Glimtar, december 2020

December börjar med att jag fyller år och inte händer något revolutionerande av det. Himlarna är grått tunga, mörkret kompakt om morgnar och kvällar. Jag cyklar med barnen i lådcykeln varje morgon, ibland haglar det, smattrar mot regnskyddet jag dragit över barnen i vagnen och studsar upp i mitt ansikte. Hagelkorn som studsar mot huden en måndagsmorgon kanske borde göra en bitter, men det är ju också ett sätt att känna sig vid liv.
Folk betalar för samma känsla med svidande ansiktspeelings, detta är gratis.

Ibland när jag cyklar börjar jag sjunga. Lika ofta händer det att jag blir stoppad.
Jag sjunger Dona nobis pacem och Habanero ropar MAMMA! SLUTA GENAST! Det är så pinsamt!
Jag sjunger Love will tear us apart och Lilla Gubben säger stillsamt Mamma. Du vet vad vi har sagt.
Jag sjunger Rave religion, rappar der club ist unser gottenhaus och Habanero utbrister: Mamma! Du måste förstå. Du är SÅ pinsam. Tänk om någon tror att du är tokig? Tänk om någon ställer sig och skriker, såhär: EN GALEN KVINNA KOMMER CYKLANDE!

Hela tiden, detta mastigt väldiga grå.
Jag tänker på hur de skriver i Mega Vego-kokboken om den vegetariska matlagningens ständiga jakt på tuggmotstånd och konsistens, jag tänker att hela den här tiden är en jakt på tuggmotstånd och konsistens. Jag vill fylla den med grovhackade nötter och rulla den i panko.

Så på vägen till jobbet efter dagislämningen vrider jag upp volymen i lurarna och lyssnar på Rave religion på max för att allt man behöver i en tid när solen aldrig tränger genom molnskiktet är att livet låter som 90-tal fast det händer nu. Låter regn och hagel och vindar skölja över mig och benen jobba som om det är ett spinningpass. Jag lär mig hela låtens tyska rap-parti utantill. Anmäler mig till en distanskurs i språk för att känna att det finns ett liv som händer framåt fast det känns som att jag bara rör mig i cirklar. Badar i kallt hav, igen. Duschar så varmt att huvudet tystnar. Häller så mycket srichachasås på fredagstacosen att ögonen bara rinner.
Konsistens, tuggmotstånd, man gör vad man kan, hagel och kallbad ge mig något som känns.

Sedan är det fallen som ökar, också här, och coronasmitta på barnens dagis och en torsdagskväll ringer telefonen och en smittskyddssköterska meddelar att de två minsta behöver sitta i karantän. Snäva cirklar blir mindre när jag blir hemma från jobbet en vecka tidigare än den planerade julledigheten. Det är svårt att hitta konsistensen i ett hem med barn som klättrar på väggarna, det är svårt att hitta tuggmotståndet i skogen i två plusgrader och duggregn, men det går, där också. De flyktiga stunderna av lycka: när storebror läser för lillasyster. När alla syskonen leker i en hög på golvet så de till slut inte vet var den ena börjar och den andra slutar. Kurragömmalek i skogen, att ligga tillsammans med Habanero under en gran och känna doften av fuktiga lavar och barr. Kvällspromenader och saffransbullar, mjölkchoklad och yogapass, tunnbrödsbakning och att ta på sig den tjockaste morgonrocken efter duschen, pistageglass och löppass, litteratur och att spela gitarr.

Att ligga i soffan och titta på sina små när de dansar på vardagsrumsgolvet, svettiga i håret, så upptagna av dansen att de inte kommer ihåg att skrika åt mig att jag är pinsam när jag sjunger med i låten, this is rave religion feel the beat of your heart this is rave religion we build bridges of love
och: genom dessa stunder av stadga möjliggörs att detta mos som är slutet på året trots allt håller ihop.
Ibland smakar det till och med gott.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.