En skrivprocess, del 1: Idén och igångsättningen

När jag börjar har det gått en månad sedan jag skickade iväg mitt stora skrivprojekt. Jag har gett alla jag älskar all kärlek jag har, jag har läst böcker till förbannelse. Jag har simmat i åländskt hav, sprungit med svetten rinnande över pannan och ner i nackslutet på platt uppländsk landsbygd, cyklat mil efter mil upp och ned i Dalarnas backar. Jag har fått ett mail som berättar om en första genomläsning av mitt manus,  jag har fått veta att jag får besked i slutet av augusti.

Jag har försökt fira. Har förstått på andras reaktioner att det är något jag behöver göra. Att det är en stor sak att bli klar med sitt bokmanus. Gratulationer och jubel.
Men jag har känt tomhet. Som om min roman vore ett barn jag just fött och adopterat bort och jag förväntas fira en framgångsrik förlossning.

Jag har låtit bli att skriva på något nytt och stort eftersom jag vet vad det kräver. Att ha en låtsasvärld som ständigt existerar bredvid ens egen känns som ett slags otrohet mot verkligheten, ett svek mot alla som bara lever i en av ens världar och inte båda två.
Men sedan har det gått en månad, det är mitten av juli, jag är fortfarande tom. Jag lever sommarlivet utan rutiner, det som är så riktningslöst.

Läs mer:

• Första gången. Om en bok som skrevs tusen gånger.
• Längtan. Alla saker som försakas för ett romanprojekts slutfas.
• Och nu, text. Börja om efter en refusering.

Jag tänker att jag bara ska börja samla idéer. Så har jag läst att många författare gör, samlar fragment. Skriver ned dem. Prövar sig fram. Planterar många frön i jorden, ser vilket fragment som ska börja gro. Jag skapar ett dokument där jag ska skriva en stund varje dag. Det behöver inte hänga samman. Bara bilder och scener, som improvisation på pianot, det behöver inte bli en låt.
Jag tänker att jag kan skriva om det på bloggen sedan, hur man kan samla idéer till ett skrivprojekt. Kanske en serie om olika delar av skrivprocessen.

Jag sätter mig ned och skriver.
Jag skriver om en kvinna som går ut genom dörren, sätter sig i bilen och kör i sjön. Jag skriver om människorna som betraktar skeendet utan att kunna stoppa det. Jag skriver om maken i huset och älskaren i stugan och väninnan på caféet. Jag skriver om sjöar och sanning och frågan kring vad som uppstår om man fogar samman allas fragment av ett händelseförlopp, har man byggt ihop en sanning då?

Jag bestämmer en struktur. Ett händelseförlopp över fem år.  Fem delar, en för varje huvudspelare i det drama som utgör bokens inledning men också dess slut. En dold förmåga och vilka konsekvenser en sådan säregen egenskap kan få för ett helt liv.

Det är vad som händer mig, den första dagen och den första stunden jag sätter mig ned vid datorn för att improvisera lite löst utan mål. Som om det kreativa undermedvetna har väntat, har längtat, det är som om jag försökt ge mitt skrivande en puss och mötts av hungrande hångel.

Jag är glad att jag har väntat, för tidigare än såhär hade jag inte orkat. När projektet väl övermannat mig kommer jag inte att våga släppa.

Jag har fått en början, ett slut, och några ledtrådar om vad som formar händelseutvecklingen däremellan. För mig är det tillräckligt för att jag ska vara redo att ge mig in i skrivandet av ett första utkast. Många förbereder sig mycket mer än så. Jag önskar att jag kunde göra så. Det har aldrig fungerat när jag försökt.

Jag måste kasta mig in och skriva mig fram till berättelsen. Det gör att jag får skriva den många gånger, men det är det enda sätt jag kan skapa den på. Jag vet inte om berättelsen kommer att hålla. Det enda sättet jag kan få reda på det är genom att bygga den och sedan testa dess hållfasthet.

Och nu.
Nu är jag på den tionde dagen. Jag är snart tjugotusen ord in i mitt nya projekt.
Jag bestämmer mig för att skriva om skrivprocessen medan den pågår. Berättelsen om projektet är en berättelse jag kan stå för oavsett hur den slutar. Kanske blir de här inläggen berättelsen om hur jag skrev en bok som blev fantastisk. Kanske blir det berättelsen om en idé jag förälskade mig i en gång men som jag inte hade kraft nog att förverkliga. Oavsett är det berättelsen om hur det kan vara att skriva på ett långt bokprojekt.
Jag ser fram emot att dela den med er.

Läs mer:

• att hinna skriva en bok. rent praktiskt. Om processen kring mitt förra skrivprojekt.
• Skrivandet. Skrivandet! Om att skicka iväg sitt bokmanus.
• Att skriva krönikor, del 1: Idéer och ämnen. Om att hitta idéer när man skriver krönikor, men en del går nog att tillämpa på alla sorters skrivprocesser.

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.