Resor

It was the age of wisdom, it was the age of foolishness.

juni 12, 2024

Den andra dagen var en dag av kontraster.
Kontrollförlusten när jag hämtade en kopp blåbärste på frukostbuffén och återvände till bordet för att upptäcka att jag och mitt yngsta barn inte har en gemensam uppfattning om vad som är en rimlig portion croissanter.

Kontrollbehovet när vi alla skulle gå på tåget till Malmö och jag om och om igen tvingade barnen att upprepa sitt nummer.
”Jag är fem två!”, ropade till exempel Habanero, och jag ropade ”OCH VAD ÄR VAGNEN, VAD ÄR PLATSEN?” och hon fick förtydliga vagn fem plats två och på så sätt skulle alla hitta rätt även om någon skulle komma ifrån mig.

Kontrasten: att ständigt lösa problem, i arbetet och därhemma. Att vara sysslolös när jag kommit ombord tåget med tre barn med varsin väska och varsin ryggsäck och en jag själv med en väska och en ryggsäck, utan komplikationer eller förluster. Mina stora kloka lugna barn som bär egna väskor och läser sätesnummer.

Jag hade en uppdämd energi av att inte jobba och inte vara i katastrof. Som en parodi på en läkare som inte arbetar just nu började jag lägga mig i och lösa problem som inte var mina och som jag dessutom saknade kompetens för, som hur tågvärden skulle placera en hopfälld barnvagn för att kunna rymma allt bagage. Det föreföll mig för exotiskt att bara existera, utan att vara ändstationen för alla behov av planer och beslut.

Kontrasten mellan hela vår resa fram till Lund, och tiden mellan Lund och Malmö. Fram till Lund var vi sådana att jag hade velat komma med ett officiellt statement till de som såg oss: vi är inte alltid såhär idylliska, gå inte hem och ha ångest över ditt eget familjeliv och allt ert vardagliga vanliga smågnabb och hjärndöda sysselsättningar, vi är lika alldagliga som de flesta.

Där satt vi och läste böcker, och lekte ordleken. Den största dramatiken utgjordes av att barnen sa åt mig att int smaska när jag åt vindruvor (du är den värsta smaskaren av allihop mamma) och en diskussion kring om det verkligen existerar ett djur som heter askhöna (en vänlig medpassagerare informerade oss om att jag troligen tänkte på sothöna, och med det tragiska beskedet var jag ute ur leken eftersom bokstaven var a).

Mellan Malmö och Lund: tårfyllda sammanbrott kring att behöva använda en tågtoalett, åtföljt av mitt alltmer desperata mässande om att den enda toalett man känner till här i livet är den man har framför sig, man vet aldrig vad som kommer senare, på järnvägsstationer rör sig mycket folk och även om de har fungerande toaletter på centralen i Malmö finns det STOR RISK ATT DE INTE ALLS ÄR FRÄSCHA.

När vi stigit av såg vi en skylt där det stod, fritt från minnet: här på Malmö Central finns en massa toaletter, och fräscha är de också! Än en gång sjönk allt förtroende hos barnen för att jag har några livsvisdomar att förmedla.

Kontrasten mellan innan och efter blodsockerhöjningen. I Malmö åt vi lunch med Sardellen. Vi anlände som ett kringresande teatersällskap som skulle spela upp ett stycke om en tragisk resa med ödesdigra relationella konsekvenser men efter hamburgare omvandlades det till mer av ett kringresande cirkussällskap – tusen grejer och ett slags spektakel men med mer av en gycklarkaraktär.

Barnen diskuterade med henne vad deras pappas moster, som vi skulle bo hos två nätter i Köpenhamn, egentligen ska kallas. Är det en moster, en faster, kanske en gammelmoster?

”Fast hon är inte gammal”, förklarade Storasystern. ”Alltså som alla de, vår farmor och farfar och mormor och morfar och ja, farmors systrar och sånt. De är alla liksom väldigt unga och fräscha, de är inte gamla och spräckliga.” Efter en stunds diskussion enades vi om att skröpliga kanske var ordet hon sökte.

Kontrasten: Att jag är den enda vuxna, dag efter dag och kväll efter kväll och natt efter natt, hemma och på resa. I varje lunchbeslut, bokningskod, inräkning av packning.

Att jag inte alls är ensam, att våra liv är fullt av vuxna människor, sådana som lär en något annat än vad ens gamla mamma med fäbless för tågtoaletter kan förmedla. Världen är full av släktingar och mammas vänner.
Alltid ett möte runt hörnet, vid nästa station.

Resans fart, ett sista tåg över sundet, larmet av alla människor på Kobenhavn Hovedbangård.

Eftermiddagens lugn, barnens ospräckliga farmor-syster som hämtade upp oss och tog oss till sitt hus i dansk idyll ett par mil utanför Köpenhamn. Habanero som greppade tag i hennes hand som om ingen tid gått sedan de sist sågs. Hunden, som älskar barn. Barnen, som älskar hunden.

Ett gästrum, en tupplur. Ett hastigt hällregn, solen efteråt medan det fortfarande duggade, man får önska sig något då. Indiskt, ett glas rött, barnprogram i soffan, hundens mjuka päls, läsa bok i sängen, natten.

Stillheten efter en lång dags rörelse.

Läs mer:

– Bedrägeriet.

– Tivoli

6 Comments
Resor

Bedrägeriet

juni 9, 2024

Den första dagen på vår Danmarksresa blev jag utsatt för ett bedrägeri.

Den första dagen var egentligen inte en Danmarksresa utan en Sverigeresa. Vi åkte bussen, färjan, bussen till Stockholm. Vi skulle träffa min syster, syskonbarnen (moster, kusinerna, allt beror på från vilken generations perspektiv man betraktar världen).

Vädret var hastigt och oförutsägbart som jag lärt mig från barnens geografiböcker att det är i regnskogen. Korta stunder när himlen öppnar sig, släpper allt som när man tömmer en badbalja. Däremellan solen, fukten.

Vi tog bussen till tekniska museet. Människor, vatten, cyklar, sommar, lördagsförväntan utanför fönstret. Lilla Gubben och Habanero lekte den där leken när man ska säga ord på ett tema och låta sista bokstaven bli första i nästa ord. Storasystern satt bredvid mig och tyckte inte jag var pinsam just då, fast hon är i en ålder där det är lätt att tycka det. Det hade kunnat vara ett så vackert ögonblick. Och allt jag tänkte på var resplanen. Tidtabeller som snurrade i mitt huvud. Osäkerheten kring alla små beslut som ingår i processen att planera en resa, och som nu fick mig att i en lång monolog inför Storasystern gå igenom varje planerad rörelse för den närmsta veckan.

”Nä nu måste jag hålla tyst”, avbröt jag till slut mig själv. ”Om jag ska ägna den här resan åt att prata om varje del av den innan den har hänt kommer jag att bli tokig.”

Och så bad jag henne att ge förslag på en böter, om jag började älta resplanen igen idag. Hon föreslog att alla barn skulle få varsin glass om jag gjorde det igen. Jag lovade det, så enkelt, det var ju bara att hålla tyst nu och njuta av resan.

Himlen öppnade sig och slöt sig. Världen doftade inte regnskog utan sommarasfalt, syren. Lekplatsen utanför tekniska museet är fylld av klanger, man kan spela musik där. Jag satt på en bänk och läste en bok. En essäsamling från slutet av 90-talet om att vara en brittisk man född på 50-talet på väg att förlora sin pappa. Jag var uppfylld av tankar på hur en del i boken var så oerhört specifikt för tiden och platsen, hur annat var så allmängiltigt för många tider och många platser: beskrivningen av att vara en bit över 40, relationen mellan fäder och söner, att växa upp med läkarföräldrar.

Lilla Gubben dök upp. ”Mamma”, sa han och såg mycket förvirrad ut, som han kan göra allt som oftast (vi bär på samma Nettelbladska tankspriddhet). ”Vad var det nu vi ska göra de närmsta dagarna? Och jag menar, vad händer egentligen imorgon?”

Jag suckade djupt – att vara mamma är minsann att ägna sig åt att säga samma saker om och om igen! Som när tre barn frågar en i taget, med tio minuters mellanrum, vad det blir till middag. Hade jag inte redan berättat om detta? Om RESPLANEN? Men nu gjorde jag det igen, ja det gjorde jag. Om hotellet och tåget och bytet och tåget och släkten och Köpenhamn och –

”Kommer du ihåg?”, sa Lilla Gubben. Jag skakade på huvudet, men så dök en flinande Storasyster upp bakom hans axel. Det var som att bli utsatt för phishing och inse sitt misstag först sekunden efter att man klickat på länken.

”VI KOMMER ATT FÅ GLASS AV MAMMA”, ropade de till sin lillasyster. Jag hade inget att sätta emot.

Och sedan var det tekniska museet, maskinerna och människan och gaming-våningen och skogen och klätterväggen tills svetten rann, sedan var det glassen och segerns sötma. Sedan var det middag hos min syster, detta är den godaste tomatsås vi ätit du kanske borde skicka receptet till min mamma hon kan behöva lite tips.

Och så fort de fick chansen berättade de om sin bragd. Att de lurade mamma. Hur lätt hon gick på det, som ingenting.

10 Comments
Resor

Ut i världen

juni 8, 2024

Äventyret börjar på bussen till färjan, alla äventyr börjar här.

Jag skriver till er på mobilen medan sommarmorgonen far förbi utanför fönstret. Regn i luften men i havsvikarna glimmar solen.

För ett år sedan skulle jag snart gå upp, promenera in till studion, och spela in ett sommarprat i Ålands radio om sorg. Det var det första jag hade skrivit på så länge, jag trodde livet dödat texten, att jag aldrig skulle skriva igen, jag hade börjat försöka förlika mig.

Det är andra dagar nu.

Vi ska ut och fara, jag och mina ungar, inte hela världen, vi behöver den inte än för att det ska räcka. Till Legoland, ett antal stopp på vägen, viktiga människor strödda som ett pärlband längs resan. Min kontrollförlust är total. För en gångs skull ska vi inte röra oss på platser som jag vet exakt hur de ser ut och precis hur lång tid det tar att röra sig dit man ska.

En gång i tiden brukade jag hitta kontroll genom att planera i detalj vad som skulle ätas, nu hittar jag kontrollen genom att planera vad som ska läsas. Jag köpte en hög med billiga pocketar på Emmaus, strök längs hyllorna och plockade på mig det som tycktes det minsta intressant. Ingen prestige, inga ambitioner, förbrukningsböcker.
Att läsa på tågresorna, och sedan lämna efter sig, packningen lättare för varje utläst bok, ett anonymt avtryck i världen, något för en annan tågresenär att senare plocka upp. Strö dem som Hans- och Greta-smulor, följ böckerna, här var vi.

Och jag har med mig ett block att skriva i, vykort till er som vanligt, för texten är inte död.

Jag lever ju, i det lever texten.

 

5 Comments
sånt jag läser

sånt jag läste. maj 2024.

juni 2, 2024

Det blev maj och jag läste som ett barn. Som motsatsen till allt jag behövde göra. För att orka just det: att det var för mycket. 

På en fotbollsmatch satt jag och läste Vardagshjälte 24/7, en bok där ensamstående föräldrar skriver om sina erfarenheter av det ensamstående föräldraskapet. Jag läste den för flera år sedan och mindes den som en tröst, då. Jag ville läsa den igen, nu när det var så mycket, komma in i känslan av att inte vara ensam. Men kanske också minnas att när jag läste den förra gången var mina bördor så mycket större. Det blir lättare för varje år.

Varför jag läste den på en fotbollsmatch?
För att jag hoppade in för min kompis som brukar vara matchläkare men som var bortrest. Som matchläkare ska man finnas närvarande vid matchen om något händer, men när ingenting händer kan man sitta och göra vad man vill. Läsa bok till exempel (eller titta på matchen. Men människor har olika hjärnor. Andras kanske skulle haft svårt att koncentrera sig på en bok, min har svårt att koncentrera sig på sport.)

Det var två ljuvliga, ensamma, njutbara timmar. Jag läste, läste och tittade upp när jublen berättade att det blivit mål. Jag köpte varmkorv och Amalias limonad i pausen, en festmåltid i sin enklehet och ensamhet.
Och ingen ville mig något, ingen behövde något av mig, och det var den första kvällen med en doft av sommar.

*

I en bokaffär i ett köpcentrum i en annan stad fastnade jag i inledning av Haralds mamma av Johanna Frid och kunde inte sluta läsa.
Du vill ju ha den, sa min vän.
Jag har så mycket böcker, de håller på att ta över mitt hem, sa jag.
Och du älskar dem, sa min vän och köpte boken till mig.
Jag läste ut den på bussen, färjan, bussen hem, den var en upplevelse att sluka.

*

Jag läste Familjens projektledare säger upp sig, tänk vad lite det kändes som att den skrevs för sexton år sedan, jag kände mig som både mannen och kvinnan, men det skrev jag ju redan om.
Jag läste Skrivboken, den fick mig att vilja skriva, den fick mig att börja skriva igen, börja skriva det andra utkastet av den text som fått vila.

*

Jag var så stressad över allt mitt pappersarbete. Om nätterna drömde jag att jag dikterade sjukintyg, om morgnarna vaknade jag på bra humör ifall alla nattens intyg blivit klara. Jag behövde läsa något som drev framåt, med tydlig rörelse. Jag läste feel-good-proffset Marian Keyes, och jag läste Färjan, den om vampyrer på en finlandsfärja. Den senare blev en favoritbok. Maximering av miljö och karaktärstecken, kröp under huden så pass att jag när jag en eftermiddag kände en tryckande huvudvärk tänkte men kanske jag blivit biten utan att märka det, det är nu det börjar, eftersom karaktärerna i boken känner så när förvandlingen till vampyr sätter igång.

*

Det var en av de första dovt varma dagarna. Jag drack mitt morgonkaffe på balkongen och började läsa I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv, den där boken om han vars fru får akut leukemi när hon är gravid med deras första barn.

Hettan blev för tryckande. Vi cyklade till havet. Jag satt på en filt i skuggan och läste. Mina barn kastade sig i vattnet från bryggan, om och om igen. Sjukvårdsskildringarna i den boken är så nära. Det är en bok om stora och omvälvande och emotionella saker, men det skildras med en sådan utifrånblick, så mycket observation, känslorna som uppstår förstår man ändå. Den  fick det att kännas som att vara på stort sjukhus mitt i somatiken igen. Och för några ögonblick, tanken – varför gör jag inte det där, varför är jag inte den sortens läkare, varför står jag inte mitt i det akuta och direkta när det händer, och så är det ju: det finns alltid något man väljer bort, finns alltid något man inte gör.

Medan jag satt på stranden skrev min vän i mycket jourtung specialitet i vår chattkonversation om hur lite han hade sovit de senaste veckorna, kraften det tar.
Jag läste ut boken på en dag, där i skuggan.

På vägen hem  tänkte jag på hur tungt det hade varit för mig i någon av de riktigt jourtunga specialiteterna, eftersom jag i enlighet med titeln på den där fotbollsmatchläsningen är en vardagshjälte 24/7 för mina barn. Hur jag så sällan vill tänka på det som en förutsättning för min tillvaro, hur jag låtsas som om alla val är möjliga, för de flesta dagar känns det så för mig, som om vad som helst hade kunnat hända.

Att tänka att allt inte hade fungerat för mig var som ett slags befrielse – vissa vägar är stängda om jag ska ha det liv som är bra för oss.
Att det här livet, just det här, är bra för oss. Det är därför det så ofta känns som om allt vore möjligt.
För att jag har fått en tillvaro som inte hela tiden blottar begränsningarna.

En sådan välsignelse, konstaterade jag, innan jag ropade till barnen att vi far via biblioteket på vägen hem. Vi behövde visst mer att läsa, ropade jag, och de höll med, det verkar som om allt vi lånar går åt.

Läs mer:

5 Comments
Enklare liv

Försjunka

maj 26, 2024

Hela maj har jag försökt skapa sjok av att absorberas. Att försjunka i något!
Kanske det viktigaste jag har för att orka.

För ett tag sedan funderade jag förstrött över hur det kom sig att jag läste så mycket mer för ett par år sedan. Då, när jag redan var  ensamstående men barnen var så mycket mindre.
Och hur jag skrev! Hur kunde jag läsa och skriva så fanatiskt när jag hade dagisbarn att skjutsa och hämta varje dag, och inte barn som själva tog sig till skolan? Innan barnen kunde ta så mycket av hushållsarbetet som de gör nu, med veckostädningen? Innan de började ta sig själva till aktiviteter?
Innan allt blev lite lugnare för oss allihop.

Var det att jag lät det vara så stökigt? (Men varför städade jag inte, istället för att läsa?)
Var det bara den där smartphonegrejen, de där pandemiåren då jag levde med en gammal knapptelefon.
Jag minns det som mycket lyckliga år, mitt i allt som var olyckligt, men jag har svårt att tro att det var den enda förklaringen.

De senaste veckorna har det förflutna gjort sig påmint.
Av olika skäl har jag arbetat ovanligt mycket.
Ibland sammanfaller många saker och plötsligt är det mycket mer än man tänkt sig.
Det  blir lugnare snart, men jag har jobbat många sena eftermiddagar och kvällar.

Och när jag kommit hem har jag läst, och jag har skrivit.
Ordnat middag och läst läxor och borstat tänder och upphävt syskonbråk och blivit anklagad för att själv vara bråkstaken och blivit kallad den pinsammaste mamman i världen och kanske även den strängaste och sånt som hör till alla mina dagar, förstås.

Men samtidigt som det, efter det: boken i ena handen medan jag steker halvfabrikatsvegoschnitzlar med den andra. Boken på balkongen efter middagen för att pusta ut.
Den egna texten, köksbordet, balkongdörren öppen, låta den svalnande kvällen forsa in, när barnen somnat.

Vid de tillfällen jag inte har läst och skrivit har jag ägnat mig åt långpromenader.
Åt havet. Solnedgången.

Jag har inte städat undan vinterkläderna och vinterskorna ur hallen.
Det har funnits smulor på köksbänken.
En liten hög har bildats i änden på köksbordet med alla saker som bara blev över.
Jag har klippt gräset för att minska risken att ungarna får fästingar när de springer på gården men befattar mig inte med något annat trädgårdsarbete över huvud taget.
Jag fick tips om en tjänst med färdiga hemlagade middagar, jag började använda den.

En av böckerna jag läste i min frenesi var Familjens projektledare säger upp sig och jag kände sig som mannen, han som inte tänker efter före, som bara agerar när det är absolut akut, som glider med och låter det bli fult och kaos.
Med skillnaden att jag inte lagt över allt jobb på någon annan, förstås (vem skulle det vara).

Tänk vilken lång tid det tog att helt koppla ihop det!
Jag kunde skämmas så då, när jag fick frågan hur hinner du, då när jag läste som ett bokslukarbarn, jag kände mig så dum som kunde hinna det men inte att sortera tvätten och komma ihåg att det är smart att plocka fram vantarna innan den första kalla dagen.

Som om det vore samma typ av aktiviteter för mig! Det var ju just för att belastningen var så stor som jag hann. För att jag visste att jag måste orka och fyllde den tid jag hade med att göra de saker som alltid, hela mitt liv, har lugnat mig mest när det varit som svårast.

Och det var egentligen det enda jag ville berätta. Kanske med mer ord än vad som var nödvändigt (förlåt mig mitt pladder, hettan gör mig helt oförmögen att skriva kärnfullt!).

Att det som på ytan ser ut som prestationer eller något ”duktigt” kan vara någons återhämtning när det är tungt.
Att det finns människor som behöver ställa allt i ordning för att få vila och ro, att det till och med finns de som kopplar av för dagen om de får städa och göra fint, att jag avundas dem.

Att olika saker har så olika trösklar för oss.
För mig är det mycket lättare att skriva böcker än att rensa ogräs. Jag hoppas att det varken gör mig till en bättre eller sämre människa än ogräsrensaren.
Jag blev visst bara funtad på det viset.

Och snart går jag på semester, och då ska jag njuta av att den belastningsnivå som under några år var konstanten nu bara uppstår några särskilt stressiga veckor i maj.
Då kommer jag både orka med att läsa och skriva och torka fettfläckar från kylskåpsdörren.
Då kommer jag tänka att tänk hur mycket det var de där åren, tänk att det blev faktiskt lugnare sen.
Tänk att det kom en tid som inte är antingen eller, tänk att det kom en tid för både och.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i kategorin enklare liv och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ gärna min Facebook-sida  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

5 Comments
att skriva

tre om text.

maj 19, 2024

Det är en kväll i maj.  Barnen på studsmattan, jag vid köksbordet, balkongdörren på glänt ut mot trädgården och ljuden. Doften av vitsippsmattor, av nyklippt gräs – från andras gräsmattor, inte min.

För så kom och gick ytterligare en helg då jag prioriterade böckerna och skrivandet framför att ta hand om måsten, fast det är inte ens sant, det är en av dessa orimligt hårda domar som författas efter rättegångarna i mitt huvud. Jag tvättade, städade, upplöste stridigheter, jag höll i ett barnkalas, jag handlade mat, jag lagade den, jag pratade om livet med ungar på väg att växa upp, men jovisst stämmer det: det fanns tidpunkter jag hade kunnat lägga på att göra ytterligare sådant som borde göras, på att rensa ogräs och klippa gräsmattan.

Men ingen gick hungrig och ingen tog skada.
Och nu är det söndag kväll, och jag tänkte att jag skulle göra något roligt, inte avsluta helgen med en plikt.
Så jag ville skriva om några saker jag tyckt om. Sådana som har med text att göra.
De här kvällarna i maj tänker jag så oerhört mycket på text.

1. Skrivboken av Kristina Ohlsson

En bok om skrivande som lyckas hålla ett oupphörligt driv (något jag förstått är kännetecknande för Kristina Ohlssons författarskap i stort – det andra kännetecknet är att hon är så produktiv!).
Första halvan handlar om den egna vägen till att skriva på heltid. Andra halvan om Ohlssons skrivprocess och tekniker hon använder i sitt skrivande.

Tar med mig mycket, bland annat termen ”fantasikranen” och att hitta de situationer där ens egen fantasikran vrids på. Kristina Ohlsson beskriver hur det börjar forsa ur hennes fantasikran när hon verkligen skriver, och att det därför inte blir meningsfullt för henne att försöka tänka fram en utarbetad plan för berättelsen innan hon börjar skriva – det är ju i skrivandet hon är kreativ! Det kunde jag känna igen så mycket. Hur idéerna kommer först när jag sätter mig och börjar skriva.

En kul bok är det också.

2. Podcasten Texten

Flora Wiström intervjuar författare och andra skrivande människor om deras skrivprocesser och relationer till textskapande. Genomarbetat, intressant och med något att ta med sig från varje avsnitt. Rekommenderas att lyssna även om man inte läst den specifika författaren (eller läst men inte gillar hens texter…). Här är inte fokus på personen i sig, utan den skrivande människan i relation till texten. Referenser till författarens böcker görs snyggt utan spoilers. Som en present varje fredag! Hittas här.

3. Albumet Kontragarde med 1900

En av mina favoritartister, 1900, har släppt nytt. Instrumentellt och egensinnigt som alltid. När 1900 är som bäst tar musiken mig till en annan plats, något mer tidlöst och uppluckrat. Låter hur pretentiöst som helst men vet inte hur jag ska beskriva det bättre. Gör det hur som helst till utmärkt skrivmusik!

Öppna ett fönster mot skymningen, lyssna på Kontragarde, skriva tills en het dag övergår i nattens svalka. Sånt vill jag göra! Hoppas jag hinner, eller jag menar – hoppas att jag fortsätter att göra sådant, trots att jag inte hinner.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna min Facebook-sida för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

4 Comments
sånt jag läser

sånt jag läste. mars-april 2024.

maj 15, 2024

Citat ur det smälter av lize spit

Det blir mars. Jag sitter i min nya läshörna, den med lampan, och läser Det smälter av Lize Spit. En uppväxthistoria och en tillbakablick, en korsklippt berättelse i tre tidsplan. En ambitiös debutroman som blivit en storsäljare. Huvudpersonen Eva i vuxen ålder, på väg att återvända till en återträff med ett gigantiskt isblock i bilen. Eva som barn, i korta fragment från olika delar av uppväxten. Eva som barn i huvudberättelsen i dåtiden, den där avgörande sommaren då allt ställdes på sin spets.

Jag läser den och fascineras av strukturen. Av hur scenerna klipps ihop, detaljer från en del som får betydelse i en annan. En viss gåta som löper som en röd tråd genom barndomssommaren men inte avslöjas fullkomligt förrän i bokens slut, där dåtid och nutid vävs ihop.

Men boken når aldrig hela vägen fram till mig. Allt mörker blir så mörkt att det inte kommer in tillräckligt med ljus för att jag ska få syn på karaktärerna. Strukturen skakar om berättelsen så att jag ser en historia full av tydliga bilder, men inte hänrycks. Jag ser en bok som vill mer än vad den klarar, som när barn klär ut sig till vuxna. En idé om en stor berättelse, men avsaknad av det sista som får allt att fogas samman.
Jag läser den med ömhet, för det var en av många svagheter i den bok jag skrev som aldrig blev – att den ville bli något större, komplexare än vad jag klarade att bära upp.

Sedan tänker jag att det var väl en sanslöst förmäten jämförelse av mig, med tanke på att jag sitter här med en miljon refuseringar medan Lize Spit sålde sin bok i många hundratusen exemplar.

Det är mars. Jag skriver klart det första utkastet på en bok. Jag tänker att jag ska börja om omedelbart och skriva nästa utkast, men gnistan går ur mig och den blir liggande (den ligger ännu).
Den handlar om kärlek över lång tid, den handlar om att drunkna i den, kärleken som en sjukdom.

Jag läser om Alltings början av Karolina Ramqvist som en inspiration, för att påminna mig om hur man kan skildra en kärlek som pågår en hel uppväxt, medan man själv blir en annan.
Avgudan mot vilket allting bleknar.

Jag har läst den boken många gånger, den flyter så lätt, det är som att lyssna på en låt. En gång läste jag den medan augustisolen flödade in över sjukhussalen när jag låg och försökte bli igångsatt för att föda ett barn. Alltings början, en sådan symbolik i sådan förlossningslitteratur förstås, men jag var 22 och tänkte inte så, jag ville bara läsa något som fick mig att vända blad.

Det blir april. Jag läser Fredsfittan av Agnes Hellström. Titeln syftar på ordet stridspitt, att fredsfitta blir den explicita motsatsen, och Agnes Hellström skriver om sin tid som ordförande för den pacifistiska organisationen Svenska Freds under våren då Sverige gick med i Nato.

Hur det var att komma från ett annat perspektiv när spelplanen plötsligt hastigt ändrats. Jag har inget att säga om den saken – alltså om vad som är rätt lösning på rikens säkerhet, världens våld, hur vi ska överleva oss själva och inte dö i kärnvapenkrig – utan var bara sugen på att läsa något som utgjordes av dagboksanteckningar från någon gång de senaste åren. Ungefär som när jag läste Cykelbudet, om Coronakrisen.

Jag var så trött, jag ville läsa något som bara pågick, där man inte behövde hänga med i handlingen, ibland vill man inte ha något mer än så.

Jag läste Frankisstein av Jeanette Winterson.
Kan någon skriva om kärlek – det flyktiga, obeskrivligt, sköra i den – som Jeanette Winterson?
Kärlek när den är som solljusets strålar i dammet i mars, kärlek när den är de första längtande andetag, kärlek som spränger sig in i det mest oväntade omöjliga och utan att man hade kunnat förklara hur den uppstod.

Och samtidigt: kan någon skriva så vackert, och ändå så roligt, som Jeanette Winterson?

En dag vill jag ska skriva sådant som får folk att skratta, det ska vara vackert men man ska få skratta högt, då har jag lyckats.

Frankisstein är en fragmentarisk berättelse i flera olika tidsplan. Om 1700-talspoeter, att förlora sina barn, om en framtid alldeles nära vår, om AI, om vad som är en människa, vad som är mänskligt, vad som är liv, vad det ska bli av oss.
I märkliga krumbuktande glimtar som jag ibland älskar och ibland undrar om det blir för mycket.
Men sist och slutligen är det berättelser om kärlek.

Språket sprakar.
Man har aldrig tråkigt.

Och det var text som fick mig att vilja göra det viktiga:
skratta, skriva, älska.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.
Mina texter bortom bloggen hittar du här. 

5 Comments
att skriva

Glimtar, april 2024.

maj 4, 2024

Och sedan: vad mer finns det att berätta.
Som om orden tog slut, eller historien.
Jorden var platt, man föll över kanten.

Det är alltid våren, vartenda år, detta ständiga gnäll. Jag gick tillbaka i den här bloggens lustiga tonårliga-ungvuxna arkiv och hittade klagomål på vårljuset och kvällarna och hur det river i en från när jag var sexton, sjutton,  arton, tjugo, tjugotre, tjugofyra, tjugoåtta, tjugonio. 
Inget nytt under solen, inte ens i den skarpa obönhörliga vårsolen som så många längtat efter, såhär våndas jag varje år, jag är gjord för hagelstormar och blåst rakt in i ögonen, jag är gjord för mörkt motstånd snarare än blottande ljus.
Men kanske just det här året, särskilt skarpt.
Eller är det hur man glömmer.

Jag gick genom april med en önskan att vilja skriva något intressant, jag tänkte: snart kommer de, orden!
Men det fanns ingenting att säga.

Jag låg i sängen och såg upp på strimmor av sol genom dammet som virvlade i rummet och förundrades över att jag en gång skrev på min blogg, att jag en gång skrev romanutkast och noveller, att det inte var länge sedan. Vad fanns det att ödsla så många ord på?
Jag åt kiwi som gjorde tungan sträv och bedövad, såg avsnitt efter avsnitt av Succession, och tänkte: jag vill också få berätta en historia! Men hur gör man?
Jag gick genom natten och tänkte att jag ville berätta om den, och jag gjorde det, om den natten och den dagen, men sedan: ingen fortsättning.

Jag lagade matlådor sent om kvällen, utanför fönstret bakom diskbänken solnedgångar, blodröda och ilskna. Jag undrade: varför håller man på och håller på och håller på med det där. Skriver.
Vad skulle jag ha att berätta.
Vad skulle jag ha att berätta, som ingen annan redan hade kunnat formulera.

När man skulle kunna sätta sig i skuggan när den varma tiden kommer, vänta på ingenting alls, äta en glass.
Varför hålla på, börja och börja och börja igen.
Och jag visste att så hade det också varit så många andra år, så många texter jag hade kunnat gräva fram ur arkiven om att börja och att sluta, som den här, så mycket avundsjuka jag hade kunnat gräva fram, dold eller framdragen i det blottande ljuset. Så mycket osäkerhet, och så mycket längtan.
Och ändå varje gång tillbaka till det. Man tar ett ord efter ett annat, plötsligt har man meningar, plötsligt har man tankar, plötsligt formas till slut en klarhet.

Så jag satte mig ned en kväll och skrev med stor möda ett slut.
På det nya utkastet av en lång text.

Om jag börjar med slutet den här gången, tänkte jag.
Om jag börjar med en bild som jag kan ha med mig hela tiden, tänkte jag. Om vart allt detta skulle leda. Så lätt att skriva en berättelse av bara farten då, att låta hela romanen bara vara all text som skulle leda till slutet.

Sedan satte jag mig, en eftermiddag, och skrev ett blogginlägg.
Det fanns inte mycket att berätta, tänkte jag, och trots det ville jag gärna ha något sagt.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna min Facebook-sida för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

 

 

3 Comments
att skriva

Måla fåglar

april 24, 2024

Kom tillbaka hit när allt är över, säger en munk till huvudpersonen i Över näktergalens golv-böckerna som jag läste som tonåring. Huvudpersonen sitter och målar fåglar i klostrets trädgård.
Hans öde tillhör inte bara honom. Det finns en profetia. Om att någon som han kommer att göra vissa saker. Tre sorters blod som finns i honom, som får honom att höra hemma överallt och ingenstans. Ett samhälle på bristningsgränsen, på väg mot en vändpunkt – något bättre? Om han kan föra det dit. Slag som ska vinnas, slag som ska förloras.

Men det finns också ett annat liv, en annan värld, där han hade kunnat sitta i klostrets trädgård och måla fåglar.
Det finns en värld där man inte behöver göra allt det där som blev ens öde, det finns en tid när det som återstår är att med skarp blick fånga något i flykten.
Kommer det någonsin att vara över, svarar han.

Och det citatet fastnade i mig, som en låt kan fastna i huvudet och ploppa upp vid oväntade och olämpliga tillfällen (som den natten tidigare i veckan när jag låg sömnlös och vred mig och Taylor Swifts welcome to new york gick på repeat i mitt sömndruckna sömnlösa huvud vid ett, vid tre, vid fem). Som citaten gör för mig.

Kom tillbaka när det är över kommer det någonsin att vara över, tänkte jag när det var dags för dagsvila och jag liggammade mitt yngsta barn medan hennes storebror låg bakom min rygg och slingrade sina fingrar i mitt hår och deras storasyster lekte en lek i vardagsrummet utanför sovrummet i lägenheten där jag skrev romanutkast som inte räckte till och åt röda vinbär om somrarna om de inte redan var slut.

Kom tillbaka när det är över kommer det någonsin att vara över tänkte jag när jag senare kom hem till mitt hus efter sena kvällar på akuten och aldrig kunde somna, inte på en timme minst, medan bilder av sår jag undrade om jag hade sytt ihop tillräckligt bra passerade bakom de slutna ögonlocken och provsvar gnagde i magen och jag inte kunde formulera en skönlitterär mening.

Kom tillbaka när det är över kommer det någonsin att vara över tänkte jag den hösten när jag för första gången förstod, som när man vaknar ur en dröm och förstår att den berättat något viktigt för en om verkligheten, när jag för första gången förstod att jag skulle komma att behöva riva upp mitt liv och att det inte skulle bli vad jag hade föreställt mig.

Kom tillbaka när det är över kommer det någonsin att vara över och på några år cyklade jag hundratals mil genom att bara trampa runt, runt, runt inom tre kilometers radie och tusentals ord som jag skrev kväll efter kväll men ingenting räckte och sedan var det sensommaren då jag förstod: allt i livet kan alltid vända för det kan alltid bli värre.

Och sedan var det telefonsamtalen och gryningsskräcken och planerna och att se dem omkullkastas och det var flyttlådorna och sorgen och det var förlamningen. Det var doften av sjövatten i mitt hår medan jag satte mig ned i junikvällen och försökte skriva utan att få fram ett ord, det var en blodröd solnedgång över stranden på andra sidan när jag gick kvällspromenaden i jakten på en berättelse.
Det var den där kvällen som gick över i natt, ljuset när det gick över i mörker, och jag fick tag i mina ord, kom tillbaka med en berättelse, den skulle vinna ett pris.

Kom tillbaka när det över kommer det någonsin att vara över och jag packade ihop jag flyttade hem jag jobbade på jag samlade papper jag forskade forskning jag såg mina stora barn gå till skolan med sina vänner utan att behöva mig varje vaken sekund
jag sökte och fick skrivstipendium, en månad för hösten, jag började planera för min sommar och för min höst, jag tänkte
kom tillbaka när det är över, är det över nu?

Jag undrade: skulle det vara dags att få sätta sig på klostergården och måla fåglar,
skulle jag minnas hur man gör.

Läs mer:

  • Ornitologen.  Ömsa skinn (en text från när jag var 25)
  • Fågelungar. ”Jag ser det ju, nu. Att de äntligen kan flyga.”.
  • Låtar 2023: Get free. ”Vägen jag åker tar slut och åt något håll måste jag svänga.”
  • Vinbären, Mercedsen. ”Undrar om buskarna där uppe fortfarande finns kvar. Om bären har mognat än.”

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna min Facebook-sida för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

 

6 Comments
sånt som inte får plats i andra kategorier

måndag den 15 april, 2024.

april 15, 2024

Det var en bra dag för besked – för bra, och för dåliga – för det första jag gjorde på morgonen var att springa. Det var ett experiment: om jag tränar hårt på morgonen, blir det lättare att hinna med allt jag måste under dagen sedan.
Det föll väl ut. Huvudet blev klarare. Som om jag hade ett rep att hålla i, en huvudtråd istället för ett garnnystan. Och i kroppen en mjuk glädje. En dag då jag skulle kunna glädjas åt goda besked, då jag skulle kunna trösta mig själv över dåliga.

När beskedet kom var det efter arbetsdagens slut, men jag hade inte hunnit hem än.
Jag ville berätta det för varenda människa i hela världen, jag ville berätta om lättnaden.
Jag gick ut i jobbkorridoren, men det var ödsligt, det fanns inte många att skrika ut det till. Nästan alla hade gått hem.  Jag sa det till alla jag kunde stöta på, jag skrev det till alla mina vänner, jag satte mig i kafferummet och åt en blodapelsin och några valnötter och såg ut över kvällssolen som glimrade i viken och jag tänkte:
aldrig
mer
samla
papper.

Och resten.

Det var fem års tjänstgöring, ett års flytt med hela familjen till Uppsala, det var dubbla hyror och dubbla skatteverk och dubbla försäkringssystem och trippla bördor. Det var kurser: i Uppsala och i Falun, i Lund och i Göteborg och i Linköping. Det var pandemin och kursdagarna på Zoom. Det var inlämningsuppgifterna, inläsningen inför utbildningarna. Som jag gjorde tidiga morgnar, som jag gjorde om kvällarna när barnen somnat.
Det var kursen i grundläggande psykoterapi som gav universitetspoäng och då jag plötsligt satt i en tentasal igen, jag som trodde att aldrig-
och det var akutmottagningen och geriatriken och neurologen och internmedicin och BUP, det var psykiatrin och psykiatrin och psykiatrin. Det var alla dagar de senaste fem åren som måste täckas av något av mina underskrivna tjänstgöringsintyg och det sades att om ett intyg slutar på en fredag och nästa placering börjar på en måndag får man kompletteringsbegäran, för att helgen är ett vakuum då Socialstyrelsen inte vet var man arbetat.
Ha aldrig ett glapp som inte förklaras,
att aldrig tappa kontrollen över tiden.

Det var öppenvården och slutenvården, Åland och Uppsala, det var samtal om natten som kröp under huden, hur oskyddad man kan vara de första minuterna när man vaknat och inte klätt sig i sitt jobb. Rapporten i luren som handlar om mörkret det kan innebära att vara människa, hur det sipprar in.

Det var att lära sig samtalet som ett sätt att tänka.
Det var att lära sig att missförstå och rikta om, att närma sig och att backa.

Det var forskningen, det var siffrorna och artiklarna. Det var anatomin, signalsbustanserna, det var att fascineras av teorin utan att förlora sig i praktiken.

Det var alla papper, i högar, underskrivna.
Det var delmålen och dubbelräknandet och känslan av inga garantier.

Sedan kom beskedet, en måndagskväll, morgongaloppens välbehag fortfarande bomull som skulle skydda mig, men det behövdes inte, en dag att njuta av glada besked, inte hade jag förstått att det spelade så stor roll för mig, men tydligen gjorde det ändå det.

Så var det klart.
Så var jag specialistläkare i psykiatri.

 

 

57 Comments