man så lätt hade kunnat fastna i något annat som jag egentligen inte vill. Runt runt i cirklar på internet, tills jag är längre och längre bort från en kärna jag egentligen ville till.
Att fånga kvällen, istället för att förlora den, det är svårare än att fånga dagen. Kvällar blir lätt som att småäta. Man plockar och plockar och på ett sätt är det för mycket och på ett annat är man aldrig riktigt mätt.

En kväll då jag skriver är alltid bättre än en kväll då jag inte gör det. Och ändå är det svårt. För att startsträckan tar energi. För att målen i sig kan ta energi, snarare än att sporra. Hela tiden en balans. Ett stort mål, ett stadigt arbete framåt. Men vissa dagar: mikromål, jag sätter målet att skriva tio ord, bara tio ord och sedan kommer jag att vara nöjd, och då är ju hälften redan gjort, som att sätta på sig träningskläderna för att springa femtio meter, när man redan är igång kommer man längre, men man behöver inte vara nedslagen över allt man inte hunnit.

November 2020, och skrivandet går inte i cirklar, inte ens gå-fram-och-sedan-vända-sträckor. Mitt i alltihop är jag fylld av tvivel, det finns dagar då jag skriver tusen ord men är övertygad av att inget av dem är användbart. Jag frågar mig varför jag lägger så mycket tid på något som inte blir. Jag påminner mig att det inte alltid är blivandet som är det viktigaste syftet. Det är klart att jag vill bygga min berättelse till det bästa jag kan skapa.
Men jag lever också i en tid där vad som helst att klamra sig fast i som är föränderligt, mätbart, framåtskridande och inom min kontroll är en befrielse. So what om jag skriver 1000 ord som är skit. Det är 1000 ord mer skit än igår. Det här är mina ord, och de händer, det här är mina ord och de är inte inställda.

Och mitt i allt detta grå och mitt i allt detta skrivande är det ju inte cirklar, eller gå-och-vända-sträckor, i det andra heller.
Hela tiden: små detaljer av framsteg hos mina små. Sådana man knappt märker om man är på avstånd, men som man ser om man är nära hela tiden. En av sakerna som är skillnaden mellan egna barn och andras ungar, hur imponerad man blir av utveckling för att man följt den i varje litet steg.

Storasystern som får ny färg på judobältet och är så stolt att det liksom pyr i hela kroppen på henne. Lilla Gubben som trotsar sin perfektionism och ber om hjälp av en lärare på simskolan istället för att ge upp när det inte blir rätt direkt. Habanero som stannar upp i sitt ständiga yrvädersfarande genom huset, kommer upp i mitt knä, och sitter och konverserar helt lugnt om alldagliga ämnen utan någon form av förhandling eller debatt.

Vid en ytlig betraktelse ingenting, genom mina ögon hela världar, finkarameller att suga på länge.
Mina barns liv, och det händer, mitt moderskap och det är inte inställt.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg!