Vandringsledens pilar sitter tätt, tätt, för här går vi inte längs en upptrampad stig, vi går över hällarna. De röda tonerna, den åländska röda graniten. Stenen fortfarande varm av dagens sol trots att natten lägger sig runt oss.
Tallar, tallar som böjer sig för vind som tvingat dem. Ljung. Tystnad, tystnad som om detta vore världens ände. Norrhavet, när man blickar ut från toppen, i riktning efter riktning hav och horisont, som om detta inte är slutet på världen utan början på den.

Rodnande sol, rodnande himmel, rodnande moln, rodnande sten, en ljus och grå skymning och natt, tomma vägar hem. Äppelodlingars rader, radion utan täckning, fullmåne mot blek himmel.

Amalias limonad med tranbärssmak i mitt stökiga kök, balkongdörren öppen mot natten och trädgårdens dofter, låt svalkan komma in efter en het dag, så här vill jag att nätter ska vara när de tillhör mig.

*

Frukost på Café Viktor, klockan redan 11, en sommar av att upptäcka att jag inte tappar kontrollen om jag sover till 10, jag vet inte om jag har sovit så sent in på dagen det här decenniet. Jag ställer alltid klockan. Som om tiden måste kramas om hårt, men den blir som ett rått ägg i en midsommarlek, den går i kras om man ska hålla så hårt.

Men tiden nu känns oändlig, som ett barndoms-sommarlov, en seg kola som ligger söt i munnen för evigt, semester utan barn och jag behöver inte göra någonting.

Brie, valnötter, mjukt och motstånd, persilja. Cappuccino. Finska turister som stapplande uttalar namnet på bakverk på svenska och fnissar förläget mot varandra när de gör det. Hundvalpar. Kanelbulle, jordnötsruta. Ingenstans bråttom, jag lever här men det här är inte mitt liv, det här är semester, jag är en turist bland de andra turisterna.

*

Klipphäll, hav, solnedgång, tystnad. En fågel som cirklar över vattnet, sedan dyker den hastigt, en pil ned i vattnet. Fångar en fisk, tappar den nästan, fångar den igen. Står stilla på en klippavsats, äter. Sedan nya cirklar, nya fångster. Solen har gömt sig bakom molnen, snart kommer den fram, snart speglar den sig i vattnet. Sand, tång, salt. Här kan jag sitta länge och betrakta fåglar, jag måste inget annat, för en gångs skull måste jag inget särskilt alls.

Läs mer:

– Vykort från Stockholm, april 2024.

– Vykort från Åland, augusti 2023.

– Återfärden.

Det här är resplanen för vår resa till Danmark, känd från ett visst bedrägeri. För den som funderar på att göra något liknande, till exempel, och vill ha ett konkret skelett snarare än reseberättelser. I planeringen blev det tydligt för mig att en tågsemester till Legoland kan göras på en miljon sätt. Det här sättet blev bra för oss, med våra förutsättningar.

Och förutsättningarna, de är att vi är en familj med en mamma och tre barn på 12, 10 och 9, och som utgick från Åland (men det går ju ganska lätt att översätta till att utgå från Stockholm, eller att resa från någon annan plats till Stockholm som dag 1 av sin resa). En familj som är van att åka mycket med många byten (buss, båt, buss, tåg när vi reser från Åland till släkt i Falun, till exempel), men som inte har har rest så ofta på rena semesterresor förut. Och där ekonomin inte är det som primärt begränsar möjligheterna, utan annat – som vuxenorken, till exempel. Allt sådant påverkar förstås vilka val man gör avseende sin resa!

Vi reste andra veckan i juni och såhär såg planen ut.

Dag 1

Båt och buss från Åland till Stockholm. (Med Eckerölinjen, så båt till Grisslehamn och sedan bussen). Framme i Stockholm vid 11-tiden. Lunch och sen vidare till tekniska museet som visade sig var en hit för mina ungar. De sprang runt och utforskade (samt gameade på översta våningen) medan jag träffade min syster och en av mina systerdöttrar. Intensiteten var så hög att mina tre var alldeles svettiga när vi fyra timmar senare gav oss av.

Snabbt stopp för incheckning på hotellet och avduschning av svett innan vi tog tunnelbana och tvärbana hem till min syster i Hammarby sjöstad för middag och kusinumgänge. En dag med många gångna steg och mycket åkande, men kändes värt att göra ett Stockholmsstopp och prioritera lite släktrelationer när man ändå är i krokarna.

Hotellet var Hotel C vid Stockholms central som var lite slitet men mysigt, och prisvärt med tanke på läget.

Resedagboken från dag 1: Bedrägeriet

Dag 2:

Samla ihop sig, hotellfrukost, sedan traska vidare till centralen och ett morgontåg som skulle tagit oss direkt till Köpenhamn. Några dagar innan kom dock beskedet att sträckan över Öresundsbron skulle ställas in, så att vi istället skulle byta i Malmö till Öresundsbron. Gjorde det bästa av saken och planerade ett lunchstopp på centralstationen i Malmö då vi passade på att träffa Sardellen. En fin tågresa fram till lite upprörda känslor strax innan Malmö, som jag ju redan skrivit om, och lågt blodsocker. Hamburgare akut höjde humöret. Skulle jag planera om den här delen av resan skulle jag kanske planera för byte till Öresundståg redan från början, och planera in ett lite längre stopp innan vi åker sista biten, i antingen Malmö eller Lund.

Nåväl. Sedan kom vi till Köpenhamn, möttes av barnens pappas moster som vi skulle bo hos två nätter, och åkte ut till Farum, en liten dansk ort strax utanför Köpenhamn. Lekte med hennes hund i trädgården och landade efter resan.

Resedagboken från dag 2: It was the age of wisdom, it was the age of foolishness.

Dag 3:

S-tog (ett slags pendlingståg typ) in från Farum till Köpenhamn och en heldag på Tivoli. Back-up-planen var Experimentarium om det varit en regnig dag. Men det var det inte, och barnen älskade Tivoli. En del köer till vissa saker men helt hanterbart – gissar att det är värre senare på säsongen.

Resedagbok från dag 3: Tivoli

Dag 4: 

In till Köpenhamn igen för tåget vidare till Vejle. Här var det sedan tidigare planerat att vi skulle stanna för lunch innan vi tog buss sista sträckan till Billund där Legoland ligger, men vi passade även på att besöka en optiker på grund av de oförutsedda händelser som beskrivs i resedagboken. Conrads café var trevligt ställe för lunch – inte långt från stationen, varierat utbud av rätter inklusive vegetariskt, platser både ute och inne och fin service.

Vejle verkade som en mysig stad och jag vet flera som tågar till Legoland som väljer att bo här och åka bussen till Legoland själva dagen man är där, vilket kan vara prisvärt! Vi ville dock bo i stuga i själva området kring Legoland och hoppade  därför på bussen till hållplats Legoland/Lalandia. Vi hyrde stuga i Lalandia stugby. Lalandia är ett center precis mittemot Legoland som innehåller lite allt möjligt: en fejkad italiensk skymningshimmel med ett inomhustorg, minigolfbana, en liten isbana, ett lekland. Viktigast för oss: ett stort vattenland – Aquadome – med flera olika roliga vattenrutschbanor, vågmaskin med mera. Jag har barn som äntligen både är simkunniga och älskar att bada, så detta verkade utmärkt för oss. Obegränsat inträde till Aquadome ingår när man bor i Lalandias stugor vilket kändes som bra för att ha sysselsättning vår första halvdag på Legolandområdet. Vi badade i några timmar, gick hem till vår stuga och åt en middag som bara är så god som middag blir när man rört sig riktigt.

På kvällen satt barnen och spelade lite i huset medan jag tog en egen promenad in till Billund och köpte på mig lite matvaror billigare där (men i Lalandia finns en mataffär med det mesta om man vill handla nära). Promenaden gick genom en fin skulpturpark i naturen och var ett härligt avslut på dagen.

Resedagbok från dag 4: Tjechov

Dag 5:

Vår första dag på Legoland. Sällan mer än 5 minuters kö till attraktionerna, antagligen pga tidigt på säsongen och kanske vädret som var ostadigt med korta skurar. Kändes lugnt, mysigt och genomtänkt men väldigt behagligt för att vara en barndestination. Duktig, supertrevlig personal som gav det lilla extra. Vi hade det väldigt bra och hann göra det mesta vi ville redan dag 1. Upplevde mina barns ålder som väldigt bra för det här men hade de varit ytterligare något år äldre tror jag det hade varit på gränsen.

Att ta med matsäck hade jag läst många tips om och det rekommenderar även jag. Många trevliga platser att äta på både med och utan tak. Borde även haft med en kaffetermos!

Efter middagen kollade vi in leklandet på Lalandia, som också ingick i boendet men inte imponerade någon längre stund, och hoppade trampolinen som ses på bilden (som kostade extra men som mina två små hemskt gärna ville prova, och tyckte om).

Resedagbok från dag 5: Legoland

Dag 6:

Andra dagen på Legoland. Vi var ganska nöjda rätt snabbt och sedan kom regnet så det blev en halvdag och sedan gick vi tillbaka till Aquadome som barnen ville ha mer av. Ett mycket fint avslut. Sedan middag i stugan, packa, förbereda morgondagens matsäck. Festlig stämning och nöjd känsla.

Resedagbok från dag 6: Turbo racer 

Dag 7:

Den tågigaste dagen, med resa från morgon till kväll. Buss till Vejle, fikastopp på Vejle station (Lagkagehuset, som jag tror är en kedja, gör både gott kaffe och ljuvligt fika!), tåg till Köpenhamn, byte till Öresundståg till Malmö, tåg från Malmö-Stockholm. Där hade jag valt att bo på hotell sista natten, innan vi dagen efter tog oss hem till mina föräldrar som bor en bit utanför Uppsala och som var slutmålet vid återresan. Vi hade pastasallad med oss som matsäck på tåget och så hade jag köpt färdiga pannakakor som vi bara kunde bre sylt på och äta på hotellrummet som kvällsmål. Hemresan funkade men även här hade jag kanske planerat annorlunda om jag vetat att det ändå inte skulle bli direkttåg från Köpenhamn. Det är nåt med det där extra bytet som gör nåt. Får klura på det för framtiden (för fler resor tror jag att det blir!)

Resedagbok från dag 7: Återfärden

Dagen efter åkte jag med barnen till mina föräldrar och så gav jag mig iväg på lite egna äventyr – det finns ett slags semester som sker med barnen, och en annan som sker utan dem. Men mer om det en annan gång.

Har ni några frågor så ställ dem gärna! Tack igen för era fina kommentarer under resan!

Han hade utstrålningen hos en fiskare som arbetar i stormigt hav och på otillgängliga vatten. Det väderbitna ansiktet, en blick som sett kamraterna komma och gå, enstöringens ovilja att tala med andra, som det blir om man tillbringar veckor och månader hemifrån med besättningen som enda sällskap och en gemensam tyst överenskommelse om att inte prata hål i huvudet på varandra.

Tyvärr jobbade han inte med det, utan som chaufför på en buss från Billund till Vejle. Den passerade Legoland och Lalandia, den passerade flygplatsen. Vid hållplats efter hållplats steg rusiga semesterfnittriga och förvirrade turister på och försökte betala med kort fast det inte gick, ville lägga in bagaget utan att själva förstå hur bagageluckan skulle öppnas, eller bara göra något så orimligt som att le stort mot busschauffören. Han mötte dem alla med samma fjärranblicks-poker face, ibland kombinerat med en suck. På flygplatsen ville en finsk familj med massor av väskor stiga på bussen, men bagageutrymmet var redan fullt.

”Do not enter the bus”, sa fiskarchauffören utan att röra en min.
”But this is the bus to Vejle, right?”, sa de.
”Yes, but it’s not the bus for you”, sa han och körde vidare.

Det var dagen för att resa tillbaka till Sverige. Inte hela vägen hem till Åland, inte än, men åter till det bekanta. Vi åkte buss till Vejle, vi tog tupplur och läste bok och iakttog busschauffören. Vi tog en fikapaus på caféet där eftersom vi tagit en tidig buss för att kunna missa en och ändå hinna till tåget. Otrolig krämighet i brownien, rabarberbullars sötma. Ät där om ni är förbi och vill njuta.

Vi satte oss på ett tåg mot Köpenhamn, böcker och tupplur (men andra sovande, andra läsande nu). Lite skärmtid. Utanför de danska husen, mer sten, mindre trä. Fälten. Vattnet. Jag läste ut en bok jag börjat läsa under resan, jag började skriva ett blogginlägg.

Köpenhamns järnvägsstation, mina barn som blivit så stora, så bra på att dra sina väskor. Byte till Öresundståg, den segaste delen av sträckan, vi skulle ha åkt direkttåg från Köpenhamn till Stockholm men det blev inställt. Blir tydligen ofta det lärde jag mig sen, mer om det i ett annat inlägg. Senare lunch än tänkt, vi fyllde på med majskakor och bars, vi tog oss över sundet och till vårt tåg i Malmö.

Vi åt pastasallad och läste böcker och använde lite mer skärmtid och såg ut genom fönstret och ritade och somliga av oss bråkade lite med våra syskon och andra såg till sin förfäran hur en man togs till restaurangvagnen medan de skulle ringa polisen för att han varken hade giltig biljett eller id. En utfrågning av mig från mitt barn utbröt: vad kostar en biljett och vad kostar bötern om han inte har någon, varför skulle man välja att resa utan, men sedan kom han tillbaka, fick sätta sig på sin plats igen, och vad som hänt och hur det löste sig förtäljde inte historien.

Och sedan, efter en lång dags resande, checkade vi in på ett hotell vid Stockholms central, åt pannkakor i sängen med våra matlådelock som tallrikar medan vi tittade på barnteve, och lät intrycken falla på plats efter en lång resa.

Och det var slutet på resedagboken från vår Danmarksresa. Tack för att ni läste, och för att ni skrivit så fina saker.

Läs mer:

– Ut i världen.

– Bedrägeriet.

– It was the age of wisdom, it was the age of foolishness.

– Tivoli.

– Tjechov.

– Legoland.

– Turbo racer

“It’s a one way ticket”, sa hon när jag efter att ha stirrat utför stupet gjorde en rörelse som för att krypa därifrån, ut på sidan om spärrens metallstänger som jag behövt trycka fram för att komma dit. De som mycket riktigt var gjorda så att man kunde ta sig in men inte ut. ”There is no turning back.” Jag stirrade ned i mörkret, lutningen, djupet. Jag svalde.

Men det började inte så.
Det började med att det var den sjätte dagen. Vi gick till Legoland. När jag bokade resan var det en av svårigheterna i planeringen: ett- eller tvådagarspass på Legoland? Med så korta köer som det var dagen innan var vi ganska klara efter första dagen, men jag hade nog inte gått igenom den dagen med sådant lugn om jag inte vetat att vi kunde återvända till favoriter dagen efter.

”Min kompis, hon är enda barnet i sin familj, hon ska vara EN HEL VECKA på Legoland i sommar”, sa Habanero när jag berättade för barnen den första dagen om hur gott om tid vi hade med tanke på våra två dagar. Barnen berättar ofta om olika ensambarn och deras lyxliv, där det kanske finns någon sanning i att man kan bli bortskämd som den enda ungen i sin familj, men det ofta snarare låter som att det är lättare att dra rövarhistorier och överdriva lite för att låta cool om man inte har ett syskon som protesterar mot ens utsagor.

”Men tänk”, sa hennes syskon genast. ”Vad tråkigt att vara på Legoland UTAN SYSKON. Med BARA EN FÖRÄLDER.” De bleknade av blotta tanken på detta fruktansvärda öde. ”Åh herregu”, sa Habanero.

Vi ägnade oss åt några favoriter. Sedan kom regnet, först stilla och tvekande och vi tänkte ge Legoland lite till, sedan kraftfullt överväldigande och vi bestämde oss för att vara nöjda. Vi åt vår lunch under tak igen och värmde oss under värmefläktar i en av butikerna, och sedan gick vi för att bada på badlandet Aquadome (där vi var den tredje dagen) igen.

Vid en busshållplats utanför Legoland såg vi Habaneros vän, på äkta Tjechovskt vis. Hon satt bredvid sin mamma och såg ut att ha haft en utmärkt semester, inte ett långt lidande i ensamhet med en tråkig förälder. Kanske tänkte hon stackars dem som måste dela alltihop med syskonen och inte får nåt för sig själva när hon såg mina ungar gå förbi.

På Aquadome hängav vi oss åt mod och äventyr. Det fanns vattenrutschbanor som alla av oss inte testat än. Storasyskonen försökte övertyga Habanero att köra en rutschbana som heter Twister, där man snurrar i en spiral ned mot hålet vidare genom rutschbanan. Den är annorlunda men inte så läskig, vilket de försökte förmedla till henne. Hon var tveksam på sättet man är när man egentligen vill men ändå inte vågar.

Jag lovade att om hon vågade skulle jag våga. Det fanns en rutschkana som hette Turbo racer, som var svart nivå i vattenrutschbanevärlden och hade en längdgräns som bara jag och Storasystern klarade.
Och en spärr när man gick in till den. Så att man inte skulle vända om när man såg vad som väntade.

Habanero åkte Twister. Storasystern blev så imponerad över hennes mod att hon bestämde sig för att också ge sig på Turbo racer. Vi gick upp dit tillsammans. Hon gick in genom spärren, satte sig på kanten och kikade tvekande ner mot rutschbaneröret som såg ut att stupa nästan lodrätt ned.
”KOM IGEN KOM IGEN DU VÅGAR DET ÄR SÄKERT DET ÄR BARA ATT ÅKA KÖR NU!”, ropade jag. Hon blundade, samlade sig, släppte taget. For sekundsnabbt genom banan och kom ut genom röret långt där nedanför.

Kaxigt gick jag in, det skulle inte vara så svårt. Satte mig på kanten, kikade ned. Gjorde mig genast redo att fly bort från denna uppenbara dödsmaskin, gå ned för trapporna igen och möta skammen när jag behövde erkänna för barnen som väntade vid rutschbanans slut att jag fegat ur.

Men någon meter bakom mig stod hon, kvinnan. Som varken verkade arbeta där, eller vilja åka rutschbana, utan helt enkelt roade sig med att titta på folk som åkte Turbo racer. ”It’s a one way ticket”, sa hon.

Och jag släppte stången jag höll fast mig i och for ner.

På sekunder var det över, såklart var det inte så farligt som jag trodde, till och med var det roligt.

Jag tänkte att det skulle kunna appliceras på fler saker. En sådan uppenbar metafor för hela tillvaron. Jag hade under så lång tid behövt hålla hårt, för att skydda mig, för att undvika de verkliga katastroferna.

Nu var det dags att släppa taget, dags att kasta sig ut.

På kvällen såg jag i badrumsspegeln hur kroppen var täckt av udda blåmärken.
Minnen av en semester, början på en sommar.

Läs mer:

– Bedrägeriet.

– It was the age of wisdom, it was the age of foolishness.

– Tivoli.

– Tjechov.

– Legoland.

Den femte dagen gick vi på Legoland.
Regnmoln låg tunga över oss som ett hot för att hålla den dramaturgiska nerven. Kanske var det detta – i kombination med att varken det svenska eller danska sommarlovet börjat ännu – som ledde till mycket korta köer. Det var varmt men ingen hetta, ingen rinnande svett medan man väntar på något och undrar om det ska vara värt det.

Det var en dag som det är svårt att säga så mycket om, den pågick i ett flöde av aktivitet, som det bästa med småbarnsåren, det jag kan sakna med dem: hur man bara gör en massa saker, hur det pågår. Barnen fick hattar stulna och återgivna av skådespelare vid entrén. Kände sig uppmärksammade och utvalda. Vi åkte berg-och dalbanor, vi åkte båt i en fors och tittade på exotiska djur av lego. Vi såg på hus och åkte ett mini-fritt-fall (precis lagom för oss). Vi åkte barnens favorit, Polarexpressen, om och om igen.

Vi åt våra medtagna pastasallader vid bord med tak över medan en regnskur föll och när vi ätit klart hade det åter blivit sol.

Vi rörde oss fram och tillbaka genom parken tills vi hade en känsla av att den var vår, som kvarteret vi bodde i under vårt Uppsalaår, ett tillfälligt besök och ändå något som införlivas i livsberättelsemytologin.

Det var som något jag längtat tillbaka till flera år nu, minnet av en annan sommar. 2020, när de alla var så mycket mindre, när vi under en lång pandemisommar tillsammans nöttes in i varandra, månader på stranden som en familj, inte den familj jag en gång tänkt mig för att det bara var vi fyra, men likväl en enhet.

Och det blev kväll, vi gick till vår stuga, vi åt middag. Jag handlade några saker, släntrade ensam hem genom skymningen, danska tonåringar på en skolresa (nåt slags mästerskap, vad det verkade?) gick i breda rader längs cykelvägen, fnittrande, linnen med spaghettiband, magtröjor och mjukisbyxor, tjejerna två decimeter längre än killarna, trots detta hos dessa små grabbar en odiskutabel makt över samtalen bara genom sin närvaro. Doften av schersmin. Världen ren av regn.

När jag kom till vår stuga bestämde jag mig för att ta bilder av den. Kanske för en reseguide på bloggen om tågresa till Legoland eller bara för att skicka bland de andra semesterbilderna jag överröste mina vänner med.
Jag överraskades av mitt dåliga minne – var inte buskarna utanför stugan mycket högre när vi kom?

Sedan blev jag förbannad. VARFÖR hade barnen bjudit in en främmande kvinna som satt i vårt vardagsrum? Jag sänkte kameran, mötte hennes blick, och insåg mitt misstag. I en desperat pantomim för att visa hur lite jag menade att fota rakt in i hennes semesterhem slog jag mig för pannan, skakade förtvivlat på mitt huvud och sprang till stugan bredvid, den som var vår, och fotograferade den för kung och fosterland för att visa hur lite jag ville fota hennes.
När jag kom in och berättade det för barnen skrattade de så att Lilla Gubben föll omkull på golvet för att han inte längre kunde stå. Åh herregu mamma, flämtade Habanero mitt i fnisset. En fras som blivit något av ett ledmotiv för resan. Åh herregu.

Och på kvällen drack jag te på altanen medan det mörknade, tacksam för de i sanning höga buskarna, de som dolde mig för grannarna.

Läs mer:

– Bedrägeriet.

– It was the age of wisdom, it was the age of foolishness.

– Tivoli.

– Tjechov.

Tjechov ska ha sagt att om det hänger ett gevär på väggen i första kapitlet måste det avfyras i de kommande. För att berättandet innebär att kondensera. Skala av och ned tills endast de nödvändiga detaljerna återstår.

Den fjärde dagen innehöll ljudet av tjechovska skott.

På den tredje dagens kväll föll skalmen från Lilla Gubbens glasögon. Vi hade tillbringat en dag på tivoli och susat i berg-och dalbanor och slänggungor utan en skråma på glasögonbarnens glasögon. Utmaningen blev istället en spegel som förvrängde bilden, och som fascinerade Lilla Gubben så mycket att han såg in i spegeln på sidan medan han gick och missade lyktstolpen rakt framför sig. Mammas pojke, tänkte jag eftersom hela mitt liv har varit fullt av fåniga olyckor som sker medan jag är upptagen med att titta åt ett annat håll, och ägnade kvällen åt att googla konstruktiva saker som blir en legolandsemester förstörd utan glasögon och är man en dålig mamma om ens barn inte ser ordentligt om det är under en kort tid. Samtidigt satt min snälla kompis i en annan del av världen och googlade på optiker i Vejle och skickade kartbilder med vägen inritad.

Den fjärde dagens morgon, regn i luften. Samla ihop saker, väskor, barn. Självklart hade vi inte tänkt på att ta med glasögonfodralet, glasögonen är ju alltid på eller lagda på nattduksbordet. Hastigt letade jag efter någonting att linda in glasögonen i så de inte skulle repas i ryggsäcken. Nåt mjukt och snällt men inte typ en stor tröja för då skulle jag kunna glömma bort att jag lagt dem i den och råka krossa dem. Till slut lindade jag in dem i ett par rena trosor, det var bråttom nu, vi behövde komma iväg till centralstationen. Ingen skulle ändå rota i min väska, tänkte jag, ingen behövde se hur konstigt det såg ut.

Vi åkte med S-toget från villaidyllen till järnvägsstationen i Köpenhamn och gick på tåget till Vejle. Vejle är en dansk stad med dryga 100 000 invånare, mysig stadskärna och, viktigast av allt: en järnvägsstation. Vill man till Billund där Legoland ligger är det ungefär så nära man tar sig med tåg – sista biten blir det byte till buss.

Dessutom finns det en optiker i Vejle, inte långt från stationen. Underbara Hans Laursen A/S i Vejle! Om ni någonsin behöver en optiker i Vejle är det dit ni ska gå.

När tåget kom fram till stationen hade regnet börjat falla. Med min väns vägbeskrivning framför mig gick jag med barn och väskor mot optikern, som bara låg några hundra meter från stationen.

Det var tidigt på eftermiddagen en vardag. Hos optikern fanns tre ur personalen, men inga kunder. Blöta i håret, med fyra väskor som skulle rullas in genom dörren, stormade en mamma och tre barn in i butiken, mamman med något vilt och upplöst i blicken (som vanligt hade jag lyckats gå fel, trots den tydligaste karta man kunnat ha). Det slog mig att jag antagligen borde säga något för att förklara vårt ärende, men problemet med Danmark är att det känns fel att prata svenska men töntigt att prata engelska så istället stirrade jag dumt, sa ingenting och sträckte hastigt ner handen i väskan för att dra upp glasögonen för att låta deras trasighet vara en självförklarande bön om hjälp.

Istället för att få upp ett par glasögon fick jag tag i ett par trosor. vad i helvete är detta, vem har slängt trosor i min väska, tänkte jag, och sedan: jävla Tjechov. Aldrig finns en detalj i livet som inte slår tillbaka med full kraft.

Jag räddade situationen genom att, fortfarande utan ett ord, vända mig med ryggen mot de tre danska optikerna och stå och gräva fram glasögonen ur underkläderna med förhoppningen att de inte såg något, trots att de alla stod och såg rakt på mig medan de konverserade gemytligt med varandra på danska utan att jag förstod ett ord.

”Is it possible for you to mend these?”, frågade jag sedan och lade desperat de trasiga glasögonen på disken, nu utan tillhörande trosor.
Optikern skakade på huvudet, visade mig var och hur de var trasiga.
”We are travelling”, sa jag, som om våra resväskor inte varit en ledtråd nog. Fanns det ingen nödlösning? Om det bara kunde hålla de närmsta dagarna. Hon satte superlim och blåste nåt slags varmluft på och sa att de kanske inte håller mer än några timmar (men i skrivande stund sitter jag på tåget hem från vår resa och ungen har hela glasögon på sig än).

Sedan frågade hon om jag hade något att lägga dem i medan limmet torkade. Log sedan ett litet leende, som om hon kom på i vilket tillstånd av glasögonförvaring jag gjort entré ,och sa well wait. I’ll get you something. Och så fick jag ett litet fodral för glasögonen, och ett restaurangtips för lunchen.

Vi lämnade H.S Laursen A/S, vår räddare i resenöden, och gick över gatan till Conrads café. Barnen tyckte det var så bra att de lämnade ett tackmeddelande på barnmenyn när vi gick.

Och sedan tog vi bussen till Billund, checkade in i vårt lilla hus, gick till badlandet intill och åkte vattenrutschbanor i timmar.

När jag somnade på kvällen kände jag fortfarande gunget av vågmaskinen i kroppen.

Läs mer:

– Bedrägeriet.

– It was the age of wisdom, it was the age of foolishness.

– Tivoli.