sånt jag läste. mars-april 2024.

Det blir mars. Jag sitter i min nya läshörna, den med lampan, och läser Det smälter av Lize Spit. En uppväxthistoria och en tillbakablick, en korsklippt berättelse i tre tidsplan. En ambitiös debutroman som blivit en storsäljare. Huvudpersonen Eva i vuxen ålder, på väg att återvända till en återträff med ett gigantiskt isblock i bilen. Eva som barn, i korta fragment från olika delar av uppväxten. Eva som barn i huvudberättelsen i dåtiden, den där avgörande sommaren då allt ställdes på sin spets.

Jag läser den och fascineras av strukturen. Av hur scenerna klipps ihop, detaljer från en del som får betydelse i en annan. En viss gåta som löper som en röd tråd genom barndomssommaren men inte avslöjas fullkomligt förrän i bokens slut, där dåtid och nutid vävs ihop.

Men boken når aldrig hela vägen fram till mig. Allt mörker blir så mörkt att det inte kommer in tillräckligt med ljus för att jag ska få syn på karaktärerna. Strukturen skakar om berättelsen så att jag ser en historia full av tydliga bilder, men inte hänrycks. Jag ser en bok som vill mer än vad den klarar, som när barn klär ut sig till vuxna. En idé om en stor berättelse, men avsaknad av det sista som får allt att fogas samman.
Jag läser den med ömhet, för det var en av många svagheter i den bok jag skrev som aldrig blev – att den ville bli något större, komplexare än vad jag klarade att bära upp.

Sedan tänker jag att det var väl en sanslöst förmäten jämförelse av mig, med tanke på att jag sitter här med en miljon refuseringar medan Lize Spit sålde sin bok i många hundratusen exemplar.

Det är mars. Jag skriver klart det första utkastet på en bok. Jag tänker att jag ska börja om omedelbart och skriva nästa utkast, men gnistan går ur mig och den blir liggande (den ligger ännu).
Den handlar om kärlek över lång tid, den handlar om att drunkna i den, kärleken som en sjukdom.

Jag läser om Alltings början av Karolina Ramqvist som en inspiration, för att påminna mig om hur man kan skildra en kärlek som pågår en hel uppväxt, medan man själv blir en annan.
Avgudan mot vilket allting bleknar.

Jag har läst den boken många gånger, den flyter så lätt, det är som att lyssna på en låt. En gång läste jag den medan augustisolen flödade in över sjukhussalen när jag låg och försökte bli igångsatt för att föda ett barn. Alltings början, en sådan symbolik i sådan förlossningslitteratur förstås, men jag var 22 och tänkte inte så, jag ville bara läsa något som fick mig att vända blad.

Det blir april. Jag läser Fredsfittan av Agnes Hellström. Titeln syftar på ordet stridspitt, att fredsfitta blir den explicita motsatsen, och Agnes Hellström skriver om sin tid som ordförande för den pacifistiska organisationen Svenska Freds under våren då Sverige gick med i Nato.

Hur det var att komma från ett annat perspektiv när spelplanen plötsligt hastigt ändrats. Jag har inget att säga om den saken – alltså om vad som är rätt lösning på rikens säkerhet, världens våld, hur vi ska överleva oss själva och inte dö i kärnvapenkrig – utan var bara sugen på att läsa något som utgjordes av dagboksanteckningar från någon gång de senaste åren. Ungefär som när jag läste Cykelbudet, om Coronakrisen.

Jag var så trött, jag ville läsa något som bara pågick, där man inte behövde hänga med i handlingen, ibland vill man inte ha något mer än så.

Jag läste Frankisstein av Jeanette Winterson.
Kan någon skriva om kärlek – det flyktiga, obeskrivligt, sköra i den – som Jeanette Winterson?
Kärlek när den är som solljusets strålar i dammet i mars, kärlek när den är de första längtande andetag, kärlek som spränger sig in i det mest oväntade omöjliga och utan att man hade kunnat förklara hur den uppstod.

Och samtidigt: kan någon skriva så vackert, och ändå så roligt, som Jeanette Winterson?

En dag vill jag ska skriva sådant som får folk att skratta, det ska vara vackert men man ska få skratta högt, då har jag lyckats.

Frankisstein är en fragmentarisk berättelse i flera olika tidsplan. Om 1700-talspoeter, att förlora sina barn, om en framtid alldeles nära vår, om AI, om vad som är en människa, vad som är mänskligt, vad som är liv, vad det ska bli av oss.
I märkliga krumbuktande glimtar som jag ibland älskar och ibland undrar om det blir för mycket.
Men sist och slutligen är det berättelser om kärlek.

Språket sprakar.
Man har aldrig tråkigt.

Och det var text som fick mig att vilja göra det viktiga:
skratta, skriva, älska.

Läs mer:

• sånt jag läste. februari 2024.
• sånt jag läste. december, januari 2024.
• Bokbuffén. 

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.