Nettelblad

skrivande, böcker, resor. och tre små barn.

Frågorna

Lilla Gubben är full av frågor. Jag känner igen mig i hans nyfikenhet.
I att ha en längtan efter att få veta som är lika överväldigande som ett raseriutbrott, en sorg, en hunger. Jag vet att det är en sak som kan göra mycket gott för en i livet. Vetgirighet kan vara en kraft som kompenserar för annat. För känslighet och obehag, rädslor eller bristande begåvning, för den lilla rösten från en själv eller från någon annan som säger att det inte går.
Så många gånger i mitt liv har allt det där inte spelat någon roll, för att det funnits något i mig som varit starkare, som tänkt:
men gud så fascinerande.
jag måste veta mer.

Men det är svårt ibland att hitta de rätta svaren på alla dessa frågor.
De små frågorna som kan göras stora. De stora frågorna som inte kan göras små. En sexåring med alla denna jakt på vetande men inte så stor begreppsvärld att förankra kunskapen i. Hur förklarar man saker för en som är så liten och samtidigt så stor?
“Mamma”, säger Lilla Gubben när han ligger i sin säng och vi har pratstunden innan han ska sova, “varför är människokroppen gjord så att vi kan göra dumma saker?”
“Mamma”, säger Lilla Gubben och rynkar pannan som han gör när han försöker hitta orden, sätta dem i rätt ordning, han är en pojke som är mycket noga med ordens precision och betydelse, “varför brinner solen?”
“Mamma”, säger Lilla Gubben, stora mörka ögon som ser rakt in i mina, han har en blick som inte är sex år gammal, han har en blick som ser ut som den levt genom sekler, “vad händer i vår hjärna som gör att vi tycker att leksaker är kul?”

Och sedan, när jag snurrat in mig i förklaringar som är alldeles för biokemiska och alldeles för lite liten-pojke-anpassade, och just ska backa och säga att det här blev nog för krångligt och jag ska förklara det på ett lättare sätt, säger han:
“Okej. Och det här ‘dopamin’. Har det ett annat namn på latin? Som de andra delarna av kroppen?”

Lilla Gubben, ibland grips jag av en lust att skydda honom från den där kunskapsjakten. Det finns ju en orsak till berättelsen om paradiset och om kunskapens frukt, det finns en sanning i att vetgirighet har ett pris, det är något i det som gör det svårt att foga sig, att nöja sig, att följa en ström och göra som det var tänkt utan att ifrågasätta. Och hur lätt det än är att hylla folk som går sin egen väg i teorin, har jag ofta önskat att jag inte vore en sån i praktiken.

“Mamma”, säger Lilla Gubben, “varför finns det krig?”
Jag säger att det handlar om att människor bråkar om saker, precis som han och hans syskon gör ibland. Att ibland bråkar de om större saker, sådant flera vill ha, och att precis som när han bråkar med sina syskon är det inte alltid lätt att säga vem som har rätt. Den som hade det först? Den som behöver det mest? Den som skriker högst?

Han tänker länge på mitt svar. Ibland när han tänker är det som att man kan se hjärnans kugghjul snurra, man kunde liksom höra ljudet av hur det spinner, och i den stunden tänker jag att här finns inget jag kan skydda honom från, det här tänkandet bara händer, det är inget jag hade kunnat styra även om jag hade velat.
Sedan skiner han upp. Skrattgropen. Tandgluggarna. Sex år gammal och viss om lösningen för att uppnå världsfred.
“Men mamma”, säger han. “Om det blir så mycket bråk och de inte kan bestämma sig. Då kan de ju bara lotta istället!”

*

Sugen på att läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg!

Föregående

Meny vecka 36 och 37: Snabblagad vegetarisk veckomeny för två veckor med inköpslista

Nästa

Känslorna

3 kommentarer

  1. Åsa

    Jag passade min brorsdotter i somras. Hon är 2,5. Hennes pappa har lärt henne några fågelnamn på latin, Bubo bubo, pica pica osv. Vi läste en bok där det var en Sädesärla på bild och jag pekade på den och frågade om hon visste vad det var för fågel, det visste hon inte men när jag sa Sädesärla frågade hon dödsallvarligt vad det är på latin. Det visste ju inte jag precis… Så jag sa att vi fick fråga pappa när han kom hem. Varpå ungen när föräldrarna kommer hem springer skrikande mot bilen; PAPPA!!! VAD HETER SÄDESÄRLA PÅ LATIN???? Motacilla Alba. Never forget.

  2. Älskar när de inte bara ser problem i världen utan också löser dem ❤️

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén