Resor

Tjechov

juni 14, 2024

Tjechov ska ha sagt att om det hänger ett gevär på väggen i första kapitlet måste det avfyras i de kommande. För att berättandet innebär att kondensera. Skala av och ned tills endast de nödvändiga detaljerna återstår.

Den fjärde dagen innehöll ljudet av tjechovska skott.

På den tredje dagens kväll föll skalmen från Lilla Gubbens glasögon. Vi hade tillbringat en dag på tivoli och susat i berg-och dalbanor och slänggungor utan en skråma på glasögonbarnens glasögon. Utmaningen blev istället en spegel som förvrängde bilden, och som fascinerade Lilla Gubben så mycket att han såg in i spegeln på sidan medan han gick och missade lyktstolpen rakt framför sig. Mammas pojke, tänkte jag eftersom hela mitt liv har varit fullt av fåniga olyckor som sker medan jag är upptagen med att titta åt ett annat håll, och ägnade kvällen åt att googla konstruktiva saker som blir en legolandsemester förstörd utan glasögon och är man en dålig mamma om ens barn inte ser ordentligt om det är under en kort tid. Samtidigt satt min snälla kompis i en annan del av världen och googlade på optiker i Vejle och skickade kartbilder med vägen inritad.

Den fjärde dagens morgon, regn i luften. Samla ihop saker, väskor, barn. Självklart hade vi inte tänkt på att ta med glasögonfodralet, glasögonen är ju alltid på eller lagda på nattduksbordet. Hastigt letade jag efter någonting att linda in glasögonen i så de inte skulle repas i ryggsäcken. Nåt mjukt och snällt men inte typ en stor tröja för då skulle jag kunna glömma bort att jag lagt dem i den och råka krossa dem. Till slut lindade jag in dem i ett par rena trosor, det var bråttom nu, vi behövde komma iväg till centralstationen. Ingen skulle ändå rota i min väska, tänkte jag, ingen behövde se hur konstigt det såg ut.

Vi åkte med S-toget från villaidyllen till järnvägsstationen i Köpenhamn och gick på tåget till Vejle. Vejle är en dansk stad med dryga 100 000 invånare, mysig stadskärna och, viktigast av allt: en järnvägsstation. Vill man till Billund där Legoland ligger är det ungefär så nära man tar sig med tåg – sista biten blir det byte till buss.

Dessutom finns det en optiker i Vejle, inte långt från stationen. Underbara Hans Laursen A/S i Vejle! Om ni någonsin behöver en optiker i Vejle är det dit ni ska gå.

När tåget kom fram till stationen hade regnet börjat falla. Med min väns vägbeskrivning framför mig gick jag med barn och väskor mot optikern, som bara låg några hundra meter från stationen.

Det var tidigt på eftermiddagen en vardag. Hos optikern fanns tre ur personalen, men inga kunder. Blöta i håret, med fyra väskor som skulle rullas in genom dörren, stormade en mamma och tre barn in i butiken, mamman med något vilt och upplöst i blicken (som vanligt hade jag lyckats gå fel, trots den tydligaste karta man kunnat ha). Det slog mig att jag antagligen borde säga något för att förklara vårt ärende, men problemet med Danmark är att det känns fel att prata svenska men töntigt att prata engelska så istället stirrade jag dumt, sa ingenting och sträckte hastigt ner handen i väskan för att dra upp glasögonen för att låta deras trasighet vara en självförklarande bön om hjälp.

Istället för att få upp ett par glasögon fick jag tag i ett par trosor. vad i helvete är detta, vem har slängt trosor i min väska, tänkte jag, och sedan: jävla Tjechov. Aldrig finns en detalj i livet som inte slår tillbaka med full kraft.

Jag räddade situationen genom att, fortfarande utan ett ord, vända mig med ryggen mot de tre danska optikerna och stå och gräva fram glasögonen ur underkläderna med förhoppningen att de inte såg något, trots att de alla stod och såg rakt på mig medan de konverserade gemytligt med varandra på danska utan att jag förstod ett ord.

”Is it possible for you to mend these?”, frågade jag sedan och lade desperat de trasiga glasögonen på disken, nu utan tillhörande trosor.
Optikern skakade på huvudet, visade mig var och hur de var trasiga.
”We are travelling”, sa jag, som om våra resväskor inte varit en ledtråd nog. Fanns det ingen nödlösning? Om det bara kunde hålla de närmsta dagarna. Hon satte superlim och blåste nåt slags varmluft på och sa att de kanske inte håller mer än några timmar (men i skrivande stund sitter jag på tåget hem från vår resa och ungen har hela glasögon på sig än).

Sedan frågade hon om jag hade något att lägga dem i medan limmet torkade. Log sedan ett litet leende, som om hon kom på i vilket tillstånd av glasögonförvaring jag gjort entré ,och sa well wait. I’ll get you something. Och så fick jag ett litet fodral för glasögonen, och ett restaurangtips för lunchen.

Vi lämnade H.S Laursen A/S, vår räddare i resenöden, och gick över gatan till Conrads café. Barnen tyckte det var så bra att de lämnade ett tackmeddelande på barnmenyn när vi gick.

Och sedan tog vi bussen till Billund, checkade in i vårt lilla hus, gick till badlandet intill och åkte vattenrutschbanor i timmar.

När jag somnade på kvällen kände jag fortfarande gunget av vågmaskinen i kroppen.